kortkort om klyftan i verkligheten

Här sitter man på gotland bland hundratals seminarier om naturgas och friskvård och undrade precis imorse över att det inte finns någon självklar samtalspunkt. Ingen stjärnsnackis, bara en massa mer eller mindre intressant/ointressant putter. De diskuterade ämnena är i allmänhet helt helt helt andra än de som diskuteras i den politiska debatt jag vanligen följer, och speglar ju de välorganiserade, välfinansierades intressen före, tja, publiken och väljarnas. (dessa kan självfallet emellanåt sammanfalla, men jag tror faktiskt inte att det gäller majoriteten av dessa evenemang).

Jag återkommer senare med en djupare rapport från det bokstavliga parallella universum som var Dick Harrisons föreläsning hos förläggareföreningen, men när jag åtevänder till datorn efter ett antal seminarier blir den almedalska centralpunkts-bristen ännu tydligare. Den stora snackisen är ju inte här, den är i Stockholm (?) eller på internet och handlar om TPB-försäljningen. Jag vet inte exakt hur jävla media-savvy Peter Brokep Sunde är, men att släppa den här nyheten just den här veckan är så roligt att jag sitter och fnittrar i pressrummet. Ni bestämmer inte över agendan längre, säger han, och fast i naturgasträsket kan jag faktiskt bara hålla med.

dagens text: äntligen är politik på riktigt

jag har sjukt bråttom, ska snart åka i en liten båt för första gången på 15 år, men här är dagens krönika i alla fall.

Den absoluta bristen på tvekan

Jag minns inte när jag kom på att jag faktiskt bokstavligen skulle dö för honom. Inte ett andetags betänketid, inga kompromisser, ingen tvekan. I detta är han unik i världen.

Det finns såklart en romantisk föreställning om att det borde vara just så. Ändå minns jag hur skakad jag blev av den där insikten. Detta, mer än graviditetens fysiska och huvudsakligen obehagliga symbios eller den första tidens ljuva oxytocinchock och definitivt mer än amningens boja om moderskroppen, definierade vår relation för mig. Den absoluta bristen på tvekan. Skrämmande.

Jag menar inte detta som i någon supermammaistisk "jag sätter alltid mitt barn före mig själv". Det gör jag inte. Det däremot skulle jag inte, kan inte, vill inte. Jag sätter ofta mina tankar före honom, jag ignorerar hans tjat om att leka och läsa böcker när jag själv läser eller pratar med någon, i ganska stor utsträckning låter jag honom anpassas till mitt liv snarare än tvärtom. När jag är i intensiva skrivperioder ser jag honom knappt, överlåter med varm hand ansvaret till någon annan och beter mig som äldre tiders patriarker som kommer ut ur arbetsrummet och smeker honom över kinden bara för att därefter dyka ner i skrivandet igen. Dörren och sinnet stängda för honom, hans rop efter mig irriterar. När jag ändå är ute hos honom är tankarna så uppenbart någon annanstans.

Jag är inte stolt över detta. Men om jag inte hade den möjligheten skulle jag inte kunna skriva. Jag har möjligheten och jag utnyttjar den skamlöst. När jag dyker upp ur en sådan session, yrvaken, rödögd, tar han emot mig som om jag aldrig varit borta. Mitt hjärta sprängs av tacksamhet.

Mer om förlagseländet

Karin Stensdotter skriver intressant och hänvisar framförallt till en otroligt spännande artikel i Svensk Bokhandel. Massor av författare verkar arga, men är det så att ingen faktiskt orkar/vågar/vill säga nej till Bonniers till slut? Jag ska i och för sig inte säga något, jag vet ju själv inte om jag klarar av att säga nej heller.

och så lite nepotism

fatta hur bra det är med vidare läsanvisningar/källhänvisningar till ledarsidestexter! Själv tycker jag ju numera att det är svårt att skriva texter utan länkar i och på det här sättet får man ju lite av det ändå. Det kanske krävdes en vanligen fotnotsexekverande akademiker för att komma på det.

