Lite om sex, normer och civilisation

Jag förstår Johan Wennström, det gör jag faktiskt. Om man är konservativ, som han är, tror man inte att saker kan eller bör förändras särskilt snabbt. (Det är en nidbild att konservativa skulle vara mot förändring per se, eller okej, vissa konservativa tycker så, men jag tror inte att Wennström är en sådan karikatyrkonservativ.)

De normer som vi, eller i alla fall jag, försöker rucka lite på med #prataomdet är i många fall väldigt väldigt gamla. Idéer om manlig och kvinnlig sexualitet, om hur dessa är och hur de bör vara, har funnits genom hela den mänskliga historien, så gott vi känner till, och kopplar in i frågor om arv och egendom och därigenom i hela samhällets uppbyggnad.

Dessa normer har redan förändrats väldigt snabbt på kort tid, framförallt med insteget av preventivmedel, men också med ökad generell jämställdhet. Vissa konservativa är bekymrade över detta. Det är inte bra för människor eller för samhällen att så snabbt anamma nya sätt att leva, tänka, ligga. Vissa av dem anser nog också att de nya sätten, om det så handlar om sex före äktenskapet, sex med folk av samma kön, eller fritt tillgängliga dagen-efter-piller är kvalitativt sämre än de gamla sätten. (Jag antyder självfallet inte att homosexualitet skulle vara nytt, eller för all del sex före äktenskapet, men acceptansen för och synligheten hos dessa och andra företeelser har onekligen ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Vi har också fått nya och betydligt säkrare sätt att hantera oönskade graviditeter som t ex mer sällan innebär risk för kvinnans liv eller att barn föds efter 9 månader och först därefter has ihjäl)

Men även om man inte skulle tycka att det var sämre, kvalitativt sett, med dagens normer än gårdagens, så kan man som konservativ mena att själva hastigheten i förändringen har skapat problem. Som t ex de problemen vi #pratarom. Att våra medvetanden inte hängt med, våra outtalade idéer om hur vi och andra bör vara, våra nedärvda sociala koder är inte anpassade för dessa lössläppta, alkoholstinna liv vi lever. Normen i huvudet och normen i kroppen är inte helt kompatibla.

Det är inte en helt dum tanke. När man t ex talar om 60- och 70-talets sexuella revolutioner kan man se rätt tydligt att dessa i stor utsträckning gav män frihet och kvinnor krav. Både rent sexuellt, kvinnor förväntades sannerligen ställa upp, också eller kanske alldeles särskilt i dessa uttalat progressiva vänsterkretsar där man sade sig kämpa för mänsklighetens bästa, och vardagligt, när det blev barn att ta hand om och männen drog vidare någon annanstans. Jämställdheten vägde på inga sätt lika med den nya sexuella friheten, medvetandena var inte anpassade för de nya fria normerna.

Vi har ändå kommit lite längre sedan dess.

För mig är #prataomdet ett konkret realtidshack för att försöka komma ännu längre. Genom att medvetet ignorera skamgränsen, genom att prata om underliv och misslyckanden och missförstånd och oförmåga att hantera gränser, både egna och andras (saker som ju enligt en del inte är så värst viktiga) så skapar vi en liten liten möjlighet till faktisk förändring. Med "vi" menar jag nu alltså alla som #prataromdet, det här är sannerligen ett svärmarbete, och som sådant har det faktiskt en chans att påverka. För normer uppstår ur kollektiv, och de uppstår ofta rätt organiskt, det som grupper tycker fungerar, gör deras liv lättare, deras samvaro bättre lever vidare.

Skamkulturen kring sex gör det svårt att komma längre som grupp eftersom människors erfarenheter paketeras en och en eller två och två och de enda fall som sprids vidare är när det slutar regleras av norm och i stället regleras av lag. (Det finns såklart sådana fall också i #prataomdet, uppenbara övergrepp som borde lagföras och också skamkulturen kring att avslöja sådant bör ruckas på, men det är lite en annan sak och definitiv en annan text).

Vissa har avfärdat #prataomdet som terapi, och om det fungerar så för enskilda att berätta har jag inga problem med det. Jag har varit och är oroad för att det här locklyftandet skulle leda till att människor får behov av professionell bearbetning också, och det hoppas jag sannerligen att de lyckas få. Det finns en lista på prataomdet med telefonnummer dit man kan ringa.

Men för mig är huvudpoängen inte terapi. Det är att rucka på skamkulturen. Det är skammen som gör det svårt att prata offentligt, det är skammen som gör det svårt att hävda sina faktiska känslor i den enskilda situationen. Det här är inte heller ett coachprogram, som någon annan avfärdade det som, där vi Oprah-likt skulle peppa folk att INTE TA SKIT. Det är ju också bra såklart, men det här handlar om samhället, om kollektivet, om normerna.

Jag är också rätt konservativ, i meningen att jag inte tror att man kan planera ett samhälle eller uppifrån genomföra stora förändringar med säkerhet i att det går som man vill. Jag är också konservativ i det att jag har en pessimistisk syn på människan. Vi är bara så goda som civilisationen, lagar och normer, kräver.

Men jag tror att man kan hacka samhället, normerna, civiliseringen. De små rörelserna underifrån kan rucka på saker, som i sin tur möjliggör för andra rörelser. Nej, man vet inte alltid vart det leder, den ödmjukheten är viktig (och konservativ).

Men Johan Wennström tror inte att det hjälper att #prataomdet. I stället bör vi anpassa handlingsnormen efter huvudnormen. Ta hand om oss där ute, eftersom våra medvetanden, vår jämställdhet, våra koder inte kan hantera vårt sätt att ligga. Det är inte en ondsint uppmaning, om än otidsenlig. Wennström tycks inte heller ha läst alla de berättelser där människor #prataromdet om sånt som händer inne i också ganska fasta relationer. Det är kanske också ett tecken på normerna, att vi så självklart tänker oss att dessa saker bara händer på fyllan, med någon okänd, för att det vore så otänkbart obehagligt att inse att vi inte ens klarar av att bryta skamvallen gentemot våra närmaste.

Jag tror att Wennström har fel. Jag tror att #prataomdet kanske kan rucka lite lite på skammen. Och att det i sig kan göra att våra medvetanden faktiskt blir bättre anpassade. Att huvudnormen kan ändras lite, och passa lite bättre ihop med hur vi lever. Det kommer inte göra människor goda, men det kommer kanske göra riskerna med att inte bete sig rimligt större (vilket är det civilisation ytterst handlar om). Och eftersom de flesta människor faktiskt är dummare än de är onda kommer det kanske göra riskerna för missförstånd lite mindre.

Om det gör att vi kan ligga bara lite bättre och säkrare och lyckligare, med lite mindre risker för både övergrepp, självövergrepp eller anklagelser om övergrepp där den påstådde förövaren inte begriper någonting vore det så himla mycket värt.