Rösta själva: Miss Atom 2007

Tack Pelle för direktlänken! Tyvärr förstår jag inte ryska, så jag vet inte om det är en ren utseendetävling eller om de också förväntas, i Fröken Sverige-anda, gilla barn och vara för fred.

Apropå elitism

"Vem har till exempel läst ut en hel bok av Sartre?"
Detta frågar sig MUF:s nyvalde ordförande Niklas Wykman. Hans huvudsakliga invändningar mot den franske filosofen och författaren tycks vara att denne använder för mycket "förkortningar, komplicerade uttryck och facktermer".

Tack Ali!

Fröken Atom

För andra året ska visst "Fröken Atom" utses, den snyggaste bruden inom rysk kärnkraftsindustri. Det är bara lite mindre roligt än att E-type valts in i Stockholms skönhetsråd.

Kvinnor och böcker

Läs förresten om Lisas utmaning till några manliga bloggkompisar att läsa tio kvinnliga författare på raken och om den underbara lista på förslag som radas fram i kommentarerna.

Hur man blir, eller i alla fall uppfattas som, en köksgudinna

I söndags hade jag världens bästa och snyggaste brödrapar på middag. Förutom att jag hävde i dem gindrinkar, vin och hemgjord korv med polsk mjölksyrad surkål gjorde jag det som måste betraktas som det här årets hittills överlägset godaste kaka. Alltså, vi pratar kakhimlen nu, kakans högsta stadium, det som skulle kunna vara kakans platonska idé. Ja, såklart innehöll den tillräckligt med smör för att i smält form kunna dränka ett mindre husdjur, men det är tyvärr kakformelns bistra sanning.

Äppel- och mandelkaka

Skal:
290 g vetemjöl
50 g socker
180 g smör
en nypa salt
2-3 msk kallt vatten

Fyllning:
350 gram mandlar
300 g smör
300 g socker
3 ägg
3 stora syrliga äpplen

För skalet:
Kör mjöl, socker, salt och smör i matberedaren tills det smular sig, ha i två-tre msk vatten medan maskinen går. det ska bli en smulig boll. kör inte för länge! Lägg degen i plastfolie i kylen minst 30 minuter.

Skiva max 0,5 cm tjocka skivor (helst tunnare om det går) av degen och lägg i en form med ca 5 cm höga avtagbara kanter (de flesta vanliga runda kakformar funkar). Lägg ihop bitarna upp på kanten också som ett pussel och tryck ihop med fingrarna så att det blir ett helt pajskal. Sätt hela formen i frysen minst 30 minuter, helst en timme.

Sätt ugnen på 180 grader. Ta formen direkt från frysen och grädda i 20 minuter.

Under tiden kokar du upp och skalar mandlarna och kör dem i matberedaren till fint mandelhack. De ska inte malas, det ska vara hela bitar. Häll ur mandelhacket i en skål. Kör i matberedaren (som inte behöver diskas mellan) smör och socker tills det är ljust och krämigt. I en tredje skål vispar du de tre äggen lätt, det räcker med en stunds energisk vispning med vanlig handvisp. Vänd sedan ner smörsockret och äggen i mandeln, det blir en tjock smet. Skala och klyfta äpplena.

När du har tagit ut pajskalet ur ugnen och låtit det svalna i ett par minuter har du i mandelröran i formen och trycker därefter ner äppelklyftorna i ett fint mönster. Grädda i 180 grader i ca 1 timme, tills toppen är gyllenbrun och fast när man tar på den. Låt svalna innan man äter. Den är nästan ännu godare dagen därpå direkt ur kylen.

Vändande vindar

Precis såhär vill jag att Expressens kultursida ska vara. Allvarligt, politiskt, underhållande och stilistiskt fullkomligt blankslipat. Om det inte var för att de skribenter på sidan som skriver såhär nästan alltid är kvinnor skulle jag kanske inte ens bråka så mycket om könsfördelningen heller.

(Nej, alla texter bör inte handla om Saltön, eller om teve eller ens om det döende patriarkatet. Men se lusten i språket, den exakt avvägda frivolitet som för den mindre uppmärksamme kan tas som slängighet, intensiteten där inte en bokstav mer kan skalas bort!)

Ps. Jag tyckte förresten tyvärr inte att Björns text i går var just så stilistiskt fulländad, men analysen är klockren - vår fascination för överklassen handlar om familj och blodsband snarare än pengar.