Att sälja sin digitala själ

Bonniers säger alltså nej. Trots att det enligt Svensk Bokhandel funnits stor kritik från många författare mot det nya avtalet, där man ger bort de digitala rättigheterna på 7 år för en liten men odefinierad summa och utan att förlaget åtar sig att faktiskt göra några e-böcker, och, framförallt, utan att någon har någon direkt uppfattning om hur nämnda e-boksutgivning i såfall ska se ut, får man som Bonniers-författare alltså inte tacka nej. Jag har förklarat så bra jag kan mina invändningar, och de säger att de förstår, men att de ändå inte kan kompromissa.

It's their way or the highway.

Det gör mig väldigt väldigt ledsen. Inte för att min lojalitet mot familjen Bonnier skulle vara så värst uttalad, tvärtom ogillar jag ju både deras maktposition och de sätt de emellanåt använder den. Men jag tycker om min förläggare. Hon förstår vad jag försöker skriva. Att ha en förläggare är som att ha en blandning av terapeut och redaktör och som sådan han hon hjälpt mig att bli mycket bättre än jag klarat att vara bara av mig själv.

Their way or the highway.

Jag vet att det kan verka obstinat, herregud, skriv på de där fåniga pappren då, det är ju inte som att du skriver böcker för att tjäna pengar. Det är sant. Men jag är ju en sån där patetisk människa som tror på saker och jag råkar kunna lite mer än rätt många om det här med internet och jag kan inte lita på att ett företag som låter sig företrädas av Kristina Olinder inte kommer göra exakt samma misstag som skiv- och filmbolagen redan gjort.

Säga till kunderna att ni är idioter som förtjänar att bli lurade. Som förtjänar bisarrhöga priser och usla tjänster, som förtjänar spyware och kopieringsskydd som gör att man inte kan låna ut en bok till sin kompis. Och om ni då, efter att vi gjort allt vi kan för att behandla er så jävla illa man bara kan, övergår till de kvalitetsmässigt överlägsna olagliga produkterna tänker vi använda våra lobbyistkontakter att nedmontera det fria samhället och stämma er tills korna går hem. Vad motsvarar 24 låtar i bokvärlden, två-tre romaner? En miljon dollar i skadestånd per roman, kanske då.

Det här är inte en värld jag vill vara del av.

Jag vet att jag säljer mina ord till en Bonniertidning hela tiden, och jag skulle som sagt gärna fortsätta ge ut hos dem egentligen, men jag vet ärligen inte hur långt jag kan sträcka mig. Bonniers har som sagt inte kommit igång med sin e-bokssatsning än. Om jag säljer rättigheterna i säcken nu har jag inget att säga till om kring detaljbesluten sedan. Och om de börjar kränga min roman i digital form för 150 spänn med kopieringsskydd kommer jag se det som en personlig förolämpning. Helt bortsett från hur illa det vore för min politiska trovärdighet.

Och om jag säger ja då? Hur påverkar det min relation till mitt förlag, till min förläggare om jag känner att jag tvingats till något jag inte vill? Kommer jag ändå kunna skriva bra, kommer vi kunna samarbeta, kommer jag kunna låta bli att ställa till obehagliga scener på författarfesterna? Kommer förtroendet finnas där, det som måste finnas där för att en förlag ska vara något mer än bara ett tillverkningsindustriföretag för böcker? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra.

Framtiden har jävlar i mig INTE redan hänt

Dagens text var från början i mitt huvud en mindre essä som också tog upp behovet av medborgarlön, den bisarrt ensidiga politiska koncentrationen på efterfrågan på arbetsmarknaden och motsvarande frånvarande intresse för utbudet, det genuint underliga i att det enda riktigt moraliskt försvarbara för människor att välja framför arbete är att vara med sina barn, ytterligare en liten hyllning till miljöpartiet och en formulering om frisyrer. Men nu blev det bara det här kvar.

