Jag skriver sällan om det allra värsta, trots att det tar upp så mycket av min energi. Jag gråter mycket igen nu. Särskilt när jag ser barn som är i den ålder hon borde varit. Ett par tre veckor.
Det är en saknad som är lika delar abstrakt och rent fysisk. Jag känner det fortfarande i kroppen. Det är som om hon aldrig lämnat mig. Hon kommer aldrig lämna mig. Jag saknar henne så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar