Man kan förlora en match för att motståndarna är för bra. Typexempel: hemmapremiären mot MFF 2001. Vi fick tokstryk och Zlatan var så ljuvligt bra att man inte ens efter 0-4 kunde annat än beundra honom. Den ilskan lägger sig rätt snabbt.
Man kan också förlora för att de egna spelarna varken hittar planen eller ens de egna skorna. Typexempel: bortapremiären i år mot HBK. Det är svårare att leva med, men ibland kan man ändå till slut skratta åt eländet.
Sedan kan man förlora trots att man är sjufalt bättre, trots att de har ett skott på mål på 90 minuter och trots att målställningen inte borde stå kvar efter alla de egna ribbträffarna. Typexempel: Bortamatchen mot Örebro våren 2003. Det gör oerhört ont. Det gör fortfarande lite ont.
Men det finns en ännu värre kategori. Man kan förlora för att domaren bestämt att man ska det (en så kallad "frisk-förlust").
Matchen ikväll var en plågsam kombination av 3 och 4. De hade en bra spelare, Jonas Sandquist. Han var å andra sidan överjävligt bra. Sen hade de Miro Ukalovic.
Och det räckte förstås.
Jag, bitter? Absolut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar