Jovisst har jag sett att jag blir påhoppad i min egen tidning i dag igen. Jag får väl ta mig samman och svara nån gång, även om jag tror att läsarna kunde ha det roligare. Väldigt underligt förresten att Malte inte berättar var man kan läsa de inlägg på olika bloggar som han retat upp sig på. För den som inte läst dem blir ju debattinlägget rätt obegripligt. Men bloggen är den nya kvällstidningen, man hänvisar inte om man inte absolut tvingas.
Förresten är jag mycket mer intresserad av att veta hur man gör en snygg fyrtiotalsuppsättning (typ rulle i nacken) utan att alltihop åker ur tio minuter efter att man fäst sista hårnålen. Ge mig gärna tips. Sånt ägnar jag min tid medan Malte översätter klassiska grekiska poeter, sörrni.
Jag är också förfärligt ledsen Caroline om jag har varit med och outat dig. Jag har tagit bort igen. Och tack, tack för att jag får vara med på bra ställen i dina listor. Bästa texten i dag kom förresten för en gångs skull från DN På Stan (nej, inte din, även om jag också är en sucker för pennkjolar med hög midja) På Insändarsidan. Ni kan nog räkna ut själva vilken jag menar.
fredag, december 30, 2005
torsdag, december 29, 2005
Saker jag borde och inte borde göra nästa år
Borde:
Ge ut en bok (minst)
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt)
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista)
Köpa gummistövlar
Tjäna pengar
Vara snällare
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest
Skriva fler reportage
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken)
Gå många promenader
Gå mer i höga klackar
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid)
Springa mer
Yoga mer
Äta mer rått kött
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar)
Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen
Bli kall och elak över huvud taget
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna
Ge ut en bok (minst)
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt)
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista)
Köpa gummistövlar
Tjäna pengar
Vara snällare
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest
Skriva fler reportage
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken)
Gå många promenader
Gå mer i höga klackar
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid)
Springa mer
Yoga mer
Äta mer rått kött
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar)
Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen
Bli kall och elak över huvud taget
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna
onsdag, december 28, 2005
Tvättstugemysteriet
Tvättstugan är en central plats i modern svensk mytologi. I hela den eländiga Knutby-historien var det återkommande snuskandet i just tvättstugan extra väl konstruerat för en bra löpsedel. Allt blir ett bättre löp om det händer i en tvättstuga. Mord, sex, bråk, olyckor, oväder. Familjefar insnöad i tvättstuga. Inget har hänt, ändå spetsar vi öronen. Tvättstugan är i skärningspunkten mellan moderniteten och historien, intimt förknippad med trista hushållssysslor, ändå avskild från hemmet. Den gemensamma tvättstugan erbjuder dessutom både möjliga konflikter och kontakter. Lite lite farlig och spännande alltså, samtidigt som vi alla tvingar oss dit i regelbundna intervaller, uttråkade till döds av gradtal och strumpsortering.
Ja, de flesta besöker den i alla fall. Själv har jag inte tvättat sedan våren 1998. Om drygt två år ska jag vederbörligt fira mitt tvättlösa decennium. Vilken lycka! Vad jag sist svarade på de häpna frågorna om hur jag lyckats med det lämpar sig tyvärr inte på en familjetillvänd sida som denna, men det är icke dessto mindre sant. Eller förresten, kanske inte hela sanningen. Men jag hatar att tvätta. Om jag får leva resten av mitt liv utan att behöva tvätta kommer det att vara ett klart bättre liv än annars.
På den här bloggen har de motsatt uppfattning. Mycket underligt.
Ps. Jo, jag har ryckt upp mig lite. Man kan inte vara hur jävla depressiv som helst i längden. Men det kommer tillbaka, var så säkra.
Ja, de flesta besöker den i alla fall. Själv har jag inte tvättat sedan våren 1998. Om drygt två år ska jag vederbörligt fira mitt tvättlösa decennium. Vilken lycka! Vad jag sist svarade på de häpna frågorna om hur jag lyckats med det lämpar sig tyvärr inte på en familjetillvänd sida som denna, men det är icke dessto mindre sant. Eller förresten, kanske inte hela sanningen. Men jag hatar att tvätta. Om jag får leva resten av mitt liv utan att behöva tvätta kommer det att vara ett klart bättre liv än annars.
På den här bloggen har de motsatt uppfattning. Mycket underligt.
Ps. Jo, jag har ryckt upp mig lite. Man kan inte vara hur jävla depressiv som helst i längden. Men det kommer tillbaka, var så säkra.
söndag, december 25, 2005
Alltså, ni missförstod mig lite
Jag sa att jag tänkte säga hejdå. Tror ni inte att jag kan mina verbformer? Det var alltså inte adieu, snarare au revoir. Snarare en förvarning om att ni inte behöver läsa på ett tag. Verkstan kommer inte att vara något särskilt trivsam plats.
Självklart rörs jag ändå av era omsorger. Och herregud som de kommer att behövas. Kärlek, om jag nänns kalla det så, från okända är det som krävs för att jag alls ska kunna stå upprätt. Kärlek och sprit, that is. Kärlek från dem jag känner i verkliga livet är också uppskattat, förstås. I den utsträckning som folk står ut med mig.
Imorse var jag på julotta i den underbart vackert restaurerade Allhelgonakyrkan i Lund. De andra tindrade mot krubban i koret och sjönd med spröda röster om hur de prisade herren och så vidare. Själv satt jag där, till bredden fylld av ångande ilska. Varför förväntar du dig att jag ska glädjas åt din unge när du dödar mina? Vad har jag att vara tacksam för, din lömske lynnige jävel?
Jag har aldrig påstått att jag var balanserad.
Självklart rörs jag ändå av era omsorger. Och herregud som de kommer att behövas. Kärlek, om jag nänns kalla det så, från okända är det som krävs för att jag alls ska kunna stå upprätt. Kärlek och sprit, that is. Kärlek från dem jag känner i verkliga livet är också uppskattat, förstås. I den utsträckning som folk står ut med mig.
Imorse var jag på julotta i den underbart vackert restaurerade Allhelgonakyrkan i Lund. De andra tindrade mot krubban i koret och sjönd med spröda röster om hur de prisade herren och så vidare. Själv satt jag där, till bredden fylld av ångande ilska. Varför förväntar du dig att jag ska glädjas åt din unge när du dödar mina? Vad har jag att vara tacksam för, din lömske lynnige jävel?
Jag har aldrig påstått att jag var balanserad.
torsdag, december 22, 2005
Jag tänkte säga hejdå
Jag tänkte säga hejdå för ett tag. Jag tänkte säga att det jag kan skriva just nu ändå är så droppande av giftigt självhat och vrede och bottenlös cynism att ni kommer vilja läsa det ungefär lika lite som jag kommer vilja skriva det.
Det här är ingen anonym dagboksblogg, hur lite jag än begriper distinktionerna mellan personligt och privat. Och jag vet inte om jag vill visa upp något som ens i det allra minsta liknar den person jag är längre.
För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte. Kan inte någonting få vara bra nån jävla gång?
Nä. Det får uppenbarligen inte det. Här skulle jag kunna lägga in en rad cynismer eller bara transkriberingar av de animaliska läten av smärta som kommer ur mig i vanliga verkliga livet, där jag sitter i mitt julpyntade vardagsrum och tänker att om det ska vara så här så vill jag faktiskt inte vara med längre. Eller förresten. Så tänker jag inte alls. Inget så sofistierat. Bara att det är för mycket för vem som helst nu. Att det är orättvist. Att nån annans barn kan väl dö i stället.
Den Gud jag tafatt närmat mig under det här året, detta det allra vidrigaste av år, hjälpte mig inte heller. Sällan har de eventuella gudomligheternas hånfullhet lyst klarare än genom den dörr jag nyss fått kastad i ansiktet. Trodde du verkligen att du hade rätt att vara lycklig? Trodde du att det kanske skulle kunna vara över? Sån barnslighet, sån aningslöshet måste förstås straffa sig. Jag böjer nacken inför dessa ovedersägliga sanningar. Vad kan jag annars göra? Det är ju inte jag som bestämmer.
Jag tänkte säga hejdå. Men skriva kommer jag ju göra i alla fall. Antagligen orkar ni inte läsa det. Eller också skjuter jag undan allt till ett enda helveteshål i mellangärdet och tänker på något annat. Då kanske jag skriver glättiga poppiga texter om teve eller politik eller nåt.
Det här är ingen anonym dagboksblogg, hur lite jag än begriper distinktionerna mellan personligt och privat. Och jag vet inte om jag vill visa upp något som ens i det allra minsta liknar den person jag är längre.
För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte. Kan inte någonting få vara bra nån jävla gång?
Nä. Det får uppenbarligen inte det. Här skulle jag kunna lägga in en rad cynismer eller bara transkriberingar av de animaliska läten av smärta som kommer ur mig i vanliga verkliga livet, där jag sitter i mitt julpyntade vardagsrum och tänker att om det ska vara så här så vill jag faktiskt inte vara med längre. Eller förresten. Så tänker jag inte alls. Inget så sofistierat. Bara att det är för mycket för vem som helst nu. Att det är orättvist. Att nån annans barn kan väl dö i stället.
Den Gud jag tafatt närmat mig under det här året, detta det allra vidrigaste av år, hjälpte mig inte heller. Sällan har de eventuella gudomligheternas hånfullhet lyst klarare än genom den dörr jag nyss fått kastad i ansiktet. Trodde du verkligen att du hade rätt att vara lycklig? Trodde du att det kanske skulle kunna vara över? Sån barnslighet, sån aningslöshet måste förstås straffa sig. Jag böjer nacken inför dessa ovedersägliga sanningar. Vad kan jag annars göra? Det är ju inte jag som bestämmer.
Jag tänkte säga hejdå. Men skriva kommer jag ju göra i alla fall. Antagligen orkar ni inte läsa det. Eller också skjuter jag undan allt till ett enda helveteshål i mellangärdet och tänker på något annat. Då kanske jag skriver glättiga poppiga texter om teve eller politik eller nåt.
onsdag, december 21, 2005
Tis the season to be jolly
Det är en rätt svår jul i år. Kontrasterna lyser en i ansiktet lite för hårt och klart. Man kan vilja halsa det glöggkryddade brännvinet för mindre. Så har jag i och för sig känt tidigare jular också, om än av andra anledningar. Andra år har allting varit precis så tindrande som det ska enligt mallen i den lagom smetiga amerikanska julfilmen. En liten lista över mina erfarenheter från forna juletider:
- Varit plakat i tre dagar i sträck för att mota den sociala ångesten.
- Varit spik nykter i tre dagar i sträck men längtat oavbrutet efter flaskan för att mota den sociala ångesten för att därefter få missfall den 29 december.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld som avslutades med att sopas under mattan och ligga som en klump i mellangärdet på alla inblandade under resten av högtiden.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld och faktiskt sönderrivna kläder som avslutades med tårdränkta innerliga samtal som förde alla inblandade närmare varandra.
