Hemlösa som olydiga barn

Den sjätte december hittades Ingemar död på golvet i sitt rum på boendet för hemlösa. Han hade egentligen blivit utkastad, men tagit sig in igen genom fönstret. Det är inte så kul att bli utslängd på gatan mitt i vintern.

När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.

Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.

Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.

Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.

De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.

Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?

Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.

Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.

I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari

Vinstkrav hotar tillväxten

Ett företag måste drivas för ägarnas bästa. Den uppfattningen är i dag helt dominerande. Tänk om den också är helt fel?

Det kan man i alla fall läsa i den inte direkt vänsterlutande amerikanska ekonomitidningen Forbes. Genom tanken att aktieägarnyttan alltid ska vara överordnad har nämligen den riktiga marknaden fått ge plats åt en låtsasmarknad, en marknad som kasino.

I längden hotar det kapitalismen som sådan, menar affärsskribenten Steve Dennings, som förklarar: Det viktigaste för ett företag är att ha betalande kunder. Utan dem finns ingenting. Men att långsiktigt säkerställa kundnytta, intjäningsförmåga och, såklart, vinst är ju inte alls samma sak som att kvartal efter kvartal glädja aktieägarna och börser genom att möta förväntningarna där.

De investeringar som krävs, de innovationer som måste till för företagets långsiktiga välmående kan till och med motverka kortsiktigt aktievärde. Företagsledningar i dag har ofta sin egen ersättning kopplad till börskursen, samtidigt som höga chefer sällan stannar länge på varje ställe. De har därmed mycket lite intresse av hur företagen egentligen går.

Denna förbryllande inkonsekvens i den moderna kapitalismens hjärta hänger nära ihop med de vanliga kraven på kontinuerliga höga vinster. I SvD Näringsliv skrev Per Lindvall nyligen om de orimliga avkastningskraven på svenska mogna företag. Företag som SSAB och Sandvik har krav på avkastning på mellan 15 och 25 procent årligen. Detta i ett läge med låga räntor, ingen inflation, låg allmän tillväxt.

Enda sättet att tillfälligt nå dit är att dra ner på forskning och utveckling och slakta alla långsiktiga projekt, sådant som företagen ska leva av i framtiden. I stället köper man andra företag och slår ihop avdelningar och skaffar allra helst en så stark marknadsposition att man kan ta överpris av kunderna.

Andra sätt att dra upp vinsten är att outsourca både tillverkning och utveckling till underleverantörer i låglöneländer. Kvar i väst blir ett kontor med ett varumärke. Direkt ger det finfina siffror, men sen då?

Jag vet att det här kanske inte låter som en kulturartikel. Kan inte börsen hålla sig på börssidorna, suckar du? Men det kan den inte, för i det verkliga livet utanför tidningspappret har den ju tolkningsföreträde över allt annat. Vi kan inte låta den allt tydligare förvridna logiken för hela den moderna ekonomin vara en angelägenhet bara för dem med rosa skjortor och ekonomexamen.

Vi är ju alla anställda, kunder, företagare, skattebetalare, till och med aktieägare genom pensionsfonderna. Om kortsiktig omsorg om oss i den sista funktionen skadar oss i alla de andra är det kanske dags att vi frågar oss om det är värt det.

Publicerad i Dalarnas Tidningar den 4 december 2011

Låt oss tala om siffror

18 miljoner kronor. Så mycket har Victor Muller tagit ut ur Saab under ett år. Det är lika mycket som Leif Johansson fått från Volvo, med den lilla skillnaden att Volvo gått med rejäl vinst medan Mullers ersättning kommer från skattebetalarna. Utöver detta har 7 miljoner betalats ut ur Saabs kassa till Victor Muller närstående bolag.

Regeringen har ändå hållit emot en del när det gäller Saab. Förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har varit tydlig med att det inte är statens uppgift att driva olönsamma bilfabriker och lånen som staten stått som garant för är ett betydligt mindre åtagande än många krävde.

Det för oss till nästa siffra. Nye centerledaren och näringsministern Annie Lööf tycks nämligen inte ha samma inställning som sin företrädare.

103 miljoner kronor har därför svenska staten gått in med i direkta subventioner till Facebook, för att företaget ska bygga serverhallar i Luleå. Facebook är värderat till 80 miljarder dollar, och skulle sannolikt ha råd med serverhallar ändå. Företagets representanter säger till och med att man lagt satsningen i Luleå oavsett. Det är också väl belagt att denna typ av regionalpolitik inte har några långsiktiga effekter. Företag stannar bara i kommuner där lokaliseringen egentligen inte passar så länge som skattepengar betalas ut.

Ha råd ändå skulle däremot inte de europeiska banker som lånat ut pengar till Grekland och andra högriskländer som om det inte fanns någon morgondag. Eller, rättare sagt, som om de själva inte riskerade att behöva ta smällen om något skulle gå fel. Vilket de förstås inte heller behöver.

110 miljarder euro ytterligare ska tillföras bankerna, beslutade EU-toppmötet i onsdags, antingen genom aktiekapital eller statliga pengar.  Detta för att bankerna ska stå starkare i den ekonomiska krisen, så att de inte ska riskera att gå omkull om de lån de givit ut inte kan betalas tillbaka. Cirkelresonemanget borde göra vem som helst yr i huvudet, givet att staterna som garanterar pengarna också är samma EU-stater som tagit de där osäkra lånen. Bankerna skrattar under tiden hela vägen till, tja, banken.

Av dessa siffror är den sista både den största och den svåraste. Eurokrisen finns på riktigt, till skillnad från Facebooks behov av svenska skattepengar, och att låta en bank gå omkull har betydligt större konsekvenser än att låta Saab göra det.

Ändå hänger siffrorna ihop, och illustrerar sorgligt tydligt hur det vi ibland kallar en fri marknad och kapitalism ofta mest tycks handla om att enskilda kapitalister ska kunna tjäna maximalt med pengar, med staters och skattepengars hjälp.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 oktober 2011