Occupy Sverige?

“Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran.”
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.

Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.

Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.

Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.

Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.

För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.

Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.

Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.

När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.

Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.  

Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.

Fjättrade i tyckonomin

”De kan inte ha läst domen.” Det har varit min första tanke kring nästan alla de debattartiklar och blogginlägg som dykt upp efter den friande hovrättsdomen i det så kallade BDSM-fallet i Malmö. För om de gjort det hade de ju vetat att tjejens numera välkända självskadebeteenden låg flera år tillbaka i tiden och att ha gamla läkta ärr på armarna kan rimligen varken göra till eller från för en människas möjlighet att samtycka till sexuella aktiviteter.

Jag raljerar lite nu. Självklart har de inte läst domen. Varför skulle de det, deras texter är inte tänkta att vara faktabaserade, den begränsade tiden medger inte sådana frivoliteter som att läsa på. I den utsträckning det är beställda, betalda texter är redaktörerna ändå inte intresserade av något mer genomtänkt än ett enkelt tyck-till som man kan sätta en kul, klickvänlig rubrik på.

Det gäller verkligen inte bara dessa artiklar, även om skillnaden mellan påläst och inte påläst kanske blev tydligare när det fanns något så handgripligt som en skriven dom i botten.

Nej, detta är det samhälle vi lever i, tyckonomin. Och precis som med allting annat är det viktigare att diskutera pengarna än överbyggnaden.

I förra veckan berättades att Schipsted ska spara 150 miljoner kronor på sina svenska tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Detta efter att tidningarna gick med 310 respektive 92 miljoner i vinst förra året. Expressen å sin sida gick med 145 miljoner i vinst förra året, och med 80 miljoner i vinst under årets åtta första månader i år. De ska spara 60 miljoner, vilket bland annat innebär att Kvällsposten och GT knappt kommer finnas kvar som egna editioner.

Nu bantas alltså personalen. Frilansarvodena har legat stilla i många år, också för fasta medarbetare, vilket i realiteten innebär kontinuerliga lönesänkningar. Människor måste producera mer text på lika mycket tid för att kunna betala hyran. Vem tror då att någon hinner läsa på, hinner föra avancerade resonemang? Jag förstår helt och hållet att den fattiga frilans som måste skriva en krönika om dagen för att försörja sig inte alltid levererar något storslaget eller ens underbyggt.

För medierna är det oändligt mycket billigare att publicera snabbproducerat tyckande än reportage eller riktiga analyser. Med ökade besparingar blir det än mindre tid, än mer lättpaketerade nyheter tagna direkt från pr-byråerna, där gamla journalister förresten ofta jobbar.

Det är kanske orättvist att ställa tidningarnas vinster just nu mot sparpaket och billigjournalistik. De står trots allt inför oerhörda ekonomiska utmaningar, den betalande publiken blir allt äldre, nättidningarna växer men där tjänar man inga pengar. Problemen finns på riktigt.

Det är lätt att misströsta. Hur ska vi komma ur detta, med vårt lilla språkområde, våra kulturointresserade kapitalister? Hoppet står till public service, som inte behöver anpassa sig efter vinstkrav eller klickvänlighet.

När jag skriver detta har dock SVT:s politiska flaggskepp Debatt just genomfört en SIFO-undersökning om huruvida det är kränkande med rasstereotyper. Detta skall diskuteras vidare i tv. Det finns ingen väg ut ur det här samhället. Vi är fjättrade i tyckonomin.

Publicerad i ETC 10 oktober 2011

Moderater vill förbjuda mänsklighet

Det finns en förförande enkelhet i den gamla svenska narkotikapolitiken.

Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.

För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.

Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.

Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.

Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.

I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.

Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.

Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.

Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.

Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.

Publicerad i Expressen 8 oktober 2011

Jag vill inte vara sån här

Jag vill inte vara sån här. Jag skrev det på twitter tidigare i dag. Det är där jag skriver allt det vardagligt pågående numera. Eller ja, där jag skriver nästan allting som inte är artiklar eller böcker. Politik, opassande skämt, moderskärleksutbrott, matporr, fnitter och ångest. Alldeles för mycket ångest.

För det är där man kan följa bergochdalbanan som är mitt skämt till psyke, dessa kast mellan sprudlande, kvittrande entusiasm till absolut glödande självhat. Förr skrev jag ju här också om sådant, men nu blir de små mentalbalansnoteringarna del i den väv av transparent consciousness jag kontinuerligt skapar som mitt virtuella 140-teckensjag. En del barnslig förtjusning över kycklinghjärtan i tomatsås och skräcknoveller om tonårsfurier i Borås, en del ångestskrin efter hjälp från dem som varken kan eller vill ge den.

Jag har nu aldrig egentligen varit deprimerad. Mina neråtperioder handlar om ångest och självförakt och skräck för en fientlig omvärld som trycker sig närmare meter för meter tills jag inte kan andas längre. Jag har för all del inte klassisk hypermani heller, har aldrig exempelvis köpt ett flygplan, som en bekant faktiskt en gång gjorde i en hypermanisk fas, jag slutar sällan sova, har sällan den där typiskt maniska energin och hetsen. När jag är uppåt är jag glad och social och arbetsam och väldigt väldigt labil. När jag är neråt vill jag visserligen hugga mig själv i bröstet med en sax, men jag vill aldrig dö. Har aldrig velat. Det är alltid något.

Det tycks bli mer och mer accentuerat med åren. Kanske är det jag som är mer uppmärksam på tecknen och mönstren numera, kanske har det faktiskt blivit värre. Kanske är det fortfarande det där sammanbrottet för två år sedan som hänger kvar, att jag inte riktigt återfått mina marginaler.

Jag vet inte. Jag vet bara att hur mycket jag än må uppskatta både min egen förmåga till besinningslös entusiasm över små saker och min öppenhet för att utsätta mig själv för verkligt starka känslor, så vill jag inte vara såhär labil, vill inte känna väggarna närma sig, vill inte gå från + 1000 till - 3000 på ett par timmar om det vill sig illa.

Det är så hemskt tröttande.

Det finns motmedel. Att äta ordentligt, sova, träna mycket, ha regelbundna vanor. Umgås med människor man är emotionellt säker på så att man inte behöver ägna så fruktansvärt mycket energi åt att kalibrera deras känslor och anpassa sig därefter. Åh, gud som jag kalibrerat mig genom livet. Ständigt haft känselspröten ute för att kunna uppfatta eventuell motvilja även när människor inte berättar om den. Om man känner av den i tid hinner man ju ändra sig, hinner justera sin person, sitt jag så att de inte blir för arga, för jobbiga. Jag inser att det låter djupt stört för de flesta. Det är också ohyggligt opraktiskt, man inbillar sig alltid det värsta, tror aldrig när stackars vänner eller älskade påstår att nej, det är ingenting, jag är bara lite trött. Rätt ofta är de ju bara lite trötta. Själv uppfattar jag i stället varje skiftning i tonläge, kroppshållning, kommunikationsintensitet som att de kommit till insikt om att de egentligen inte tycker om mig längre.

Detta gäller fram till en viss gräns, förstås. Det går snabbare med vissa personer. Det är därför uppåtfaserna är mer labila, då söker jag ju upp nya människor, lär känna dem och måste därefter vara på helspänn gentemot deras känslor fram tills dess att jag blir överbevisad om deras vänskap och kan slappna av lite.

Jag är inte en särskilt avslappnad människa. Kontroll framförallt, klara alla deadlines, ordna allting, hantera, sortera, ligga vaken på nätterna och oroa sig. Jag tar ansvar, för mig själv och för andra. Jag gillar rentav ansvarstagande. Det är en fin egenskap. När man är förälder är det ett måste. Sannolikt är det också just därför jag drömmer så mycket om att bli omhändertagen. Någon annan kan bestämma, någon annan kan ordna. Jag blir som ett barn inför de mest patriarkala av seder och låter mig nöjt omslutas av trygghet hos den som betalar, bär, beslutar. Det är dock bara möjligt i väldigt speciella sammanhang, hur mycket jag än längtar efter det.

Andra människor kan inte bära mig. Inte ens om de vill. Inte mer än några få meter. Jag försöker påminna mig om det, inte lägga för stor tyngd på dem omkring mig. Jag har gjort det emellanåt. Jag är ledsen för det. Jag försöker verkligen låta bli.

Fyra år

För nästan exakt fyra år sedan satt jag i en taxi och andades rytmiskt samtidigt som stora S messade folk enligt instruktioner för att ställa in de närmaste dagarnas åtaganden. "iso kan inte, hon föder barn", var den generella ordalydelsen. Jag hade varit lite för dålig, eller möjligen lite för bra, på att planera och hade litat på alla dem som sade att man alltid går över med första barnet. Två veckor före utsatt datum var min kalender följaktligt lika fullbokad som vanligt. Jag hade ju massor av saker att hinna med då. Nåja, födsloarbete betraktas oftast som giltigt förfall.

Den där dagen var en av de bästa i mitt liv. Den där dagen var definitivt den första dagen av de fyra bästa åren i mitt liv, men också just födandet, också själva förlossningen skimrar i minnet.

Man får sällan höra om sådant. Att det finns fantastiska förlossningar också. När jag vaggade omkring höggravid fick ytligt bekanta kvinnor ibland för sig att dela med sig av sina blodigaste förlossningsminnen och öste över mig information om sprickor och klipp och sätesbjudningar och sugklockor. "Är du nervös?" kunde de sedan fråga. Jag brukade försöka undvika att svara över huvud taget.

Jag var dock inte särskilt nervös. Det var ingen härlig graviditet, det var det inte. Först alla kroppsliga krämpor; från femte månaden hade jag så mycket foglossning att jag inte kunde gå 100 meter utan att vilja lägga mig ner på marken och gråta av smärtan. Att vara så hindrad från att röra sig betyder rätt mycket. Jag önskar ibland att jag hade struntat i kostnaden och bara åkt taxi överallt. I stället satt jag hemma och jobbade. Att sitta ner i min arbetsstol och arbeta var i stort sett det enda jag kunde göra som inte gjorde ont. Jag arbetade alltså. Nåja. Det fysiska var en mycket liten del av det som gjorde den där graviditeten besvärlig. För sanningen var ju att jag väldigt länge inte trodde att det skulle bli något barn.