- Upphämtning av mitt livs stora kärlek på flygplatsen i Orly och sedemera orimligt dyra mottagna presenter som inkluderade diamanter. Jag bär dem fortfarande efter 11 år. Avslutades med att vi lyckligt drev runt på gatorna i Paris och hungrade och frös eftersom vi bara hade råd med ett mål mat om dagen. Eftersom ingen av oss vid den här tiden egentligen åt någonting gjorde det inte så mycket.
- Tinder mot mitt livs stora kärlek och orden: "Det här är den sista julen som det bara är vi".
Fan. Jag vill inte vara bitter. Bitterhet är så ocharmigt. Lösningen kanske finns i den där snapsen ändå.
Eff bidrar med dagens julsång.
- Varit plakat i tre dagar i sträck för att mota den sociala ångesten.
- Varit spik nykter i tre dagar i sträck men längtat oavbrutet efter flaskan för att mota den sociala ångesten för att därefter få missfall den 29 december.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld som avslutades med att sopas under mattan och ligga som en klump i mellangärdet på alla inblandade under resten av högtiden.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld och faktiskt sönderrivna kläder som avslutades med tårdränkta innerliga samtal som förde alla inblandade närmare varandra.
- Upphämtning av mitt livs stora kärlek på flygplatsen i Orly och sedemera orimligt dyra mottagna presenter som inkluderade diamanter. Jag bär dem fortfarande efter 11 år. Avslutades med att vi lyckligt drev runt på gatorna i Paris och hungrade och frös eftersom vi bara hade råd med ett mål mat om dagen. Eftersom ingen av oss vid den här tiden egentligen åt någonting gjorde det inte så mycket.
- Tinder mot mitt livs stora kärlek och orden: "Det här är den sista julen som det bara är vi".
Fan. Jag vill inte vara bitter. Bitterhet är så ocharmigt. Lösningen kanske finns i den där snapsen ändå.
Eff bidrar med dagens julsång.
tisdag, december 20, 2005
"Vill jag ha action ser jag Fred Astaire"
"På min bioduk vill jag ha vårdad klädsel, vårdad dialog, en trevlig stråkkvartett eller cha-cha i soundtracket samt många middagsscener. Vill jag se action ser jag Fred Astaire."Kjell Häglund ser om Whit Stillmans underbara jul&klass&intelodrama Metropolitan och konfronteras samtidigt med sitt gamla jag från den där vintern 1990.
Jag har förstås inte sett den på bio som Kjell. Jag var lite för liten för 15 år sen, plus att jag bodde på landet där de enda filmer som gick på bio var med Bruce Willis eller Harrison Ford. Ett gammalt raspigt videoband var det. Kopierat tror jag, för det var skrivet på en sån där klisterlapp för hand. "Walt Stillman Metropolitan". Jag kan knappt vänta till den 14 februari. Snacka om Valentine.
måndag, december 19, 2005
Mulla Omar i Ronneby
Blekinge Tekniska Högskola tycker inte att deras studenter är vuxna nog att bestämma vad de vill ägna sitt bredband hemma i studentlägenheten åt. Därför har högskoleledningen installerat ett filter som nekar studenterna tillgång till sidor med "sexuellt innehåll". I detta inkluderas förutom vanlig vuxenporr och sexkontaktsidor bland annat Slitz, men däremot inte Moore, samt Expressen. Nog för att vi myntat begreppet husvagnsorgasm, men riktigt så explicit är väl ändå inte tidningens innehåll?
Om det här skriver både IDG och Blekinge Läns Tidning.
BTH:s förvaltningschef Sven-Ove Nilsson tycker inte att censuren är det minsta problematisk.
"Vi har under åren haft ett flertal incidenter med studenter som använt vårt nät för att surfa till sidor med både barnpornografiskt och pornografiskt innehåll. Det vill vi inte ha, och därför har vi tagit beslutet att använda oss av ett verktyg som filtrerar bort denna typ av sidor. Om studenterna inte kommer åt andra sidor med acceptabelt innehåll så är det en olycklig bieffekt. Men det har inte varit vårt syfte."
Lyssna på vad han säger. "Acceptabelt innehåll". Jag antar att han menar min hemmapublikation, men jag är inte säker. Däremot anser denne materialtjänsteman helt självklart att det är hans sak att bestämma vad som är "acceptabelt" mediematerial för vuxna myndiga studenter som betalat för sitt bredband inbakat i rumshyran. Intressant nog går det alldeles utmärkt att surfa på nazistsidor från studentlyorna i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby. Det är könsdelarna (och Katarina Janousch) högskoleledningen vill hålla borta från sina tydligen lättkorrumperade små telningar.
Märk väl. Bleking Tekniska Högskola går bara ett steg längre än alla politiker som kräver porrfria hotell och lagstiftning mot sexualisering. Snusk är dåligt för oss. Detta finns det enighet om i den upplysta samtiden. Ingen god och frisk och ärbar medborgare/student/hotellgäst kan väl vilja hålla på med sånt där! Förutom att det förstås är ett genuint felaktigt påstående så spelar det faktiskt ingen roll. För det är inte er sak att bestämma.
I diskussionen om porrfilm på hotell brukar man hänvisa till de stackars städerskorna som tvingas byta nedkleggade lakan och eventuellt till och med torka könsvätskor från möbelytor. Detta anses intressant nog inte vara ett problem om flera hotellgäster ägnat sig åt sexuell samvaro med varandra, alternativt haft ensamsex utan visuell stimulans. Men det är väl bara en tidsfråga.
För vad säger BTH förresten om studenterna snuskar sig för egen maskin, i subventionerade studentlägenheter. Nästa steg blir förbud mot besök på rummet komplett med smidiga övervakningskameror så att studenterna verkligen ägnar hela sin dyrbara tid åt att plugga hållfasthetslära och programmering och annat festligt.
Om det är någon i hela den här sorgligt typiskt sexfobiska historian som ska hålla händerna på täcket är det förstås högskoleadministrationen. Bort med tassarna från bredbandet.
Om det här skriver både IDG och Blekinge Läns Tidning.
BTH:s förvaltningschef Sven-Ove Nilsson tycker inte att censuren är det minsta problematisk.
"Vi har under åren haft ett flertal incidenter med studenter som använt vårt nät för att surfa till sidor med både barnpornografiskt och pornografiskt innehåll. Det vill vi inte ha, och därför har vi tagit beslutet att använda oss av ett verktyg som filtrerar bort denna typ av sidor. Om studenterna inte kommer åt andra sidor med acceptabelt innehåll så är det en olycklig bieffekt. Men det har inte varit vårt syfte."
Lyssna på vad han säger. "Acceptabelt innehåll". Jag antar att han menar min hemmapublikation, men jag är inte säker. Däremot anser denne materialtjänsteman helt självklart att det är hans sak att bestämma vad som är "acceptabelt" mediematerial för vuxna myndiga studenter som betalat för sitt bredband inbakat i rumshyran. Intressant nog går det alldeles utmärkt att surfa på nazistsidor från studentlyorna i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby. Det är könsdelarna (och Katarina Janousch) högskoleledningen vill hålla borta från sina tydligen lättkorrumperade små telningar.
Märk väl. Bleking Tekniska Högskola går bara ett steg längre än alla politiker som kräver porrfria hotell och lagstiftning mot sexualisering. Snusk är dåligt för oss. Detta finns det enighet om i den upplysta samtiden. Ingen god och frisk och ärbar medborgare/student/hotellgäst kan väl vilja hålla på med sånt där! Förutom att det förstås är ett genuint felaktigt påstående så spelar det faktiskt ingen roll. För det är inte er sak att bestämma.
I diskussionen om porrfilm på hotell brukar man hänvisa till de stackars städerskorna som tvingas byta nedkleggade lakan och eventuellt till och med torka könsvätskor från möbelytor. Detta anses intressant nog inte vara ett problem om flera hotellgäster ägnat sig åt sexuell samvaro med varandra, alternativt haft ensamsex utan visuell stimulans. Men det är väl bara en tidsfråga.
För vad säger BTH förresten om studenterna snuskar sig för egen maskin, i subventionerade studentlägenheter. Nästa steg blir förbud mot besök på rummet komplett med smidiga övervakningskameror så att studenterna verkligen ägnar hela sin dyrbara tid åt att plugga hållfasthetslära och programmering och annat festligt.
Om det är någon i hela den här sorgligt typiskt sexfobiska historian som ska hålla händerna på täcket är det förstås högskoleadministrationen. Bort med tassarna från bredbandet.
söndag, december 18, 2005
En fråga
Förresten, är det någon som vet var man kan få tag på andra säsongen av Twin Peaks utan att den är på spanska?
Bang, bang en boomerang
I går köpte jag Vogue. Fina foton, vackra skor, en bisarrintressant artikel om väninnor som klädde sig likadant. Och ett modejobb med en modell som såg ut att ha ett BMI obetydligt över Nicole Richis. Jag lade ifrån mig tidningen med vämjelse. Jag förstår faktiskt inte vem som antas tycka att svältofferarmar är så sexigt att de vill köpa klänningen pinnarna sticker ut ur.
Apropå ett par intressanta diskussioner vi haft på Fountain frågade jag en mig närstående man om det är en myt att män föredrar kurvor. "Det är nog mest en skillnad mellan vem man vill knulla och vem man vill visa upp sig med" sa han lakoniskt. Konflikten mellan natur och kultur uttrycks sällan så precist. Och jag som i vanliga fall alltid föredrar kulturen.
I dag köpte jag Bang. Det är faktiskt sant, det är inget jag skriver för att göra en snygg omvändelse från konsumtionsoffer till medveten feminist. Feminist har jag väl alltid varit. Och förresten köpte jag en ögonbrynspenna också. Båda delarna på Västermalmsgallerian, detta postmoderna köptempel som jag egentligen avskyr men så ofta återfinner mig själv i när köpbehovet sätter in en söndagseftermiddag.
I Bang är Malin Ullgren tillförordnad redaktör ett tag till. Malin är en av de personer som jag tycker att det är allra njutbarast att inte vara överrens med. Hon är så smart och skriver så bra och får mig alltid att tänka på saker som jag inte funderat över tidigare. Vrider till sanningar och uppfattningar och fenomen tills dess sårigheter och svårigheter blir omöjliga att bortse från. I senaste numret skriver hon om samtidens hemlängtan, asdyra tapeter och hela det kvinnliga hemgörarprojektet. När jag får tid ska jag förresten skriva om hur sorgen och otillräckligheten fick mig att börja hata möbler.
Apropå ett par intressanta diskussioner vi haft på Fountain frågade jag en mig närstående man om det är en myt att män föredrar kurvor. "Det är nog mest en skillnad mellan vem man vill knulla och vem man vill visa upp sig med" sa han lakoniskt. Konflikten mellan natur och kultur uttrycks sällan så precist. Och jag som i vanliga fall alltid föredrar kulturen.
