De skulle åka bort, bara över natten. Jag skulle vara kvar hemma. Det var ingenting konstigt med det. Jag kan därför inte klart säga vad det var som triggade paniken när jag låg där mot hans axel kvällen innan morgonen när de skulle åka. Plötsligt rusade hjärtat och allt jag kunde tänka på var att de skulle kunna dö.
Jag vet att det är väldigt ovanligt med tågolyckor med dödlig utgång på sträckan mellan Stockholm och Västerås. Jag vet att det framstår som mycket konstigt, ja närmast löjligt att vara så fäst vid människor att man skräckslaget ligger och tänker på döden bara för att man ska vara ifrån varandra ett drygt dygn, 27 timmar för att vara exakt. Jag tyckte själv att det var rätt löjligt.
Jag tänker inte så ofta på döden längre. Jag gjorde det i många år, men någonting i den intensiva vardagslycka jag numera oftast är inbäddad i har - även om jag inte alltid kan ta till mig den - gjort döden otänkbar. Med det menar jag nog primärt omöjlig att tänka på. För när man älskar någon så vanvettigt, så absolut, så världs- och självomvälvande som jag tror att man bara kan älska ett barn så blir tanken på döden så ogreppbart fasansfull att man ligger på sin älskades arm i flera timmar utan att somna och räknar sin egen puls till 130 slag i minuten.
Pulsen har lagt sig, men jag tänker fortfarande på döden. Jag tänker på att de kan dö och försöker föreställa mig vad jag skulle göra, men jag kan bara försöka mycket korta stunder åt gången för annars får jag bokstavligen andnöd. Det är något med fasa och rent kroppsliga funktioner, en koppling som oftast begrips metaforiskt men som är helt sann. Jag får svårt att syresätta mig när jag tänker på att mitt barn kan dö.
En gång när det jag då trodde var det värsta redan hade hänt sade jag till mig själv att jag uppenbarligen klarar vad som helst. Kanske inte med så värst stor värdighet eller charm, förvisso, men ändå. Man tar det man får. Man klarar det man tvingas klara. Hur skulle man annars göra?
Men det värsta har inte hänt. Det värsta kan ännu hända.
Nu tänkte jag på det lite för länge. Jag försökte med astmasprayen, men jag vet inte om den hjälper.
Innan jag fick barn, innan jag ens hade försökt särskilt länge att få barn tänkte jag att jag gärna ville ha minst två. En av de viktigaste anledningarna, och jag efterhandskonstruerar faktiskt inte alls nu, var att jag tänkte att ett av barnen ju kunde dö. Om ens barn dör är det lättare att orka leva vidare om man har ett till, tänkte jag.
Jag är uppenbarligen för morbid för mitt eget bästa. Det finns massor av rimliga anledningar till att vilja ha fler barn än ett, att det är bra för barn att ha syskon, att man vill kunna älska flera människor hämningslöst, att det faktiskt är väldigt roligt att ha små barn som växer upp till små och sedan större människor omkring sig. Jag väljer i stället döden. Döden blir min anledning. Jag är inte riktigt klok.
Detta är den totala hjälplösheten. För jag vet ju att han kan dö, att de båda kan dö, även om det är ovanligt på vägen till Västerås. Jag vet att världen är farlig, att det finns ouppmärksamma bilförare, fallande istappar, barncancer, amyotrofisk lateral skleros. Jag har läst om så många döda barn senaste månaderna, barn dödade av sina föräldrar, barn dödade av andra barn, barn indirekt dödade av inkompetenta läkare, också i Sverige. Jag vet inte varför jag läser alla de där artiklarna, allt som händer är att jag blir uppfylld av världens ondska och meningslöshet och förlamad av fasa och sorg.
Att älska så mycket och veta att man inte kan skydda. Jag vet inte hur man står ut.
måndag, november 14, 2011
När man tänker på döden
torsdag, november 10, 2011
Inga mänskliga rättigheter för befruktade ägg
Mississippi kommer inte införa mänskliga rättigheter för befruktade ägg. I tisdags blev ett förslag om att införa “personhood” från befruktningsögonblicket i delstatens konstitution nedröstat i en folkomröstning med stabila 55-45.
Från svenskt perspektiv finns det många konstigheter i det här. För det första själva förslaget: Den kristna höger som driver frågan är ute efter att totalförbjuda abort, men genom den här konstruktionen skulle man alltså jämställa befruktade ägg med födda människor, rättighetsmässigt. Att döda eller skada ett befruktat ägg vore då likvärdigt med att döda eller skada en människa.
Förutom att förbjuda aborter, inklusive dagenefter-piller, skulle det förbjuda vanliga p-piller, eftersom de utöver att förhindra ägglossning också förhindrar eventuella befruktade ägg att fästa i livmodern.
Vid IVF-behandling får man ofta många befruktade ägg över, som kanske är av för dålig kvalitet för att ge chans till graviditet. Om alla de äggen räknas som personer skulle man tvingas sätta in alla ägg i kvinnans livmoder. Man kan ju inte kassera människor. Det skulle i de flesta fall omöjliggöra graviditet eller skapa mångbarnsgraviditeter med stora risker för både kvinna och barn.
Utöver detta skulle gravida kvinnor kunna nekas nödvändig medicinsk behandling om behandlingen skulle riskera fostrets liv. Vid exempelvis utomkvedshavandeskap, då ägget fäster i äggledaren i stället för livmodern, skulle en läkare få välja mellan att ta bort ägget eller att låta det sitta kvar. Ungefär 1 av 50 graviditeter är utomkveds. Om det inte behandlas dör kvinnan, men hennes liv är ju utifrån det här synsättet inte mer värt än äggets. Kvinnor som får missfall skulle riskera åtal, man vet ju inte om hon gjort något som påverkat fostret.
Så långt konsekvenserna av förslaget, som är så långgående att det väcker skepsis också bland konservativa. Mississippi är USA:s mest konservativa delstat, går det inte igenom här går det förmodligen inte igenom någonstans. Att nästan alla republikanska presidentkandidater inför 2012 års val ändå stöder personhood-lagar visar bara hur fjättrat partiet är hos de kristna fanatiker som tros avgöra primärvalen.
Vad som dock också är konstigt är formen för opinionen. Man kan föreställa sig att det vore enklare att driva igenom abortrestriktioner direkt i Mississippi och stänga den i staten enda existerande abortkliniken, om det nu är målet.
Men man kan inte det. I det berömda fallet Roe vs Wade 1973 beslutade USA:s högsta domstol att kvinnor enligt konstitutionen hade rätt till abort fram till ungefär sjunde månaden, då ett foster betraktades som livskraftigt. Domstolen utgick då från tillägg 14 i den amerikanska konstitutionen om rätten till privatliv, i vilket man räknade in kvinnors egna kroppar.
Abort är därefter en grundlagsskyddad rättighet i USA, inte för att det beslutades politiskt utan för att högsta domstolen tolkade konstitutionen så. De förändringar som gjorts i lagen, förbud mot vissa sena abortmetoder, kan inte påverka det grundläggande. Därför försöker antiabort-rörelsen i stället få in skrivelser i själva grundlagen som i sig skulle göra abort olagligt.
Aborter är extremt polariserande i USA, och en anledning är nog att de just blivit en fråga om konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Om man ser det som rättighetsfrågor måste det bli svartvitt. Antingen har kvinnan rätt eller så har fostret. Grundlagen handlar inte och bör inte handla om pragmatiska överväganden, om medicinsk utveckling eller att väga risker mot varandra. Utifrån grundlagen ska man förstås kunna göra det, men det som redan är fastslaget där kan inte diskuteras i gråskaletermer.
Det är svårt också politiskt och filosofiskt att hantera den nödvändiga inneboende konflikten i abortfrågan. Två kroppar i en, ibland med olika intressen. En människa, en premänniska. Man måste väga fostrets liv både mot kvinnors självägande och mot den konkreta kunskapen om hur kvinnor överallt i världen dör i smutsiga olagliga aborter när lagliga inte finns tillgängliga. Det är svårt. Men politiskt kan man åtminstone prata. Politik handlar om att prata.
Juridik däremot handlar om att fria eller fälla. Antingen eller, ingen medelväg. I stället för diskussion får man förslag om att ge encellsblastocyster mänskliga rättigheter.
Publicerad i Dagens Juridik den 10 november 2011
Från svenskt perspektiv finns det många konstigheter i det här. För det första själva förslaget: Den kristna höger som driver frågan är ute efter att totalförbjuda abort, men genom den här konstruktionen skulle man alltså jämställa befruktade ägg med födda människor, rättighetsmässigt. Att döda eller skada ett befruktat ägg vore då likvärdigt med att döda eller skada en människa.
Förutom att förbjuda aborter, inklusive dagenefter-piller, skulle det förbjuda vanliga p-piller, eftersom de utöver att förhindra ägglossning också förhindrar eventuella befruktade ägg att fästa i livmodern.
Vid IVF-behandling får man ofta många befruktade ägg över, som kanske är av för dålig kvalitet för att ge chans till graviditet. Om alla de äggen räknas som personer skulle man tvingas sätta in alla ägg i kvinnans livmoder. Man kan ju inte kassera människor. Det skulle i de flesta fall omöjliggöra graviditet eller skapa mångbarnsgraviditeter med stora risker för både kvinna och barn.