Det var underbart att alls ha blivit gravid, så i början var jag glad över det. Men någonstans inne i mig hade den underliga självklarheten etsat sig fast att graviditeter slutar med att barnet dör. Jag var alltså gravid, snarare än med barn. Min kropp var mycket konstig och tjock, men att det skulle bli en levande bebis man kunde hålla i händerna, som var skrynklig och glad och som man kunde älska, det kunde jag länge inte riktigt ta till mig.

Det släppte lite mot slutet. Den levde ju så uppenbart i mig (jag blev däremot inte hjälpt av ultraljuden, de tyckte jag bara var otäcka), trummade med sina fötter mot mina revben så att jag inte kunde sova, tryckte sig åt alla håll mot mina insidor. Han tämjde mig från insidan, dag för dag, så att jag till slut ändå vagt och outtalat tänkte att kanske, kanske kunde han få finnas.

Den enda förlossning jag dittills hade varit med om hade jag dock varit hög på morfin och gråtit och fött ett dött barn. Den här gången ville jag att absolut allting skulle vara annorlunda.

Det innebar ingen bedövning, inga mediciner, bara jag och magen och S och folk som skulle hjälpa till så att barnet inte dog. Det sista var viktigast. Jag vet inte om kvinnor utan mina erfarenheter tänker så, men min inställning var hela tiden att en bra förlossning är en som slutar med ett levande barn. Allting annat var sekundärt. Det kan ha varit nyckeln till min brist på nervositet. Man kan känna mycket inför tanken på att man antingen kommer få ett dött eller ett levande barn, men just begreppet nervositet täcker inte mycket av de känslorna.

Jag fick ett levande barn den här gången, så min förlossning var en bra förlossning. Den var också i vidare mening något av det bästa jag någonsin gjort. Smärtan som sköljde över mig, som jag dök in i, genom, för att hämta honom, var helt hanterbar. Aldrig har jag varit så stark. Aldrig så koncentrerad. Närmast trancelik var jag helt tyst i tio timmar, andades, gick omkring lite, såg ingenting av omvärlden utom de praktiska detaljer som människor runtomkring mig styrde med. En gång mitt i lär jag ha brutit mig ur min förtrollning och dragit ett cyniskt skämt för barnmorskan, bara för att därefter åter sluta mig. Jag minns dock inte riktigt detta själv. Jag minns bara att jag simmade i min egen styrka, litade så totalt på den, det var jag och smärtan och andetagen och just genom att jag bara lät smärtan finnas var det jag som vann. Synfältet var rubbat, allting var mörkt, som om jag faktiskt var under vatten. Det låter vansinnigt, new age-earthmothery, men alla som känner mig vet att jag i vanliga fall är allt annat än det. Den bästa jämförelsen jag kan komma på är sådan smärta som finns i stark fysisk ansträngning, maratonlöpning, extremklättring. Man accepterar smärtan, men vet att man är starkare än den. Man vet att man kommer klara sig till andra sidan.

På andra sidan i det här fallet fanns han som är mitt livs kärlek. Som jag älskar mer än vad jag trodde man kunde älska. Varje morgon när jag vaknar blir jag yr av kärlek när jag ser honom tätt intill mig, nästan varje dag gråter jag av tacksamhet för att jag får ha honom i mitt liv. Jag är nu en mycket emotionell person. Gråter ganska lätt. Men han är den största gåvan. I fyra år nu har han hållit mitt hjärta i handen. Då väldigt små och skrynkliga och röda. I dag starka, smutsiga, allt mer kapabla. När han släpper taget kommer det att krossas och det är precis som det ska vara.

Cellklumpen och döden

(I Dalarnas tidningar den 28/5)

Aborterade foster som andas och rör på sig. Sjukvårdspersonal som sveper in fostren och går ut ur rummet för att det är så absolut vidrigt att se dem dö.

Det händer alltså i Sverige i dag. Det är ytterligt ovanligt, men ibland dör inte fostren av de stora äckliga svårsvalda tabletter en havande kvinna tvingas äta om hon valt att avbryta sin graviditet. De ska göra det, förstås, men ibland reagerar kroppar inte som de ska, ibland kanske kvinnan kräks upp lite av de lättkräkta tabletterna utan att tänka på att hon då måste be om en till.

Döende foster i filtar tvingar oss att tänka på det som är aborter. Man dödar barn. Man dödar åtminstone något som kunde ha blivit ett barn. Oftast väljer vi, av naturliga skäl, att inte tänka på det.

Sanna Rayman skrev klokt och nyanserat om det här i veckan i Svenska Dagbladet, och ställde frågan om hur länge man egentligen ska få göra abort.

De tidigare aborterna är lättare att hantera. Embryona är så små, de ser inte ut som människor, de syns sällan när de kommer ut mer än som en extra riklig blödning. Det är fortfarande att ta liv, preliv, möjligt liv, men ställt i relation till kvinnans fullt pågående liv och kroppsliga integritet känns det för de flesta ganska enkelt.

De sena aborterna är jobbigare. Vet ni hur fosterrörelser känns i vecka 19? Som humlor i magen. Något rör sig, det fladdrar lite, man känner någon annan mot insidan av sig själv.

I Sverige sätts gränsen för fri abort vid vecka 18. Efter det måste man be socialstyrelsen om lov och ha särskilt allvarliga skäl för att få abortera. Det kan vara svåra fosterskador, som är överlägset vanligast, psykisk sjukdom hos kvinnan, missbruk, graviditet efter våldtäkt eller att mamman är extremt ung och därför inte begripit att hon var gravid. De tre sista kallas för sociala skäl, vilket gör att de emellanåt hålls fram som exempel på onödiga aborter. Som om en våldtagen kvinna som förträngt sin graviditet alldeles för länge betett sig oansvarigt, helt i onödan.

På motsvarande sätt försöker aborträttsförespråkare ibland låtsas som om aborter var enkla, ungefär som att ta bort halsmandlarna. Det talas om cellklumpar snarare än foster och alla som påpekar det enkla att det handlar om liv anklagas för att vilja skuldbelägga kvinnor.

Kvinnor måste ha en självklar rätt att göra abort. Alternativen är oändligt mycket värre. I världen dör 47 000 kvinnor varje år i illegala slaktaraborter. Det är ett mycket högt pris för att vissa vill värna livet. Men vi som försvarar den rätten måste orka ta in vad aborter är. Annars är vårt stöd bara på låtsas.

En ros i öknen (obs ett par veckor gammal)

”Asma Assad, en ros i öknen.” Så beskrivs Syriens diktators Bashar Assads fru i en idolartikel i senaste numret av amerikanska Vogue. I texten beskrivs hur parets barn går på Montessoriskolor, hur ödmjukt glamourös och generös Asma är och att familjelivet styrs av ”vilt demokratiska principer”.

Detsamma kan inte direkt sägas om Syrien. Sedan de fredliga protesterna mot regimen inleddes i mars har 400 människor dödats. Bara förra helgen sköts 120 personer till döds. Stridsvagnar, stridsflyg, artilleri och helikoptrar sätts in mot den egna befolkningen.

Nu har Vogue förvisso lång pressläggning. Hur skulle de kunna veta att revolutionens vindar skulle blåsa över mellanöstern just nu, med dessa olyckliga reaktioner? Stackars redaktörer.

De skulle förvisso också ha kunnat hämta in några små grundläggande fakta om Syrien bortom det som sägs av presidenten och presidentfrun och deras pr-apparat. Eller om politik över huvud taget. Då hade Vogue exempelvis kunnat undvika att stjärnögt skriva att Assad fick 97 procent i senaste valet, folkets älskling!

Kanske kan man inte kräva politisk medvetenhet av modetidningar. Minns alla hänförda artiklar om drottning Rania av Jordanien och hennes fina klänningar, också i vanlig press. Dessa skönheter från mellanöstern placeras i samma litterära tradition som andra sagoprinsessor, långt från frågor om yttrandefrihet eller hur man bemöter fredliga demonstrationer.

I detta är dock Vogue-artikeln värre än vanligt, då den utger sig för att behandla mer än håruppsättningar och galakläder. Här skrivs om att Asma Assad vill uppmuntra till medborgardeltagande utan vidare reflektioner om vad det är för land hon vill göra detta i. Det så kallat upplysta despotskapet ges kropp i en kvinna med Louboutinväska och då förväntas vi bara applådera.

Det är svårt att avgöra om det mest obehagliga är att de kvinnor som läser modetidningar inte antas begripa ens de mest grundläggande skillnaderna mellan demokrati och diktatur bättre än såhär eller om tidningsredaktörerna faktiskt tror på det de trycker.

I slutet av Vogue-artikeln beskrivs en julkonsert med en barnkör utklädd till renar och tomtar. Det ges ut bjällror och alla sjunger Jingle Bell rock. ”Såhär får man fred”, säger president Assad till Vogue. Han har senare ändrat prioritetsordning. Då bjällerklang – nu stridsflygplan.

I går fick Syriens ambassadör inte komma när Kate Middleton gifte sig med prins William av Storbritannien. En sådan markering kanske når ända till Vogue.

***

Den här artikeln publicerades för några veckor sedan i Dalarnas tidningar, men de har tagit bort den från nätet. Sedan dess har den syriska regimen dödat ytterligare hundratals fredliga demonstranter.

Det blir bättre

Rädda barnen startade alltså en kampanj som heter "Det blir bättre". Jag hajade visserligen till, för jag har av diverse skäl aldrig uppfattat dem som särskilt homovänliga (bland annat motsatte de sig länge och öppet homoadoptioner), men trodde ändå att det fortfarande handlade om samma sak som i den amerikanska kampanjen "It gets better", dvs att vuxenvärlden försöker berätta för hbt-ungdomar att mobbningen, hånet och oförståelsen inte alltid kommer kännas lika hemsk som just nu.