Hume, internet och kulturjournalistikens självvalda frånvaro

"Redan på 1700-talet konstaterade den skotske filosofen David Hume att samhällen med obegränsade resurser inte är i behov av äganderätter." Det säger nationalekonomen Magnus Wiberg i dag på DN Debatt, och även om jag håller med honom i alla slutsatser är det faktiskt inte upphovsrätten utan Hume jag ville leda in samtalet på. Hume och svenska kultursidor. Hume och svenska kultursidor på nätet. Jag kan backa bandet lite, jag inser att det kanske blev svårt att hänga med i alla led där.

I går anmälde nämligen Lars Lönnroth i Svenska Dagbladet Gunnar Fredrikssons nya Hume-introduktion. Texten (som självfallet inte finns på nätet, mer om det senare) utgår från idéen att Lönnroths generation, (kulturradikala studenter på 50-talet, beskriver han dem som) förstod att uppskatta Hume, medan dagens filosofistudenter inte förmår det samma. Hume skulle aldrig, med Lönnroths ord, kunna "göra sig hörd i kulturvärlden eller bloggosfären", där folk i stället tycks "föredra någon nyandlig guru eller postmodern flumprofet".

Det här skulle kanske vara ett intressant spår om det inte var så, tja, fel.

I den del av bloggvärlden som jag läser pågår nämligen sedan några år närmast en Hume-festival. Som i det inledande exemplet förekommer Hume till och med på aktuella debattsidor (och det är ett dåligt genreexempel, jag vet, men just den här DN Debatt-texten är ju faktiskt en debattartikel och inte en myndighetskommuniké). JennyMaria må ha glömt mer om Hume än jag någonsin kommer lära mig (ett av de snärtigaste avfärdanden jag någonsin fått), men om det är något till och med jag kan se är det ju Humes allmänna popularitet. Ska Lönnroth härnäst skriva att samtiden sorgligt ignorerar Spinoza också?

Tyvärr säger detta något litet om hur ledsamt oöverbryggbara klyftorna ännu tycks vara mellan den kvalificerade kulturjournalistiken och internet. Kulturskribenterna må referera till, och rädas, "bloggosfären", men undersöka den, nej helst inte. I sina egna nätutgåvor fokuserar tidningarna enbart på nöjesmaterialet och, som i svenskans fall, recensioner läggs i många fall inte ens ut. Det är fascinerande och sorgligt på många olika sätt.

Jag tänker exempelvis på de kulturintresserade som bor i delar av landet där man inte längre kan få SvD som morgontidning (dvs nästan hela landet utom storstäderna). Ska de inte alls få läsa kulturmaterialet? Traditionellt har landsbygdens lärare och bibliotekarier varit typiska kultursidesläsare, nu kastas de åt sidan. Jag tänker på den långa svansen, där internet kan möjliggöra långt djupare och smalare och mer vitala ämnesdiskussioner och där kultursidor skulle ha en självklar plats. Den platsen lämnar de flesta av dem än så länge helt tom.

Det finns en idé i samtidens medier om att allting hela tiden måste bli ytligare för att sälja och att detta alldeles särskilt gäller på nätet. På en punkt stämmer det möjligen, den smarta, underfundiga rubriken kanske fungerar sämre än en enkel braskande överskrift som klickmotor. Men i övrigt kan det faktiskt vara precis tvärtom. Inom internetvärlden är det i dag etablerad kunskap att det smala också är ytterligt kommersialiserbart. Även om vi lämnar pengarna är det smala också det som enklast kan nå en större publik via nätet. Så fantastiskt uppfriskande om kultursidorna också kunde begripa det. Om de ansvariga där alls läste bloggar, och såg alla dessa blogginlägg som hänvisar till texter som inte finns på nätet, skulle det vara ett steg på vägen.

Skit i missbrukarkvinnorna, jag är emot HÖGERN

Jag gillar Malin Ullgren, men på något annat sätt har jag svårt att tolka hennes jättekonstiga artikel i DN i dag.

