söndag, november 21, 2010

"Pengar vill ta vägen nånstans, så att säga" Del ett i en serie om samtiden och pengarna

Det låter som ett citat från kung Carl Gustaf, men är faktiskt något jag själv, lätt feberyrig, klämde till med när jag försökte förklara mina tankegångar inför skrivandet av den text som publicerades i Expressen i går.

Det fanns mycket som aldrig fick plats i den där texten, och då syftar jag inte bara på kungligt naivistisk nationalekonomisk teori. Inte minst är jag orolig att jag inte lyckades förmedla de faror jag ser i ett samhälle som förutsätter låntagande så självklart som vårt.

Självklart finns problemet med sms-lån och andra lån som kan tas helt utan säkerhet. Det är inte särskilt länge sedan personer som akut behövde eller ville ha pengar inte över huvud taget kunde låna. I dag är det hur lätt som helst. I ett samhälle som är så konsumtionsinriktat som vårt innebär det stora risker. På det SCB-seminarium om fattigdom jag deltog i förra veckan talade en person som forskade på konsumtion och fattigdom om hur konsumtion blivit ett sätt att etablera sig i samhället för personer som inte i övrigt känner sig delaktiga. Ytan är viktigt för alla i dag, men för den som inte har jobb, som kanske bor i ett utsatt bostadsområde, som allmänt är marginaliserad, kan konsumtion bli det enda tillgängliga sättet att uppleva delaktighet och tillhörighet. Man gör ju som alla andra, har samma grejer som alla andra, åtminstone. Detta gör lockelsen i de lättillgängliga lånen ännu större, liksom de medföljande riskerna för permanentad fattigdom.

Men ju färre hyresrätter som finns i storstäderna ju mer självklart blir det också att man måste belåna sig för att alls kunna tillhöra medelklassen. För att sedan kunna betala lånen måste man hålla fast vid den inkomst man har, kosta vad det kosta vill. Du får inte bli sjuk, inte bli arbetslös, kan inte starta företag, inte börja studera. Utsattheten ökar, tryggheten minskar. Människor kommer prioritera stabilitet framför allt annat, vilket också samhällsekonomiskt är skadligt då det minskar deras benägenhet att ta risker och prova nya saker. Men framförallt skapar det ett mentalt klimat av duktighetshysteri, av tystnad, av inordning i systemet. Att falla ur systemet blir så förfärligt farligt att man bara inte har råd att riskera det.

Innan vi inledde denna lånekultursera innebar en tillfällig inkomstdipp självfallet också problem, men dessa problem var i huvudsak kortsiktiga. Om man repade sig efter några månader hade man kanske fått leva på havregrynsgröt ett tag, men sedan kunde man gå vidare (jag är medveten om att jag förskönar lite, men ungefär).

Om du har höga lån i dag som du inte kan betala pga tillfälliga inkomstminskningar blir problemen långvariga, kanske livslånga. Du får prickar i diverse register som gör det nära nog omöjligt att komma tillbaka, kanske tvingas du rentav sälja den lägenhet du har lånen på till förlust. Riskerna med lånekulturen finns alltså för breda samhällsgrupper, även om de ser lite olika ut.

Lånekulturen är baksidan både av konsumtionskulturen och av vad vi kan kalla ägarkulturen. Dessa kommer jag återkomma till i kommande blogginlägg, liksom till det där med pengar som vill ta vägen. För även om beskrivningen i rubriken framstår som kungligt debil så är den inte osann. Pengar vill ta vägen. Till exempel genom att lånas ut. Mer om det senare.

15 kommentarer:

Kamrat Kalle P sa...

"Pengar vill ta vägen." Warte mal... är inte detta Marxismus? Das Kapital har en slags immanent Wille att bli förmera sig själv, och det är genom denna Vermehrungssucht som vi skall Kapitalismus verstehen?

Martin sa...

"Allt järn strävar att bli rost" citerade Lars Gustafsson en ingenjör i vänkretsen i "Den onödiga samtiden" - och Lars G, gjorde den provocerande men säkert riktiga kopplingen till krigföring. "Vad är bruksvärdet på en stridsvagn?" Under ett blixtkrig som t ex oktoberkriget eller Irakkriget förstörs tusentals stridsvagnar och flygplan (samt hus, järnvägar etc) var och en med ett saluvärde på många miljoner kronor och ett skrotvärde på noll; naturligtvis måste de ofta ersättas, också när det blivit fred. En marknadsmässig dröm.

M sa...

"...Människor kommer prioritera stabilitet framför allt annat, vilket också samhällsekonomiskt är skadligt då det minskar deras benägenhet att ta risker och prova nya saker..."

hur kan du inse detta och ändå stå till höger? eller är du vänster numera?

Kajsa sa...

Framför allt det faktum att det anses helt normalt och i många fall mer eller mindre nödvändigt att ta lån på flera miljoner, pengasummor som i praktiken är helt overkliga för de flesta, skrämmer mig. Att det blir en sorts låtsaskultur där vi rör oss med pengar som vi egentligen inte har och leker med saker som egentligen är utanför vår räckvidd. Bra skrivet.

