"Du måste absolut gå till arbetsförmedlingen dagen efter att vikariatet är slut." Det var en alldeles osannolik tur att min bekant berättade det här för mig. Det var 2004, jag försökte bli med barn och hade precis haft ett längre vikariat på tidningen. Längre än 6 månader i sträck alltså. Jag hade därför, insåg jag, kvalat in i systemet.
Tillfälliga jobb kortare än 6 månader leder inte till rätt till vanlig sjukersättning. Fast jobb, eller mer än 6 månader krävs. Om man har kvalat in kan man dock få stanna kvar därinne ett tag om man omedelbart anmäler sig som arbetssökande, utan uppehåll, inte ens några dagar.
Det här kanske verkar självklart för vissa. Själv hade jag vid tillfället för den här anekdotens inledande steg försörjt mig själv på tillfälliga jobb i medievärlden i 4 år, gått in och ut på sommarvikariat, föräldraledighetsvikariat, frilansat på f-skattsedel, pluggat nån termin. Bara själva tanken att man skulle kunna skriva in sig på arbetsförmedlingen kändes jättekonstig. Jag tänkte inte få a-kassa, jag skulle ju fortsätta jobba. Såklart.
Nu följde jag min bekants råd ändå, vilket gjorde att jag när jag till slut blev med barn och födde barn faktiskt fick föräldraförsäkring på en rimlig nivå. Det får frilansskribenter annars i allmänhet inte. Vikariaten är för korta, de räknas inte ihop, frilansandet på f-skatt räknas i en egen kolumn. Inkomsterna räknas ihop för beskattning, men isär för sjukförsäkringsgrundande. Och om man har några glapp mellan jobb försvinner alla pengarna ner i en grop.
Jag kom att tänka på det här i dag, när Erik Videgård berättar om sin kamp mot både cancern och försäkringskassan. Han har strupcancer, men får ingen sjukersättning eftersom han anses nollklassad. Han har ett sånt där glapp. Två månader mellan ett jobb och nästa, eller det som skulle blivit nästa om han inte hade fått reda på att han hade cancer. Ingen hade berättat för honom att han skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen under dessa två månader när han ändå försörjde sig själv, hans cancer var heller inte riktigt lika förhoppningsfullt planerad som min graviditet. Cancern bara kom. Han passade inte in i systemet. Han får därför inga pengar. Alls. Det är helt vansinnigt.
Detta i sin tur ansluter till en text Lena Sommestad skrivit i dag om ungdomars egentliga valmöjligheter. Hon skriver om att det fria lösliga rörliga liv unga lever inte alls alltid är självvalt och att tvärtom det tänkbara valet av stabilitet, trygghet, familj och traditionellt vuxenblivande nästan aldrig finns där som ett reellt alternativ. Det är sant. Att båtluffa i Asien är för de flesta svenska 24-åringar långt enklare att genomföra än att få ett vanligt tillsvidarejobb.
Detta gäller inte alls bara mediearbetare. I en rapport från Handels, som Sommestad hänvisar till, visar att varannan ung person som jobbar i området är tillfälligt anställd, av dessa är nästan 70 % timvikarier eller behovsanställda. Detta är den allra otryggaste anställningsformen, där finns inga regler om uppsägningstid eller varsel, och arbetstagaren förväntas ständigt ha mobilen med sig och ställa upp om arbetsgivaren ringer. (Den inneboende otryggheten för ungdomar med tillfälliga jobb kan man se mer om i ett par filmer från Dokument inifrån.)
På den sortens anställning är du inte bara otrygg på jobbet, du får heller ingen trygghet från välfärden. Du hamnar utanför a-kassan om du jobbar mindre än 20 timmar per vecka, vilket är vanligt för springvikarier, du kvalar inte in i sjuk- eller föräldraförsäkringen på rimliga nivåer. Man jobbar, betalar skatt, ställer upp och får dåligt betalt och ingen semester och om man skulle bli sjuk nära nog ingenting. Man får låta bli att tänka på cancern, som Erik som har en familj att försörja och nu jobbar på med sin smärta och trötthet på café Saturnus i Stockholm. Att jobba sjuk har blivit en livsstil - ett bittert skämt bland diversefrilansare i min twitterfeed.
Men vad kan man göra åt det här? I sin rapport föreslår Handels stimulanspolitik för att nå full sysselsättning, Lena Sommestad lyfter frågan om inte inflationsmålet fått negativa effekter på sysselsättningen. Men alldeles bortsett från att de senaste 10 åren inte direkt präglat av särskilt höga räntor (något som ju förutsätts i den där motsättningen mellan inflation och arbetslöshet) finns här ett glapp i resonemanget som jag inte riktigt begriper.
Jag kan förstå om man är emot prekariseringen av arbetslivet - flera av exemplen från de där filmerna om The Phone house eller Mcdonalds är bortom all sans, och förmodligen redan olagligt - men vad kan politikerna enklast göra? Samhället har förändrats, våra politiskt beslutade välfärdssystem passar allt sämre, men svaret från politikerna är alltså inte att ändra systemen utan att försöka ändra tillbaka samhället så att det fortsätter se ut som det gjorde för 20 år sedan.
Jag vill ogärna vara cynisk, men det verkar inte så himla framkomligt. Åtminstone inte i jämförelse med det relativt enkla att bygga om välfärdssystemen så att alla inkluderas. Det betyder förstås inte att man inte också kan jobba för en bättre arbetsmarknad, fackligt och politiskt. Det är en av fackföreningsrörelsens viktigaste uppgifter och politiskt finns det massor att göra för alltfrån bättre utbildning och bättre tillgång till komvux till flexicurityreformer av a-kassa och arbetsrätt.
Men om vi ska välja mellan att ge unga människor, och cancersjuka diversearbetare, rimliga välfärdsvillkor nu och att försöka påverka arbetsgivare och världsmarknad så att alla ska kunna få den sortens jobb de vill ha om 20 år så väljer jag a. På b svarar jag lycka till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Mycket bra skrivet, förvisso från ett privat perspektiv, men inte desto mindre hyperaktuellt. Fucking högoddsare att detta kommer upp i några politiska,fackliga agendor de närmsta åren dock.
Kanske ett Stockholmsproblem, men jag tror inte det. Många ungdomar som kan relatera tror jag.
-klacke - 50 år och inne i systemet.
Olika myndigheter hamnar idag i ett svartepetterspel där det viktiga är dels att inte bli sittande med lejonparten av kostnaderna för någons bistånd, rehabiliering, vård, mediciner etc, dels att kunna visa upp bra statistik. Och detta fräter natiurligtvis ner allt proaktivt och produktivt agerande. Vem som helst kan se att t ex försäkringskassan och arbetsförmedlingen numera ofta agerar dumsnålt och utan någon som helst långsiktighe; de förutsätter också i tysthet att alla klienter har dator, bredband och mobiltelefon hemma, vilket faktiskt inte är självklart.
Regeln att man måste anmäla sig på arbetsförmedlingen precis dagen efter avslutat jobb är naturligtvis bisarr, den är en kvarleva från den epok när alla Svenssonjobb var nio till fem. Minst lika bisarrt är att många arbetsförmedlingar faktiskt vägrar att skriva in studerande under den tid de pluggar på (formellt) heltif (alla som studerat vet att det inte är mängden svchemlagd tid som man kan räkna på), eller om de ändå kan sträcka sig så långt, inte ger någon som helst service. "Du pluggar,ju, då kan du inte ha tid att jobba". I arbetsförmedlingens värld finns det bara plats för åtta timmrs ansträngining om dagen, fem dagar i veckan, och de antar också att först studerar man till examen, sedan försöker man komma in på arbetsmarkanden med sin examen. Idag är de stegen oftast inskjutna i varandra - man pluggar och jobbar/söker jobb parallellt - men det har AMS inte fattat. Eller: de har inte betalt för att begripa det.
Mycket bra skrivet, jag delar definitivt din uppfattning. Jag blir väldigt förtjust när de här frågorna äntligen börjar uppmärksammas, och visst låter det bra när Lena pratar om full sysselsättning, men jag kan omöjligt undgå att känna mig skeptisk inför så simpla lösningar. Om man på allvar tror att vi plötsligt kan ignorera begrepp som inflation och strukturell arbetslöshet och låtsas som om allt varit en obehaglig dröm förtjänar man nästan att kallas naiv.
Jag vet tyvärr inte vad som bör göras, men det blir allt tydligare att någonting är väldigt fel med dagens samhälle. Jag börjar alltmer luta åt att ett fullständigt systemskifte är av nöden.
Tycker att du missar det faktum att man har strävat efter den här situationen, man behöver ett utanförskap för att vinstmaximera och hålla nere löner, så att tro att samma politiker som kämpat för att få situationen sådan nu ska ta ansvar för att vända utvecklingen är lite väl optimistiskt.
Tror inte de vill se människor lida, nej, men de tycker att arbetsgivarens leverage är överordnat. Tyvärr.
Facklig kamp är långt mer effektiv. Sen kanske den behöver förändras, men det är oavsett vad vägen att gå.
menar du att det varit ett politiskt val att folk inte ska kvala in i välfärden, Rubytuesday? För visst kan man se det så, en del förändringar, av a-kassan kanske tydligast men också sjukförsäkringen, kan tolkas som att man medvetet går mot en välfärdsstat av mer fattigvårdsmodell, socialbidrag snarare än a-kassa t ex. Jag tror dock inte alls att alla politiker, eller en majoritet av väljarna, vill ha det så.
Det är klart att det är ett politiskt val, jag har visserligen inga högre tankar om politikers förmåga att tänka i flera steg, men det här problemet har varit uppenbart i åtminstone tio år.
Det är fortfarande en (krympande) majoritet som insiders, de drar fördel av att a-skattade och f-skattade inkomster t.ex. räknas ihop för skatt men isär för socialförsäkringar, det är till den majoriteten som politikerna vänder sig till. Att det samtidigt försämrar löner/anställningsvillkor för outsiders struntar man helt enkelt i. Tror tyvärr inte det är svårare än så. Sedan tror jag majoriteten har fel i den bemärkelsen att de tror att det finns en klar linje mellan en växande grupp med osäkra anställningar och dem själva, men det är en annan fråga.
Självklart är det ett politiskt val. Man har mot bättre vetande tagit steg för steg i experimentet. Stora kliv redan under Göran Persson och rena Usain Bolt-farten under den moderatledda regeringen.
Nu när man luckrat upp så mycket pratar man om att de problem som finns beror på att unga har för höga löner och för mycket anställningstrygghet.
Väljarna kanske inte vill ha det så men de har definitivt röstat för att få det så.
Håller med Ruby: visst är mycket av det här politiska val som gjorts av en politikerklass och en bekväm väljarbas som i stort sett aldrig själva behövt ta sig in på de vilkor som råder nu. Eller i de fall de har behövt leva så under en tid så slog de igen dörren till den insikten när de väl kommit in.
Valen är i perincip medvetna, även om det hela fördunklas av att alla partier mer eller mindre är insyltade i den här processen och att media inte heller vill belysa saken. Visst går vi emot en allt mer uttalad fattigvårdsorientering av välfärden - och ett allt krassare tänk på modellen "bara den som själv har stått för fiolerna eller kan slänga upp pengar för ett förslag har rätt att yttra sig om de problem som detta förslag syftar till att lösa". För trettio år sen skulle det omedelbums ha pekats ut som grosshandlare Barkman anno 1920 om någon sade "nu har du snackat nog för din kandidatsplats, håll truten nu coh lämna ordet tyill oss som faktiskt betalar det mesta!" men idag är det en accepterad attityd i en massa sammanhang. Politik coh medborgerligt inflytande blir bolagsstämma, med de sociala koder som råder på en sådan.