Den gudarna älskar får såna här till frukost

"Det här måste vara en bloggsmörgås", sa han andäktigt, mellan tuggorna. "Varför har jag aldrig gjort sådana här förut?" svarade jag.

Det finns faktiskt inget bra svar på det. Men om livet känns hårt och kallt en morgon och om det blev lite mycket av det ena eller andra kvällen innan kan jag inte tänka mig ett bättre motmedel än dessa. Om du har någon i närheten som är lite mindre bakis/trött/ynklig än du som kan laga dem åt dig är det förstås ännu bättre. Och om du själv vill att det där toppenfina hemsläpet ska stanna kvar ett tag och kanske bli något mer än så är det bara att kliva upp och börja skiva bröd och hetta upp pannor.

Smörgåsar för två (med inspiration från Bill Granger)

Skivat bröd. Toast går bra, men skivat riktigt bröd är förstås ännu bättre.
En burk hela tomater, helst Mutti.
Två schalottenlökar, finhackade. Ersätt med en halv rödlök om så önskas.
En vitlöksklyfta, finhackad/riven
lite smulad torkad chili
salt och peppar
en rejäl driva riven/smulad ost, ta någon du gillar, jag använde två olika sorters getost som jag råkade ha i kylen
Olivolja
Smör
(Om jag hade haft någon färsk örtkrydda hemma, t ex basilika, hade jag haft i det också)

Häll ut burktomaterna i en sil och låt vätskan rinna av, dela dem grovt med en gaffel och låt droppa av medan du gör resten.
Pensla brödskivorna med lite olivolja på ena sidan. Blanda i en skål tomater, lök och
ost. Salta, peppra och chilikrydda efter smak. Lägg ut ett lager tomatröra på oljesidan av varannan brödskiva. Lägg på den andra skivan ovanpå med oljan neråt.

Hetta upp en stekpanna med lite smör och olja i. När smöret slutar fräsa och börjar mörkna lägger du i mackorna och sänk värmen till medel. Lägg därefter en tallrik ovanpå dem och sätt något tungt ovanpå tallriken (en konservbruk t ex) för att trycka ihop dem. Vänd efter ett par minuter och upprepa på andra sidan.

Banalt är bra

Apropå den där kvinnohataren i Norrbottens-kuriren skriver jag i dag om det som verkligen är fel med den svenska samtidslitteraturen.

Cutesurfing

Förresten tror jag att det är klarlagt att isbjörnsungar är världens sötaste varelser. Kunde man inte ha några sådana här på St Erikplan för att pigga upp i snögloppet?

Allmän glädje

Jag har världens roligaste jobb för en otroligt oväntad uppdragsgivare. Jag ville mest säga det. Det inkluderar bl a att jag får snacka argentinska köttstyckningar med männen på latinamerikanskt livs.

Bygga på sin borg

"Varför denna uppslutning kring kompensatorisk feminism?" frågade sig Marie-Louise Samuelsson häromdagen apropå att det finns dem som glatts åt tanken att de tre topposterna inom arbetarrörelsen samtidigt skulle innehas av kvinnor.

När Expressens kulturredaktion hade sin frilansfest i höstas förklarade kulturchef Per Svensson att tiden för yviga debatter och slängig stilistik för tillfället var över. Nu skulle man bygga på sin borg. Jag undrade då vad det egentligen betydde. Nu inser jag att det han menade var att Anders Ehnmark skulle skriva merparten av alla sidans texter och att unga kvinnor åter bör hålla sig till notiser och barnkultur.

Vad kan det rimligen vara som Samuelsson inte förstår?

PS. Det kan hända att jag i omsorg om min ekonomi tar bort det här inlägget senare. Det betyder i såfall inte att jag bytt uppfattning.

Vilken man!

Han är inte bara snygg som fan, han är rolig också! Okej, jag vet vad ni tänker, det är det där lilla bekymret att han är kommunist, men om jag får välja mellan en het och underhållande politisk motståndare och en trist osexig liberal vet jag ju vad jag föredrar.

Med tanke på det patetiska tillståndet i den svenska borgerligheten känns det dessutom alltmer som det är just det valet man står inför.