K. sa...

Redan idag är gränserna mellan jobb och privatsfär/fritid flytande på många håll. Att inte umgås socialt en hel del med folk från jobbet annat än när man verkligen valt detta är ofta inget alternativ, iallafall inte om man vill bli kvar och göra litet karriär. Och chefer eller seniors är ju nästan altid personer som hunnit längre upp på stegen och står stadigare än du, även i samhället i stort, inte sant? Nå, om man tänker sig ett läge där chefen inte bara är din chef, utan även kan ha ett, direkt eller indirekt, inflytande på dina möjligheter att få och behålla vettiga lån till studier, bostad, resor,, att få in dina barn vid fina skolor, att verkligen kunna få bra vård vid sjukdom - inte bara ha rätt till det på en papperslapp -, att få hänga med till företagets semestervilla/kursgård på Rivieran, att få veta vad som händer i närstående företag innan alla fått veta det, etc - då hamnar man plötsligt närmare Stig Larssons "VD" än någon hade tänkt sig. Eftersom chefen och hans polare, hans/hennes krets är mera etablerade i kenneln så blir det i förlängningen riskfyllt (eller _kan_uppfattas_ vara mycket obehagligt och riskfyllt) att höja rösten mot honom/henne, ens när de förnedrar anställda utanför jobbet, stödjer rasistiska rörelser, lämnar personliga uppgifter vidare till FRA eller begår svindlerier i kulisserna. Bäst att inte säga ifrån.

Roid Rage sa...

det lite roligt när liberaler börjar idka kritik mot delar av konsumismen och därmed i förlägningen kapitalismens drivkrafter. Till och med johan Norberg skrev nyligen en bok om lycka och refererade till forskning som menar att ekonomin bidrar inte speciellt mkt mer till lycka efter en viss inkomstnivå. Den riktiga försvararen av konsumismen och kapitalismens drivkrafter står att finna i ekonomen som skrev Nextopia, vad han nu heter. Gud, så irriterad jag vart av hans krystade försök att i sommarprogrammet verka så där överdrivet adhd-dampunge som inte kan sitta still en sekund.

Roid Rage sa...

Marx får alltmer rätt om att kapitalismen själv när fröet till sin undergång i den takt liberaler kritiserar konsumismen och kapitalismen.

Snurre Sprätt sa...

Även om det inte är riktigt samma sak så har låna-och-konsumera-kulturen som livsstil förmodligen hjälpts fram av att Sverige (och många andra länder) länge hade en stadig inflation, samtidigt som reallönerna inte sjönk. Folk som fattade något köpte på avbetalning och lät inflationen äta upp delar av amorteringarna; alla visste att inflationen skulle fortsätta över tid. Att hålla sig med en större buffert och avstå från ny fräck bil etc verkade vara ren dumhet. Men numera har vi inte den soirtens inflation längre, samtidigt som trycket att konsumera hårt har stegrats och många har sämre löner och - framförallt - mycket dyrare boende och mer kostnader för media och underhållning (bredband, kabel-tv, telefoni, tidningar, datorer, spel, programvara, läsplattor etc etc). Man behöver inte vara Einstein för att se att många inte alls har råd utifrån sina verkliga löner och förvärvsinkomster, men att säga detta öppet, om det egna hushållet, är i många lägen nästan omöjligt utan att nischa sig själv som en loser.

Gotiska Klubben sa...

OT: Gotiska Klubben skriver idag om Markus Anderssson och länkar till en av dina artiklar.

Fråga: har du fortfarande samma uppfattning om Markus Andersson, "hötorg" "nationalsocialism" et cetera.

Vore trevligt om du ville kommentera detta på nedan länk:

http://gotiskaklubben.wordpress.com/2010/11/23/mohamed-omar-intervjuar-markus-andersson/

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag har aldrig primärt definierat mig själv som vänster eller höger, mer än i förhållande till var andra människor placerar sig. Däremot är jag i dag mer intresserad av frågor där det jag tycker i viss utsträckning hamnar i en mittenvänster-position, medan jag för ett antal år sedan mer skrev om saker som placerade mig till mitten-höger.

Gotiska Klubben sa...

@ Isobel

Undrade mer om tiden förändrat din syn på konsten.

Kanske har du möjlighet att besvara denna fråga i andra termer än politiska positionsangivelser.

Det är ju dina känslor för konsten jag söker, Isobel.

Vilka nutida svenska konstnärer älskar du mest? Vore kul att få höra.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Politiskt tycker jag fortfarande illa om både nationalsocialism och Mohammed Omar, konstnärligt är jag inte särskilt dragen till hötorgsmåleri.

Gotiska Klubben sa...

@ Isobel

Tack för svar.

Gillar inte heller Hötorg. Andy Warhol blev för mkt Hötorg på slutet, eller hur.

Och Bruce, Madonna och U2 har blivit Hötorg. Inte mkt känslor eller ens kön kvar där inte.

maria sa...

Herregud vad jag håller med!

Christian R. Conrad sa...

En lustig grej är ju att ägandekulturen skulle kunna gå att ha utan lånekultur -- om man i stället hade en sparkultur.

Men när någon som man skulle ha trott hade makt och pondus nog att bli tagen på allvar, någon som faktiskt verkligen visste vad hon pratade om, föreslog just det i början på nittiotalet (dvs just just när inflation och reallöneökningar båda hade börjat sakta av; jfr "Snurre Sprätt"s kommentar ovan) -- då blev hon utskrattad och hånad.

Jäklar vad rätt det nu ändå visat sig att hon hade, Anne Wibble, när hon sade att alla borde [försöka se till att] ha en årslön på banken!

(Har hon förresten fått någon som helst s.a.s. officiell eller offentlig upprättelse för det där?)