Utöver detta skulle gravida kvinnor kunna nekas nödvändig medicinsk behandling om behandlingen skulle riskera fostrets liv. Vid exempelvis utomkvedshavandeskap, då ägget fäster i äggledaren i stället för livmodern, skulle en läkare få välja mellan att ta bort ägget eller att låta det sitta kvar. Ungefär 1 av 50 graviditeter är utomkveds. Om det inte behandlas dör kvinnan, men hennes liv är ju utifrån det här synsättet inte mer värt än äggets. Kvinnor som får missfall skulle riskera åtal, man vet ju inte om hon gjort något som påverkat fostret.
Så långt konsekvenserna av förslaget, som är så långgående att det väcker skepsis också bland konservativa. Mississippi är USA:s mest konservativa delstat, går det inte igenom här går det förmodligen inte igenom någonstans. Att nästan alla republikanska presidentkandidater inför 2012 års val ändå stöder personhood-lagar visar bara hur fjättrat partiet är hos de kristna fanatiker som tros avgöra primärvalen.
Vad som dock också är konstigt är formen för opinionen. Man kan föreställa sig att det vore enklare att driva igenom abortrestriktioner direkt i Mississippi och stänga den i staten enda existerande abortkliniken, om det nu är målet.
Men man kan inte det. I det berömda fallet Roe vs Wade 1973 beslutade USA:s högsta domstol att kvinnor enligt konstitutionen hade rätt till abort fram till ungefär sjunde månaden, då ett foster betraktades som livskraftigt. Domstolen utgick då från tillägg 14 i den amerikanska konstitutionen om rätten till privatliv, i vilket man räknade in kvinnors egna kroppar.
Abort är därefter en grundlagsskyddad rättighet i USA, inte för att det beslutades politiskt utan för att högsta domstolen tolkade konstitutionen så. De förändringar som gjorts i lagen, förbud mot vissa sena abortmetoder, kan inte påverka det grundläggande. Därför försöker antiabort-rörelsen i stället få in skrivelser i själva grundlagen som i sig skulle göra abort olagligt.
Aborter är extremt polariserande i USA, och en anledning är nog att de just blivit en fråga om konstitutionen och de mänskliga rättigheterna. Om man ser det som rättighetsfrågor måste det bli svartvitt. Antingen har kvinnan rätt eller så har fostret. Grundlagen handlar inte och bör inte handla om pragmatiska överväganden, om medicinsk utveckling eller att väga risker mot varandra. Utifrån grundlagen ska man förstås kunna göra det, men det som redan är fastslaget där kan inte diskuteras i gråskaletermer.
Det är svårt också politiskt och filosofiskt att hantera den nödvändiga inneboende konflikten i abortfrågan. Två kroppar i en, ibland med olika intressen. En människa, en premänniska. Man måste väga fostrets liv både mot kvinnors självägande och mot den konkreta kunskapen om hur kvinnor överallt i världen dör i smutsiga olagliga aborter när lagliga inte finns tillgängliga. Det är svårt. Men politiskt kan man åtminstone prata. Politik handlar om att prata.
Juridik däremot handlar om att fria eller fälla. Antingen eller, ingen medelväg. I stället för diskussion får man förslag om att ge encellsblastocyster mänskliga rättigheter.
Publicerad i Dagens Juridik den 10 november 2011
lördag, november 05, 2011
Dagis ökar den sociala rörligheten
I USA har barn till lågutbildade bara en tiondel så stor sannolikhet att gå ut skolan som barn till högutbildade. Så går fattigdom obönhörligt i arv.
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
måndag, oktober 31, 2011
Låt oss tala om siffror
18 miljoner kronor. Så mycket har Victor Muller tagit ut ur Saab under ett år. Det är lika mycket som Leif Johansson fått från Volvo, med den lilla skillnaden att Volvo gått med rejäl vinst medan Mullers ersättning kommer från skattebetalarna. Utöver detta har 7 miljoner betalats ut ur Saabs kassa till Victor Muller närstående bolag.
Regeringen har ändå hållit emot en del när det gäller Saab. Förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har varit tydlig med att det inte är statens uppgift att driva olönsamma bilfabriker och lånen som staten stått som garant för är ett betydligt mindre åtagande än många krävde.
Det för oss till nästa siffra. Nye centerledaren och näringsministern Annie Lööf tycks nämligen inte ha samma inställning som sin företrädare.
103 miljoner kronor har därför svenska staten gått in med i direkta subventioner till Facebook, för att företaget ska bygga serverhallar i Luleå. Facebook är värderat till 80 miljarder dollar, och skulle sannolikt ha råd med serverhallar ändå. Företagets representanter säger till och med att man lagt satsningen i Luleå oavsett. Det är också väl belagt att denna typ av regionalpolitik inte har några långsiktiga effekter. Företag stannar bara i kommuner där lokaliseringen egentligen inte passar så länge som skattepengar betalas ut.
Ha råd ändå skulle däremot inte de europeiska banker som lånat ut pengar till Grekland och andra högriskländer som om det inte fanns någon morgondag. Eller, rättare sagt, som om de själva inte riskerade att behöva ta smällen om något skulle gå fel. Vilket de förstås inte heller behöver.
110 miljarder euro ytterligare ska tillföras bankerna, beslutade EU-toppmötet i onsdags, antingen genom aktiekapital eller statliga pengar. Detta för att bankerna ska stå starkare i den ekonomiska krisen, så att de inte ska riskera att gå omkull om de lån de givit ut inte kan betalas tillbaka. Cirkelresonemanget borde göra vem som helst yr i huvudet, givet att staterna som garanterar pengarna också är samma EU-stater som tagit de där osäkra lånen. Bankerna skrattar under tiden hela vägen till, tja, banken.
Av dessa siffror är den sista både den största och den svåraste. Eurokrisen finns på riktigt, till skillnad från Facebooks behov av svenska skattepengar, och att låta en bank gå omkull har betydligt större konsekvenser än att låta Saab göra det.
Ändå hänger siffrorna ihop, och illustrerar sorgligt tydligt hur det vi ibland kallar en fri marknad och kapitalism ofta mest tycks handla om att enskilda kapitalister ska kunna tjäna maximalt med pengar, med staters och skattepengars hjälp.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 oktober 2011
Regeringen har ändå hållit emot en del när det gäller Saab. Förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har varit tydlig med att det inte är statens uppgift att driva olönsamma bilfabriker och lånen som staten stått som garant för är ett betydligt mindre åtagande än många krävde.
Det för oss till nästa siffra. Nye centerledaren och näringsministern Annie Lööf tycks nämligen inte ha samma inställning som sin företrädare.
103 miljoner kronor har därför svenska staten gått in med i direkta subventioner till Facebook, för att företaget ska bygga serverhallar i Luleå. Facebook är värderat till 80 miljarder dollar, och skulle sannolikt ha råd med serverhallar ändå. Företagets representanter säger till och med att man lagt satsningen i Luleå oavsett. Det är också väl belagt att denna typ av regionalpolitik inte har några långsiktiga effekter. Företag stannar bara i kommuner där lokaliseringen egentligen inte passar så länge som skattepengar betalas ut.
Ha råd ändå skulle däremot inte de europeiska banker som lånat ut pengar till Grekland och andra högriskländer som om det inte fanns någon morgondag. Eller, rättare sagt, som om de själva inte riskerade att behöva ta smällen om något skulle gå fel. Vilket de förstås inte heller behöver.
110 miljarder euro ytterligare ska tillföras bankerna, beslutade EU-toppmötet i onsdags, antingen genom aktiekapital eller statliga pengar. Detta för att bankerna ska stå starkare i den ekonomiska krisen, så att de inte ska riskera att gå omkull om de lån de givit ut inte kan betalas tillbaka. Cirkelresonemanget borde göra vem som helst yr i huvudet, givet att staterna som garanterar pengarna också är samma EU-stater som tagit de där osäkra lånen. Bankerna skrattar under tiden hela vägen till, tja, banken.
Av dessa siffror är den sista både den största och den svåraste. Eurokrisen finns på riktigt, till skillnad från Facebooks behov av svenska skattepengar, och att låta en bank gå omkull har betydligt större konsekvenser än att låta Saab göra det.
Ändå hänger siffrorna ihop, och illustrerar sorgligt tydligt hur det vi ibland kallar en fri marknad och kapitalism ofta mest tycks handla om att enskilda kapitalister ska kunna tjäna maximalt med pengar, med staters och skattepengars hjälp.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 oktober 2011
lördag, oktober 29, 2011
Om att inte längre vara avskärmad från världen
Hon kom smygande i mörkret som hon alltid gör, gnuggade olja mellan händerna så att doften av kanel och något annat kryddigt, muskot kanske, spred sig ända till mina näsborrar. Jag fortsatte att blunda. När hon lade de oljigt mjuka fingrarna mot min nacke började jag nästan gråta.
Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.
I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.
Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.
Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.
Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.
Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.
Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.