Den sista måltiden

I Nigellas Feast finns det ett kapitel om ultimate feasts. Med det menar hon den mat man skulle vilja äta sin sista dag på jorden och exemplifierar med de matförfrågningar som dödsdömda fångar gör i amerikanska fängelser. De hon skriver om sträcker sig från det enkla "Ett kopp te (från tepåse) och sex chocolate chip cookies" till det mer omfattande "Trettio jumboräkor, cocktailsås, bakad potatis, pommes frites, ketchup, smör, t-bensstek, choklad och malt-milkshake, vaniljglass och tre burkar Big Red". Alltihop är förstås genuint sorgligt och makabert och ändå fullt av både mänskligt och kulinariskt intresse.

Den ultimata middagen är den dröm vi uppfostrats till att tro är lycka. Förutsatt att det smakar gott och snällt och lyckligt, förstås. Den ultimata tröstmaten, som bäddar in oss inför den smärta vi vet kommer. Det är bara det att vissa av oss vet det med större säkerhet. Och att smärtan är större eller mindre.

Jag fick en sådan middag i fredags.

Biffarna var inköpta på latinamerikanskt livs i hötorgshallen. Det var de vackraste mest marmorerade biffar man kan tänka sig, 3 cm tjocka, säkert 250 gram per man. Jag har varit inblandad i vissa diskussioner på sistone om hur man tillagar den perfekta biffen. Liksom om hur man egentligen enklast och bäst gör sina egen béarnaisesås. Men eftersom jag till mina biffar och min bea serverade klyftpotatisar med inspiration från Heston Blumenthal måste vi börja där.

Skala ett par stora fina potatisar per man, jag tog Asterix. Skär dem i stavar. Koka i saltat vatten i 3-4 minuter. Häll av vattnet och skaka potatisstavarna ordentligt i durkslaget. Lägg upp dem på ett galler för att låta luft cirkulera runt. Efter ca en halvtimme ställ in gallret med potatisen i kylen.

Ungefär då tar man ut biffarna ur kylen och låter dem ligga framme i ett par timmar för att nå rumstemperatur. Passa samtidigt på att ta ut två ägg och ett paket smör för samma syfte.

För béarnaise:
Hacka en schalottenlök och en liten knippa dragon (bara bladen). Lägg i en liten lätt kastrull. Häll på ca 1/2 dl vinäger (rödvins- el sherry-). Krossa och ha i ca 1/2 tsk vitpeppar. Koka upp och låt koka till nästan all vätska är borta. Dra åt sidan. I det här läget passade jag i fredags på att ta ett bad. Annars rekommenderar jag en rejäl Dry Martini. Kom bara ihåg att ha ginen i frysen så att du slipper vattenskada drinken med is. Proportioner efter egen smak, personligen föredrar jag 1 del vermouth (som alltså står i kylen) till 4 delar gin. Både oliv och citronskal, tack. Sätt på ugnen på 250 grader.

När man ångande och rosig kliver upp ur badvattnet (eller har tömt cocktailglaset) sätter man på en kastrull med ett par deciliter vatten i på en platta på låg-medelvärme. Vattnet ska inte koka. Sedan hackas ca 100 g rumsvarmt smör i små tärningar.

Därefter tar du ut potatisen ur kylen och vänder den i olja och saltar lite extra. Sätt in i ugnen och sätt en klocka på 25 minuter. Den kommer förmodligen behöva 30.

Dela de två äggen och vispa i äggulorna i vinäger-dragon-lök-blandningen. Med ena handen om den lilla vinägerkastrullens handtag och den andre om en vanlig visp håller man sedan den lille kastrullen ovanför den större. Inte för nära vattnet nedanför. Det är inget vattenbad egentligen, men den lille kastrullen blir förstås en smula varm av att hållas där. Det räcker. Vispa. Tag en smörtärning i taget och släpp i äggulorna. Vispa. Tag en tärning till. Vispa. En till. Vispa. Om du har någon som kan släppa i smöret med lämpliga intervall medan du vispar stadigt och bestämt är det ännu bättre. Fortsätt vispa och vispa och vispa. Om vattnet under trots allt skulle börja koka lyfter du undan din lilla kastrull och håller den i luften bredvid. Vispa, vispa. När du fått i ca 3/4 av smöret smakar du av. Kanske gillar du din bea syrligare än jag gör. Smaka av med salt och peppar. Vispa i resten av smöret om du föredrar det. Låt stå. Denna metod för béarnaise har jag hittills faktiskt aldrig misslyckats med. Och jag brukade misslyckas förut, med för varmt vattenbad, kalla ägg, allt gick fel. Men det här funkar faktiskt.

