Min bror mår bra

För åtta år sen hände det mig. Bomberna som jag fortfarande knappt kan tänka på, och som i ögonblicket inte heller var det viktigaste.

Paniken gällde att ringa hem. Min mamma fick inte se de där trasiga vattenmelonerna på teve utan att veta om jag var okej. Efter en halvtimme eller så lyckades jag ringa till Expressen, där min man jobbade på den tiden. Och snyftande berätta att jag inte skadats.

Att vara i den andra ändan är nästan lika läskigt som jag den gången föreställde mig. Han tar ju tunnelbanan till jobbet precis vid den tiden, och åker via Liverpool street. Precis som den gången har telefonnätet brutit samman och de där minuterna innan mamma ringde förlorade jag hela min nyhetskänsla. PM planerade tidning, jag grät.

Men han mår bra. Och jag kan andas igen. Jag skulle inte klara mer elände nu.