En annan aspekt som visar att det här bottnar i en allt hårdare, men lätt maskerad, klasspolitik: är det en tillfällighet att både Videgård och t ex Jörg Teichert (överläkaren som drabbades av stroke, kom tilbaka till 75% men inte kunde få försäkringskassan att gå med på att möta honom en kvarts mil in på vägen; där ville de i stället att han skulle börja lära sig att servera fika på något hotell´genom Samhall, ni minns), att de är högt rankade proffs som framstår om självklara vinnare om det nu inte vore för sjukdomen och dess följder?
Nej, knappast. Det är klart att det finns grundskollärare, sjuksköterskor, brevbärare, städare och sekreterare som har hamnat i ungefär samma klammeri som både Erik V och Jörg T, men de hade inte med framgång kunnat lanseras som "ansikten" för den här sortens skevheter i behandlingen, varken på eget initiativ eller i samarbete med nån tidning eller think-tank. Om en cancerdrabbad sjuksköterska hade trätt fram med samma historia som någon av dessa mycket väletablerade personer (ingen normal människa sätter sig på en överläkare) så hade resultatet på många håll blivit axelryckningar och avsnäsningar. Några hade antagligen sagt "om du har tid och ork att skriva debattartikalr eller blogga om saken så kan du inte vara så sjuk, då kán du nog komma upp till 100% arbetstid i ala fall, bara du tar dig i kragen". Det måste vara en person som direkt känns igen som en winner, och övre medelklass, annars accepteras inte den här sortens historia som uittryck för ett större sammanhang idag. I stort sett alla kä'nda yngre politiker (utom långt ute på vänsterkanten) och företagsledare på hög nivå är också måna om att visa upp att de är 100% stadgad medelklass, att de har alla attributen och skulle kunnat göra gästroller i Solsidan.
Jessica Ritzéns fattigbloggi Aftonbladet för ett par år sen (som inte bara handlade om hennes egna litet iscensatta övningspass i de friställdes eller utförsäkrades ekonomi utan också direkt gav röst åt många som hade traskat runt där på riktigt ett tag) var ett försök att ta upp frågor om vad krisen gör med vanliga människjor som hamnar i en svälta-rävsituation, *utan* att låsa fast detta vid en viss individ, utan att ge efter för medias drift att tvinga ihop människor med sina livsstories och sedan döma dem efter det (försök föreställa er det sociala priset under lång tid för den som söker jobb om denne ensam stått med namn och bild i en längre text i tidningen och berättat om sin vardag och sin misär!). Naturligtvis åkte det på en masa avsnäsningar och krusidulliga ironier från diverse högerskribenter. Ritzén bröt helt nkelt mot de överenskomna gränserna för vad som fiick tas upp i dagspressen, och det hon lyfte fram var alltför ömtåligt: därför måste det slås tillbaka. Men sedan visade det sig ju att inte ens Jörg T lyckades få alliasens stödjetänkare att upptäcka problemet, och de lär inte upptäcka de revor som Erik V lyfter fram heller, än mindre inse att dessa har något att göra med alliansens egen politik.
Ursäkta det burdusa uttrycket, men jävlar vad bra formulerat. Och jag håller med också. Efter flera år som frilansare känner jag igen mig i varenda ord. Trots att jag har varit hemma massor med sjuka barn har jag aldrig anmält det till f-kassan. Det gick aldrig att få någon rätsida på vilken ersättning jag skulle få. Så jag gjorde det utan och satsade på att jobba in tiden när sambon kom hem och liknande åtgärder.
Nils
Skicka en kommentar