Lite bakgrund:

En ledare i Expressen

En artikel i N24 där bl a jag uttalar mig

Johannes Forssbergs krönika.

Johannes svar i dag.

Att leka vuxen

Hjälp vad jag känner igen mig i Linnas senaste. Föräldrarna på vårt dagis är nu lyckligtvis inte enbart av den sorten (även om de absolut förekommer) men det finns en alldeles särskild sorts vuxenhet som jag vid 32 års ålder fortfarande står fullkomligt främmande inför. Den har inte så mycket att göra med attribut (även om lammullskoftorna och villorna nog är vanligare där) eller med klass (även om det såklart finns en medelklassens tysta desperation vilande i just det här vuxenblivandet) utan om någon större och svårgripbar stagnation. I sak älskar jag att vara vuxen, jag älskar att leva i en familj, jag älskar att tjäna mina egna pengar och faktiskt (bortsett från en del förfärligt senbetalande uppdragsgivare) ha hyfsad koll på ekonomin, jag tycker faktiskt om att vara någon som tar ansvar. Men det ansvaret behöver faktiskt inte se ut som ett krampaktigt olösbart livspussel.

Gå och rösta!

När jag vaknade i dag började det rycka i demokratinerverna. Röstat själv har jag ju redan gjort, men kanske kan jag få andra att göra det, kanske kan man delta i det fantastiska skådespel som är ett val, som är demokratin. Precis som Oscar skriver så håller vi svenska väljare på att skapa historia.

Vi har sett allt mer repressiva övervakningssamhällen växa fram i hela västvärlden, The Patriot Act, Asbos, Hadopi, FRA. Såhär 20 år efter massakern på Himmelska fridens torg har piratkritiska skribenter (jag kommer inte på ett bättre ord eftersom det verkar lite extremt att säga att de nödvändigtvis är FÖR övervakning) ironiskt jämfört de döda studenterna nu med hur högt vissa skriker om våra nutida hot mot demokratin. Och visst, politikerna försöker inte döda oss. Men Kinas nedstängning av twitter, facebook och andra sociala medier inför 20-årsdagen, för att undvika den organisering av folket som sker där, påminner tyvärr blott alltför mycket om EU-parlamentets krav på bloggar-registrering och svenska politikers tal om att förbjuda anonymitet på nätet. Det är förunderligt att inte alla ser de parallellerna.

Men många gör det ju. Som första land i världen verkar svenska väljare faktiskt säga ifrån i ett val mot övervakningshetsen. För att vi har chansen, för att de har pressat oss för långt. Både miljöpartiet och piratpartiet forsar fram i opinionen och kan tillsammans få nästan 20 procent! Om vänsterpartiet får två mandat finns det visst som tyder på att fantastiske Erik Josefsson får det andra. Det finns integritetsvänner som väljer att rösta på Christofer Fjellner eller Olle Schmidt, och även om jag tror att de gör ett misstag så betyder såklart de kryssen något annat än en röst på Reinfeldt och Björklund. Problemet är bara att de inte kommer att ses som väsenskilda imorgon. Imorgon kommer varje röst på allianspartierna räknas in av Reinfeldt som en seger för hans linje. För FRA-linjen, om vi ska förenkla lite.

När man så läser en medioker författares rasande personangrepp på en av de bästa Sverige har, med samma angreppssätt som använts på pennalistiska skolgårdar världen över, blir det bara ännu tydligare. Det handlar inte lika mycket om att förstå eller inte förstå internet, som många andra pratat om. På den yttersta motståndarsidan finns ju båda sorterna. Som Rick Falkvinge sade i Fokus-artikeln i förrgår: "Beatrice Ask går med på allting, inte för att hon vill driva frågorna utan för att hon inte förstår dem. Thomas Bodström driver frågorna för att han förstår dem och har valt sida. Det är en helt annan sak."