Sedan börjar man hetta upp sin gjutjärnspanna. Jag föredrar en slät. Torka av biffarna med hushållspapper. Lägg i en klick smör och när smöret precis tystnat och börjat mörkna lägger man i biffarna. För medium rare stek tills första bloddroppen stiger till ytan, då vänder du. Och gör samma sak igen. Själv kör jag lite kortare tid än så. Salta och peppra och låt stå medan du tar ut de guldknapriga potatisklyftorna och häller upp såsen i en skål. Jag serverade dessutom gröna bönor och en enkel grönsallad till, men det är överkurs. Bönor och hemgjord béarnaise är å andra sidan en oslagbar kombination.

Mer läsning

Och läs Anders Mildner om moralfiltren från väster. Minns Blekinge Tekniska Högskola som blockerade porr från studenternas hemmabredband och biblioteket i Broby som stoppar folk från att använda Qruiser.

Hjärnkön

Läs Andys Eks briljanta analys av diskussionen om kön och hjärnor. Detta är också min filosofiska huvudtes i texten om plastikkirurgi nedan. Att vara människa är att söka övervinna naturen. Den är till för att övervinnas.

Självspäk=fint, operation=fult

Hälften av alla svenska mammor vill plastikoperera sig. Det tycks vara upprörande. Men det är inte särskilt svårt att förstå. Att bära, föda och ta hand om barn förändrar kroppen. Och ärligt talat, inte enbart till det bättre. Sömnlösa nätter, amning, trötthet, tidsbrist - är det någon gång man kan drömma om en enkel klinisk väg till lite mer skönhet är det rimligen just som småbarnsmamma.

Men det får man inte säga. Man får inte vilja ha en skönhet som inte tillkommer en "naturligt", vad nu det betyder. Man får för all del vilja hetsbanta sig till det som enligt BMI räknas som undervikt, som Malou von Sivertz berättar om här. Man får till och med vilja "hitta sin kvinnlighet" genom att dansa bort fettet i en het rumba med Lasse Brandeby, som Malou von Sivertz berättar här. Men man får inte, verkligen inte, vilja ta till skalpellen för att fixa tuttarna. Det slår Malou von Sivertz fast här.

"Vi måste få dem att förstå att livet inte blir lättare för att man ser annorlunda ut", säger Malou. När det handlar om operationer alltså. När det handlar om bantning berättade hon i stället tidigare att hon kände sig lite "stabbig" och därför ville slanka av sig några kilo. I det "stabbiga" läget vägde hon 55 kilo till 162 cm. Det ger ett BMI på 21, dvs i den nedre delen av idealviktsspannet. Malou hävdade sig dock ha en målvikt på 52 kilo, som enligt läkarvetenskapen räknas som undervikt. Att propagera för den sortens farliga viktideal är inget problem för Malou. Livet blir uppenbarligen lättare om man ser annorlunda ut, så länge det annorlunda är att man blir smalare genom att äta mindre (eller möjligen dansa mer).

Det är inte min mening att hänga ut specifikt Malou von Sivertz. Hon speglar bara idéer som finns överallt i samhället. Om man nu nödvändigtvis ska vara snygg ska man antingen ha fötts till det eller lidit för det. Operationer är liksom för enkelt, för fuskigt, för onaturligt. Att det i sammanhanget är långt mycket mer ohälsosamt att banta ner sig till fashionabla pyttestorlekar spelar ingen roll. Fettsugning är helt enkelt omoraliskt medan bantning är dygdigt. Det borde väl mammorna begripa!

Rått

I går åt jag en av mitt livs godaste sushibitar på restaurang Raw på Rörstrandsgatan. Och då har jag ändå ätit på Nobu i London flera gånger. Första gången såg jag från mitt bord både Boy George och Cameron Diaz. Det kändes rätt tufft.

Så makibiten i går då: friterad softshell-krabba, svarta sesamfrön, avokado och nåt annat som kan ha varit något slags syrligt plommon. Plus perfekt ris. Den mjukknaprigsyrligsötsaltnötiga munsbiten var som från en annan värld.

Jag återkommer om bl a béarnaisesås och naturlighetshets senare. Förmodligen inte i kombination.

Boken, forts.

Nu har jag alltså både Bonniers sommarkatalog och Svensk Bokhandels stora vårkatalog framför mig. I Bonnierskatalogen är det, vilket är en smula utmanande för ens självbild, en bild på mig över hela sidan tre. Just den bilden som Katrine förresten hatade för att hon menade att jag såg misshandlad ut. Jag håller med om en viss tärd aura. Texten är dock helt okej.