I dag köpte jag Bang. Det är faktiskt sant, det är inget jag skriver för att göra en snygg omvändelse från konsumtionsoffer till medveten feminist. Feminist har jag väl alltid varit. Och förresten köpte jag en ögonbrynspenna också. Båda delarna på Västermalmsgallerian, detta postmoderna köptempel som jag egentligen avskyr men så ofta återfinner mig själv i när köpbehovet sätter in en söndagseftermiddag.
I Bang är Malin Ullgren tillförordnad redaktör ett tag till. Malin är en av de personer som jag tycker att det är allra njutbarast att inte vara överrens med. Hon är så smart och skriver så bra och får mig alltid att tänka på saker som jag inte funderat över tidigare. Vrider till sanningar och uppfattningar och fenomen tills dess sårigheter och svårigheter blir omöjliga att bortse från. I senaste numret skriver hon om samtidens hemlängtan, asdyra tapeter och hela det kvinnliga hemgörarprojektet. När jag får tid ska jag förresten skriva om hur sorgen och otillräckligheten fick mig att börja hata möbler.
Mindre än en vecka kvar...
Julklappstipsen fortsätter. För alla er som inte köpt det ni ska ännu. Eller för den som vill hitta en klapp att lägga i sin egen strumpa.
Magnus Linton: Americanos
Jag har skrivit om Magnus strålande latinamerika-reportage förut. Det bästa som skrivits på svenska om latinamerika på senare i år i konkurrens med Nathan Shachars Till Jaguarernas land. Om ni får tag på den borde ni förresten ge bort den också till nån.
Thomas Mann: Buddenbrooks. Här snackar vi borgerlighet. Den gammeldags sorten. Inga kaffemarkörer.
Joan Didion: Play it as it lays. Finns nyutgiven som Lagt kort på svenska, men för stilistikens skull rekommenderar jag att köpa den i orginalspråk.
Sigge Eklund: Det är 1988 och har just börjat snöa. Ok, jag känner Sigge och unnar honom alla försäljningsintäkter i världen. Men när jag läste den här i försomras kände jag honom inte alls. Och skildringen av en familj och dess komplicerade, sårande, helande relationer är fantastisk.
Magnus Linton: Americanos
Jag har skrivit om Magnus strålande latinamerika-reportage förut. Det bästa som skrivits på svenska om latinamerika på senare i år i konkurrens med Nathan Shachars Till Jaguarernas land. Om ni får tag på den borde ni förresten ge bort den också till nån.
Thomas Mann: Buddenbrooks. Här snackar vi borgerlighet. Den gammeldags sorten. Inga kaffemarkörer.
Joan Didion: Play it as it lays. Finns nyutgiven som Lagt kort på svenska, men för stilistikens skull rekommenderar jag att köpa den i orginalspråk.
Sigge Eklund: Det är 1988 och har just börjat snöa. Ok, jag känner Sigge och unnar honom alla försäljningsintäkter i världen. Men när jag läste den här i försomras kände jag honom inte alls. Och skildringen av en familj och dess komplicerade, sårande, helande relationer är fantastisk.
lördag, december 17, 2005
Dagens...
...det borde man inte ha gjort. Försökt gå på Åhlens City.
...fynd. Kashmirtröjor för 700 spänn på H&M. Visst, det är billigkashmir och kommer noppa sönder sig på nolltid, men till ett bra pris kan man vara varm och mjuk i alla fall över den här vintern.
...madeleinekaka. Eller nåt. I alla fall läser jag om Narnia-serien, som jag älskade som barn. Den är fortfarande bra.
...låt.
Christmas (Baby, please come home) med Darlene Love
...notering på leva-eller-dö-skalan. 4. Jag gillar ju julstök. Det borde vara högre. Hur lång tid till ska det här behöva ta?
...fynd. Kashmirtröjor för 700 spänn på H&M. Visst, det är billigkashmir och kommer noppa sönder sig på nolltid, men till ett bra pris kan man vara varm och mjuk i alla fall över den här vintern.
...madeleinekaka. Eller nåt. I alla fall läser jag om Narnia-serien, som jag älskade som barn. Den är fortfarande bra.
...låt.
Christmas (Baby, please come home) med Darlene Love
...notering på leva-eller-dö-skalan. 4. Jag gillar ju julstök. Det borde vara högre. Hur lång tid till ska det här behöva ta?
Jag tror att jag älskar Johan Hilton
Jag vet att jag tjatar men de som inte läser Johan Hiltons underbara underbara dagboksjulkalendersblogg får faktiskt skylla sig själva. Ni missar det bästa som finns att läsa på svenska just nu, alla kategorier.
fredag, december 16, 2005
Isobel, nu även i Göteborg
De har publicerat min Håkan Mild-hyllning på Bara ben på Glenn Hysén. Killen som mailade och frågade om de fick göra det berättade att de tipsats om texten av "en av Sveriges största sportjournalister". Hmm.
Jag borde förstås ha sagt det till Roger Wilson häromdagen att den största skillnaden mellan bloggen och betaltexter är att här kan jag skriva så mycket om fotboll som jag vill. Det finns trots allt gränser för hur mycket sport man kan baxa in på en kultursida. Särskilt när man konkurrerar med Jesper Högström om fotbollskvoten. Och jag har aldrig vågat ta kontakt med sporten för att kolla om jag skulle kunna skriva åt dem. De brukar bli arga på Linna när hon skriver om friidrott, så jag har utgått från att ledar&kultursidesbrudar inte är riktigt välkomna på deras planhalva. Nåja. Nu finns jag i alla fall i Göteborg.
Jag borde förstås ha sagt det till Roger Wilson häromdagen att den största skillnaden mellan bloggen och betaltexter är att här kan jag skriva så mycket om fotboll som jag vill. Det finns trots allt gränser för hur mycket sport man kan baxa in på en kultursida. Särskilt när man konkurrerar med Jesper Högström om fotbollskvoten. Och jag har aldrig vågat ta kontakt med sporten för att kolla om jag skulle kunna skriva åt dem. De brukar bli arga på Linna när hon skriver om friidrott, så jag har utgått från att ledar&kultursidesbrudar inte är riktigt välkomna på deras planhalva. Nåja. Nu finns jag i alla fall i Göteborg.
torsdag, december 15, 2005
Så 2005
Vilka har varit årets riktigt stora nyheter? Och vilka har varit de mest innovativa sätten att beskriva dessa nyhetspärlor? Kort sagt: Vad minns vi från kvällstidningarna 2005?
Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar.
Pigge vill hjälpa kvinnor att bli gravida. (löpsedel, Expressen den femte juni)
Folket: Ge Elanga en cykel.
Christer Sjögrens katt har dött
Världens fulaste hund har dött (Aftonbladet, den 23 november)
Tjänsteman hyrde sexlya med spermaklausul.
Läkare hade sex med präst. (löpsedel, Expressen, ca 1,5 vecka sedan)
Här är dödsfällan i din matbutik
Präst i sexdrama slogs vilt på kyrkbacken med svartsjuk jägare (Expressen)
Vilka är era favoriter?
Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar.
Pigge vill hjälpa kvinnor att bli gravida. (löpsedel, Expressen den femte juni)
Folket: Ge Elanga en cykel.
Christer Sjögrens katt har dött
Världens fulaste hund har dött (Aftonbladet, den 23 november)
Tjänsteman hyrde sexlya med spermaklausul.
Läkare hade sex med präst. (löpsedel, Expressen, ca 1,5 vecka sedan)
Här är dödsfällan i din matbutik
Präst i sexdrama slogs vilt på kyrkbacken med svartsjuk jägare (Expressen)
Vilka är era favoriter?
Iso till rakning
Jag blev nyss intervjuad om bloggen av Roger Wilson för Mediemagasinet. Jag vet knappt vad jag sa. Väldigt många ord blev det. Han skulle klippa ihop till 30 sekunder. Beroende på vilken vinkel han är ute efter kan han helt säkert få mig att framstå som antingen rar och briljant eller uppblåst och korkad. Jag försökte leda in honom på det förstnämnda spåret genom att avslutningsvis hävda att jag själv oftast är rätt snäll som journalist. Då skrattade han. Vi får se vad det betyder. Programmet sänds i nästa vecka.
Förresten, självklart har jag sett det Sigge skrivit om mig. Vi är ju vänner, så jag blir inte sårad, även om jag nog tror att han missförstod mig lite. Men man får tycka olika om saker även om man gillar varann. Också offentligt. Sånt har jag verkligen inga problem med. Jag blev förstås inte arg över snälla smarta Karin Olssons Expressen-text heller, om nån nu trodde det. Karin är rätt nere med nyborgerligheten själv, så jag såg den nog lika mycket som självreflekterande, om än med en lätt anklagande ton. (Anna och Annina kan ha tagit det annorlunda att bli kallade borgare, men det beror ju mest på politik.)
Nu har jag också läst Silverfiskens lilla pastisch. Den förstod jag däremot tyvärr inte, även om jag inser att han verkar ha provocerats av mina kaffevanor och/eller mina politiska uppfattningar. Personligen tyckte jag att rubrikens vitsande med mitt namn var lite för likt lågstadiemobbning för att jag skulle känna mig helt bekväm, men det säger nog mer om mina erfarenheter än något annat.
Förresten, självklart har jag sett det Sigge skrivit om mig. Vi är ju vänner, så jag blir inte sårad, även om jag nog tror att han missförstod mig lite. Men man får tycka olika om saker även om man gillar varann. Också offentligt. Sånt har jag verkligen inga problem med. Jag blev förstås inte arg över snälla smarta Karin Olssons Expressen-text heller, om nån nu trodde det. Karin är rätt nere med nyborgerligheten själv, så jag såg den nog lika mycket som självreflekterande, om än med en lätt anklagande ton. (Anna och Annina kan ha tagit det annorlunda att bli kallade borgare, men det beror ju mest på politik.)
Nu har jag också läst Silverfiskens lilla pastisch. Den förstod jag däremot tyvärr inte, även om jag inser att han verkar ha provocerats av mina kaffevanor och/eller mina politiska uppfattningar. Personligen tyckte jag att rubrikens vitsande med mitt namn var lite för likt lågstadiemobbning för att jag skulle känna mig helt bekväm, men det säger nog mer om mina erfarenheter än något annat.
onsdag, december 14, 2005
Tiptap, tiptap, tippetippetiptap
I dag delar vi med oss av julklappstips. Många bra saker att glädja sina nära och kära med. Man fick bara säga tre. Jag vill därför lägga till några saker.
- Brideshead Revisited, DVD-box. Bästa bitterljuva melankolin som finns. Och den snyggaste.
- Piers Morgan, The Insider. Jag lånade ut mitt ex till PM i somras och har inte fått tillbaka det än. Men den här boken är så rolig att jag ändå kan långa stycken i huvudet. Den personliga favoriten är kanske när Morgans galne kollega ska säga upp en astrolog och inleder avskedsbrevet med "As You already know...". Björn har dock fel i att man drömmer om kvaloider efter att ha läst den. Morgan var roligare innan han lät John Pilger skriva 80 000 tecken om dagen.