Det finns många som visst har förstått den konkreta realisering av demokratin som internet innebär, och som bara inte gillar den. Demokrati är finare som teori än som praktik. När enskilda människor får för mycket potentiell makt blir de farliga för dem som är vana att ha makten själva. Vi kan kalla det lex-Guillou (och om jag hade bott i Frankrike hade jag kanske blivit åtalad för det uttrycket).

I dag har vi chansen att säga att vi inte ger efter för deras hotelser och hat. Om man vill säga ifrån, om man vill säga att det faktiskt inte går längre, att vi accepterar inte att ni tar vår frihet ifrån oss, finns det tre partier att välja mellan. Rösta på miljöpartiet, där Carl Schlyter, Isabella Lövin och Zaida Catalán är utmärkta personer som jag hoppas alla kommer in (det krävs bara 12 procent...), rösta på Vänsterpartiets Erik Josefsson (jag är som bekant inte någon stor anhängare av vänsterpartiet i övrigt, men Erik önskar jag många tusen väljare) eller rösta på piratpartiet.

Det senare är kanske den tydligaste signalen, och det är därför jag valde dem. Jag hoppas innerligt att både Christian Engström och Amelia Andersdotter får åka till Bryssel, de har olika men lika stora kvaliteter. Inom högern har man hängt upp sig på Amelias Attac-ömmanden, men själv blev jag mest förvånad eftersom jag inte visste att Attac fortfarande gjorde något över huvud taget. (Kanske bör hennes uttalande ses som en avancerad dold version av 1999-nostalgi?) Amelias tal om immaterialrättens problem för tredje världen har dock både jag och någon som Johan Norberg hållit med om i tio år.

Detta sagt är jag inte jätteförtjust i piratpartiet och hoppas behöva slippa rösta på dem i riksdagsvalet om ett år. Bästa sättet att förhindra det är att de får så många röster som möjligt i dag. En röst på piratpartiet är en medborgare som har fått nog. Visa det du också.

Jag är alltså drogsocialist

När jag läser det här blir jag alldeles lycklig. Så klokt och så välformulerat. Det är en glädje att den här debatten numera kan föras utifrån ickemoraliserande perspektiv.

Apropå förlagsproblem och opåskrivna kontrakt.

Just det här handlar ju mer om relationen mellan olika förlag, men efter de här kontraktsdiskussionerna känner man ju inte direkt att det stora förlaget primärt är ute efter att stå upp för författarnas bästa heller.

Moln med solglittriga kanter

Moving Images har inför sin konferens den här veckan en uppladdning i form av bloggstafett om framtiden för, i bred mening, mediebranschen. Närmast före mig var i går Unni Drougge med ett klokt inlägg om förlagsvärlden.

När jag skriver det här har jag ett icke underskrivet kontraktsförslag från mitt förlag liggande på skrivbordet som en stor klump slem. Slemmet bor i magen också, och i huvudet, det trycker och smärtar och jag försöker förtvivlat låtsas som ingenting. Det går sådär.

Tydligare än någonsin tidigare har jag det senaste året sett hur trådarna hänger ihop, hur diskussioner som tidigare varit teoretiska, politiska, filosofiska också blivit personliga, konstnärliga, privatekonomiska. Inte sällan alltihop samtidigt. Jag försöker bena ut, lägga i högar, skapa ordning i kaoset. Det går också sådär.

Jag är upphovsman. Jag lever på att jag först tänker och sedan skriver saker, eller för all del emellanåt i omvänd ordning. Marknaden som frilansskribent har jag klagat på blott alltför många gånger, arvodena sjunker från år till år, och de två enda möjliga alternativen är ofta att antingen göra halvdåliga jobb p g a tidsbrist eller acceptera sitt liv som statusproletär. Marknaden för kvalitetsltteratur i Sverige är skrattretande, om det tar ett år på heltid att skriva en bok får man på vad som ses som ett okej försäljningsresultat tillbaka kanske 50 000 kronor i reda pengar. Jag har ännu aldrig provat lyckan hos Sveriges Författarfond, men fantastiska skribenter tycks ju kamma noll där hela tiden.