Jag talar om min yogalärare. Hon heter Lotte och är en underbar yogalärare, men det hör egentligen inte hit. Nästan varje pass avslutar hon med att gå runt bland de blundande, avslappnade nyyogade och massera oss var och en lite på nacken, trycka lite på axlarna, mellan ögonbrynen. Det är urmysigt, och möjligen tillräckligt för att fälla en tår av tacksamhet, åtminstone de långa vidriga vintermånader när veckans två yogapass är det som över huvud taget håller en upprätt, men i morse var det inte det jag nästan grät över.
I stället var det ett minne som kom över mig, så intensivt som de bara kan när man är sådär avslappnad och öppen. Det fanns nämligen en tid när yogalärare, massörer, frisörer, osteopater, var de enda som rörde vid mig. Det fanns en tid när de enda som pratade med mig regelbundet utanför jobbet var personer jag betalade för att göra det, personer jag köpte tjänster av. Det fanns en tid när den där lilla lilla nackmassagen en eller två gånger i veckan var den enda mänskliga kontakt jag hade.
Jag överdriver förstås, för jag har ju nästan alltid levt i ett förhållande, och det är bara begränsade perioder när någon av oss bott långvarigt på andra håll. Det gör det mycket lättare än för dem som är helt ensamma, självklart. Men när man bara har kontakt med en enda person slutar det att kännas som kontakt. Den andre blir liksom en förlängning av det egna jaget. Det hindrar inte känslan av att vara totalt avskuren från världen.
Jag tänker på det när jag läser om depressioner, eller om psykiska problem över huvud taget. Jag må vara skör nu, och ha återkommande ångest, men det är ju ingenting mot hur nedbrytande det var att vara så övertygad om att ingen tyckte om mig att jag aldrig ens vågade mig ut. I flera år kände jag så. Det är helt vansinnigt när man tänker på det i efterhand.
Nu i veckan kom en släng över mig av total folkskygghet, jag ville inte alls ha kalas, ville inte alls träffa människor, ville gömma mig under en filt hemma och inte komma ut. Jag känner så rätt ofta på vintern. Nu är det dock inte längre för att jag tror att ingen tycker om mig. Faktiskt inte, jag känner inte så längre och jag vet inte när jag slutade känna så men plötsligt var det inte min basinställning till omvärlden. Jag hade av olika skäl vågat mig ut, träffat människor som till min stora förvåning faktiskt verkade gilla mig. Jag hade väl helt enkelt blivit överbevisad om människors omtanke och omtycknad en gång för mycket. Det finns positiva feedback-loopar lika väl som negativa. Att våga utsätta sig för andra människor kan ge båda sorterna. Jag fick en bra variant.
Så jag skärpte mig, i måndags. Sminkade mig, tog på mig en fin klänning och alldeles för högklackade skor och gick och hade en ändå riktigt trevlig fest men människor jag gillar, som gillar mig. Och även om mörkret och kylan och medföljande trötthet gör att jag kanske inte vill umgås så himla mycket med dem förrän i april igen så gör det inte så mycket.
Det är så fint. Jag är så tacksam. Jag tycker fortfarande om yogamassagen, men numera är den en mycket liten del av all kroppskontakt, all mänsklig kontakt, jag kan få, om jag vill.
torsdag, oktober 27, 2011
Några reflektioner en recensionsdag
I dag kom alltså den här boken ut. Boken som jag ägnat ett helt år åt att aktivt skriva och ett helt liv åt att tänka på. Det har varit en sådan lycka att få göra det. Att faktiskt ha råd att lägga 20 timmar i veckan eller så på att läsa eller läsa om hundratals böcker, på att skriva sådant som jag sen raderat eller skrivit om och på att våndas över sådant som är svårt att formulera. Till slut satt jag där med elva essäer och ett förord och ett efterord och ett litteraturkapitel och tvingades inse att det här är just nu mitt samlade politiska tänkande. Svindlande.
Det har varit svårt sedan den blev klar någon gång i slutet av sommaren. Inga fler tankar att pröva och förkasta, inga formuleringar att grubbla över, inga fler böcker att hetsläsa bara för att inse att de tvingar en att tänka och skriva om. Jag har tidigare trott att anledningen till att jag ändå mått såpass bra det senaste året har varit att jag haft tryggad ekonomi, men sedan boken blev klar har jag insett att det lika mycket måste ha varit tillfredsställelsen i att få tänka och skriva på något jag upplevt som intensivt meningsfullt. Sådant gör all skillnad i världen.
Svårt har det också varit senaste veckorna. Paniken jag känt inför mottagandet av boken har gjort mig sömnlös, insikten att jag ingenting kan göra längre, den är klar och kanske kommer folk inte att begripa vad jag försökt säga. Ni förstår, jag tycker att jag skrivit något verkligt bra. Till skillnad från när jag kom ut med min roman är den här boken också helt central för min person, för hela mitt yrkesliv.
Jag inbillar mig inte att jag är en stor romanförfattare. Jag skrev en roman och den blev rätt bra, men den är inte jag, hur självbiografiskt förlaget än ville marknadsföra den. Den här boken däremot, den är jag. Den är resultatet av ett livs politiska grubblande, av vägande av det jag tänkt och tyckt mot det jag tänker och tycker, formulerat på det allra bästa sätt jag förmått. Den är bra. Jag tror verkligen att den är bra. Jag inbillar mig nämligen att jag är en verkligt bra politisk skribent - att skriva och tänka om politik är nog en av de få saker jag är riktigt bra på utom att laga och äta mat - men det innebär ju inte nödvändigtvis att andra skulle förstå eller tycka det.
Därför: panik. Tänk om de inte förstår. Tänk om äldre herrar klappar mig på huvudet och säger att jag ingenting begripit om Hobbes, eller om någon avmätt skulle säga att det var väl ett rart litet försök. En essäsamling är en samtidigt väldigt pretentiös och väldigt ödmjuk genre. Pretentioner är lätta att slå ner på.
I dag var alltså recensionsdagen. Jag har hittills läst fem recensioner, alla åtminstone delvis positiva, och av dem är det väl bara Erik Helmerson i Expressen som klappar mig på huvudet när han säger att jag skriver "gymnasieprosa, om än av en äkta MVG-elev" och det är ju ett lite förvånande förminskande. Annars är jag hemskt glad över Thomas Engströms fina text i Sydsvenskan, han verkar ha förstått vad jag försökt göra även om han säger att jag är socialdemokrat.
Etiketter tycks nu uppta också Helmerson än mer, han radar förvirrat upp de personer jag tackar i mitt förord och anmärker på att dessa inkluderar både vänsterpartister, socialdemokrater och folkpartister (även om Adam Cwejman alltså är ordförande för LUF, FPU har inte funnits på 20 år). Att jag är god vän med människor som tycker olika saker är alltså en punkt att kritisera, liksom att jag själv är politiskt lite svåretiketterad? Det känns jättekonstigt. Nu är det svårt för mig att försvara för en recensent att jag tycker om vissa människor och beundrar deras hjärnor, men att personer som Ali Esbati, Adam Cwejman och Rasmus Fleischer läst och haft synpunkter på olika essäer, något jag är djupt tacksam över och som gjorde texterna bättre, betyder förstås inte att de håller med om allt som står där.
Som jag skrivit om tidigare kommer man kunna få boken som e-bok gratis. Man får självfallet gärna köpa den också, här eller här t ex, eller om man vill köpa e-bok: här eller här, men den som bara vill titta på boken och inte vet om man vill köpa än eller bara inte har pengar kan maila mig på isobelh@hotmail.com så mailar jag en e-boksfil tillbaka.
(Andra recensioner i SvD och Dalarnas Tidningar, Ann Heberlein som skrev i DN i går finns inte på nätet.)
lördag, oktober 22, 2011
Occupy Sverige?
“Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran.”
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
måndag, oktober 10, 2011
Fjättrade i tyckonomin
”De kan inte ha läst domen.” Det har varit min första tanke kring nästan alla de debattartiklar och blogginlägg som dykt upp efter den friande hovrättsdomen i det så kallade BDSM-fallet i Malmö. För om de gjort det hade de ju vetat att tjejens numera välkända självskadebeteenden låg flera år tillbaka i tiden och att ha gamla läkta ärr på armarna kan rimligen varken göra till eller från för en människas möjlighet att samtycka till sexuella aktiviteter.
Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.
Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.
Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.
I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.
Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.
För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.
Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.
Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.
När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.
Publicerad i ETC 10 oktober 2011
Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.
Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.
Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.
I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.
Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.
För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.
Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.
Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.
När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.
Publicerad i ETC 10 oktober 2011
lördag, oktober 08, 2011
Moderater vill förbjuda mänsklighet
Det finns en förförande enkelhet i den gamla svenska narkotikapolitiken.
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
tisdag, augusti 30, 2011
Jag vill inte vara sån här
Jag vill inte vara sån här. Jag skrev det på twitter tidigare i dag. Det är där jag skriver allt det vardagligt pågående numera. Eller ja, där jag skriver nästan allting som inte är artiklar eller böcker. Politik, opassande skämt, moderskärleksutbrott, matporr, fnitter och ångest. Alldeles för mycket ångest.
För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.
Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.
Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.
Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.
Det är så hemskt tröttande.
Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.
Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.
Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.
Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.
För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.
Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.
Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.
Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.
Det är så hemskt tröttande.
Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.
Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.
Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.
Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.
söndag, juni 19, 2011
Fyra år
För nästan exakt fyra år sedan satt jag i en taxi och andades rytmiskt samtidigt som stora S messade folk enligt instruktioner för att ställa in de närmaste dagarnas åtaganden. "iso kan inte, hon föder barn", var den generella ordalydelsen. Jag hade varit lite för dålig, eller möjligen lite för bra, på att planera och hade litat på alla dem som sade att man alltid går över med första barnet. Två veckor före utsatt datum var min kalender följaktligt lika fullbokad som vanligt. Jag hade ju massor av saker att hinna med då. Nåja, födsloarbete betraktas oftast som giltigt förfall.
Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.
Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.
Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.
Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.
Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.
Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.
Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.
Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.
På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.
Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.
Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.
Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.
Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.
Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.
Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.
Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.
Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.
På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.
måndag, maj 30, 2011
Cellklumpen och döden
(I Dalarnas tidningar den 28/5)
Aborterade foster som andas och rör på sig. Sjukvårdspersonal som sveper in fostren och går ut ur rummet för att det är så absolut vidrigt att se dem dö.
Det händer alltså i Sverige i dag. Det är ytterligt ovanligt, men ibland dör inte fostren av de stora äckliga svårsvalda tabletter en havande kvinna tvingas äta om hon valt att avbryta sin graviditet. De ska göra det, förstås, men ibland reagerar kroppar inte som de ska, ibland kanske kvinnan kräks upp lite av de lättkräkta tabletterna utan att tänka på att hon då måste be om en till.
Döende foster i filtar tvingar oss att tänka på det som är aborter. Man dödar barn. Man dödar åtminstone något som kunde ha blivit ett barn. Oftast väljer vi, av naturliga skäl, att inte tänka på det.
Sanna Rayman skrev klokt och nyanserat om det här i veckan i Svenska Dagbladet, och ställde frågan om hur länge man egentligen ska få göra abort.
De tidigare aborterna är lättare att hantera. Embryona är så små, de ser inte ut som människor, de syns sällan när de kommer ut mer än som en extra riklig blödning. Det är fortfarande att ta liv, preliv, möjligt liv, men ställt i relation till kvinnans fullt pågående liv och kroppsliga integritet känns det för de flesta ganska enkelt.
De sena aborterna är jobbigare. Vet ni hur fosterrörelser känns i vecka 19? Som humlor i magen. Något rör sig, det fladdrar lite, man känner någon annan mot insidan av sig själv.
I Sverige sätts gränsen för fri abort vid vecka 18. Efter det måste man be socialstyrelsen om lov och ha särskilt allvarliga skäl för att få abortera. Det kan vara svåra fosterskador, som är överlägset vanligast, psykisk sjukdom hos kvinnan, missbruk, graviditet efter våldtäkt eller att mamman är extremt ung och därför inte begripit att hon var gravid. De tre sista kallas för sociala skäl, vilket gör att de emellanåt hålls fram som exempel på onödiga aborter. Som om en våldtagen kvinna som förträngt sin graviditet alldeles för länge betett sig oansvarigt, helt i onödan.
På motsvarande sätt försöker aborträttsförespråkare ibland låtsas som om aborter var enkla, ungefär som att ta bort halsmandlarna. Det talas om cellklumpar snarare än foster och alla som påpekar det enkla att det handlar om liv anklagas för att vilja skuldbelägga kvinnor.
Kvinnor måste ha en självklar rätt att göra abort. Alternativen är oändligt mycket värre. I världen dör 47 000 kvinnor varje år i illegala slaktaraborter. Det är ett mycket högt pris för att vissa vill värna livet. Men vi som försvarar den rätten måste orka ta in vad aborter är. Annars är vårt stöd bara på låtsas.
Aborterade foster som andas och rör på sig. Sjukvårdspersonal som sveper in fostren och går ut ur rummet för att det är så absolut vidrigt att se dem dö.
Det händer alltså i Sverige i dag. Det är ytterligt ovanligt, men ibland dör inte fostren av de stora äckliga svårsvalda tabletter en havande kvinna tvingas äta om hon valt att avbryta sin graviditet. De ska göra det, förstås, men ibland reagerar kroppar inte som de ska, ibland kanske kvinnan kräks upp lite av de lättkräkta tabletterna utan att tänka på att hon då måste be om en till.
Döende foster i filtar tvingar oss att tänka på det som är aborter. Man dödar barn. Man dödar åtminstone något som kunde ha blivit ett barn. Oftast väljer vi, av naturliga skäl, att inte tänka på det.
Sanna Rayman skrev klokt och nyanserat om det här i veckan i Svenska Dagbladet, och ställde frågan om hur länge man egentligen ska få göra abort.
De tidigare aborterna är lättare att hantera. Embryona är så små, de ser inte ut som människor, de syns sällan när de kommer ut mer än som en extra riklig blödning. Det är fortfarande att ta liv, preliv, möjligt liv, men ställt i relation till kvinnans fullt pågående liv och kroppsliga integritet känns det för de flesta ganska enkelt.
De sena aborterna är jobbigare. Vet ni hur fosterrörelser känns i vecka 19? Som humlor i magen. Något rör sig, det fladdrar lite, man känner någon annan mot insidan av sig själv.
I Sverige sätts gränsen för fri abort vid vecka 18. Efter det måste man be socialstyrelsen om lov och ha särskilt allvarliga skäl för att få abortera. Det kan vara svåra fosterskador, som är överlägset vanligast, psykisk sjukdom hos kvinnan, missbruk, graviditet efter våldtäkt eller att mamman är extremt ung och därför inte begripit att hon var gravid. De tre sista kallas för sociala skäl, vilket gör att de emellanåt hålls fram som exempel på onödiga aborter. Som om en våldtagen kvinna som förträngt sin graviditet alldeles för länge betett sig oansvarigt, helt i onödan.
På motsvarande sätt försöker aborträttsförespråkare ibland låtsas som om aborter var enkla, ungefär som att ta bort halsmandlarna. Det talas om cellklumpar snarare än foster och alla som påpekar det enkla att det handlar om liv anklagas för att vilja skuldbelägga kvinnor.
Kvinnor måste ha en självklar rätt att göra abort. Alternativen är oändligt mycket värre. I världen dör 47 000 kvinnor varje år i illegala slaktaraborter. Det är ett mycket högt pris för att vissa vill värna livet. Men vi som försvarar den rätten måste orka ta in vad aborter är. Annars är vårt stöd bara på låtsas.
torsdag, maj 19, 2011
En ros i öknen (obs ett par veckor gammal)
”Asma Assad, en ros i öknen.” Så beskrivs Syriens diktators Bashar Assads fru i en idolartikel i senaste numret av amerikanska Vogue. I texten beskrivs hur parets barn går på Montessoriskolor, hur ödmjukt glamourös och generös Asma är och att familjelivet styrs av ”vilt demokratiska principer”.
Detsamma kan inte direkt sägas om Syrien. Sedan de fredliga protesterna mot regimen inleddes i mars har 400 människor dödats. Bara förra helgen sköts 120 personer till döds. Stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar sätts in mot den egna befolkningen.
Nu har Vogue förvisso lång pressläggning. Hur skulle de kunna veta att revolutionens vindar skulle blåsa över mellanöstern just nu, med dessa olyckliga reaktioner? Stackars redaktörer.
De skulle förvisso också ha kunnat hämta in några små grundläggande fakta om Syrien bortom det som sägs av presidenten och presidentfrun och deras pr-apparat. Eller om politik över huvud taget. Då hade Vogue exempelvis kunnat undvika att stjärnögt skriva att Assad fick 97 procent i senaste valet, folkets älskling!
Kanske kan man inte kräva politisk medvetenhet av modetidningar. Minns alla hänförda artiklar om drottning Rania av Jordanien och hennes fina klänningar, också i vanlig press. Dessa skönheter från mellanöstern placeras i samma litterära tradition som andra sagoprinsessor, långt från frågor om yttrandefrihet eller hur man bemöter fredliga demonstrationer.
I detta är dock Vogue-artikeln värre än vanligt, då den utger sig för att behandla mer än håruppsättningar och galakläder. Här skrivs om att Asma Assad vill uppmuntra till medborgardeltagande utan vidare reflektioner om vad det är för land hon vill göra detta i. Det så kallat upplysta despotskapet ges kropp i en kvinna med Louboutinväska och då förväntas vi bara applådera.
Det är svårt att avgöra om det mest obehagliga är att de kvinnor som läser modetidningar inte antas begripa ens de mest grundläggande skillnaderna mellan demokrati och diktatur bättre än såhär eller om tidningsredaktörerna faktiskt tror på det de trycker.
I slutet av Vogue-artikeln beskrivs en julkonsert med en barnkör utklädd till renar och tomtar. Det ges ut bjällror och alla sjunger Jingle Bell rock. ”Såhär får man fred”, säger president Assad till Vogue. Han har senare ändrat prioritetsordning. Då bjällerklang – nu stridsflygplan.
I går fick Syriens ambassadör inte komma när Kate Middleton gifte sig med prins William av Storbritannien. En sådan markering kanske når ända till Vogue.