- Nigella Lawson, Feast. Den finns på svenska nu i julhandeln. Man blir lycklig bara av att läsa recepten. Ännu gladare av att laga och äta dem.
- Emmylou Harris, Heartaches and Highways. En best of platta med någon vars hela livsproduktion skulle platsa. Emmylous röst tröstar mig på nätterna och tar mig genom dagarna.
- Johannes Anyuru, Omega. Inte lika bra som debuten, ändå har den här liksom lömskt ätit sig in i medvetandet. En verkligt stor poet i vardande.
- Klas Östergren, Gangsters. Det har känts lite som en Östergen-backlash efter Augustpris-chocken. Men Gangsters är faktiskt likafullt en strålande roman.
- Brideshead Revisited, DVD-box. Bästa bitterljuva melankolin som finns. Och den snyggaste.
- Piers Morgan, The Insider. Jag lånade ut mitt ex till PM i somras och har inte fått tillbaka det än. Men den här boken är så rolig att jag ändå kan långa stycken i huvudet. Den personliga favoriten är kanske när Morgans galne kollega ska säga upp en astrolog och inleder avskedsbrevet med "As You already know...". Björn har dock fel i att man drömmer om kvaloider efter att ha läst den. Morgan var roligare innan han lät John Pilger skriva 80 000 tecken om dagen.
- Nigella Lawson, Feast. Den finns på svenska nu i julhandeln. Man blir lycklig bara av att läsa recepten. Ännu gladare av att laga och äta dem.
- Emmylou Harris, Heartaches and Highways. En best of platta med någon vars hela livsproduktion skulle platsa. Emmylous röst tröstar mig på nätterna och tar mig genom dagarna.
- Johannes Anyuru, Omega. Inte lika bra som debuten, ändå har den här liksom lömskt ätit sig in i medvetandet. En verkligt stor poet i vardande.
- Klas Östergren, Gangsters. Det har känts lite som en Östergen-backlash efter Augustpris-chocken. Men Gangsters är faktiskt likafullt en strålande roman.
tisdag, december 13, 2005
Nu är jag sådär äppelkäck igen
Men varför tog du bort det smarta lilla angreppet på mig Caroline? Det var ju ett intressant resonemang om självupptagenhet och ytlig självanalys, helt bortsett från att det riktades hitåt.
Jag trivs dessutom bra med vår relation som den är, att jag gillar dig och du ogillar mig tillbaka. Vi behöver inte ändra något.
PS. Å, jag upptäckte att du bara bytt plats på texterna. Skönt!
Jag trivs dessutom bra med vår relation som den är, att jag gillar dig och du ogillar mig tillbaka. Vi behöver inte ändra något.
PS. Å, jag upptäckte att du bara bytt plats på texterna. Skönt!
Dagens röst: goss-sopranen
Söte Manne tvingade upp mig i ottan (dvs före sju) för att gå och lyssna på Adolf Fredriks lucia-firande. Det är jag väldigt glad över.
Jag är i grunden rätt skeptiskt till barnkörer. Barn sjunger nämligen sällan särskilt bra. Falsksång blir inte mer njutbart för att det är barnröster som sjunger. Förutom möjligen om det är ens egna barn.
AF-klasserna däremot var proffsbarn. Klara röster, avancerade arrangemang och så mycket julstämning som det över huvud taget går att klämma in i Adolf Fredriks kyrka. Bäst var förstås goss-sopranerna. Jag gråter av goss-sopraner. Den perfekta förgänglighetens ljuva sötma. De sjunger som vackrast strax innan rösten försvinner för evigt.
Jag är i grunden rätt skeptiskt till barnkörer. Barn sjunger nämligen sällan särskilt bra. Falsksång blir inte mer njutbart för att det är barnröster som sjunger. Förutom möjligen om det är ens egna barn.
AF-klasserna däremot var proffsbarn. Klara röster, avancerade arrangemang och så mycket julstämning som det över huvud taget går att klämma in i Adolf Fredriks kyrka. Bäst var förstås goss-sopranerna. Jag gråter av goss-sopraner. Den perfekta förgänglighetens ljuva sötma. De sjunger som vackrast strax innan rösten försvinner för evigt.
"Nä, jag läser inte tidningar"
I Journalisten får ett antal personer uttala sig om medieåret 2005. Årets citat, årets löp, årets scoop, osv. (Björn föreslår som årets ord sommarens snackis på redaktionen: "husvagnsorgasmen", känt från första numret av tidningen Hallå! Ulla, 41, förklarade då bland annat att det var "en total urladdning".)
Som sig bör just det här året får alla dessutom uppge årets blogg. Mats Hård, Ebba von Sydow och Martin Gelin får två nomineringar var. Johan Croneman får en (vilket kan tolkas både som en förhoppning för framtiden och en spark mot själva bloggandet), Expressens politikblogg får en och två personer säger "alla okända människors bloggar", dock utan att uppge någon.
Jennifer Wegerup haussar Bitterfitta, Fredrik Strage lyfter fram Head to Christ och Bo-Göran Bodin slår ett slag för Merit Wager. Martin Jönsson gillar föga förvånande Romenesko på Poynter.
Marie Branner, Linda Olofsson, Jenny Harlin, Joachim Dyfvermark och Evin Rubar, som utgör 30 procent av de tillfrågade, vill emellertid antingen inte säga någon blogg eller uppger uttalat att de "inte läser bloggar".
Att Laila Freivalds väljer bort media har vi ju insett vid det här laget, men detta är ändå intressant. Hur länge till kan man säga som journalist att man aktivt väljer bort alla bloggar? Att ingen enda är tillräckligt intressant för att man ska orka läsa? Själv måste jag erkänna att jag har svårt att ens föreställa mig en sådan inställning. Nä, jag läser inte böcker, jag tittar inte på teve, jag läser inte tidningar. Varför inte då?
Som sig bör just det här året får alla dessutom uppge årets blogg. Mats Hård, Ebba von Sydow och Martin Gelin får två nomineringar var. Johan Croneman får en (vilket kan tolkas både som en förhoppning för framtiden och en spark mot själva bloggandet), Expressens politikblogg får en och två personer säger "alla okända människors bloggar", dock utan att uppge någon.
Jennifer Wegerup haussar Bitterfitta, Fredrik Strage lyfter fram Head to Christ och Bo-Göran Bodin slår ett slag för Merit Wager. Martin Jönsson gillar föga förvånande Romenesko på Poynter.
Marie Branner, Linda Olofsson, Jenny Harlin, Joachim Dyfvermark och Evin Rubar, som utgör 30 procent av de tillfrågade, vill emellertid antingen inte säga någon blogg eller uppger uttalat att de "inte läser bloggar".
Att Laila Freivalds väljer bort media har vi ju insett vid det här laget, men detta är ändå intressant. Hur länge till kan man säga som journalist att man aktivt väljer bort alla bloggar? Att ingen enda är tillräckligt intressant för att man ska orka läsa? Själv måste jag erkänna att jag har svårt att ens föreställa mig en sådan inställning. Nä, jag läser inte böcker, jag tittar inte på teve, jag läser inte tidningar. Varför inte då?
måndag, december 12, 2005
Ibland kan man vara tacksam för det verkligt lilla
Jag är inte svensk medborgare. Först ville jag inte ge upp mitt ursprungliga, sen när det blev möjligt med dubbelt medborgarskap orkade jag inte ta tag i det. Ibland är denna slöhet något att vara tacksam över. Om jag hade fått rösta i riksdagsvalet för tre år sen hade det nämligen varit fullt möjligt att jag röstat på den här mannen. Och hur bra hade det känts idag?
Bräcka, brack, bruckit
Vi är visst borgare i fontänen.
Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min dragning till borgerligheten. Hela den här bloggen kan läsas som en hyllning till tweedkavajen. Och jag står till och med för att jag föredrar krämig cappuccino framför bitterproletärt kokkaffe, en uppenbart löjeväckande uppfattning bland, well, bland delar av den intellektuella storstadsmedelklassen.
Charmigt nog finner jag det slutliga beviset på min egen totala nedgeggning i brackeriet mitt inne i det här lilla påhoppet. Det enda som irriterade mig med texten var nämligen ett grammatikfel. Såg verkligen ingen som läste texten att det heter en Reserva, snarare än ett?
Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min dragning till borgerligheten. Hela den här bloggen kan läsas som en hyllning till tweedkavajen. Och jag står till och med för att jag föredrar krämig cappuccino framför bitterproletärt kokkaffe, en uppenbart löjeväckande uppfattning bland, well, bland delar av den intellektuella storstadsmedelklassen.
Charmigt nog finner jag det slutliga beviset på min egen totala nedgeggning i brackeriet mitt inne i det här lilla påhoppet. Det enda som irriterade mig med texten var nämligen ett grammatikfel. Såg verkligen ingen som läste texten att det heter en Reserva, snarare än ett?
En av de största
Det finns fotbollsspelare som överskrider alla lagsympatier och -antipatier. Det finns spelare som man faktiskt måste älska oavsett. För en kategori är detta rätt okontroversiellt. Alla människor som utger sig för att älska fotboll känner själva att de måste älska Ronaldinho även om de hatar Barça. Man måste älska Zlatan, Scheva, Henry, Rooney. Nä, förresten, inte Rooney. Han har väl utseendet emot sig.
Även jag älskar dessa spelare. Även jag gråter av lycka över dribblingar man inte trodde fanns eller klockrena skott ur de mest omöjliga av vinklar. Men jag har en annan svaghet också. Jag säger: Stefan Bergtoft. Okej, alla blårandiga hyllar Bergtoft, men jag älskar också själva spelartypen. Den närmast brutala mittfältaren som sällan går av planen utan en varning, vars passningsäkerhet visserligen ibland kanske lämnar frågetecken, men som kämpar till sista svettdroppen och aldrig är nöjdare än efter en perfekt glidtackling. I relation till de riktigt hårda mittfältarna får jag emellanåt till och med den där sortens könsliga stjärnögdhet som jag i vanliga fall hånar när kvinnor andlöst beundrar valpiga anfallsstjärnor. Please Mr Viera, tackla omkull mig.
Alla lag behöver minst en sådan spelare. De tekniska offensiva lagen behöver dem ännu mer. De är kanske inte alltid lagets hjärta, men väl dess ryggrad. Och förresten gärna laghjärtat också, sett ur supporterögon. För inte sällan tenderar den här sortens spelare att vara laglojala på riktigt. Kanske för att deras konster inte är bildsköna nog att leda ut i vida världen från lag till lag på jakt efter ännu högre löner och roligare lekkamrater.
I går spelade en sådan spelare sin allra sista match. Enligt vad jag har läst i tidningarna fick han i alla fall en liten del av de hyllningar han är värd. För det spelar ingen roll att han sällan gjort spektakulära mål eller ens att han sitter som fastvuxen i den där skattesmitarklubben på västkusten (en härva han förmodligen för övrigt gråtit på riktigt över).