Hbt-ungdomar är utsatta på ett särskilt sätt. De utsätts för hedersvåld från sina familjer, även i familjer som inte tar till fysiskt våld kan de känna sig oaccepterade, tvingade att dölja sin läggning, mobbning i skolan är mycket vanligt, utanförskapet kan kännas oöverstigligt. Hbt-ungdomar försöker begå självmord oftare än andra ungdomar.

I Sverige är detta bättre än i många andra länder. Särskilt utvecklingen i hur unga ser på homosexualitet är helt fantastiskt, särskilt bland unga tjejer ses det i stort som helt oproblematiskt i dag, en stor förändring på kort tid. Internet har hjälpt hbt-ungdomar i Grängesberg eller Hälleforsnäs att hitta människor att lita på, att känna sig hemma hos. Ändå kvarstår ett alldeles särskilt problem, där både skolkompisar och den egna familjer, också sådana som i övrigt är respektabla samhällsmedborgare och man alltså har mycket svårt att få hjälp av utomstående, kan kännas som och faktiskt vara ett hot mot den egna personen.

Rädda barnen tyckte dock inte att det här var en särskild sorts problematik. Likt de svenska debattörer som länge ville förminska problemen med hedersvåld mot unga kvinnor i vissa kulturer med att jämställa det med liksom ojämställdhet var som helst, vill Rädda Barnen nu jämställa den utsatthet som hbt-ungdomar ställs inför med de problem som barn och unga har i allmänhet. Visst, massor av barn har det svårt, men just den här specifika kampanjen handlade om hbt-ungdomar, som har en alldeles särskild situation. Det ville inte Rädda barnen acceptera.

Därför blir jag jätteglad av att RFSL ungdom nu startat kampanjen Det blir bättre, som faktiskt är en del av den internationella kampanjen med samma namn och som handlar om just de hbt-ungdomar som så sällan uppmärksammas och får hjälp. Jag tycker att ni borde stödja dem, med egna berättelser, eller med annan hjälp.

Läs också Micke Kazarnovicz som uppmärksammade mig på hur Rädda barnen försöker renommésnylta på utsatta hbt-ungdomar.

Mänsklighetens inneboende beroende - eller varför kvinnor kanske är vänster

Är kvinnor höger eller vänster och i såfall varför och är det brännande viktigt att kämpa för rätten att få suga av folk eller avstå från kroppshårborttagning? Ungefär så, i våldsam förenkling, har en diskussion blossat de senaste dagarna. Jag har inte läst den bok som Eva Cooper givit ut på Timbro, men däremot de blogginlägg som Elin Grelsson, Anna Svensson och Johanna Nylander skrivit utifrån boken. Jag har alltså inga uppfattningar alls om bokens eventuella kvaliteter, men en sak slår mig när jag läser blogginläggen, framfört Johanna Nylanders och lite Anna Svenssons - konflikten mellan liberalismen och mänsklighetens inneboende nödvändiga beroende.

I den essäsamling jag just nu skriver på (som heter Frihet och fruktan och kommer på Natur och kultur i höst) försöker jag bland annat reda ut några trådar i den konflikten. För konflikten finns där, möjligen olöslig, och den bor i kvinnan. Ja, faktiskt under vissa perioder rent bokstavligt inne i kvinnan, i de barn hon bär och som gör det klassiska individbegreppet så filosofiskt svårhanterligt. Om man nu vill räkna också kvinnor som människor, förstås.

För kvinnor är ibland två. Inte en. Två. Kanske inte två med lika rättigheter, men dock två individer i en kropp, två kroppar i ett hölje. Ett blodomlopp. Ett medvetande med möjlighet att kommunicera med omvärlden. Ett oundvikligt beroende, både mellan den lilla kroppen och den stora, och mellan den stora kroppen och omvärlden. Under perioder av graviditet, av födande, av småbarnsvård blir den individ som är kvinnan ibland komplett beroende av sin omvärld. Någon måste tjäna pengar eftersom hon inte kan just då, någon måste vårda henne om så krävs, vid graviditetssjuklighet, förlossning, eventuell svaghet efteråt. Om ingen gör detta föds inga barn. Om ingen gör detta överlever i alla fall inga barn.

Minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet är också de tydligaste tecknen som finns på ökat välstånd och införandet av någon form av välfärdssystem. När samhällen får råd att ta hand om gravida, födande kvinnor och små barn blir det bättre. Barn överlever. Kvinnor överlever och kan ta hand om barnen. Bättre, alltså.

Detta kan man se som att kvinnans beroende av män ersätts med ett beroende av staten, som liberaler ibland sagt och beklagat. Man kan också se det som den mest grundläggande samhällsnytta, långsiktig överlevnad.

Jag säger med detta inte att kvinnor inte kan vara självförsörjande. Det klart de, vi, kan. Oftast i alla fall. Men inbyggt i den mänskliga reproduktionen finns beroenden, både i början och slutet av livet, och dessa beroenden har traditionellt kanaliserats genom kvinnor. I början av livet genom kvinnans livmoder, i slutet av livet genom hennes händer, händer som genom mänsklighetens historia tagit hand om föräldrar, svärföräldrar. Vi är skröpliga varelser. Vi behöver andra människors omvårdnad under en förskräckande stor del av våra liv. Den omvårdnaden har generellt skett genom att kvinnor givit upp sitt eget oberoende, sin potentiella egenförsörjning, för att kunna ta hand om andra.

Här finns en intressant diskrepans i Johanna Nylanders text. Hon tycks närmast omedvetet blanda ihop att vara vänster politiskt med att vara solidarisk och ansvarstagande personligt, liksom motsatsen, att vara höger politiskt med att vara egoist (positivt menat) och slå sig fri. Det intressanta är dock att det till inte liten del kanske är precis tvärtom.

En högermodell (om vi med det menar mindre väldfärdsstat, vilket förstås är en grav förenkling) förutsätter långt mer av ansvarstagande, plikttrogenhet och uppoffring. Historiskt har det primärt varit av kvinnor. Någon måste ju fortfarande vårda de där barnen, de där gamla. En vänstermodell, med en fungerande välfärdsstat, kan däremot verka just så befriande som bland andra Henrik Berggren beskrivit den svenska välfärdsstaten. Just genom att det inte, som det historiskt varit, blir den enskilda kvinnans ansvar att ta hand om gamla pappa, blir hon fri. Just genom dagis och föräldraförsäkring kan hon arbeta, kan hon försörja sig själv. Om kvinnor nu är politiskt vänster så kan det kanske vara just för att de önskar friheten?

Jag tycker verkligen inte att den svenska välfärdsstaten fungerar optimalt. Anna Svensson pekar på det orimliga att socialförsäkringarna fungerar så konstigt för egna företagare (och jag håller helt med henne om att en reform där skulle göra mer för kvinnors företagande än aldrig så många av Maud Olofssons förminskande kvinnoföretagarambassadörer), jag ser gärna fler skattesänkningar för låginkomsttagare (som ofta är kvinnor), jag vill helst gå över till en modell med medborgarlön. Jag ser mig inte direkt som vänster, även om jag är helhjärtat för en generell välfärd.

Men oavsett vilken politisk modell man förespråkar haltar det om man blundar för beroendet. Det är en del av mänsklighetens grundvillkor. Detta beroende kan vara av en partner, av en familj, av en klan, av socialförsäkringssystemet, men det finns och måste tänkas in. Alla beroenden är inte per definition dåliga, det är inte det jag menar, inte heller är jag emot en strävan bort från dåliga beroenden mot mindre dåliga.

Den helt oberoende människan är dock varken barn, gammal eller fertil, födande kvinna och är därför en rätt konstig utgångspunkt.

ps. Visst skulle man kunna tänka sig en nyliberal feministisk modell där endast den kvinna som vid sådär 30-35 års ålder (senare än så är det ändå rätt osäkert att skjuta upp barnafödande) tjänat ihop så mycket pengar att hon ur egen ficka kan betala för både vård och inkomstbortfall efter förlossningen, och har så hög lön att hon har råd med privat barnomsorg (eller så stor förmögenhet att hon har råd att inte jobba själv) skaffade barn. Jag tror dock inte att det skulle bli så himla många barn gjorda då.

Fixa problemen nu eller nån annan gång - om prekariat, utanförskap och cancersjuka krögare

"Du måste absolut gå till arbetsförmedlingen dagen efter att vikariatet är slut." Det var en alldeles osannolik tur att min bekant berättade det här för mig. Det var 2004, jag försökte bli med barn och hade precis haft ett längre vikariat på tidningen. Längre än 6 månader i sträck alltså. Jag hade därför, insåg jag, kvalat in i systemet.

Tillfälliga jobb kortare än 6 månader leder inte till rätt till vanlig sjukersättning. Fast jobb, eller mer än 6 månader krävs. Om man har kvalat in kan man dock få stanna kvar därinne ett tag om man omedelbart anmäler sig som arbetssökande, utan uppehåll, inte ens några dagar.

Det här kanske verkar självklart för vissa. Själv hade jag vid tillfället för den här anekdotens inledande steg försörjt mig själv på tillfälliga jobb i medievärlden i 4 år, gått in och ut på sommarvikariat, föräldraledighetsvikariat, frilansat på f-skattsedel, pluggat nån termin. Bara själva tanken att man skulle kunna skriva in sig på arbetsförmedlingen kändes jättekonstig. Jag tänkte inte få a-kassa, jag skulle ju fortsätta jobba. Såklart.

Nu följde jag min bekants råd ändå, vilket gjorde att jag när jag till slut blev med barn och födde barn faktiskt fick föräldraförsäkring på en rimlig nivå. Det får frilansskribenter annars i allmänhet inte. Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop.

Jag kom att tänka på det här i dag, när Erik Videgård berättar om sin kamp mot både cancern och försäkringskassan. Han har strupcancer, men får ingen sjukersättning eftersom han anses nollklassad. Han har ett sånt där glapp. Två månader mellan ett jobb och nästa, eller det som skulle blivit nästa om han inte hade fått reda på att han hade cancer. Ingen hade berättat för honom att han skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen under dessa två månader när han ändå försörjde sig själv, hans cancer var heller inte riktigt lika förhoppningsfullt planerad som min graviditet. Cancern bara kom. Han passade inte in i systemet. Han får därför inga pengar. Alls. Det är helt vansinnigt.