Vad gäller Svensk Bokhandel vill jag påpeka att jag inte har skrivit rubriken: "Bokstäverna skaver mot huden"! Om jag hade valt att använda mig av en kroppsdel som dylik metafor skulle jag ha tagit tolvfingertarmen eller något annat mer intressant.

Kalas

Jag tvingade mig alltså ur sängen i går kväll för att gå på Tjuvlyssnat-kalaset. "Jag orkar inte" muttrade jag medan jag insåg att mitt hår såg ut obehagligt mycket ut som sånt torktumlarludd Neil Strauss tycker att man ska lägga på brudars axlar för att få med dem hem i säng. Jag försökte åtgärda med en locktång och brände mig i pannan. I går gick det visserligen hjälpligt att täcka över med smink men i dag har jag ett rött flagande märke strax nedanför hårfästet. Fan.

"Jag har lovat att komma" påminde jag mig själv och drog på mig strumpbyxor. Åt fel håll som det visade sig när jag några minuter senare sprang i hällregnet mot tunnelbanan. Strumpbyxor åt fel håll sitter inte uppe särskilt väl.

I kön i regnet utanför kändes det lite bättre när jag träffade på Joel Malmqvist, Ali Esbati, Gustav Gelin med sin trevlige kusin som jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på och en toksnygg redaktör Slätt som hade låtit håret växa sen vi sågs sist till de mest fantastiska romerska legionärslockar. Apropå utseenden återkommer jag förresten till Esbati. Joel hade ett paraply som han som den borne gentleman han är lät mig stå under. När det var min tur i dörren hävdade vakten emellertid att jag inte stod på listan. "Men, eh, jag finns liksom med i texten i inbjudan som har gått ut" försökte jag. "Jag tror verkligen att jag är bjuden." Efter en stund föll han till föga och släppte in mig i alla fall, men påpekade bistert att han inte kunde hitta mitt namn. Okej. Tack ändå. Tjuvlyssnat-Damon förklarade senare att det blivit krångel med list-utskriften.

Jag orkade inte riktigt göra hela "Hej, det är jag som är Isobel"- varvet så jag ställde mig i stället bakom en pelare och diskuterade bögporr. Saker jag då lärde mig var att Fredrik Eklund utbrister "jag kommer, jag kommer" på svenska i sin storsäljare The hole. Vid tillfället för utlösningen, antar jag. Rent generellt lär dock de tjeckiska produkterna vara överlägsna.

Ingen vågade komma fram och prata med mig. Jag kände igen några modebloggare vagt, men har svårt att skilja dem från varandra. Mauricio Rojas 13-åriga dotter lär förresten ha en modeblogg. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att det är en smula humoristiskt.

Sen pratade jag alltså lite med Esbati. Som en god vän påpekade häromdagen är jag den enda högerpersonen han länkar till. Det känns bra. I går var första gången vi träffades. Det mest bestående intrycket från just den här öga-mot-öga-konversationen är dock att ryktet verkligen talar sanning. Han är absolut fantastiskt vacker. Jag är förfärligt objektifierande förstås, men det är något man i alla fall ibland kan tillåta sig som kvinna. För det här var faktiskt manlig skönhet på en nivå att jag nästan inte kunde koncentrera mig på vad han sa. Jag är hopplös, jag vet.

Andra saker som hände: Alla människor frågade om boken. Jag berättade att den kommer ut fredagen den 4e maj och att jag ännu inte är klar med alla kommateckenskorrigeringar. Jag fick av oklara skäl en femhundralapp av Fredrik Virtanen som jag valde att behålla. Det ljuva livet-Goesta drack bag-in-box-vin upphällt i en ölflaska eftersom både ölen och vinglasen tog slut. Han tyckte det kändes sunkigt, jag fick nostalgiska minnen av svunna högstadiediskon. Jag avslöjade mina oändliga pretentioner och lika oändliga fasor inför bokpubliceringen. Mikrofonen fungerade inte när Daniel Boyacioglu skulle intervjua mig och Damon och Gloria och Hanna som gjort omslaget till boken. Emma Gray Munthe var ännu snyggare i verkligheten än på teve.

Fortfarande min favorit förstås

Jag tycker mest att det är charmigt att Anders Borg varit anarkist. Så var jag förstås det själv också en gång i tiden. Jag har dock aldrig haft sådana där runda glasögon.