Håkan Mild är en av de största. Han var en sån man bara var tvungen att, ja kanske inte älska, men innerligt respektera. Jag var alltid nöjd när han var avstängd i matcher mot oss. Då blev det betydligt lättare. Han gnällde inte i medierna över hårfina offside-bedömningar efter att själv ha missat öppet mål. Han hånade inte motståndarsuportrarna mer än ibland. Han gick bara ut och var för jävla vidrigt jobbig att möta. Och fick gult kort. Och tacklade nån halvvägs över planen. Och sprang kilometer efter kilometer, om så med vrickade fötter och lindade ögonskador. Det har varit en ära att få se dig göra det, Håkan. Jag är väldigt glad över att aldrig behöva göra det igen.
Även jag älskar dessa spelare. Även jag gråter av lycka över dribblingar man inte trodde fanns eller klockrena skott ur de mest omöjliga av vinklar. Men jag har en annan svaghet också. Jag säger: Stefan Bergtoft. Okej, alla blårandiga hyllar Bergtoft, men jag älskar också själva spelartypen. Den närmast brutala mittfältaren som sällan går av planen utan en varning, vars passningsäkerhet visserligen ibland kanske lämnar frågetecken, men som kämpar till sista svettdroppen och aldrig är nöjdare än efter en perfekt glidtackling. I relation till de riktigt hårda mittfältarna får jag emellanåt till och med den där sortens könsliga stjärnögdhet som jag i vanliga fall hånar när kvinnor andlöst beundrar valpiga anfallsstjärnor. Please Mr Viera, tackla omkull mig.
Alla lag behöver minst en sådan spelare. De tekniska offensiva lagen behöver dem ännu mer. De är kanske inte alltid lagets hjärta, men väl dess ryggrad. Och förresten gärna laghjärtat också, sett ur supporterögon. För inte sällan tenderar den här sortens spelare att vara laglojala på riktigt. Kanske för att deras konster inte är bildsköna nog att leda ut i vida världen från lag till lag på jakt efter ännu högre löner och roligare lekkamrater.
I går spelade en sådan spelare sin allra sista match. Enligt vad jag har läst i tidningarna fick han i alla fall en liten del av de hyllningar han är värd. För det spelar ingen roll att han sällan gjort spektakulära mål eller ens att han sitter som fastvuxen i den där skattesmitarklubben på västkusten (en härva han förmodligen för övrigt gråtit på riktigt över).
Håkan Mild är en av de största. Han var en sån man bara var tvungen att, ja kanske inte älska, men innerligt respektera. Jag var alltid nöjd när han var avstängd i matcher mot oss. Då blev det betydligt lättare. Han gnällde inte i medierna över hårfina offside-bedömningar efter att själv ha missat öppet mål. Han hånade inte motståndarsuportrarna mer än ibland. Han gick bara ut och var för jävla vidrigt jobbig att möta. Och fick gult kort. Och tacklade nån halvvägs över planen. Och sprang kilometer efter kilometer, om så med vrickade fötter och lindade ögonskador. Det har varit en ära att få se dig göra det, Håkan. Jag är väldigt glad över att aldrig behöva göra det igen.
fredag, december 09, 2005
Den lilla dödens grupp
Nä, så roligt hade nog inte ens Ulrika. Och innerst inne tror jag nog att vi kan vinna mot Trinidad-Tobago. England blir svårare.
I år har de rödvita nämligen ett bättre lag än på väldigt många år, och har rent av en chans att åtminstone nå upp till folkets eviga krav på minst semifinal. Kanske rent av längre.
1. Tim Robinson är en Premier Leagues bästa målvakter och bättre än landslaget haft sedan Seamans storhetstid.
2. En backlinje med fyra av världens just nu bästa innerbackar i Terry, Campbell, Ferdinand och Carragher. Dessutom Ashley Cole som i sina bästa stunder är en av världens allra bästa vänsterbackar.
3. Mittfältet: Lampard, Gerrard, Cole, Beckham. Behöver knappast diskuteras. Dessutom Scholes och Jenas.
4. Anfall: Rooney, Owen, Defoe, Smith, Wright-Phillips. Man måste tyvär säga det igen. Vi har bara en Zlatan.
I år har de rödvita nämligen ett bättre lag än på väldigt många år, och har rent av en chans att åtminstone nå upp till folkets eviga krav på minst semifinal. Kanske rent av längre.
1. Tim Robinson är en Premier Leagues bästa målvakter och bättre än landslaget haft sedan Seamans storhetstid.
2. En backlinje med fyra av världens just nu bästa innerbackar i Terry, Campbell, Ferdinand och Carragher. Dessutom Ashley Cole som i sina bästa stunder är en av världens allra bästa vänsterbackar.
3. Mittfältet: Lampard, Gerrard, Cole, Beckham. Behöver knappast diskuteras. Dessutom Scholes och Jenas.
4. Anfall: Rooney, Owen, Defoe, Smith, Wright-Phillips. Man måste tyvär säga det igen. Vi har bara en Zlatan.
Nu rinner min pophöger-image rätt ner i diskvattnet
Fast jag ÄR ju stukturalist och höger samtidigt. I dag skriver jag i Expressen om den kolonialistiska resejournalistiken. Tyvärr ännu inte på nätet.
Kampen mot terrorismen (och följaktligen mot tonåringar som laddar ner 50cent på PirateBay)
Oscar Swartz har gått igenom EU:s planer på lagstiftning om lagring av trafikdata. Ministerrådet med Thomas Bodström vill att myndigheterna ska lagra alla sända mail, att anonym surfning på exempelvis bibliotek ska förbjudas och att anonyma kontantkort till mobiltelefoner ska stoppas. Ursprungligen var det en del i kampen mot terrorismen, men exempelvis skiv- och filmbolagen är entusiastiska över möjligheterna att komma åt fildelare.
Än så länge har EU-parlamentet hållit emot (bland annat svenska moderater och vänsterpartister) men hur länge det går vet man inte. Jag är i vanliga fall rätt sällan upprörd i integritetsfrågor, men det här går väldigt långt in i våra privatliv.
Än så länge har EU-parlamentet hållit emot (bland annat svenska moderater och vänsterpartister) men hur länge det går vet man inte. Jag är i vanliga fall rätt sällan upprörd i integritetsfrågor, men det här går väldigt långt in i våra privatliv.
torsdag, december 08, 2005
Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart
2005 har inte varit ett bra år. Eh, låt mig omformulera lite. 2005 har varit det värsta året hittills i mitt liv. Jag är väldigt glad att det snart är slut.
Så här års brukar man börja summera året och tala om nästa. Jag säger: Ge mig 2006 omedelbart och om det inte är bättre kräver jag fan mer än en medborgarkommission.
Å andra sidan finns det sånt som är bra med den totala misären. Jag har gått ner nästan tio kilo. Det var från en av naturliga skäl hög nivå, så jag är förstås fortfarande väldigt långt från konventionellt åtråvärd tinyness. Men onekligen närmare än jag var då. Jag har förresten inga direkta önskemål om att vara pytte heller. Ärligt.
Dessutom har jag ägnat mig med stor intensitet åt tröstkonsumtionens klyschkalas. Mina garderober svämmar över av skor och mitt badrumsskåp bågnar av burkar och flaskor. Så ytlig är jag också att det gör att det känns lite lite bättre.
Det är för övrigt en annan bra sak i sammanbrottet. Man slutar bry sig om vad andra tycker. Jag står för att jag gillar yta. Jag står till och med för att jag gillar Ebba von Sydow. Jag står för att ett val mellan elräkning och en ett Aqua di Parma-set ännu vid 29 års ålder inte är självklart.
Saker som var bra med 2005:
Jag insåg att det trots allt finns en del kärlek där ute för mig. De flesta av dem jag trodde skulle stå kvar när allting föll ihop gjorde det. Och in i mitt liv har dessutom kommit väldigt många, väldigt bra nya människor. Jag tackar särskilt för B, M, E, S, J, L, S, A och C. Nä, jag tänker inte skriva ut vilka det handlar om. I vissa fall kan ni säkert gissa, men det struntar jag i. Så många nya vänner på så kort tid har jag nog aldrig fått tidigare. Det är något med att vara så ohämmat ömtålig som avväpnar, tror jag. För jag har nog inte varit trevligare än jag brukar. Snarare tvärtom. Sorg gör dig inte till en bättre person.
Däremot gör sorg dig till en bättre konstnär. Jag skriver bättre än förr. Det är något med tillgången till svärtan och hatet och de verkligt outspädda känslorna som befriar kreativiteten. Om man inte först försöker döva alltihop förstås. Jag har försökt det också. Jag har sällan lyckats.
Långsiktigt är det förmodligen mer hälsosamt att kanalisera gråtgeggan i bokstäver och ord. Men ibland är det tillfälligt roligare att försöka lura smärtan. Droger och vackra män och djupa innerliga samtal är lite olika bra sätt. Man ska fortsätta experimentera hela livet. I substansfloran är morfin överlägset. Jag kan inte nog rekommendera morfin. Särskilt injicerat. Om jag fick välja mellan morfin och en riktigt god middag med en vacker klok man som gillar mig och med utsikterna för fysisk kontakt senare skulle jag inte veta vad jag helst ville ha. Så bra är det. Snacka om smärtlindring.
Vad som var dåligt med 2005:
Allt annat. Och ännu är det inte över. I dag kom ännu en smäll rakt i njurarna. Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart.
PS. Okej då. Det var rätt kul att vinna guld igen också. Och att AIK fick spö med 5-0 mot Boden.
Så här års brukar man börja summera året och tala om nästa. Jag säger: Ge mig 2006 omedelbart och om det inte är bättre kräver jag fan mer än en medborgarkommission.
Å andra sidan finns det sånt som är bra med den totala misären. Jag har gått ner nästan tio kilo. Det var från en av naturliga skäl hög nivå, så jag är förstås fortfarande väldigt långt från konventionellt åtråvärd tinyness. Men onekligen närmare än jag var då. Jag har förresten inga direkta önskemål om att vara pytte heller. Ärligt.
Dessutom har jag ägnat mig med stor intensitet åt tröstkonsumtionens klyschkalas. Mina garderober svämmar över av skor och mitt badrumsskåp bågnar av burkar och flaskor. Så ytlig är jag också att det gör att det känns lite lite bättre.
Det är för övrigt en annan bra sak i sammanbrottet. Man slutar bry sig om vad andra tycker. Jag står för att jag gillar yta. Jag står till och med för att jag gillar Ebba von Sydow. Jag står för att ett val mellan elräkning och en ett Aqua di Parma-set ännu vid 29 års ålder inte är självklart.
Saker som var bra med 2005:
Jag insåg att det trots allt finns en del kärlek där ute för mig. De flesta av dem jag trodde skulle stå kvar när allting föll ihop gjorde det. Och in i mitt liv har dessutom kommit väldigt många, väldigt bra nya människor. Jag tackar särskilt för B, M, E, S, J, L, S, A och C. Nä, jag tänker inte skriva ut vilka det handlar om. I vissa fall kan ni säkert gissa, men det struntar jag i. Så många nya vänner på så kort tid har jag nog aldrig fått tidigare. Det är något med att vara så ohämmat ömtålig som avväpnar, tror jag. För jag har nog inte varit trevligare än jag brukar. Snarare tvärtom. Sorg gör dig inte till en bättre person.