Detta i sin tur ansluter till en text Lena Sommestad skrivit i dag om ungdomars egentliga valmöjligheter. Hon skriver om att det fria lösliga rörliga liv unga lever inte alls alltid är självvalt och att tvärtom det tänkbara valet av stabilitet, trygghet, familj och traditionellt vuxenblivande nästan aldrig finns där som ett reellt alternativ. Det är sant. Att båtluffa i Asien är för de flesta svenska 24-åringar långt enklare att genomföra än att få ett vanligt tillsvidarejobb.

Detta gäller inte alls bara mediearbetare. I en rapport från Handels, som Sommestad hänvisar till, visar att varannan ung person som jobbar i området är tillfälligt anställd, av dessa är nästan 70 % timvikarier eller behovsanställda. Detta är den allra otryggaste anställningsformen, där finns inga regler om uppsägningstid eller varsel, och arbetstagaren förväntas ständigt ha mobilen med sig och ställa upp om arbetsgivaren ringer. (Den inneboende otryggheten för ungdomar med tillfälliga jobb kan man se mer om i ett par filmer från Dokument inifrån.)

På den sortens anställning är du inte bara otrygg på jobbet, du får heller ingen trygghet från välfärden. Du hamnar utanför a-kassan om du jobbar mindre än 20 timmar per vecka, vilket är vanligt för springvikarier, du kvalar inte in i sjuk- eller föräldraförsäkringen på rimliga nivåer. Man jobbar, betalar skatt, ställer upp och får dåligt betalt och ingen semester och om man skulle bli sjuk nära nog ingenting. Man får låta bli att tänka på cancern, som Erik som har en familj att försörja och nu jobbar på med sin smärta och trötthet på café Saturnus i Stockholm. Att jobba sjuk har blivit en livsstil - ett bittert skämt bland diversefrilansare i min twitterfeed.

Men vad kan man göra åt det här? I sin rapport föreslår Handels stimulanspolitik för att nå full sysselsättning, Lena Sommestad lyfter frågan om inte inflationsmålet fått negativa effekter på sysselsättningen. Men alldeles bortsett från att de senaste 10 åren inte direkt präglat av särskilt höga räntor (något som ju förutsätts i den där motsättningen mellan inflation och arbetslöshet) finns här ett glapp i resonemanget som jag inte riktigt begriper.

Jag kan förstå om man är emot prekariseringen av arbetslivet - flera av exemplen från de där filmerna om The Phone house eller Mcdonalds är bortom all sans, och förmodligen redan olagligt - men vad kan politikerna enklast göra? Samhället har förändrats, våra politiskt beslutade välfärdssystem passar allt sämre, men svaret från politikerna är alltså inte att ändra systemen utan att försöka ändra tillbaka samhället så att det fortsätter se ut som det gjorde för 20 år sedan.

Jag vill ogärna vara cynisk, men det verkar inte så himla framkomligt. Åtminstone inte i jämförelse med det relativt enkla att bygga om välfärdssystemen så att alla inkluderas. Det betyder förstås inte att man inte också kan jobba för en bättre arbetsmarknad, fackligt och politiskt. Det är en av fackföreningsrörelsens viktigaste uppgifter och politiskt finns det massor att göra för alltfrån bättre utbildning och bättre tillgång till komvux till flexicurityreformer av a-kassa och arbetsrätt.

Men om vi ska välja mellan att ge unga människor, och cancersjuka diversearbetare, rimliga välfärdsvillkor nu och att försöka påverka arbetsgivare och världsmarknad så att alla ska kunna få den sortens jobb de vill ha om 20 år så väljer jag a. På b svarar jag lycka till.

Det finns inget "vi"

(publicerad i Dalarnas Tidningar 30/1)

Kulturministern tycker alltså att kultursidorna är för svåra, de stöter bort potentiella kultursatsningar från näringslivet. Direktörerna måste omfamnas, menar ministern, i stället för att mötas av kritik och obegripligheter. Om detta har veckans kulturdebatt handlat. I en radiodebatt i P1:s Studio Ett mellan Lena Adelsohn Liljeroth och DN:s kulturchef Björn Wiman blev ministern så entusiastisk över det där omfamnandet att hon gled över från att tala om vad ”ni” – kulturjournalisterna, borde göra, till att tala om att ”vi” borde mota kulturrädslan tillsammans.

Det där ”vi”:et är nästan det mest intressanta med hela det här debaclet. För detta, låt oss kalla det nymoderata, ”vi” antyder att här egentligen inte finns några konflikter.

Vi sitter alla i samma båt, strävar alla åt samma håll, oenighet beror på otillräcklig information. Den där inställningen är för övrigt inte alls ovanlig i just näringslivet – varför bråkar politikerna hela tiden, kan de inte bara komma överrens och så kör vi! Just do it.

Vi är ju alla eniga om hur fint det är med 1800-talsopera, låt oss nu fixa stålar till ett nytt stort pampigt operahus och sätta Stockholm på kartan! Just detta tycks vara en åsikt som delas av Björn Wiman, om man motsätter sig ett sådant praktbygge drivs man uppenbarligen av ”kulturhat”, enligt en av hans texter i ämnet.

Det nymoderata projektet handlar till inte liten del om att bygga en sådan konsensuskultur kring just nymoderata uppfattningar, precis som vi tidigare under den svenska historien haft kring det socialdemokratiska välfärdsbygget. Åsikter som inte stämmer med mallen blir oförnuftiga eller rentav extremism. Anders Borg har faktiskt räknat på det här.

Men det offentliga samtalet borde inte handla inte om att nå en upplyst konsensus. Det finns riktiga konflikter, både mellan grupper och mellan olika värdesystem. Utan att uppmuntra ett dansk debattklimat där man stoltserar med hur öppet och brett man sprider hat och förakt mot utsatta, måste man se att öppna konflikter har ett värde i sig.

I min bransch, journalistik och litteratur, finns låtsad enighet kring frågor om upphovsrätt, där kulturarbetare påstås ha samma intressen som de stora företagen i underhållningsvärlden. Samma korporativism återfinns på andra ställen på arbetsmarknaden där direktörer och arbetare antas sträva mot samma mål. Jag vill inte ha en fransk strejkkultur heller, men myset är ändå en rätt obehaglig lösning.

I vissa fall är genuina värden i grunden oförenliga, det gäller både politik och filosofi. Det finns kort sagt inget ”vi”.

Fel föräldrar

Det var muntert bland en del borgerliga twittrare i går morse, när man hänvisade till den här artikeln av Marika Lindgren Åsbrink. "Höhö, faran med fel föräldrar, jo man tackar."

Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.

Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)

De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.

Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.

Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.

Varför Lena Sommestad?

Nej, jag menar inte varför hon borde bli partiledare, det lägger jag mig inte i, men om någon frågar tror jag inte att hon kommer att bli det. Jag menar varför har vi alla i det tänkande kommentariatet precis just nu fått upp ögonen för henne, varför nämns hennes namn plötsligt med respekt och intresse av personer med rätt olika åsikter, personer som i likhet med mig själv var rätt måttligt imponerade under hennes tid som minister, varför hänvisas det till hennes tankar, hennes texter överallt?

Well, en anledning är ju att Lena Sommestad alls tänker och skriver dem. Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om. Visst, deras åsikter kanaliseras säkert i föreslagen politik, men dels kan vi som utomstående inte veta vem som egentligen drivit vilken linje internt och dels blir det med så många lager mellan tanke och förslag att det mesta av det intellektuellt intressanta slipats bort.

Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte.

Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.

En anledning är förstås tiden. Proffpolitiker på hög nivå har, bryskt uttryckt, inte betalt för att tänka. De förväntas göra en hel massa saker, delta i debatter, skaka händer, bygga koalitioner, men inte tänka. Inte läsa heller, jag minns en artikel från för något år sedan om hur Barack Obama var den första amerikanska politiker på mycket länge som faktiskt läste böcker själv och vad det gjorde för skillnad gentemot att bli briefad. Att bli briefad betyder att någon annan har läst på och sedan skrivit ihop allt mellan några sidor och ett stycke som han eller hon drar för den MYCKET viktige personen, som utifrån dessa fakta och sammandragna analyser förväntas forma sig en uppfattning. Detta är såklart mycket praktiskt, men det ger en helt annans sorts underlag än att läsa själv, att långsamt tillgodogöra sig någon annans tänkande och blanda det med sitt eget.

På motsvarande sätt är det väldigt stor skillnad mellan att skriva en handfull längre blogginlägg per vecka om politik och att låta en assistent skriva en debattartikel ur vilken allting avvikande slipas bort för att därefter publiceras på DN-debatt under rubriken "Därför är regeringen dum".

Man skulle ur detta kunna dra slutsatsen att Sommestad bara verkar smartare än de andra för att hon är i en position där hon inte behöva slipa bort allting som andas av intelligens i det hon lämnar ifrån sig. Det är faktiskt inte helt orimligt. Å andra sidan formas man av den miljö man verkar i och den som verkat inom en miljö som främjar individuellt tänkande så lite som svensk partipolitik i hela sitt vuxna liv har sannolikt inte så himla stora förmågor kvar. Till just det alltså. Ratta regeringar eller departement kan man säkert ändå. Det har ju funkat hittills.

2010: ett år i sminklådan

Som jag skrev på twitter i går är smink, politik och små tjocka barnaarmar det enda jag egentligen gillar. Det är tyvärr inte sant, andra saker jag tycker mycket om är t ex helstekt anka, rödvin, kodein och antikslipade diamanter, men det sista har jag väldigt liten möjlighet att hänge mig åt, och som påstående har det ju en viss schvung i alla fall.

Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.

I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.

I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.

Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.

Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.

När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.