***
Den här artikeln publicerades för några veckor sedan i Dalarnas tidningar, men de har tagit bort den från nätet. Sedan dess har den syriska regimen dödat ytterligare hundratals fredliga demonstranter.
Detsamma kan inte direkt sägas om Syrien. Sedan de fredliga protesterna mot regimen inleddes i mars har 400 människor dödats. Bara förra helgen sköts 120 personer till döds. Stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar sätts in mot den egna befolkningen.
Nu har Vogue förvisso lång pressläggning. Hur skulle de kunna veta att revolutionens vindar skulle blåsa över mellanöstern just nu, med dessa olyckliga reaktioner? Stackars redaktörer.
De skulle förvisso också ha kunnat hämta in några små grundläggande fakta om Syrien bortom det som sägs av presidenten och presidentfrun och deras pr-apparat. Eller om politik över huvud taget. Då hade Vogue exempelvis kunnat undvika att stjärnögt skriva att Assad fick 97 procent i senaste valet, folkets älskling!
Kanske kan man inte kräva politisk medvetenhet av modetidningar. Minns alla hänförda artiklar om drottning Rania av Jordanien och hennes fina klänningar, också i vanlig press. Dessa skönheter från mellanöstern placeras i samma litterära tradition som andra sagoprinsessor, långt från frågor om yttrandefrihet eller hur man bemöter fredliga demonstrationer.
I detta är dock Vogue-artikeln värre än vanligt, då den utger sig för att behandla mer än håruppsättningar och galakläder. Här skrivs om att Asma Assad vill uppmuntra till medborgardeltagande utan vidare reflektioner om vad det är för land hon vill göra detta i. Det så kallat upplysta despotskapet ges kropp i en kvinna med Louboutinväska och då förväntas vi bara applådera.
Det är svårt att avgöra om det mest obehagliga är att de kvinnor som läser modetidningar inte antas begripa ens de mest grundläggande skillnaderna mellan demokrati och diktatur bättre än såhär eller om tidningsredaktörerna faktiskt tror på det de trycker.
I slutet av Vogue-artikeln beskrivs en julkonsert med en barnkör utklädd till renar och tomtar. Det ges ut bjällror och alla sjunger Jingle Bell rock. ”Såhär får man fred”, säger president Assad till Vogue. Han har senare ändrat prioritetsordning. Då bjällerklang – nu stridsflygplan.
I går fick Syriens ambassadör inte komma när Kate Middleton gifte sig med prins William av Storbritannien. En sådan markering kanske når ända till Vogue.
***
Den här artikeln publicerades för några veckor sedan i Dalarnas tidningar, men de har tagit bort den från nätet. Sedan dess har den syriska regimen dödat ytterligare hundratals fredliga demonstranter.
lördag, april 16, 2011
Det blir bättre
Rädda barnen startade alltså en kampanj som heter "Det blir bättre". Jag hajade visserligen till, för jag har av diverse skäl aldrig uppfattat dem som särskilt homovänliga (bland annat motsatte de sig länge och öppet homoadoptioner), men trodde ändå att det fortfarande handlade om samma sak som i den amerikanska kampanjen "It gets better", dvs att vuxenvärlden försöker berätta för hbt-ungdomar att mobbningen, hånet och oförståelsen inte alltid kommer kännas lika hemsk som just nu.
Hbt-ungdomar är utsatta på ett särskilt sätt. De utsätts för hedersvåld från sina familjer, även i familjer som inte tar till fysiskt våld kan de känna sig oaccepterade, tvingade att dölja sin läggning, mobbning i skolan är mycket vanligt, utanförskapet kan kännas oöverstigligt. Hbt-ungdomar försöker begå självmord oftare än andra ungdomar.
I Sverige är detta bättre än i många andra länder. Särskilt utvecklingen i hur unga ser på homosexualitet är helt fantastiskt, särskilt bland unga tjejer ses det i stort som helt oproblematiskt i dag, en stor förändring på kort tid. Internet har hjälpt hbt-ungdomar i Grängesberg eller Hälleforsnäs att hitta människor att lita på, att känna sig hemma hos. Ändå kvarstår ett alldeles särskilt problem, där både skolkompisar och den egna familjer, också sådana som i övrigt är respektabla samhällsmedborgare och man alltså har mycket svårt att få hjälp av utomstående, kan kännas som och faktiskt vara ett hot mot den egna personen.
Rädda barnen tyckte dock inte att det här var en särskild sorts problematik. Likt de svenska debattörer som länge ville förminska problemen med hedersvåld mot unga kvinnor i vissa kulturer med att jämställa det med liksom ojämställdhet var som helst, vill Rädda Barnen nu jämställa den utsatthet som hbt-ungdomar ställs inför med de problem som barn och unga har i allmänhet. Visst, massor av barn har det svårt, men just den här specifika kampanjen handlade om hbt-ungdomar, som har en alldeles särskild situation. Det ville inte Rädda barnen acceptera.
Därför blir jag jätteglad av att RFSL ungdom nu startat kampanjen Det blir bättre, som faktiskt är en del av den internationella kampanjen med samma namn och som handlar om just de hbt-ungdomar som så sällan uppmärksammas och får hjälp. Jag tycker att ni borde stödja dem, med egna berättelser, eller med annan hjälp.
Läs också Micke Kazarnovicz som uppmärksammade mig på hur Rädda barnen försöker renommésnylta på utsatta hbt-ungdomar.
Hbt-ungdomar är utsatta på ett särskilt sätt. De utsätts för hedersvåld från sina familjer, även i familjer som inte tar till fysiskt våld kan de känna sig oaccepterade, tvingade att dölja sin läggning, mobbning i skolan är mycket vanligt, utanförskapet kan kännas oöverstigligt. Hbt-ungdomar försöker begå självmord oftare än andra ungdomar.
I Sverige är detta bättre än i många andra länder. Särskilt utvecklingen i hur unga ser på homosexualitet är helt fantastiskt, särskilt bland unga tjejer ses det i stort som helt oproblematiskt i dag, en stor förändring på kort tid. Internet har hjälpt hbt-ungdomar i Grängesberg eller Hälleforsnäs att hitta människor att lita på, att känna sig hemma hos. Ändå kvarstår ett alldeles särskilt problem, där både skolkompisar och den egna familjer, också sådana som i övrigt är respektabla samhällsmedborgare och man alltså har mycket svårt att få hjälp av utomstående, kan kännas som och faktiskt vara ett hot mot den egna personen.
Rädda barnen tyckte dock inte att det här var en särskild sorts problematik. Likt de svenska debattörer som länge ville förminska problemen med hedersvåld mot unga kvinnor i vissa kulturer med att jämställa det med liksom ojämställdhet var som helst, vill Rädda Barnen nu jämställa den utsatthet som hbt-ungdomar ställs inför med de problem som barn och unga har i allmänhet. Visst, massor av barn har det svårt, men just den här specifika kampanjen handlade om hbt-ungdomar, som har en alldeles särskild situation. Det ville inte Rädda barnen acceptera.
Därför blir jag jätteglad av att RFSL ungdom nu startat kampanjen Det blir bättre, som faktiskt är en del av den internationella kampanjen med samma namn och som handlar om just de hbt-ungdomar som så sällan uppmärksammas och får hjälp. Jag tycker att ni borde stödja dem, med egna berättelser, eller med annan hjälp.
Läs också Micke Kazarnovicz som uppmärksammade mig på hur Rädda barnen försöker renommésnylta på utsatta hbt-ungdomar.
onsdag, april 06, 2011
Mänsklighetens inneboende beroende - eller varför kvinnor kanske är vänster
Är kvinnor höger eller vänster och i såfall varför och är det brännande viktigt att kämpa för rätten att få suga av folk eller avstå från kroppshårborttagning? Ungefär så, i våldsam förenkling, har en diskussion blossat de senaste dagarna. Jag har inte läst den bok som Eva Cooper givit ut på Timbro, men däremot de blogginlägg som Elin Grelsson, Anna Svensson och Johanna Nylander skrivit utifrån boken. Jag har alltså inga uppfattningar alls om bokens eventuella kvaliteter, men en sak slår mig när jag läser blogginläggen, framfört Johanna Nylanders och lite Anna Svenssons - konflikten mellan liberalismen och mänsklighetens inneboende nödvändiga beroende.
I den essäsamling jag just nu skriver på (som heter Frihet och fruktan och kommer på Natur och kultur i höst) försöker jag bland annat reda ut några trådar i den konflikten. För konflikten finns där, möjligen olöslig, och den bor i kvinnan. Ja, faktiskt under vissa perioder rent bokstavligt inne i kvinnan, i de barn hon bär och som gör det klassiska individbegreppet så filosofiskt svårhanterligt. Om man nu vill räkna också kvinnor som människor, förstås.
För kvinnor är ibland två. Inte en. Två. Kanske inte två med lika rättigheter, men dock två individer i en kropp, två kroppar i ett hölje. Ett blodomlopp. Ett medvetande med möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ett oundvikligt beroende, både mellan den lilla kroppen och den stora, och mellan den stora kroppen och omvärlden. Under perioder av graviditet, av födande, av småbarnsvård blir den individ som är kvinnan ibland komplett beroende av sin omvärld. Någon måste tjäna pengar eftersom hon inte kan just då, någon måste vårda henne om så krävs, vid graviditetssjuklighet, förlossning, eventuell svaghet efteråt. Om ingen gör detta föds inga barn. Om ingen gör detta överlever i alla fall inga barn.
Minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet är också de tydligaste tecknen som finns på ökat välstånd och införandet av någon form av välfärdssystem. När samhällen får råd att ta hand om gravida, födande kvinnor och små barn blir det bättre. Barn överlever. Kvinnor överlever och kan ta hand om barnen. Bättre, alltså.
Detta kan man se som att kvinnans beroende av män ersätts med ett beroende av staten, som liberaler ibland sagt och beklagat. Man kan också se det som den mest grundläggande samhällsnytta, långsiktig överlevnad.
Jag säger med detta inte att kvinnor inte kan vara självförsörjande. Det klart de, vi, kan. Oftast i alla fall. Men inbyggt i den mänskliga reproduktionen finns beroenden, både i början och slutet av livet, och dessa beroenden har traditionellt kanaliserats genom kvinnor. I början av livet genom kvinnans livmoder, i slutet av livet genom hennes händer, händer som genom mänsklighetens historia tagit hand om föräldrar, svärföräldrar. Vi är skröpliga varelser. Vi behöver andra människors omvårdnad under en förskräckande stor del av våra liv. Den omvårdnaden har generellt skett genom att kvinnor givit upp sitt eget oberoende, sin potentiella egenförsörjning, för att kunna ta hand om andra.
Här finns en intressant diskrepans i Johanna Nylanders text. Hon tycks närmast omedvetet blanda ihop att vara vänster politiskt med att vara solidarisk och ansvarstagande personligt, liksom motsatsen, att vara höger politiskt med att vara egoist (positivt menat) och slå sig fri. Det intressanta är dock att det till inte liten del kanske är precis tvärtom.
En högermodell (om vi med det menar mindre väldfärdsstat, vilket förstås är en grav förenkling) förutsätter långt mer av ansvarstagande, plikttrogenhet och uppoffring. Historiskt har det primärt varit av kvinnor. Någon måste ju fortfarande vårda de där barnen, de där gamla. En vänstermodell, med en fungerande välfärdsstat, kan däremot verka just så befriande som bland andra Henrik Berggren beskrivit den svenska välfärdsstaten. Just genom att det inte, som det historiskt varit, blir den enskilda kvinnans ansvar att ta hand om gamla pappa, blir hon fri. Just genom dagis och föräldraförsäkring kan hon arbeta, kan hon försörja sig själv. Om kvinnor nu är politiskt vänster så kan det kanske vara just för att de önskar friheten?
Jag tycker verkligen inte att den svenska välfärdsstaten fungerar optimalt. Anna Svensson pekar på det orimliga att socialförsäkringarna fungerar så konstigt för egna företagare (och jag håller helt med henne om att en reform där skulle göra mer för kvinnors företagande än aldrig så många av Maud Olofssons förminskande kvinnoföretagarambassadörer), jag ser gärna fler skattesänkningar för låginkomsttagare (som ofta är kvinnor), jag vill helst gå över till en modell med medborgarlön. Jag ser mig inte direkt som vänster, även om jag är helhjärtat för en generell välfärd.
Men oavsett vilken politisk modell man förespråkar haltar det om man blundar för beroendet. Det är en del av mänsklighetens grundvillkor. Detta beroende kan vara av en partner, av en familj, av en klan, av socialförsäkringssystemet, men det finns och måste tänkas in. Alla beroenden är inte per definition dåliga, det är inte det jag menar, inte heller är jag emot en strävan bort från dåliga beroenden mot mindre dåliga.
Den helt oberoende människan är dock varken barn, gammal eller fertil, födande kvinna och är därför en rätt konstig utgångspunkt.
ps. Visst skulle man kunna tänka sig en nyliberal feministisk modell där endast den kvinna som vid sådär 30-35 års ålder (senare än så är det ändå rätt osäkert att skjuta upp barnafödande) tjänat ihop så mycket pengar att hon ur egen ficka kan betala för både vård och inkomstbortfall efter förlossningen, och har så hög lön att hon har råd med privat barnomsorg (eller så stor förmögenhet att hon har råd att inte jobba själv) skaffade barn. Jag tror dock inte att det skulle bli så himla många barn gjorda då.
I den essäsamling jag just nu skriver på (som heter Frihet och fruktan och kommer på Natur och kultur i höst) försöker jag bland annat reda ut några trådar i den konflikten. För konflikten finns där, möjligen olöslig, och den bor i kvinnan. Ja, faktiskt under vissa perioder rent bokstavligt inne i kvinnan, i de barn hon bär och som gör det klassiska individbegreppet så filosofiskt svårhanterligt. Om man nu vill räkna också kvinnor som människor, förstås.
För kvinnor är ibland två. Inte en. Två. Kanske inte två med lika rättigheter, men dock två individer i en kropp, två kroppar i ett hölje. Ett blodomlopp. Ett medvetande med möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ett oundvikligt beroende, både mellan den lilla kroppen och den stora, och mellan den stora kroppen och omvärlden. Under perioder av graviditet, av födande, av småbarnsvård blir den individ som är kvinnan ibland komplett beroende av sin omvärld. Någon måste tjäna pengar eftersom hon inte kan just då, någon måste vårda henne om så krävs, vid graviditetssjuklighet, förlossning, eventuell svaghet efteråt. Om ingen gör detta föds inga barn. Om ingen gör detta överlever i alla fall inga barn.
Minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet är också de tydligaste tecknen som finns på ökat välstånd och införandet av någon form av välfärdssystem. När samhällen får råd att ta hand om gravida, födande kvinnor och små barn blir det bättre. Barn överlever. Kvinnor överlever och kan ta hand om barnen. Bättre, alltså.
Detta kan man se som att kvinnans beroende av män ersätts med ett beroende av staten, som liberaler ibland sagt och beklagat. Man kan också se det som den mest grundläggande samhällsnytta, långsiktig överlevnad.
Jag säger med detta inte att kvinnor inte kan vara självförsörjande. Det klart de, vi, kan. Oftast i alla fall. Men inbyggt i den mänskliga reproduktionen finns beroenden, både i början och slutet av livet, och dessa beroenden har traditionellt kanaliserats genom kvinnor. I början av livet genom kvinnans livmoder, i slutet av livet genom hennes händer, händer som genom mänsklighetens historia tagit hand om föräldrar, svärföräldrar. Vi är skröpliga varelser. Vi behöver andra människors omvårdnad under en förskräckande stor del av våra liv. Den omvårdnaden har generellt skett genom att kvinnor givit upp sitt eget oberoende, sin potentiella egenförsörjning, för att kunna ta hand om andra.
Här finns en intressant diskrepans i Johanna Nylanders text. Hon tycks närmast omedvetet blanda ihop att vara vänster politiskt med att vara solidarisk och ansvarstagande personligt, liksom motsatsen, att vara höger politiskt med att vara egoist (positivt menat) och slå sig fri. Det intressanta är dock att det till inte liten del kanske är precis tvärtom.
En högermodell (om vi med det menar mindre väldfärdsstat, vilket förstås är en grav förenkling) förutsätter långt mer av ansvarstagande, plikttrogenhet och uppoffring. Historiskt har det primärt varit av kvinnor. Någon måste ju fortfarande vårda de där barnen, de där gamla. En vänstermodell, med en fungerande välfärdsstat, kan däremot verka just så befriande som bland andra Henrik Berggren beskrivit den svenska välfärdsstaten. Just genom att det inte, som det historiskt varit, blir den enskilda kvinnans ansvar att ta hand om gamla pappa, blir hon fri. Just genom dagis och föräldraförsäkring kan hon arbeta, kan hon försörja sig själv. Om kvinnor nu är politiskt vänster så kan det kanske vara just för att de önskar friheten?
Jag tycker verkligen inte att den svenska välfärdsstaten fungerar optimalt. Anna Svensson pekar på det orimliga att socialförsäkringarna fungerar så konstigt för egna företagare (och jag håller helt med henne om att en reform där skulle göra mer för kvinnors företagande än aldrig så många av Maud Olofssons förminskande kvinnoföretagarambassadörer), jag ser gärna fler skattesänkningar för låginkomsttagare (som ofta är kvinnor), jag vill helst gå över till en modell med medborgarlön. Jag ser mig inte direkt som vänster, även om jag är helhjärtat för en generell välfärd.
Men oavsett vilken politisk modell man förespråkar haltar det om man blundar för beroendet. Det är en del av mänsklighetens grundvillkor. Detta beroende kan vara av en partner, av en familj, av en klan, av socialförsäkringssystemet, men det finns och måste tänkas in. Alla beroenden är inte per definition dåliga, det är inte det jag menar, inte heller är jag emot en strävan bort från dåliga beroenden mot mindre dåliga.