Däremot gör sorg dig till en bättre konstnär. Jag skriver bättre än förr. Det är något med tillgången till svärtan och hatet och de verkligt outspädda känslorna som befriar kreativiteten. Om man inte först försöker döva alltihop förstås. Jag har försökt det också. Jag har sällan lyckats.
Långsiktigt är det förmodligen mer hälsosamt att kanalisera gråtgeggan i bokstäver och ord. Men ibland är det tillfälligt roligare att försöka lura smärtan. Droger och vackra män och djupa innerliga samtal är lite olika bra sätt. Man ska fortsätta experimentera hela livet. I substansfloran är morfin överlägset. Jag kan inte nog rekommendera morfin. Särskilt injicerat. Om jag fick välja mellan morfin och en riktigt god middag med en vacker klok man som gillar mig och med utsikterna för fysisk kontakt senare skulle jag inte veta vad jag helst ville ha. Så bra är det. Snacka om smärtlindring.
Vad som var dåligt med 2005:
Allt annat. Och ännu är det inte över. I dag kom ännu en smäll rakt i njurarna. Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart.
PS. Okej då. Det var rätt kul att vinna guld igen också. Och att AIK fick spö med 5-0 mot Boden.
onsdag, december 07, 2005
Tre bra texter om svärtan i livet
Läs den här gripande personliga reflektionen över hur det är att leva med såväl sina egna som anhörigas depressioner.
Och den här om sorg och alla tårar som bara rinner och rinner utan att man ens alltid medvetet begriper var de kommer ifrån.
Läs också Andres om sorgen och smärtan bakom varje stor humorist: "Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar all sin ångest i. Och så knyter man igen den och rusar vidare."
Och den här om sorg och alla tårar som bara rinner och rinner utan att man ens alltid medvetet begriper var de kommer ifrån.
Läs också Andres om sorgen och smärtan bakom varje stor humorist: "Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar all sin ångest i. Och så knyter man igen den och rusar vidare."
Lyndon och jag
Bara för att avsluta diskussionen om mitt utseende från för nån vecka sen. Enligt vetenskapen ser jag ut som en blanding av Kurt Cobain och Lyndon B Johnson.
När vi gräver en grop i Tyskland
Ni (i kommentarerna nedan) talar om att Sverige har siktet på guld och "vi förlorar inte längre mot Costa Rica" och hävdar samtidigt att det inte längre finns någon underskattning av småländerna.
Hjälp. Om folk i truppen tänker som ni kan det nog gå ännu sämre än jag ens vill gå in på.
Och Sverige och VM-guld? Eh. Kanske ändå inte va?
Visst, Zlatan skulle platsa i ett guldlag. Men vi har bara en sån. Brasilien har ett anfall av Robinho, Ronaldo, Ronaldinho, Adriano och Kaka. Samtliga bättre än Zlatan (även om han nog kanske kan hinna gå om köttbullen under halvåret kvar till VM).
Dessutom har Sverige inte längre något försvar. Vi har Alexander Östlund som högerback. Vi har en Mellberg som otvetydigt har sin bästa tid bakom sig, men förstås inte vill medge det. Han bildar mittlås med en 30-plussnubbe från ett lag som kom åtta i allsvenskan. Visst, Lucic brukar vara säkerheten själv i landslaget, men han är ingen John Terry. Edman är den enda i backlinjen som är en självklar landslagsman.
Styrkorna i det svenska landslaget är att vi har en av världens bästa målvakter och en av världens bästa forwards. Dessutom en mittfältare som är topp-30 och ytterligare en forward som har varit i världsklass, men som inte spelar särskilt mycket längre.
Sen har vi en backlinje där 1/4, kanske 2/4 om man räknar Lucic, är bra. Och en habil defensiv mittfältare som dock inte är bra nog för att kompensera bristerna bakom. Och två bitvis briljanta, bitvis sega/veka kreativa mittfältare som nog skulle kunna spela in sig i en gemensam trygghet, som skulle kunna ge ett riktigt bra innermittfält, men som å andra sidan aldrig får spela ihop.
Resten är folk som lever på rutin och gamla meriter alternativt kids som aldrig riktigt fått/tagit chansen.
Ni kan inte på allvar tro att detta är ett guldlag?
Hjälp. Om folk i truppen tänker som ni kan det nog gå ännu sämre än jag ens vill gå in på.
Och Sverige och VM-guld? Eh. Kanske ändå inte va?
Visst, Zlatan skulle platsa i ett guldlag. Men vi har bara en sån. Brasilien har ett anfall av Robinho, Ronaldo, Ronaldinho, Adriano och Kaka. Samtliga bättre än Zlatan (även om han nog kanske kan hinna gå om köttbullen under halvåret kvar till VM).
Dessutom har Sverige inte längre något försvar. Vi har Alexander Östlund som högerback. Vi har en Mellberg som otvetydigt har sin bästa tid bakom sig, men förstås inte vill medge det. Han bildar mittlås med en 30-plussnubbe från ett lag som kom åtta i allsvenskan. Visst, Lucic brukar vara säkerheten själv i landslaget, men han är ingen John Terry. Edman är den enda i backlinjen som är en självklar landslagsman.
Styrkorna i det svenska landslaget är att vi har en av världens bästa målvakter och en av världens bästa forwards. Dessutom en mittfältare som är topp-30 och ytterligare en forward som har varit i världsklass, men som inte spelar särskilt mycket längre.
Sen har vi en backlinje där 1/4, kanske 2/4 om man räknar Lucic, är bra. Och en habil defensiv mittfältare som dock inte är bra nog för att kompensera bristerna bakom. Och två bitvis briljanta, bitvis sega/veka kreativa mittfältare som nog skulle kunna spela in sig i en gemensam trygghet, som skulle kunna ge ett riktigt bra innermittfält, men som å andra sidan aldrig får spela ihop.
Resten är folk som lever på rutin och gamla meriter alternativt kids som aldrig riktigt fått/tagit chansen.
Ni kan inte på allvar tro att detta är ett guldlag?
tisdag, december 06, 2005
Dödens grupp
Värsta tänkbara VM-grupp:
Mexiko, Togo, Sverige, Trinidad-Tobago.
Nej, ni har alla fel. Det vore långt bättre att få möta Brasilien, Elfenbenskusten och Sydkorea.
I den verkliga mardrömsgruppen tror alla, och då menar jag alla ifrån Lars Lagerbäck till min farmor, att vi lätt kommer att gå vidare. Man behöver inte ens ha med Costa Rica i gruppen för att begripa vad det betyder.
Mexiko, Togo, Sverige, Trinidad-Tobago.
Nej, ni har alla fel. Det vore långt bättre att få möta Brasilien, Elfenbenskusten och Sydkorea.
I den verkliga mardrömsgruppen tror alla, och då menar jag alla ifrån Lars Lagerbäck till min farmor, att vi lätt kommer att gå vidare. Man behöver inte ens ha med Costa Rica i gruppen för att begripa vad det betyder.
Jag måste kanske lära mig att hata bättre
I dag fick jag skjuts från TV-huset av Pétur Marteinsson. En förtjusande man. Han har nyss fått en bebis och hade baksätet fullt av kappa-kläder.
I samma ögonblick som jag skrev det där insåg jag att ni har rätt. Ni, dvs Caroline och några till, som säger att jag är patologiskt positiv till nästan allting utom Pontus Schultz och DN På Stan. Nu gäller det alltså även Bajen-spelare. Fan. Jag kan inte komma på något att säga till mitt försvar.
I samma ögonblick som jag skrev det där insåg jag att ni har rätt. Ni, dvs Caroline och några till, som säger att jag är patologiskt positiv till nästan allting utom Pontus Schultz och DN På Stan. Nu gäller det alltså även Bajen-spelare. Fan. Jag kan inte komma på något att säga till mitt försvar.
måndag, december 05, 2005
Om man vill få igång en debatt ska man inte säga så mycket själv
Förra gången jag skrev om högern och feminismen kom det 20 kommentarer på en timme. Nu tre på en hel dag.
Jag tror att det åtminstone till del beror på längden på mitt eget inlägg. Dels för att folk inte orkar läsa alltför långa texter. Det har jag stor respekt för. Det orkar jag ju sällan själv, men jag kände mig i det här läget tvungen att förklara lite längre och djupare. Dels för att den korta öppnande reflektionen gör det enklare för alla att bidra med sin åsikt, medan det långa uttänkta snarare skapar låsningar och minskar lusten att diskutera. Kanske för att man inte orkar, kanske för att man, generellt felaktigt, leds att tro att personen med den där långa textdrapan nog tänkt ut saker så mycket mer och grundligare än vad man gjort själv, och alltså är det bäst att man håller tyst oavsett vad man tycker.
Äh, jag vet inte. Eller också är det bara för att det är så mörkt och ni har glöggat hela dagen i stället. Det kan jag också förstå. Jag borde förresten omedelbart glögga själv. Hjortron-Armagnac. Mmm.
Dagens låt är en riktig smetig pärla ur klassikerlådan: Will you love me tomorrow med William Bell
Jag tror att det åtminstone till del beror på längden på mitt eget inlägg. Dels för att folk inte orkar läsa alltför långa texter. Det har jag stor respekt för. Det orkar jag ju sällan själv, men jag kände mig i det här läget tvungen att förklara lite längre och djupare. Dels för att den korta öppnande reflektionen gör det enklare för alla att bidra med sin åsikt, medan det långa uttänkta snarare skapar låsningar och minskar lusten att diskutera. Kanske för att man inte orkar, kanske för att man, generellt felaktigt, leds att tro att personen med den där långa textdrapan nog tänkt ut saker så mycket mer och grundligare än vad man gjort själv, och alltså är det bäst att man håller tyst oavsett vad man tycker.
Äh, jag vet inte. Eller också är det bara för att det är så mörkt och ni har glöggat hela dagen i stället. Det kan jag också förstå. Jag borde förresten omedelbart glögga själv. Hjortron-Armagnac. Mmm.
Dagens låt är en riktig smetig pärla ur klassikerlådan: Will you love me tomorrow med William Bell
Förfärligt långt om högern, feminismen och fria val och varför jag gillar alltihop samtidigt
Fler än jag har kommenterat moderaternas så kallat jämställdhetsansvariga. Utifrån Lizas text i går vill jag bara påpeka att jag inte kallar mig höger som en partipolitisk beteckning. Jag är genuint partipolitiskt oberoende och brukar rösta på lite olika partier. I livstilsfrågor kan jag dessutom känna stor värdemässig gemenskap med den frihetliga vänstern. För mig är höger en etikett som främst handlar om att jag föredrar marknadsekonomi framför alternativen och inte tycker att staten ska ha ansvar för mer än nödvändigt. I de fall enskilda människor eller frivilliga sammanslutningar gör saker bättre än staten ska staten låta bli.