Lite om sex, normer och civilisation

Jag förstår Johan Wennström, det gör jag faktiskt. Om man är konservativ, som han är, tror man inte att saker kan eller bör förändras särskilt snabbt. (Det är en nidbild att konservativa skulle vara mot förändring per se, eller okej, vissa konservativa tycker så, men jag tror inte att Wennström är en sådan karikatyrkonservativ.)

De normer som vi, eller i alla fall jag, försöker rucka lite på med #prataomdet är i många fall väldigt väldigt gamla. Idéer om manlig och kvinnlig sexualitet, om hur dessa är och hur de bör vara, har funnits genom hela den mänskliga historien, så gott vi känner till, och kopplar in i frågor om arv och egendom och därigenom i hela samhällets uppbyggnad.

Dessa normer har redan förändrats väldigt snabbt på kort tid, framförallt med insteget av preventivmedel, men också med ökad generell jämställdhet. Vissa konservativa är bekymrade över detta. Det är inte bra för människor eller för samhällen att så snabbt anamma nya sätt att leva, tänka, ligga. Vissa av dem anser nog också att de nya sätten, om det så handlar om sex före äktenskapet, sex med folk av samma kön, eller fritt tillgängliga dagen-efter-piller är kvalitativt sämre än de gamla sätten. (Jag antyder självfallet inte att homosexualitet skulle vara nytt, eller för all del sex före äktenskapet, men acceptansen för och synligheten hos dessa och andra företeelser har onekligen ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Vi har också fått nya och betydligt säkrare sätt att hantera oönskade graviditeter som t ex mer sällan innebär risk för kvinnans liv eller att barn föds efter 9 månader och först därefter has ihjäl)

Men även om man inte skulle tycka att det var sämre, kvalitativt sett, med dagens normer än gårdagens, så kan man som konservativ mena att själva hastigheten i förändringen har skapat problem. Som t ex de problemen vi #pratarom. Att våra medvetanden inte hängt med, våra outtalade idéer om hur vi och andra bör vara, våra nedärvda sociala koder är inte anpassade för dessa lössläppta, alkoholstinna liv vi lever. Normen i huvudet och normen i kroppen är inte helt kompatibla.

Det är inte en helt dum tanke. När man t ex talar om 60- och 70-talets sexuella revolutioner kan man se rätt tydligt att dessa i stor utsträckning gav män frihet och kvinnor krav. Både rent sexuellt, kvinnor förväntades sannerligen ställa upp, också eller kanske alldeles särskilt i dessa uttalat progressiva vänsterkretsar där man sade sig kämpa för mänsklighetens bästa, och vardagligt, när det blev barn att ta hand om och männen drog vidare någon annanstans. Jämställdheten vägde på inga sätt lika med den nya sexuella friheten, medvetandena var inte anpassade för de nya fria normerna.

Vi har ändå kommit lite längre sedan dess.

För mig är #prataomdet ett konkret realtidshack för att försöka komma ännu längre. Genom att medvetet ignorera skamgränsen, genom att prata om underliv och misslyckanden och missförstånd och oförmåga att hantera gränser, både egna och andras (saker som ju enligt en del inte är så värst viktiga) så skapar vi en liten liten möjlighet till faktisk förändring. Med "vi" menar jag nu alltså alla som #prataromdet, det här är sannerligen ett svärmarbete, och som sådant har det faktiskt en chans att påverka. För normer uppstår ur kollektiv, och de uppstår ofta rätt organiskt, det som grupper tycker fungerar, gör deras liv lättare, deras samvaro bättre lever vidare.

Skamkulturen kring sex gör det svårt att komma längre som grupp eftersom människors erfarenheter paketeras en och en eller två och två och de enda fall som sprids vidare är när det slutar regleras av norm och i stället regleras av lag. (Det finns såklart sådana fall också i #prataomdet, uppenbara övergrepp som borde lagföras och också skamkulturen kring att avslöja sådant bör ruckas på, men det är lite en annan sak och definitiv en annan text).

Vissa har avfärdat #prataomdet som terapi, och om det fungerar så för enskilda att berätta har jag inga problem med det. Jag har varit och är oroad för att det här locklyftandet skulle leda till att människor får behov av professionell bearbetning också, och det hoppas jag sannerligen att de lyckas få. Det finns en lista på prataomdet med telefonnummer dit man kan ringa.

Men för mig är huvudpoängen inte terapi. Det är att rucka på skamkulturen. Det är skammen som gör det svårt att prata offentligt, det är skammen som gör det svårt att hävda sina faktiska känslor i den enskilda situationen. Det här är inte heller ett coachprogram, som någon annan avfärdade det som, där vi Oprah-likt skulle peppa folk att INTE TA SKIT. Det är ju också bra såklart, men det här handlar om samhället, om kollektivet, om normerna.

Jag är också rätt konservativ, i meningen att jag inte tror att man kan planera ett samhälle eller uppifrån genomföra stora förändringar med säkerhet i att det går som man vill. Jag är också konservativ i det att jag har en pessimistisk syn på människan. Vi är bara så goda som civilisationen, lagar och normer, kräver.

Men jag tror att man kan hacka samhället, normerna, civiliseringen. De små rörelserna underifrån kan rucka på saker, som i sin tur möjliggör för andra rörelser. Nej, man vet inte alltid vart det leder, den ödmjukheten är viktig (och konservativ).

Men Johan Wennström tror inte att det hjälper att #prataomdet. I stället bör vi anpassa handlingsnormen efter huvudnormen. Ta hand om oss där ute, eftersom våra medvetanden, vår jämställdhet, våra koder inte kan hantera vårt sätt att ligga. Det är inte en ondsint uppmaning, om än otidsenlig. Wennström tycks inte heller ha läst alla de berättelser där människor #prataromdet om sånt som händer inne i också ganska fasta relationer. Det är kanske också ett tecken på normerna, att vi så självklart tänker oss att dessa saker bara händer på fyllan, med någon okänd, för att det vore så otänkbart obehagligt att inse att vi inte ens klarar av att bryta skamvallen gentemot våra närmaste.

Jag tror att Wennström har fel. Jag tror att #prataomdet kanske kan rucka lite lite på skammen. Och att det i sig kan göra att våra medvetanden faktiskt blir bättre anpassade. Att huvudnormen kan ändras lite, och passa lite bättre ihop med hur vi lever. Det kommer inte göra människor goda, men det kommer kanske göra riskerna med att inte bete sig rimligt större (vilket är det civilisation ytterst handlar om). Och eftersom de flesta människor faktiskt är dummare än de är onda kommer det kanske göra riskerna för missförstånd lite mindre.

Om det gör att vi kan ligga bara lite bättre och säkrare och lyckligare, med lite mindre risker för både övergrepp, självövergrepp eller anklagelser om övergrepp där den påstådde förövaren inte begriper någonting vore det så himla mycket värt.

Den ultimata kontrollförlusten

I dag har en massa kloka människor diskuterat reproduktion och reproduktionsnormer på twitter men jag har inte varit med så värst eftersom jag både har ett barn och en eländig bihåleinflammation att ta hand om. Lite konstiga missförstånd har det nog varit i och för sig (även om jag ju kan ha missat inlägg, det är klurigt i bland att hitta alla moment i en twitterkonversation i efterhand) det är rimligen få som kan påstå att vi inte lever i en kultur där barnafödande är norm, det är rimligen också få som kan bortse från de biologiska faktorerna i detta.

Själv är jag hemskt ointresserad av andra människors barnafödande. Av massor av skäl anser jag att välfärdssystemen skall utformas så att produktion och reproduktion går att förena på enklast möjliga sätt för den enskilde, liksom att kvinnor och män i möjligaste mån bör få besluta om sin eventuella reproduktion själva, men om huruvida andra människor ändå faktiskt föder barn är mig rätt irrelevant.

Men det var någon som frågade i den där diskussionen i dag: "Men varför i all världen väljer man det?" (Jag tror att det var Samira Ariadad, men är inte helt säker.) Varför skulle man välja att sätta barn till världen givet att världen ser ut som den gör, givet de risker det innebär för det egna livet, för självbestämmandet, för jämställdheten, sömnen, kroppen. Varför finns detta begär?

Nu tror ju jag att vi som människor har en biologisk fortplantningsdrift som man kan följa eller bortse ifrån, (jag tror ju benfast på att människor kan, och har all rätt att, välja bort det "naturliga"), men jag har ju fått den här frågan förut. Under alla de år när jag desperat önskade men inte kunde få barn ställde jag den mig själv oupphörligen. Varför vill jag detta så gärna, varför är det så viktigt, vad är det jag tror att jag kan vinna som gör att jag är beredd att riskera mitt förhållande, min hälsa, min mentala stabilitet? Detta är inte överdrifter, vill jag gärna understryka. Allt det stod sannerligen på spel.

Jag vet inte om jag hade något bra svar då, men en gång när jag till sist faktiskt var höggravid som ett helt lägenhetskomplex, deltog jag i ett tv-underhållningsprogram och fick frågan i direktsändning. "Varför vill du egentligen ha barn?" Man kan tycka att det är en ofin fråga, men jag tycker egentligen inte det, massor av människor som väljer bort barn får hela tiden svara på frågan varför, och dessutom hade jag faktiskt då för en gångs skull vad jag tror var ett rätt bra svar. "För att jag vill ha en person till i mitt liv som jag kan älska besinningslöst mycket", sa jag.

Jag har i efterhand tvingats korrigera det där påståendet något. Jag hade kunnat säga att jag ville ha en person som jag kunde älska besinningslöst, punkt. Men innan jag fick barn visste jag ärligen inte att den här sortens vansinneskärlek fanns. Jag älskar min man (förhållande höll faktiskt), jag älskar flera av mina närmaste vänner, jag älskar mina föräldrar, mina syskon. Jag är en person som haft ynnesten att ha många människor i mitt liv att älska. Jag är mycket tacksam för det.

Men ingen av dessa kärlekar, om än aldrig så uppriktiga, är ens i närheten av det jag känner för mitt barn. Inte ens nära.