Den helt oberoende människan är dock varken barn, gammal eller fertil, födande kvinna och är därför en rätt konstig utgångspunkt.
ps. Visst skulle man kunna tänka sig en nyliberal feministisk modell där endast den kvinna som vid sådär 30-35 års ålder (senare än så är det ändå rätt osäkert att skjuta upp barnafödande) tjänat ihop så mycket pengar att hon ur egen ficka kan betala för både vård och inkomstbortfall efter förlossningen, och har så hög lön att hon har råd med privat barnomsorg (eller så stor förmögenhet att hon har råd att inte jobba själv) skaffade barn. Jag tror dock inte att det skulle bli så himla många barn gjorda då.
måndag, mars 07, 2011
Fixa problemen nu eller nån annan gång - om prekariat, utanförskap och cancersjuka krögare
"Du måste absolut gå till arbetsförmedlingen dagen efter att vikariatet är slut." Det var en alldeles osannolik tur att min bekant berättade det här för mig. Det var 2004, jag försökte bli med barn och hade precis haft ett längre vikariat på tidningen. Längre än 6 månader i sträck alltså. Jag hade därför, insåg jag, kvalat in i systemet.
Tillfälliga jobb kortare än 6 månader leder inte till rätt till vanlig sjukersättning. Fast jobb, eller mer än 6 månader krävs. Om man har kvalat in kan man dock få stanna kvar därinne ett tag om man omedelbart anmäler sig som arbetssökande, utan uppehåll, inte ens några dagar.
Det här kanske verkar självklart för vissa. Själv hade jag vid tillfället för den här anekdotens inledande steg försörjt mig själv på tillfälliga jobb i medievärlden i 4 år, gått in och ut på sommarvikariat, föräldraledighetsvikariat, frilansat på f-skattsedel, pluggat nån termin. Bara själva tanken att man skulle kunna skriva in sig på arbetsförmedlingen kändes jättekonstig. Jag tänkte inte få a-kassa, jag skulle ju fortsätta jobba. Såklart.
Nu följde jag min bekants råd ändå, vilket gjorde att jag när jag till slut blev med barn och födde barn faktiskt fick föräldraförsäkring på en rimlig nivå. Det får frilansskribenter annars i allmänhet inte. Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop.
Jag kom att tänka på det här i dag, när Erik Videgård berättar om sin kamp mot både cancern och försäkringskassan. Han har strupcancer, men får ingen sjukersättning eftersom han anses nollklassad. Han har ett sånt där glapp. Två månader mellan ett jobb och nästa, eller det som skulle blivit nästa om han inte hade fått reda på att han hade cancer. Ingen hade berättat för honom att han skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen under dessa två månader när han ändå försörjde sig själv, hans cancer var heller inte riktigt lika förhoppningsfullt planerad som min graviditet. Cancern bara kom. Han passade inte in i systemet. Han får därför inga pengar. Alls. Det är helt vansinnigt.
Detta i sin tur ansluter till en text Lena Sommestad skrivit i dag om ungdomars egentliga valmöjligheter. Hon skriver om att det fria lösliga rörliga liv unga lever inte alls alltid är självvalt och att tvärtom det tänkbara valet av stabilitet, trygghet, familj och traditionellt vuxenblivande nästan aldrig finns där som ett reellt alternativ. Det är sant. Att båtluffa i Asien är för de flesta svenska 24-åringar långt enklare att genomföra än att få ett vanligt tillsvidarejobb.
Detta gäller inte alls bara mediearbetare. I en rapport från Handels, som Sommestad hänvisar till, visar att varannan ung person som jobbar i området är tillfälligt anställd, av dessa är nästan 70 % timvikarier eller behovsanställda. Detta är den allra otryggaste anställningsformen, där finns inga regler om uppsägningstid eller varsel, och arbetstagaren förväntas ständigt ha mobilen med sig och ställa upp om arbetsgivaren ringer. (Den inneboende otryggheten för ungdomar med tillfälliga jobb kan man se mer om i ett par filmer från Dokument inifrån.)
På den sortens anställning är du inte bara otrygg på jobbet, du får heller ingen trygghet från välfärden. Du hamnar utanför a-kassan om du jobbar mindre än 20 timmar per vecka, vilket är vanligt för springvikarier, du kvalar inte in i sjuk- eller föräldraförsäkringen på rimliga nivåer. Man jobbar, betalar skatt, ställer upp och får dåligt betalt och ingen semester och om man skulle bli sjuk nära nog ingenting. Man får låta bli att tänka på cancern, som Erik som har en familj att försörja och nu jobbar på med sin smärta och trötthet på café Saturnus i Stockholm. Att jobba sjuk har blivit en livsstil - ett bittert skämt bland diversefrilansare i min twitterfeed.
Men vad kan man göra åt det här? I sin rapport föreslår Handels stimulanspolitik för att nå full sysselsättning, Lena Sommestad lyfter frågan om inte inflationsmålet fått negativa effekter på sysselsättningen. Men alldeles bortsett från att de senaste 10 åren inte direkt präglat av särskilt höga räntor (något som ju förutsätts i den där motsättningen mellan inflation och arbetslöshet) finns här ett glapp i resonemanget som jag inte riktigt begriper.
Jag kan förstå om man är emot prekariseringen av arbetslivet - flera av exemplen från de där filmerna om The Phone house eller Mcdonalds är bortom all sans, och förmodligen redan olagligt - men vad kan politikerna enklast göra? Samhället har förändrats, våra politiskt beslutade välfärdssystem passar allt sämre, men svaret från politikerna är alltså inte att ändra systemen utan att försöka ändra tillbaka samhället så att det fortsätter se ut som det gjorde för 20 år sedan.
Jag vill ogärna vara cynisk, men det verkar inte så himla framkomligt. Åtminstone inte i jämförelse med det relativt enkla att bygga om välfärdssystemen så att alla inkluderas. Det betyder förstås inte att man inte också kan jobba för en bättre arbetsmarknad, fackligt och politiskt. Det är en av fackföreningsrörelsens viktigaste uppgifter och politiskt finns det massor att göra för alltfrån bättre utbildning och bättre tillgång till komvux till flexicurityreformer av a-kassa och arbetsrätt.
Men om vi ska välja mellan att ge unga människor, och cancersjuka diversearbetare, rimliga välfärdsvillkor nu och att försöka påverka arbetsgivare och världsmarknad så att alla ska kunna få den sortens jobb de vill ha om 20 år så väljer jag a. På b svarar jag lycka till.
Tillfälliga jobb kortare än 6 månader leder inte till rätt till vanlig sjukersättning. Fast jobb, eller mer än 6 månader krävs. Om man har kvalat in kan man dock få stanna kvar därinne ett tag om man omedelbart anmäler sig som arbetssökande, utan uppehåll, inte ens några dagar.
Det här kanske verkar självklart för vissa. Själv hade jag vid tillfället för den här anekdotens inledande steg försörjt mig själv på tillfälliga jobb i medievärlden i 4 år, gått in och ut på sommarvikariat, föräldraledighetsvikariat, frilansat på f-skattsedel, pluggat nån termin. Bara själva tanken att man skulle kunna skriva in sig på arbetsförmedlingen kändes jättekonstig. Jag tänkte inte få a-kassa, jag skulle ju fortsätta jobba. Såklart.
Nu följde jag min bekants råd ändå, vilket gjorde att jag när jag till slut blev med barn och födde barn faktiskt fick föräldraförsäkring på en rimlig nivå. Det får frilansskribenter annars i allmänhet inte. Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop.
Jag kom att tänka på det här i dag, när Erik Videgård berättar om sin kamp mot både cancern och försäkringskassan. Han har strupcancer, men får ingen sjukersättning eftersom han anses nollklassad. Han har ett sånt där glapp. Två månader mellan ett jobb och nästa, eller det som skulle blivit nästa om han inte hade fått reda på att han hade cancer. Ingen hade berättat för honom att han skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen under dessa två månader när han ändå försörjde sig själv, hans cancer var heller inte riktigt lika förhoppningsfullt planerad som min graviditet. Cancern bara kom. Han passade inte in i systemet. Han får därför inga pengar. Alls. Det är helt vansinnigt.
Detta i sin tur ansluter till en text Lena Sommestad skrivit i dag om ungdomars egentliga valmöjligheter. Hon skriver om att det fria lösliga rörliga liv unga lever inte alls alltid är självvalt och att tvärtom det tänkbara valet av stabilitet, trygghet, familj och traditionellt vuxenblivande nästan aldrig finns där som ett reellt alternativ. Det är sant. Att båtluffa i Asien är för de flesta svenska 24-åringar långt enklare att genomföra än att få ett vanligt tillsvidarejobb.
Detta gäller inte alls bara mediearbetare. I en rapport från Handels, som Sommestad hänvisar till, visar att varannan ung person som jobbar i området är tillfälligt anställd, av dessa är nästan 70 % timvikarier eller behovsanställda. Detta är den allra otryggaste anställningsformen, där finns inga regler om uppsägningstid eller varsel, och arbetstagaren förväntas ständigt ha mobilen med sig och ställa upp om arbetsgivaren ringer. (Den inneboende otryggheten för ungdomar med tillfälliga jobb kan man se mer om i ett par filmer från Dokument inifrån.)