Det ställningstagandet bygger förresten inte främst på att det skulle bli mer "frihetligt" då, även om man säkert kan argumentera för det, utan på att jag tror att samhällen där staten tar för stort utrymme inte lämnar tillräckligt mycket plats kvar för människorna. Den mänskliga drivkraften att ta ansvar och ta hand om andra riskerar att urholkas och försvinna när politiker säger att allting är deras ansvar och uppgifter.
En läsare ville också att jag skulle specificera hur feminism kan funka i högern. Eftersom jag som sagt inte ser etiketten partipolitiskt har jag aldrig ens reflekterat över att det inte skulle fungera. I grunden är ju den feministiska tanken ett uppror mot att vi behandlas som delar i olika könskollektiv snarare än som de enskilda personer vi är. För mig finns det ingen motsättning alls mellan att se de patriarkala strukturerna och att vilja se alla behandlade som individer. Det är tvärtom det alltihop handlar om.
Jag ser heller inte patriarkatet som frikopplat från andra normerande maktstrukturer. Jag tror att det är viktigt att samtidigt se allt det som begränsar oss och hindrar oss från att utvecklas till de personer vi kanske skulle vilja vara. Å andra sidan, just för att det är strukturer tror jag heller inte att det är lätt att förändra. Det finns inget alexanderhugg, ingen storstilad lösning på problemet. Bara många små saker som man kan göra för att det vi kan påverka - det vill säga vilka regler vi har och hur vi själva i vardagen beter oss - inte motarbetar dem som väljer i strid med normerna.
I konkreta frågor leder det exempelvis till att jag ogillar tanken på kvotering, eftersom det frångår grundidén på att vi ska bedömas som individer, men förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring eftersom, ja det hör man ju nästan på ordet, alla socialförsäkringar ska utgå från individen.
Jo, jag vet att män inkvoterats i makten i tusentals år, men det är inte en tillräcklig anledning för att en modern stat formellt och lagligt ska börja sortera människor i kategorier och behanda dem därefter. Däremot har jag inget direkt emot hot om kvotering så att exempelvis företagen själva kommer på att det nog finns kompetenta kvinnor. Jag har inga som helst illusioner om den inre jämställdhetssträvan hos de flesta svenska stordirektörer.
Att det ser ut som det gör i det svenska näringslivet är i och för sig också ett resultat av att det nära nog bara är en handfull personer som på något konkret och inflytelserikt sätt äger stora svenska företag och att de är extremt lika varandra. Jämför det med exempelvis USA där kapitalister finns i alla genrer, kön och etniska härkomster och dessutom är otroligt många. Några få enskilda människors fördomar har mycket svårare att få genomslag i en sådan miljö.
Vissa hävdar att en individualisering av föräldraförsäkringen också handlar om kvotering, men då har man varken funderat över hur socialförsäkringar fungerar eller över skillnaden mellan vad som är statens ansvar och vad enskilda människor kan göra. Inga andra socialförsäkringar kan överföras till en partner. Man kan inte ge sin upparbetade a-kassa till någon annan som man tycker behöver den bättre. Den goda staten måste också ha individen som motpart, inte familjen eller någon annan grupp. Att staten har system som främjar förtryckande normer är oändligt mycket värre än om enskilda människor eller företag väljer enligt de där normerna.
Vi avskaffade inkomstsambeskattningen mellan makar i Sverige för 30 år sedan och diskussionen den gången påminde kusligt mycket om föräldraförsäkringsdebatten i dag. På samma sätt som då kommer förstås enskilda familjer som inrättat sina liv efter det gamla systemet tillfälligt drabbas. Sambeskattningens avskaffande innebar trots allt en rejäl ekonomisk försämring för de familjer som valt att leva på en inkomst. Ändå var det ett korrekt beslut och få av dem som i dag protesterar mot förändringar av föräldraförsäkringen propagerar för en återgång till en tid då kvinnors lön lades ovanpå deras makars och räknades som fickpengar i famijeekonomin (med sambeskattningen gjorde också marginalskattegränsen att det i många familjer knappt lönade sig alls för kvinnan att arbeta).
Ändå är skillnaderna mellan sambeskattningen och den kollektiva föräldraförsäkringen rätt små. Båda två bygger på familjen som primär enhet snarare än individen. Båda två är och var i detaljerna utformade på ett sätt som i praktiken premierar traditionella könsroller: sambeskattningen missgynnade familjer med två inkomster, föräldraförsäkringen premierar att den med lägst inkomst tar ut maximalt av försäkringen. Båda två har och hade som reellt resultat att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden försämras, att deras löner hålls nere och att de ses som andra klassens arbetskraft eftersom deras huvudsakliga uppgifter finns i hemmet. Att se det som en betydelselös symbolfråga, som Alvendal gör, är inte riktigt klokt.
Om man vill läsa andra som i lite olika utsträckning tycker ungefär som jag i den här frågan kan man göra det här, här, här, här och här. Här kan man köpa en bok som handlar om frågan. Den är rätt grundläggande och verkar mest vilja förklara för typ muf-killar att man faktiskt kan vara liberal och feminist, ett nog så gott uppsåt och nog så behövligt.
Som liberal har man alltid en nackdel i sådana här mer utopiska diskussioner om samhället. Vi har inga färdiga svar för hur det perfekta samhället är. Jag har inga procentsatser för hur många män och kvinnor som bör finnas på olika positioner eller sammanhang. Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra. Det ger förstås mycket mindre utrymme för klatschiga slogans eller kärnfulla kampanjer än om man har en tydlig bild av hur slutreslutatet ska se ut.
Med det inte sagt att jag tror att det i alla lägen finns något sådant som ett genuint fritt val. Eller ens kanske i några lägen alls. Man skulle inte prata om strukturer om de inte påverkade oss i grunden. Även vi som vill förändra de snäva normerna lever förstås i dem och genom dem. Det ligger något så överlägset i att tala om strukturer och sedan själv anses sig stå över dem. Herregud, om vi talar om patriarkatet så är jag personligen blott alltför medveten om hur också jag bär upp det. Jag gillar till och med delar av min tilldelade könsroll, hur hopplöst bakåtsträvande det än må verka.
Men just i medvetenheten om att strukturerna är så genomgripande måste vi förstås försöka ge människor möjligheten att i alla fall frigöra sig så mycket de kan och vill. Och även om inga val egentligen är fria så finns det inget annat sätt som är bättre än att de enskilda människorna efter bästa förmåga ändå väljer sina liv.
Det ställningstagandet bygger förresten inte främst på att det skulle bli mer "frihetligt" då, även om man säkert kan argumentera för det, utan på att jag tror att samhällen där staten tar för stort utrymme inte lämnar tillräckligt mycket plats kvar för människorna. Den mänskliga drivkraften att ta ansvar och ta hand om andra riskerar att urholkas och försvinna när politiker säger att allting är deras ansvar och uppgifter.
En läsare ville också att jag skulle specificera hur feminism kan funka i högern. Eftersom jag som sagt inte ser etiketten partipolitiskt har jag aldrig ens reflekterat över att det inte skulle fungera. I grunden är ju den feministiska tanken ett uppror mot att vi behandlas som delar i olika könskollektiv snarare än som de enskilda personer vi är. För mig finns det ingen motsättning alls mellan att se de patriarkala strukturerna och att vilja se alla behandlade som individer. Det är tvärtom det alltihop handlar om.
Jag ser heller inte patriarkatet som frikopplat från andra normerande maktstrukturer. Jag tror att det är viktigt att samtidigt se allt det som begränsar oss och hindrar oss från att utvecklas till de personer vi kanske skulle vilja vara. Å andra sidan, just för att det är strukturer tror jag heller inte att det är lätt att förändra. Det finns inget alexanderhugg, ingen storstilad lösning på problemet. Bara många små saker som man kan göra för att det vi kan påverka - det vill säga vilka regler vi har och hur vi själva i vardagen beter oss - inte motarbetar dem som väljer i strid med normerna.
I konkreta frågor leder det exempelvis till att jag ogillar tanken på kvotering, eftersom det frångår grundidén på att vi ska bedömas som individer, men förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring eftersom, ja det hör man ju nästan på ordet, alla socialförsäkringar ska utgå från individen.
Jo, jag vet att män inkvoterats i makten i tusentals år, men det är inte en tillräcklig anledning för att en modern stat formellt och lagligt ska börja sortera människor i kategorier och behanda dem därefter. Däremot har jag inget direkt emot hot om kvotering så att exempelvis företagen själva kommer på att det nog finns kompetenta kvinnor. Jag har inga som helst illusioner om den inre jämställdhetssträvan hos de flesta svenska stordirektörer.
Att det ser ut som det gör i det svenska näringslivet är i och för sig också ett resultat av att det nära nog bara är en handfull personer som på något konkret och inflytelserikt sätt äger stora svenska företag och att de är extremt lika varandra. Jämför det med exempelvis USA där kapitalister finns i alla genrer, kön och etniska härkomster och dessutom är otroligt många. Några få enskilda människors fördomar har mycket svårare att få genomslag i en sådan miljö.
Vissa hävdar att en individualisering av föräldraförsäkringen också handlar om kvotering, men då har man varken funderat över hur socialförsäkringar fungerar eller över skillnaden mellan vad som är statens ansvar och vad enskilda människor kan göra. Inga andra socialförsäkringar kan överföras till en partner. Man kan inte ge sin upparbetade a-kassa till någon annan som man tycker behöver den bättre. Den goda staten måste också ha individen som motpart, inte familjen eller någon annan grupp. Att staten har system som främjar förtryckande normer är oändligt mycket värre än om enskilda människor eller företag väljer enligt de där normerna.
Vi avskaffade inkomstsambeskattningen mellan makar i Sverige för 30 år sedan och diskussionen den gången påminde kusligt mycket om föräldraförsäkringsdebatten i dag. På samma sätt som då kommer förstås enskilda familjer som inrättat sina liv efter det gamla systemet tillfälligt drabbas. Sambeskattningens avskaffande innebar trots allt en rejäl ekonomisk försämring för de familjer som valt att leva på en inkomst. Ändå var det ett korrekt beslut och få av dem som i dag protesterar mot förändringar av föräldraförsäkringen propagerar för en återgång till en tid då kvinnors lön lades ovanpå deras makars och räknades som fickpengar i famijeekonomin (med sambeskattningen gjorde också marginalskattegränsen att det i många familjer knappt lönade sig alls för kvinnan att arbeta).
Ändå är skillnaderna mellan sambeskattningen och den kollektiva föräldraförsäkringen rätt små. Båda två bygger på familjen som primär enhet snarare än individen. Båda två är och var i detaljerna utformade på ett sätt som i praktiken premierar traditionella könsroller: sambeskattningen missgynnade familjer med två inkomster, föräldraförsäkringen premierar att den med lägst inkomst tar ut maximalt av försäkringen. Båda två har och hade som reellt resultat att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden försämras, att deras löner hålls nere och att de ses som andra klassens arbetskraft eftersom deras huvudsakliga uppgifter finns i hemmet. Att se det som en betydelselös symbolfråga, som Alvendal gör, är inte riktigt klokt.