När jag har försökt förklara det har jag jämfört med den allra mest galna hormonstinna tonårstotalförälskelse. Den där sorten där man lever i och genom den andra personen, där den personen helt självklart är universums mitt och allt annat egentligen, om man ska vara ärlig, oviktigt. Lyckligtvis varar ju de förälskelserna rätt kort tid. Jag säger lyckligtvis eftersom det ju vore jättekonstigt och på det stora hela rätt ohälsosamt att gå runt år efter år och tycka att Henrik i 8b var den axel runt universum snurrar, livets mening, anledningen att andas.

Men med barnet varar det. År efter år. Besinningslöst. Det tar aldrig slut. Jättekonstigt och ändå efter hand har man vant sig. Jag gråter regelbundet av tacksamhet för att han finns i mitt liv och då känner jag mig lite fånig och emotionell och funderar över om jag kanske har pms. Ja, riktiga tårar. Senast häromdagen. När jag tänker på ordet kärlek så är det inte längre primärt romantiskt eller sexuellt eller laddat med någon vacker man som får mig att skratta eller tänka, och helst samtidigt, som det alltid varit tidigare. Ordet kärlek är min unge, hans skratt när jag kittlar honom och han säger "sluta, sluta" bara för att fortsätta "mer, mer" (ja, vi kanske borde ta upp det där med dubbla signaler så småningom), hans locktoviga hår som hänger alldeles för långt ner i ögonen eftersom han vägrar låta mig klippa det, hans urstarka kropp som alldeles just nu växer en centimeter om dagen och transformeras framför mina ögon, bebisrondören försvinner i farten, hans intellekt som varje dag förbluffar mig med någon ny upptäckt, något nytt kunnande som han tillgodogjort sig medan jag sov. Bara att få finnas i hans närhet.

Vissa pratar om att man blir älskad på ett alldeles särskilt hämningslöst sätt när man får barn, att den oreflekterade kärleken är skälet att vilja ha dem. Och visst, det blir man kanske. Ett tag. Om man har tur. Men säker på det kan man nog inte vara, mer än på att de en dag, tidigare än man hoppas, kommer vända sig bort och vilja något annat, någon annan.

För mig har det stora varit att själv få känna såhär stor, såhär alltigenom omtumlande kärlek. Jag blev en annan människa när han också fanns. Det är den totala kontrollförlusten. Vissa talar ju om det i relation till förlossningen, och det kanske på vissa sätt är sant, men själv tyckte jag nog mest att det var mina 12 starkaste, mest kraftfulla timmar i livet. Den stora kontrollförlusten kommer senare. När man inser att denna lilla människa har mitt hjärta i handen, att hans liv är viktigare än mitt och att det alltid kommer att vara precis så.

Fler som vill #prataomdet (eller kanske prata om att #prataomdet)

Upplåter i dag min blogg som forum för #prataomdet-texter. Här nedan följer ett inlägg av Alice Eggers som är frilansskribent och annars skriver i bland annat Aftonbladet:

En gång kom en bekant fram till mig på krogen. Sa att hon visste att jag var kompis med X och att han försökt ligga med en av hennes bästisar i sömnen. Jag vet inte hur det är meningen att man ska reagera. Jag var lite full tror jag och drog med mig min bekant fram till X, sa att jag tyckte hon skulle fråga om det själv, att jag kunde vara med. Exakt hur det gick minns jag inte, jag tror han slog det ifrån sig, eller så grät han, båda reaktionerna känns troliga. Oavsett finns det sannolikt någon som går omkring och tycker att jag är ett jävla svin som fortfarande umgås med honom, som inte där och då bröt kontakten och självklart tog hennes parti.

Jag tänker på det när jag läser intervjun med Cissi Wallin i Medievärlden: ”Hon är också skeptisk till att så många människor runt honom vet hur han håller på utan att säga eller göra något.

– En del av skulden faller på dem också. Det finns så många som vet vad som händer men bara blundar.” Jag sympatiserar helt med hennes känsla men vad exakt gör man sig skyldig till och vad är det vi bör säga? Att någon är skyldig beyond reasonable doubt utan rättegång? Det har hänt att jag hört vänner sitta och tjata på tjejer på efterfester, i efterhand är mitt minne suddigt. Jag kan ha vänt mig till tjejen i fråga och sagt ”du vet att du inte behöver om du inte vill”. Och om jag nu gjorde det så kan jag ha fått en förnärmad snäsning tillbaka eftersom jag med mina ord gjorde henne till ett potentiellt offer. Att hon hellre ville sätta sina egna gränser än att få hjälp av någon självpåtagen riddare. Eller så var hon tacksam. Eller så sa jag ingenting. Jag minns inte.

Jag har ingen aning om vad som är sant varken i fallet med X, det Cissi Wallin pratar om eller någon av de andra som kommit upp sedan #prataomdet startade. Jag vet dock att jag varken vill utpeka någon skyldig till brott som inte blivit rättsligt prövad eller inta något slags omedelbar försvarsposition för att försvara killar jag gillar. Var och en måste ha rätt att prata om sina upplevelser, vilket för mig är själva essensen av #prataomdet, men att begära en omgivning att ta avstånd från någon på grund av vad som just nu är en hörsägen är inte rätt mot någon.

Däremot har jag massa exempel på fall jag vet att kompisar betett sig allmänt svinigt inom lagens ramar. Om hur man bäst tar ansvar för det vill jag gärna prata.

En person som vill #prataomdet

Den här jättefina texten fick jag av en anonym läsare som inte hade någon egen blogg att skriva på. Jag försökte först få en tidning intresserad, eftersom den förtjänar en större publik, men då det inte lyckades är jag glad över att få publicera den här:

Jag var sjutton första gången jag hade sex. Jag inser att det är sent, att dagens ungdomar har analfistat varandra i hundra år när de är sjutton, men för mig var det tidigt. Jag ville inte, och det sa jag till honom. Han var min första pojkvän, ganska många år äldre, och han var inte kär i mig. Jag visste om det och våra gemensamma bekanta visste om det, men jag trodde att ingen någonsin skulle kunna bli kär i mig så jag var glad att han ville vara ihop med mig.

Han gjorde i alla fall klart att ”Ska vi vara ihop så ska vi ha sex”, så jag insåg att det gällde att ligga. När vi hade sex första gången var det på mitt initiativ, jag lät kåthet och nyfikenhet ta över. Jag låg på rygg när han kom in i mig första gången och smärtan var så överväldigande att jag grät något helt hejdlöst. Andra gången hyssjade han mig när jag grät och jag minns att det slog mig som väldigt omtänksamt och kärleksfullt.

Efter det tog jag ofta initiativ till sex med honom. Delvis var jag verkligen uppriktigt kåt och uppriktigt nyfiken, men det pendlade alltid mellan att vara skönt och fantastiskt till att bara äckla mig och göra ont. När han var inne i mig så brukade jag räkna ner från 60 och avbryta, för att det gjorde så fruktansvärt ont. Jag låg där på rygg och räknade och iscensatte en bild av något slags kvinnligt martyrskap som jag hade plockat upp någonstans, oklart var.

Till slut pratade jag med en barnmorska på min ungdomsmottagning om smärtan som inte ville ge med sig. ”Vad gör man åt det här?” sa jag. ”Komplicerat”, sa hon. ”Har du någon informationsfolder jag kan få?”, sa jag. Hon lät lite överseende, förklarade att det där är ingenting man kan lösa genom att läsa en informationsbroschyr, och lät mig gå hem utan svar. Jag minns att jag skämdes över att ha ställt en fråga som uppenbarligen var hemskt obegåvad, och fortsatte att göra allt sådant som jag senare har förstått att man inte ska göra om man har vestibulit. Jag fortsatte att äta p-piller, som kan påverka slemhinnorna, använde till och från kondom, som ökar friktionen, och fortsatte att ligga trots smärtan.

Jag fortsatte att ha mycket sex efter min första pojkvän, massor med sex, men det gjorde nästan alltid ont. Mina relationer var korta eller rätt olidliga, eftersom sexet blev jobbigt så fort fjärilarna försvann och de brukade försvinna ganska fort. Sommaren 2002 avbröt jag ett one-night-stand för att det gjorde så fruktansvärt ont, och sedan hade jag inte penetrationssex igen på flera år. Det gick inte längre att komma in, slemhinnorna kändes helt sönder. Tampong var uteslutet, jag kunde inte gå på spinning eftersom det kändes i underlivet, tajta jeans gjorde mig öm och jag blev fruktansvärt olycklig.

Under något år efter det väntade jag på att få vård. Jag slussades mellan mottagningar, fick remisser, väntade, fick tvivelaktiga råd som mycket väl hade kunnat förvärra smärtan. Jag var ensam och jag kände att jag bar på en hemlighet som gjorde mig till en fjant och en bluff. Jag gillade ju sex samtidigt och jag var enormt intresserad av det (rätt begripligt så här i efterhand, det upptog mycket tankeverksamhet eftersom det var komplicerat att få till det så att det funkade).

Allt detta gjorde mig fruktansvärt bitter. Jag var bitter på mig själv för att jag hade börjat ha sex utan att vara redo, på killen som tog min oskuld, på barnmorskan på ungdomsmottagningen som faktiskt hade kunnat hjälpa mig i tid, på alla vuxna omkring mig som uppenbarligen inte lyckats lära mig att jag var värd att älska och att jag inte behövde göra våld på mig själv för att någon skulle tycka om mig. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna vara i en längre relation, och att jag aldrig skulle kunna ha barn.

Till slut kom jag till Danderyds sjukhus kvinnoklinik, där jag faktiskt fick hjälp. (Varje gång de nämns i media blir de anstormade av kvinnor med vestibulit vilket förlänger min väntetid, men nu vet ni i alla fall att de finns och att de är bra). De var tre stycken – en läkare, en vestibulitforskare och en kurator, och de tog emot mig med inställningen att det faktiskt var viktigt och angeläget att jag skulle få hjälp. Jag fick komma dit en gång i veckan, lära mig avslappningstekniker, följa och bli påhejad i alla mina pyttesmå framsteg, och framför allt prata om det. Det var min läkare som fick mig att inse att man kan få barn även om man har vestibulit. Jag satt i hennes stol och grät (med benen krampaktigt i kors, vilket tydligen är vanligt hos vestibulitpatienter) när hon förklarade att man kan bli gravid ändå och att underlivet förändras så mycket av en förlossning att det faktiskt kan bli bättre.