På den sortens anställning är du inte bara otrygg på jobbet, du får heller ingen trygghet från välfärden. Du hamnar utanför a-kassan om du jobbar mindre än 20 timmar per vecka, vilket är vanligt för springvikarier, du kvalar inte in i sjuk- eller föräldraförsäkringen på rimliga nivåer. Man jobbar, betalar skatt, ställer upp och får dåligt betalt och ingen semester och om man skulle bli sjuk nära nog ingenting. Man får låta bli att tänka på cancern, som Erik som har en familj att försörja och nu jobbar på med sin smärta och trötthet på café Saturnus i Stockholm. Att jobba sjuk har blivit en livsstil - ett bittert skämt bland diversefrilansare i min twitterfeed.
Men vad kan man göra åt det här? I sin rapport föreslår Handels stimulanspolitik för att nå full sysselsättning, Lena Sommestad lyfter frågan om inte inflationsmålet fått negativa effekter på sysselsättningen. Men alldeles bortsett från att de senaste 10 åren inte direkt präglat av särskilt höga räntor (något som ju förutsätts i den där motsättningen mellan inflation och arbetslöshet) finns här ett glapp i resonemanget som jag inte riktigt begriper.
Jag kan förstå om man är emot prekariseringen av arbetslivet - flera av exemplen från de där filmerna om The Phone house eller Mcdonalds är bortom all sans, och förmodligen redan olagligt - men vad kan politikerna enklast göra? Samhället har förändrats, våra politiskt beslutade välfärdssystem passar allt sämre, men svaret från politikerna är alltså inte att ändra systemen utan att försöka ändra tillbaka samhället så att det fortsätter se ut som det gjorde för 20 år sedan.
Jag vill ogärna vara cynisk, men det verkar inte så himla framkomligt. Åtminstone inte i jämförelse med det relativt enkla att bygga om välfärdssystemen så att alla inkluderas. Det betyder förstås inte att man inte också kan jobba för en bättre arbetsmarknad, fackligt och politiskt. Det är en av fackföreningsrörelsens viktigaste uppgifter och politiskt finns det massor att göra för alltfrån bättre utbildning och bättre tillgång till komvux till flexicurityreformer av a-kassa och arbetsrätt.
Men om vi ska välja mellan att ge unga människor, och cancersjuka diversearbetare, rimliga välfärdsvillkor nu och att försöka påverka arbetsgivare och världsmarknad så att alla ska kunna få den sortens jobb de vill ha om 20 år så väljer jag a. På b svarar jag lycka till.
söndag, januari 30, 2011
Det finns inget "vi"
(publicerad i Dalarnas Tidningar 30/1)
Kulturministern tycker alltså att kultursidorna är för svåra, de stöter bort potentiella kultursatsningar från näringslivet. Direktörerna måste omfamnas, menar ministern, i stället för att mötas av kritik och obegripligheter. Om detta har veckans kulturdebatt handlat. I en radiodebatt i P1:s Studio Ett mellan Lena Adelsohn Liljeroth och DN:s kulturchef Björn Wiman blev ministern så entusiastisk över det där omfamnandet att hon gled över från att tala om vad ”ni” – kulturjournalisterna, borde göra, till att tala om att ”vi” borde mota kulturrädslan tillsammans.
Det där ”vi”:et är nästan det mest intressanta med hela det här debaclet. För detta, låt oss kalla det nymoderata, ”vi” antyder att här egentligen inte finns några konflikter.
Vi sitter alla i samma båt, strävar alla åt samma håll, oenighet beror på otillräcklig information. Den där inställningen är för övrigt inte alls ovanlig i just näringslivet – varför bråkar politikerna hela tiden, kan de inte bara komma överrens och så kör vi! Just do it.
Vi är ju alla eniga om hur fint det är med 1800-talsopera, låt oss nu fixa stålar till ett nytt stort pampigt operahus och sätta Stockholm på kartan! Just detta tycks vara en åsikt som delas av Björn Wiman, om man motsätter sig ett sådant praktbygge drivs man uppenbarligen av ”kulturhat”, enligt en av hans texter i ämnet.
Det nymoderata projektet handlar till inte liten del om att bygga en sådan konsensuskultur kring just nymoderata uppfattningar, precis som vi tidigare under den svenska historien haft kring det socialdemokratiska välfärdsbygget. Åsikter som inte stämmer med mallen blir oförnuftiga eller rentav extremism. Anders Borg har faktiskt räknat på det här.
Men det offentliga samtalet borde inte handla inte om att nå en upplyst konsensus. Det finns riktiga konflikter, både mellan grupper och mellan olika värdesystem. Utan att uppmuntra ett dansk debattklimat där man stoltserar med hur öppet och brett man sprider hat och förakt mot utsatta, måste man se att öppna konflikter har ett värde i sig.
I min bransch, journalistik och litteratur, finns låtsad enighet kring frågor om upphovsrätt, där kulturarbetare påstås ha samma intressen som de stora företagen i underhållningsvärlden. Samma korporativism återfinns på andra ställen på arbetsmarknaden där direktörer och arbetare antas sträva mot samma mål. Jag vill inte ha en fransk strejkkultur heller, men myset är ändå en rätt obehaglig lösning.
I vissa fall är genuina värden i grunden oförenliga, det gäller både politik och filosofi. Det finns kort sagt inget ”vi”.
Kulturministern tycker alltså att kultursidorna är för svåra, de stöter bort potentiella kultursatsningar från näringslivet. Direktörerna måste omfamnas, menar ministern, i stället för att mötas av kritik och obegripligheter. Om detta har veckans kulturdebatt handlat. I en radiodebatt i P1:s Studio Ett mellan Lena Adelsohn Liljeroth och DN:s kulturchef Björn Wiman blev ministern så entusiastisk över det där omfamnandet att hon gled över från att tala om vad ”ni” – kulturjournalisterna, borde göra, till att tala om att ”vi” borde mota kulturrädslan tillsammans.
Det där ”vi”:et är nästan det mest intressanta med hela det här debaclet. För detta, låt oss kalla det nymoderata, ”vi” antyder att här egentligen inte finns några konflikter.
Vi sitter alla i samma båt, strävar alla åt samma håll, oenighet beror på otillräcklig information. Den där inställningen är för övrigt inte alls ovanlig i just näringslivet – varför bråkar politikerna hela tiden, kan de inte bara komma överrens och så kör vi! Just do it.
Vi är ju alla eniga om hur fint det är med 1800-talsopera, låt oss nu fixa stålar till ett nytt stort pampigt operahus och sätta Stockholm på kartan! Just detta tycks vara en åsikt som delas av Björn Wiman, om man motsätter sig ett sådant praktbygge drivs man uppenbarligen av ”kulturhat”, enligt en av hans texter i ämnet.
Det nymoderata projektet handlar till inte liten del om att bygga en sådan konsensuskultur kring just nymoderata uppfattningar, precis som vi tidigare under den svenska historien haft kring det socialdemokratiska välfärdsbygget. Åsikter som inte stämmer med mallen blir oförnuftiga eller rentav extremism. Anders Borg har faktiskt räknat på det här.
Men det offentliga samtalet borde inte handla inte om att nå en upplyst konsensus. Det finns riktiga konflikter, både mellan grupper och mellan olika värdesystem. Utan att uppmuntra ett dansk debattklimat där man stoltserar med hur öppet och brett man sprider hat och förakt mot utsatta, måste man se att öppna konflikter har ett värde i sig.
I min bransch, journalistik och litteratur, finns låtsad enighet kring frågor om upphovsrätt, där kulturarbetare påstås ha samma intressen som de stora företagen i underhållningsvärlden. Samma korporativism återfinns på andra ställen på arbetsmarknaden där direktörer och arbetare antas sträva mot samma mål. Jag vill inte ha en fransk strejkkultur heller, men myset är ändå en rätt obehaglig lösning.
I vissa fall är genuina värden i grunden oförenliga, det gäller både politik och filosofi. Det finns kort sagt inget ”vi”.
tisdag, januari 25, 2011
Fel föräldrar
Det var muntert bland en del borgerliga twittrare i går morse, när man hänvisade till den här artikeln av Marika Lindgren Åsbrink. "Höhö, faran med fel föräldrar, jo man tackar."
Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.
Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)
De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.
Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.
Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.
Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.
Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)
De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.
Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.
Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.
måndag, januari 17, 2011
Varför Lena Sommestad?
Nej, jag menar inte varför hon borde bli partiledare, det lägger jag mig inte i, men om någon frågar tror jag inte att hon kommer att bli det. Jag menar varför har vi alla i det tänkande kommentariatet precis just nu fått upp ögonen för henne, varför nämns hennes namn plötsligt med respekt och intresse av personer med rätt olika åsikter, personer som i likhet med mig själv var rätt måttligt imponerade under hennes tid som minister, varför hänvisas det till hennes tankar, hennes texter överallt?
Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.
Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.
Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.
En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.
På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".
Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.
Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.
Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.
Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.
En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.
På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".
Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.
lördag, januari 01, 2011
2010: ett år i sminklådan
Som jag skrev på twitter i går är smink, politik och små tjocka barnaarmar det enda jag egentligen gillar. Det är tyvärr inte sant, andra saker jag tycker mycket om är t ex helstekt anka, rödvin, kodein och antikslipade diamanter, men det sista har jag väldigt liten möjlighet att hänge mig åt, och som påstående har det ju en viss schvung i alla fall.
Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.
I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.
I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.
Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.
Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.
När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.
Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.
I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.
I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.
Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.
Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.
När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