Om man vill läsa andra som i lite olika utsträckning tycker ungefär som jag i den här frågan kan man göra det här, här, här, här och här. Här kan man köpa en bok som handlar om frågan. Den är rätt grundläggande och verkar mest vilja förklara för typ muf-killar att man faktiskt kan vara liberal och feminist, ett nog så gott uppsåt och nog så behövligt.
Som liberal har man alltid en nackdel i sådana här mer utopiska diskussioner om samhället. Vi har inga färdiga svar för hur det perfekta samhället är. Jag har inga procentsatser för hur många män och kvinnor som bör finnas på olika positioner eller sammanhang. Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra. Det ger förstås mycket mindre utrymme för klatschiga slogans eller kärnfulla kampanjer än om man har en tydlig bild av hur slutreslutatet ska se ut.
Med det inte sagt att jag tror att det i alla lägen finns något sådant som ett genuint fritt val. Eller ens kanske i några lägen alls. Man skulle inte prata om strukturer om de inte påverkade oss i grunden. Även vi som vill förändra de snäva normerna lever förstås i dem och genom dem. Det ligger något så överlägset i att tala om strukturer och sedan själv anses sig stå över dem. Herregud, om vi talar om patriarkatet så är jag personligen blott alltför medveten om hur också jag bär upp det. Jag gillar till och med delar av min tilldelade könsroll, hur hopplöst bakåtsträvande det än må verka.
Men just i medvetenheten om att strukturerna är så genomgripande måste vi förstås försöka ge människor möjligheten att i alla fall frigöra sig så mycket de kan och vill. Och även om inga val egentligen är fria så finns det inget annat sätt som är bättre än att de enskilda människorna efter bästa förmåga ändå väljer sina liv.
söndag, december 04, 2005
Hur ett helt liv kan präglas av alltför utbredd konsumtion av engelska barnböcker i späda år
Mörkläggningsgardiner. Drag. Kortbyxor. Stickiga ylletröjor. Stora nedkylda gamla hus på landet med underliga vindar att gå vilse på. Ransonering. Mörkrött läppstift. Rävpälskragar. Internatskolor. Roddtävlingar. Silkesstrumpor som man både kan ha på sig och bli strypt med. Bridge. Soldater. Skyddsrum. Monoklar. Mord.
Jag är fullt medveten om att det förmodligen bara är en ännu relativt okänd fetischism. Men det England från 30- och 40-talet som orden ovan manar fram är det fantasiuniversum jag först präglades av, och fortfarande en av de parallella världar som känns mest åtråvärda. Jag vet förstås att det är vrickat. Jag kan bara skylla på klart överdriven konsumtion i formbar ålder av först engelska barnböcker och sedan engelska klassiska deckare.
Jag ville verkligen gå på internatskola. Jag ville verkligen ha skoluniform. Kort därefter ville jag ha glamorösa blanka lockar och liten dräkt och jobba på något kontor och ha pojkvänner med tweedkavajder och randiga slipsar eller stiliga uniformer. Jag ville laga mina silkesstrumpor själv. Jag försökte till och med laga ett par vanliga nylonstrumpor en gång för att känna krigstidsglamouren. Det gick inget vidare.
I går slötittade jag en stund på tråkeposet Pearl Harbor bara för att kläderna och miljöerna är så rasande snygga. Personligen föredrar jag förstås den råare brittiska stämningen och Cate Blanchett före Kate Beckinsale, men om man bara låter bli att lyssna på dialogen är det ändå en okej film. Tjusiga bombmattor över fartygen ockå.
I sängen om nätterna ville jag ha sällskap. Nej, inte främst av de där vackra männen, den här drömmen är faktiskt långt äldre än så.
Jag ville ha en varmvattenflaska. Hela den brittiska överlägsna livsstilen tycktes för mig koncentrerad till te på eftermiddagen och vattenburen värme i sängens fotända.
Länge trodde jag att varmvattenflaskorna var i glas, ungefär som de lika exotiska mjölkflaskorna. Jag försökte med glasburkar som jag hällde hett vatten i. Jag brände tårna och blötte ner sängen. Om jag någon gång lyckades skruva åt tillräckligt hårt vågade jag inte somna för att jag var rädd för att sparka ut burken på golvet med splitter och kaos som följd. I många år tryckte jag sedan undan min längtan. Mina fötter må vara som isbitar på nätterna under den kalla årstiden, men jag värmde dem på mitt nattsällskap eller hade raggsockor. Det första kräver rätt intensiv kärlek. Det andra är stickigt och obekvämt.
Min tillfredsställelse över att för någon vecka sedan ha tagit fram min nya kompis är därför djup och innerlig. Jag köpte den för ett år sedan. På Boots. Den är i gummi med en vackert grön fleeceutsida. Jag fyller den med hett vatten och skruvar åt korken. Lägger den i sängens fotända och kryper ner. Den är förmodligen något produktutvecklad sedan Enid Blytons hjältinnor värmde sina fötter. Ändå fortfarande trivsamt low-tech. Och den är bara min. Fast skulle lord Peter Wimsey dyka upp skulle han kanske få låna lite.
fredag, december 02, 2005
Ibland är bloggen bättre än livet
Bedårande Johan Hilton har en bloggjulkalender där han lägger ut ett utdrag per dag från sin dagbok från 13-årsåldern. Det är precis lika ångestfyllt underbart som det låter.
Man kan alltid låtsas
Jag bakar en kaka med mandel och granatäpple. Strax ska jag få ett glas vin. Dagens låt: Dusty Springfield - In the land of make believe.
Det är i rökrutan det händer (varning för Viggo-ishism)
Min recension av Fokus finns i Expressen. En eventuellt belysande anekdot angående den är dock att jag i går eftermiddag ringde till Fokus redaktion för detaljerna kring tid och plats för releasekalasandet. De dirigerade mig till Dansens Hus. När jag efter kompletterande samtal till förvirrade kollegor så småningom anlände till det faktiska evenemanget på Dansens Museum kändes det som ett dåligt omen för en redaktion som så hårt går ut med att de ska kunna mer och bättre.
Nåja. Kvällen var roligare än tidningen i alla fall. Nej, just Fokus-partyt svängde inte nåt vidare, men med två tidningar i väskan gick jag lyckligtvis snabbt vidare till firma Linton/Ramqvist. Där hängde jag i vad som i kylan kändes som flera timmar på rökbalkongen med innehavaren av ett av kultursveriges allra snyggaste hår, Jessica Gedin, min gamla DN-kollega Hanne Kjöller och Eva Helmenius från elbolaget Kraft & Kultur. Den senare hade vråltjusiga Chanel-bågar och bredde entusiastiskt ut sina planer att skapa ett livsstilsföretag med: "Lite el, lite kultur..." "Lite naket" fyllde jag i. Det är alltid i rökrutorna det händer. Även om Hanne helt sant påpekade det intressanta att många av oss som en gång i tiden varit nyliberaler glatt förespråkar och nyttjar både alkohol och annat, men extremt sällan just cigaretter. Summan av lasterna eller nåt, antar jag. Erfarenheter utbyttes förresten också från Frihetsfrontens tidiga 90-talssvartklubb Tritnaha. Herregud, då var man inte gammal.
Marimba spelade skivor och Carlos ringde från Gringo-redaktionen där han drack vodka-drinkar och frågade om det var fest eller. Det var det ju, på nåt sätt och han lovade att skynda dit. Sen dök Mohammed och Jonas Khemiri upp och den enda alla kvinnorna då saknade var PM, som sagt att han skulle komma. Själv var jag tvungen att gå hem och föra över mina kladdiga anteckningar till datorn. Vad gör man inte för sina redaktörer.
Nåja. Kvällen var roligare än tidningen i alla fall. Nej, just Fokus-partyt svängde inte nåt vidare, men med två tidningar i väskan gick jag lyckligtvis snabbt vidare till firma Linton/Ramqvist. Där hängde jag i vad som i kylan kändes som flera timmar på rökbalkongen med innehavaren av ett av kultursveriges allra snyggaste hår, Jessica Gedin, min gamla DN-kollega Hanne Kjöller och Eva Helmenius från elbolaget Kraft & Kultur. Den senare hade vråltjusiga Chanel-bågar och bredde entusiastiskt ut sina planer att skapa ett livsstilsföretag med: "Lite el, lite kultur..." "Lite naket" fyllde jag i. Det är alltid i rökrutorna det händer. Även om Hanne helt sant påpekade det intressanta att många av oss som en gång i tiden varit nyliberaler glatt förespråkar och nyttjar både alkohol och annat, men extremt sällan just cigaretter. Summan av lasterna eller nåt, antar jag. Erfarenheter utbyttes förresten också från Frihetsfrontens tidiga 90-talssvartklubb Tritnaha. Herregud, då var man inte gammal.
Marimba spelade skivor och Carlos ringde från Gringo-redaktionen där han drack vodka-drinkar och frågade om det var fest eller. Det var det ju, på nåt sätt och han lovade att skynda dit. Sen dök Mohammed och Jonas Khemiri upp och den enda alla kvinnorna då saknade var PM, som sagt att han skulle komma. Själv var jag tvungen att gå hem och föra över mina kladdiga anteckningar till datorn. Vad gör man inte för sina redaktörer.
Nisse bloggar!!
Nisse Schwartz, i dessa sammanhang även kallad Ankan, glöggbloggar, alltså gloggar, varje dag fram till jul. Detta är måsteläsning!
torsdag, december 01, 2005
Höger, vänster, om?
Okej, mina pophögercredentials kanske nagas i kanten nu, även om ni som läser här vet att jag i alla fall är svår att etikettera alltför entydigt. I dag kommer i alla fall nya Arena, där jag skrivit om au-pairer. I kväll har Arena dessutom julfest, samtidigt som magasinet Fokus releasefestar. Latte-heaven, som ett mess tidigare i dag uttryckte det.
Och så har jag skaffat mig ett skrivuppdrag som måste utföras under kvällen. Morr.
Och så har jag skaffat mig ett skrivuppdrag som måste utföras under kvällen. Morr.
Överlägset roligaste tevebloggen
Ni som ännu inte upptäckt underbara tv igår måste göra det nu! Roligare elakheter om teve står ingenstans att finna.
Lisa uppmärksammade mig på deras vanvettigt roliga sågning av henne för flera månader sedan. Men sen kom inget mer. Nu väller det fram frustande lustmord på Biggest Loser, Filmkrönikan-Sara och Idol-Sebastian i en vid ström. Alla elakheter borde formuleras med sån här finess.
Lisa uppmärksammade mig på deras vanvettigt roliga sågning av henne för flera månader sedan. Men sen kom inget mer. Nu väller det fram frustande lustmord på Biggest Loser, Filmkrönikan-Sara och Idol-Sebastian i en vid ström. Alla elakheter borde formuleras med sån här finess.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