Hon lärde mig tekniker för att slappna av och därmed mildra min vaginos, som det heter, den ständiga muskelspänning som stänger igen mitt underliv och som förmodligen kommer sig av att jag släppte in min första pojkvän fast jag inte ville. Hon har kunnat se hur mina slemhinnor, som var kräftröda de första åren, har lugnat ner sig och bleknat i färgen. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer om behandlingen, men allt det där i kombination med antidepressiva som liksom fick upp humöret och viljan att bli bättre, har gjort att jag numera faktiskt kan ligga igen. Det är inte okomplicerat, men det blir hela tiden bättre. Och det byggde på att jag insåg att jag tycker hemskt mycket om sex, förutsatt att det är på mina villkor, och att jag har försökt fatta vilka de villkoren är.

Dessutom har jag haft den stora turen att träffa män som har fått mig att förstå att det går att älska mig. Jag tror och hoppas att det slutar så för de allra flesta dystra tonårsflickor, att man till slut träffar någon som tycker om en. Sedan dess har jag träffat en del fantastiska män, och har haft mycket och väldigt bra sex. Det kräver liksom en del fantasi att kompensera bristen på penetration. Det kan bli rätt bra.

Jag vaktar mina gränser, numera. (Och en av dem går här. Jag inser att det kan framstå som osolidariskt att inte skriva under med mitt namn när så många andra gör det, men jag vill berätta en historia som är viktig, inte dela med mig av mitt underliv till hela världen). Jag inser mitt eget ansvar, både för det som har varit och det som sker nu, vilket är en betydligt bättre förutsättning att läka än att gå runt och vara förbittrad. Men det som har gjort den stora skillnaden är alltså att jag har fått massor av fantastiskt sex, med en lång rad fantastiska män, och massor av kärlek.

Inlåsta i fattigdom (i Expressen i dag)

Vi blir liksom generösa kring jul. Det är något med kontrasten mellan andras elände och den egna myshetsen.

Glögg och mormors mandelmusslor och en slant till stadsmissionen och så måste vi ju komma ihåg att fixa så att julhandeln slår rekord i år igen. Slår julhandeln någonsin inte rekord?

Det blir närmast klyschigt i sammanhanget att peka på de 46,7 procent av barn till invandrade föräldrar som lever i det Statistiska Centralbyrån kallar fattigdom. Bland barn till ensamstående är det kring 30 procent.

Man kan mäta fattigdom på olika sätt. Måttet SCB använder i siffrorna ovan är inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. I Sverige blir det en bruttoinkomst på drygt 11 000 kronor i månaden. Om man mäter så har fattigdomen i Sverige nästan fördubblats sedan början av 90-talet.

Man kan också mäta absolut fattigdom och utgå från inkomster under socialbidragsnormen. Mätt på det sättet har fattigdomen däremot minskat lite. De allra fattigaste, räknat i absoluta tal, har dock de senaste åren fått det ännu sämre, samtidigt som nästan alla andra fått det bättre.

Den här ökande ojämlikheten, att de allra sämst ställda halkar efter, får konkreta effekter i vardagen. Inte minst när det handlar om barn. Fattiga familjer utarbetar strategier så att barnen alltid är ”sjuka” när någon kompis har födelsedagskalas, de har helt enkelt inte råd med en present för de 100 kronor som numera är normen. Inte heller har de råd att bjuda tillbaka med den extravagans som dagens barnfamiljer i medelklassen slår till med.

Skolor i dag utgår från att barn har tillgång till dator och internet hemma för att kunna göra läxor. Men dator och internetabonnemang ingår inte i socialbidragsnormen, så barn i sådana familjer får sämre förutsättningar att klara skolan. Så skapar man fattigdom som går i arv.

Skolor kräver också att barn exempelvis köper egna skridskor för de fyra gånger per år dessa skall användas i skolan, och ber regelbundet om extrapengar till skolresor och utflykter. Sällan tänker man på att alla faktiskt inte har pengar.

Socialbidraget är tänkt som ett sista skyddsnät för dem som verkligen inte klarar sig. Tyvärr används det i dag i allt högre utsträckning av arbetslösa och sjukskrivna som saknar tillgång till de vanliga socialförsäkringssystemen. Bara 40 procent av de arbetslösa är i dag med i a-kassan och många av de övriga är hänvisade till just socialbidrag.

Det här gör problemen med socialbidragets konstruktion ännu tydligare. Socialbidraget har 100-procentiga marginaleffekter, man tjänar ingenting alls på att hoppa in och jobba extra ett par dagar.

Regeringen tog för ett par år sedan bort regeln att barns sommarjobb skulle dras av mot familjens socialbidrag. Asylsökande ska också kunna arbeta utan att de inkomsterna minskar bidragen med samma summa pengar, för att ge drivkrafter att arbeta. För vuxna socialbidragstagare är det dock fortsatt ekonomiskt helt poänglöst att jobba.

Om en familj på socialbidrag i dagarna skulle få en gåva av en ideell organisation, som Majblomman, för att kunna köpa gran och skinka, så dras de pengarna alltså också ofta av från socialbidraget.

Socialbidragets själva konstruktion bidrar till fattigdomen och gör det svårare att ta sig ur den. Att de allra fattigaste blir fattigare beror alltså delvis på hur vi valt att organisera välfärdssystemen. Vi kan ju försöka trösta oss med pepparkakor och en julgåva.

"Pengar vill ta vägen nånstans, så att säga" Del ett i en serie om samtiden och pengarna

Det låter som ett citat från kung Carl Gustaf, men är faktiskt något jag själv, lätt feberyrig, klämde till med när jag försökte förklara mina tankegångar inför skrivandet av den text som publicerades i Expressen i går.

Det fanns mycket som aldrig fick plats i den där texten, och då syftar jag inte bara på kungligt naivistisk nationalekonomisk teori. Inte minst är jag orolig att jag inte lyckades förmedla de faror jag ser i ett samhälle som förutsätter låntagande så självklart som vårt.

Självklart finns problemet med sms-lån och andra lån som kan tas helt utan säkerhet. Det är inte särskilt länge sedan personer som akut behövde eller ville ha pengar inte över huvud taget kunde låna. I dag är det hur lätt som helst. I ett samhälle som är så konsumtionsinriktat som vårt innebär det stora risker. På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.

Men ju färre hyresrätter som finns i storstäderna ju mer självklart blir det också att man måste belåna sig för att alls kunna tillhöra medelklassen. För att sedan kunna betala lånen måste man hålla fast vid den inkomst man har, kosta vad det kosta vill. Du får inte bli sjuk, inte bli arbetslös, kan inte starta företag, inte börja studera. Utsattheten ökar, tryggheten minskar. Människor kommer prioritera stabilitet framför allt annat, vilket också samhällsekonomiskt är skadligt då det minskar deras benägenhet att ta risker och prova nya saker. Men framförallt skapar det ett mentalt klimat av duktighetshysteri, av tystnad, av inordning i systemet. Att falla ur systemet blir så förfärligt farligt att man bara inte har råd att riskera det.

Innan vi inledde denna lånekultursera innebar en tillfällig inkomstdipp självfallet också problem, men dessa problem var i huvudsak kortsiktiga. Om man repade sig efter några månader hade man kanske fått leva på havregrynsgröt ett tag, men sedan kunde man gå vidare (jag är medveten om att jag förskönar lite, men ungefär).

Om du har höga lån i dag som du inte kan betala pga tillfälliga inkomstminskningar blir problemen långvariga, kanske livslånga. Du får prickar i diverse register som gör det nära nog omöjligt att komma tillbaka, kanske tvingas du rentav sälja den lägenhet du har lånen på till förlust. Riskerna med lånekulturen finns alltså för breda samhällsgrupper, även om de ser lite olika ut.

Lånekulturen är baksidan både av konsumtionskulturen och av vad vi kan kalla ägarkulturen. Dessa kommer jag återkomma till i kommande blogginlägg, liksom till det där med pengar som vill ta vägen. För även om beskrivningen i rubriken framstår som kungligt debil så är den inte osann. Pengar vill ta vägen. Till exempel genom att lånas ut. Mer om det senare.

Bilen och främlingshatet

Det krävs tre för att göra en trend. I dag undersöker vi kopplingarna mellan vurmen för bilen och hatet mot främlingar.

1) 1984 grundades Auto-partei (Bilpartiet) i Zürich som del i en motrörelse mot det gröna partiets ökande popularitet. Partiet fokuserade initialt mest på just bilism, en välkänd slogan var "Freie Fahrt für freie Bürger" (fri fart/vägar för fria medborgare), men har så småningom kommit att slå in allt mer på främlingsfientlighet.

Partiet, som i dag heter Frihetspartiet, vill stänga gränserna och har en hård retorik mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Partiledaren Jürg Scherrer har dessutom berättat i en intervju i schweizisk radio om sitt stöd till franske extremistledaren Jean-Marie Le Pen för dennes påstående att nazisternas gaskamrar blott är "en detalj i historien". Ett antal av partiföreträdarna har på senare tid, efter en partikollaps i FPS, gått över till schweiziska folkpartiet, ett annat högerpopulistiskt främlingsfientligt parti som bl a drev frågan om folkomröstning mot minareter.

2) I Sverige påstår sig Sverigedemokraterna vara det mest bilvänliga partiet och partiets underorganisation för bilintresserade, SD Motor, är en välkänd partiknutpunkt. (På motsatt sätt är miljöpartiet förmodligen det parti i Sverige som både är mest flykting- och invandringsvänligt och mest bilskeptiskt)

3) I dag framkom att de första besluten för den nya holländska regeringen, som stöder sig på högerpopulistiska Geert Wilders och hans PVV, blir att förbjuda burkor, dra ner på kulturstödet samt öka maxhastigheten på vägarna.