Man skulle kunna tro att jag därför applåderade försöken att få människor att betala för sig på nätet. Någon enstaka liten krona ur potten skulle kanske leta sig ner i frilansbudgeten. Om förlagen kunde tjäna mer pengar skulle de kanske inte försöka tvinga på författarna så barocka slavkontrakt, och kanske skulle man rent av sälja mer böcker om information på nätet också kostade pengar. Det är såklart möjligt. Men jag tror inte på det. Och även om jag gjorde det vore det inte värt priset.

När jag ser framåt på det som är min ena huvudsyssla, kreativt skapande, är det med stor oro. Jag tror ju inte på den romantiska idéen om det ensamma geniet som skapar konst ur intet. På samma sätt som våra hjärnor rent neurologiskt är tätt sammankopplade med andra, med varandra, är summan av kulturen alltid långt större än delarna. Utan en kulturskatt att dyka ner i finns ingenting att hämta upp till ytan, ingenting att föra vidare, ingenting att dela. Internet har på ett tidigare helt oanat sätt realiserat idéen om det kompletta biblioteket. Vi kan utlokalisera delar av våra hjärnor till all världens kunskap i stället för att hålla allting inom oss. Även de sämst ställda har i dag tillgång till mer kultur än några människor någonsin tidigare. Det har varit en lycklig tid.

Om immaterialrättsamhället utvecklas som det gjort under de snaste decennierna, senaste åren, får vi kulturskapare, professionella som amatörer, dock i stället se oss själva fånstirra ner i en dammig, sprucken före detta flodbädd. Vattnet har förts bort och fyller i stället tusentals privata små pooler i små muromgärdade trädgårdar, dit man avkrävs inträde bara för att få spana genom porten.

De säger att de gör det för vår skull, för upphovsmännen. "Man måste kunna tjäna pengar på kreativt arbete". Jo. Det vore ju trevligt. Men viktigare är kanske att man alls kan ägna sig åt något kreativt, och om det vi kallar kulturella allmänningar fortsätter att stängas av, stängas in, blir det nog si och så med den saken.

Oron blir inte mycket mindre om jag tittar på min andra primärsyssla, opinionsbildning. På ett hittills oöverskuggat sätt har internet realiserat idén om yttrandefrihet. Alla människor kan i dag producera massmedier. Detta förändrar och vitaliserar demokratin i grunden. Cynikern inom mig blir därför självfallet inte förvånad över de förslag som kommer om registrering av bloggare eller detaljerna i EU:s telekompaket som skulle kunna splittra nätet som medborgerlig demokratisk arena. Det vi ser är en fenomenal pyramidrivning och det vore underligt om inte personerna i toppen protesterade. Det är i det perspektivet jag tror att vi också ska se på den ökande övervakningen. När den lille mannen har så mycket potentiell makt som i dag vågar inte de traditionella makthavarna låta honom vara oövervakad.

Ena dagen är jag precis så cynisk, precis så pessimistisk. Vi vet att våra politiker ofta påverkas mer av välorganiserade välfinansierade särintressen än av det vi för enkelhetens skull kan kalla allmänna goda. I Sverige kallas det "den svenska modellen". I andra länder benäms det korporativism, i ytterligare andra korruption. Lobbyismen i EU, kampanjfinansieringen i USA, arbetsmarknadens parter i Sverige, överallt ser vi olika uttryck för hur den enskilde medborgaren riskerar att dra det kortaste strået.

Men jag tror ju på opinionsbildning även utan miljoner i ryggen. Jag tror ju att man kan påverka, att jag kan påverka. Kanske kommer just jag inte att göra det framöver, sådant beror ju på slump och dagsform, men det finns tusentals i mitt ställe. Just det är såklart det mest hoppingivande av allt.

Läs de andra bidragen i stafetten: PM Nilsson, Björn Jeffery, Kristin Blom och Martin Thörnqvist.