Jag vill inte med detta antyda att den som är för bilism nödvändigtvis måste vara fascist men något slags samband finns där. (Betänk att jag inte ens har tagit upp Hitler och autobahn, inte minst eftersom dessa ju påbörjades redan under Weimar-republiken)

Ögonblick i riksdagen - låt mig då ta några exempel

Det här kan ha varit det roligaste som någonsin skett i Sveriges riksdag:

"Är det, och ska det vara, lagligt, att, på ett kön, stryka på något som för exempelvis en hund, smakar, eller luktar, gott?"

Pauserna, fraseringen, helheten är makalös. Och det blir bara ännu roligare av att Eskil Erlandsson såklart har rätt i sitt uttalande - det är komplicerat att utreda vad som är sexuella övergrepp på djur - och ändå framstår han som hopplöst pervers.

Ögonblick i riksdagen - Cry me a river

Okej, det är en elak rubrik, jag medger det. För jag tror ju faktiskt att Federley grät på riktigt den där gången, jag tror att han verkligen var så ledsen över att det uppenbarligen inte går i svensk riksdag att stå upp mot partiet i ett hårt läge, att just han i alla fall inte hade det i sig, att han inte orkade. (det var när han senare försökte spinna alltihop till en seger som jag började förakta honom, men det har också gått över i en slags allmäncynisk insikt om sakernas tillstånd). Men detta klipp personifierar också mitt stora minne över den gångna mandatperioden. Såhär viktigt var det med frihet för den här regeringen.

Ögonblick i riksdagen - "han lägger tungan på underläppen"

Tyvärr finns inte bilder från när Göran Hägglund eventuellt räcker ut tungan åt Monica Green, men den här återberättade versionen förtjänar ändå sannerligen en plats i listan på "Bäst i riksdagen"

Ögonblick i riksdagen plats 3

De senaste dagarna har jag pratat mycket med vänner om vad som egentligen varit den här mandatperiodens höjdpunkter i riksdagen. Att valrörelsens roligaste ögonblick hittills var när Thomas Bodström facebookade med väljarna från Dunkin' Donuts är rätt självskrivet, men vi har ju ändå fyra hela år bakom oss. Här är en liten lista. På tredje plats kommer följande anförande av moderaten Helena Rivière, i debatten inför FRA-omröstningen.

Anf. 188 HELENA RIVIÈRE (m)

Fru talman! Jag ska tala om den personliga integriteten. Skyddet för den personliga integriteten slås fast i grundlagen. Det finns en principiell gräns som staten inte får överskrida, och sedan finns det undantag. Ett intresse balanseras av ett annat intresse. När det gäller landets säkerhet finns det många sådana avvägningar.

En stor del av ansvaret för den personliga integriteten måste väl i rimlighetens namn falla på den enskilde själv? Det ligger i själva begreppet. En integer person är en person som sätter gränser, som har sina egna ord och distinkta konturer. Birgitta Ohlsson beskrivs i dagens DN som en kvinna med stark integritet. Skulle hennes integritet på något sätt naggas i kanten av signalspaning mot yttre hot mot landet? Jag tror inte det. Jag tror inte att någonting kan vara ingrepp i hennes personliga integritet så länge hon är den hon är. Den personliga integriteten är ett karaktärsdrag.

Själva ordet integritet betyder hel, hel i moralisk bemärkelse, icke-korrupt. Det måste väl vara dessa mänskliga kvaliteter som skyddas av grundlagen? Djupast sett är det rätten att stå fri från hot och påtryckningar som grundlagens okränkbara mänskliga rättigheter skyddar. Det är de politiska rättigheterna, skyddet till liv, hälsa, personlig frihet, yttranderätt, rösträtt, föreningsfrihet, pressfrihet, allt det som skyddar mig från varje form av påtvingad underkastelse.

Blir det då inte paradoxalt om människor förlitar sig på staten som den ultimata garanten för deras personliga integritet? Om integriteten kan hotas av en lag om signalspaning, vad gör vi då, gott folk, med mobilerna, bankomatkorten, personnumren och bredbandet? Det finns mängder av omständigheter där staten träder in för att skydda landet, ekonomin och medborgarna mot hot, brott och sönderfall. Den kontrollen är berättigad tills motsatsen är bevisad. Vi får godta det. Vi får acceptera att det vidtas antiterroråtgärder på flygplatser, att bombsajter på Internet plockas bort, att Försäkringskassan samkör register för att förhindra bidragsbrott.

I en välfärdsstat som vår är staten inblandad i vår privata sfär vare sig vi vill det eller inte. Den personliga integriteten är därför lika mycket ett eget ansvar som en rättighet. Det grundlagen borde försöka återuppväcka hos individen, fru talman, är strävan efter inre frihet, viljan att ha ett eget jag. Med hänvisning till personlig integritet i den meningen yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Politiska mysterier

Samtidigt som jag skyr valrörelsens zombie-mässiga polarisering gräver jag för ögonblicket ner mig i hårda fakta, närmare bestämt valstatistik. Mina bästa vänner på internet är därför val.se och valpejl, där jag studerar valkrets-resultat ner i minsta detalj och undersöker kandidatuppfattningar i varje enskild fråga.

Vilka kandidater i de olika partierna som tycker mest som jag varierar lite mellan gångerna jag gjort testet, jag minns inte alltid om jag klämt fram en åsikt om straffnivån för fyllekörning eller ej, och om jag satt hjärtan på alla frågor som rör invandring och integritet eller bara på några, eller om jag bara råkat trycka fel någonstans. Vi kan dock enkelt säga att det handlar om en handfull yngre miljöpartister och folkpartister.

I dag började jag dock titta nerifrån. De kandidater av dem som svarat på enkäten som tycker minst som jag är May-Britt Landin, folkpartist från Mörbylånga och Nina Högström, moderat från Bollebygd. Båda två klockar de in på 16 procent. Det här hade varit mindre anmärkningsvärt om man inte gått in och kollat vad de faktiskt tycker.

De tycker nämligen ingenting.

Det här är två riksdagskandidater för två stora etablerade partier som ändå valt att vara med i valpejls åsiktsmätning och de säger sig sakna åsikter i nästan alla frågor som finns.

De få frågor där de faktiskt svarat ger en disparat bild, Landin är väldigt mycket mot höjd bensinskatt, trängselavgifter och lika beskattning av arbetande och pensionärer men starkt för sexköpslagen. Hon har ingen uppfattning om skatterna på inkomster, fastigheter eller förmögenheter, om sjukförsäkringen, om integrations- eller invandringsfrågor, om EU, om a-kassan, om vårdnadsbidraget, om FRA, om kärnkraft, om RUT, om bistånd, om vinst i vården, om värnplikt.

Högström är för hårdare straff, för sänkt skatt på arbete, för monarkin och mot delad föräldraförsäkring men tycker i övrigt nästan ingenting och någonting. Inget om EU, inget om försvaret, inget om invandring, inget om kärnkraft, inget om infrastruktur, inget om FRA, vinst i vården, bistånd, vapenexport, sjukförsäkring eller om tandvård.

Båda två är de däremot för ökat personval. Det är alltid något.

Därför borde TV4 visa sverigedemokraternas vidriga rasistfilm

Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik).

Man kan skratta åt det, något mer övertydligt parodiskt har jag sällan sett i politisk väg. Här har Sverigedemokraterna försökt framställa sig som ett parti bland andra och sedan gör de en val-film där de framställer spädbarn som hotfulla, då spädbarnen har fel ursprung.

Sett i ett europeiskt perspektiv är det här dock ett vanligt sätt att argumentera. Den europeiska extremhögern talar gärna om hotet från de muslimska kvinnornas stora barnafödande, inom kort kommer vi vita, kristna vara i minoritet och kommer Europa då ens vara Europa, som högertänkare som Christopher Caldwell brukar fråga sig. De syftar inte på pengarna, som är det uttalade i SD-filmen, utan på att Europa måste vara vitt och kristet och att personer som föds som icke-vite och icke-kristna aldrig kan blir européer på riktigt. Det handlar förstås om rasism i den verkliga meningen, att du aldrig kan frigöra dig från ditt ursprung, aldrig kan bli något som inte syns i huden.

Jag är inte hundra på det juridiska, men det är inte omöjligt alls att SD:s film faller inom ramen för hets mot folkgrupp. Djupt obehaglig är den under alla omständigheter. Lika dystert är dock beskedet att TV4 alltså inte kommer visa filmen, även om jag möjligen kan förstå det ur ett rent juridskt perspektiv.

Det handlar inte om att "ta debatten", som arga vänstermänniskor talade om på twitter i förmiddags, utan om att se realiteterna. För sanningen är ju att sverigedemokraterna vinner oändligt mycket mer på att kunna framställa sig som martyrer för TV4 än på att visa upp sig för svenska väljare som de otäcka rasister de uppenbarligen själva vill vara. Den här filmen visar upp SD som mer enögda, mer demoniserande, mer väsensskilda från den svenska politiska kulturen än Lena Sundström någonsin skulle kunna göra. Och det är sverigedemokraterna själva som gjort den.

Jag kanske är naiv, men jag tror att orsakerna bakom sverigedemokraternas 4 % i opinionsmätningarna är att tillräckligt många väljare gått på tanken att de INTE är rasister, att de INTE är samma gamla extremhöger som brukade spöa bögar och invandrare. Den tanke de själva väljer att demaskera med sin valfilm.

När nu TV4 stoppar filmen får SD sin martydebatt, de kan framställa sig själva som utstötta av samhället för att de bara säger "det andra tänker", som åsiktsfränden Pia Kjaersgaard brukar säga, samtidigt som de kan peppa varandra i den lilla rasistiska kärnan med den härliga filmen om de otäcka muslimkvinnorna. Om man i stället hade visat filmen hade alla sett vad de egentligen tycker. Jag tror faktiskt att det vore oändligt mycket mer effektivt.

4 % av svenskarna ser inte spädbarn som hot mot landet. Oavsett vilken hudfärg barnen har.