Det var muntert bland en del borgerliga twittrare i går morse, när man hänvisade till den här artikeln av Marika Lindgren Åsbrink. "Höhö, faran med fel föräldrar, jo man tackar."
Det roliga var alltså att Lindgren Åsbrink själv ju fötts av helt rätt föräldrar. Om man vill ha rätt gener och rätt uppväxtmiljö för framtida politiskt intellektuellt tänkande är det svårt att välja MER rätt, rentav.
Välja är där ytterligt ironiskt menat. För det är ju ingen som inbillar sig att livet är rättvist. Det borde heller inte vara många som tror att det vi är i någon större utsträckning är resultatet av egna fria val, den genetiska grundförutsättningarna och den tidiga barndomen präglar oss så hårt att väldigt lite av det vi gör när vi en gång blivit vuxna, någotsånär fria människor, kan rucka det som redan finns. Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning. (Samma sak gäller den uttalat klassmässiga snedrekryteringen till högre utbildning, men det börjar alltså väldigt tidigt.)
De här mönstren blir alltså tydligare. Vissa skyller på bristen på tidiga prov och betyg, andra på läxor som kräver förkunskaper och ork hos föräldrarna därhemma. Friskolereformen har gjort att studiemotiverade barn (eller rättare sagt mest barn vars föräldrar förväntar sig sådan inställning) samlas på vissa skolor medan de skolointresserade hamnar för sig själva. Jag anser inte att man kan offra de engagerade eleverna (ofta begåvade invandrartjejer) för andra elevers väl, men vi måste samtidigt se att resultatet av valfriheten blivit ökad segregering mellan pluggskolor och skolor där normen är att göra allt annat än studera. Många skolor i dag förutsätter dessutom för undervisning och läxor att barnen har dator och internetuppkoppling hemma, vilket dock inte ingår i socialbidragsnormen. Så får fattiga barn en alldeles egen extra uppförsbacke.
Det här är en ohyggligt viktig politisk fråga. Därför blev jag illa berörd när den skämtades bort utifrån höhöanden om #sosseadel. För jo, vi har nog nästan alla fötts av hyfsat rätt föräldrar. Med detta vi menar jag vi som skriver i tidningar och driver opinion och för all del också dem som konkret bestämmer. Det är väldigt få i dagens svenska offentlighet som likt Kristian Lundberg har en barndom av fattigdom och utmätningar och som med den ofrihet som detta präntar in i kroppen ändå har plats och möjlighet att berätta om det så att många kan höra.
Betyder det att vi andra utifrån våra privilegier inte borde bry oss om ojämlikhet? Blir det liksom lite löjligt? Borde vi i stället ägna vår tid att att förklara varför det är okej att det är föräldralotteriet som avgör vår plats i samhället, borde vi hylla Platon och det fasta systemet där alla vet sin plats? Sure, jag drar också dåliga skämt ibland, men det här är faktiskt viktigare än att det kändes riktigt kul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Rakel Chukri observerade för några år sen att det idag (i vissa grupper, gissa vilka) räknas som en form av kompetens att ha stenrika föräldrar. Och det är ju också en slags meritokrati.
Hej!
Det vore intressant att höra dig kommentera Hans Bergströms text i dagens DN.
Om jag förstått PISA rapporter och Skolverket rätt så har skolsegregeringen som friskolorna fört med sig inte medfört att de som valt "elitskolorna" fått mycket bättre kunskaper och färdigheter än eleverna fick i åttiotalets flumskola. Både elitskoleeleverna och slumskoleeleverna är sämre än flumskoleeleverna även om slumskoleeleverna naturligtvis är sämst.
En återgång till flumskolan skulle alltså hjälpa både de ambitiösa invandrartjejerna och deras något mindre ambitiösa bröder. De enda förlorarna skulle vara riskkapitalbolagen som äger de stora friskolekoncernerna och naturligtvis de medel och överklassungar som utgör elitskolornas primära kunder, de skulle ju få det svårare att komma in på prestigeutbildningar på högskolan om skolan var mera jämlik. Å andra sidan skulle de ju ha större chans att klara av läkarlinjen om de tvingats bort från elitskolan till flumskolan.
Intressant Isobel, vad är din lösning? ta bort fungerande och bra skolor? och ersätta dem med dåliga skolor "där normen är att göra allt annat än studera" i stället?
Free will/determinism-resonemanget lämnar jag därhän. Då är hur du väljer att definiera "vi" mycket intressantare... speciellt tillsammans med den infogade Plato-referensen, är ganska talande (för att inte säga Freudiansk) - Vi och dom?
- Vi med hyfsat rätt föräldrar, vi har privilegier, vi som skriver i tidningar, vi som driver gräsrotskampanjer, vi som konkret bestämmer. Och har valfrihet ändå, men kan välja bort den för "dom" andra?
Det finns nåt väldigt trångt och inkrökt med att bara resonera utifrån nuläget där "vi" kanske ser oss/sig tvungna att välja mellan 1)polarisering friskolor - förslummade skitskolor eller annars 2)kommunala skitskolor för alla. Nermalningen av den offentliga skolan är ju ingen naturlag, den har accelererats under en politik som gått ut på¨att segregera skolan och dra russinen ur kakan. Du beskriver det som om man i stort sett måste gilla läget för at ens få¨vara med i diskussionen, men det handlar ju om ett mera långsiktigt förfall.
Det blir ungefär som när du skrev att regeringen Reinfeldt i alla fall har infört tandvärdsförsäkring, något sossarna inte kunde göra på femtio år. Men gissa varför unga människor fått så dåliga tänder de senaste tjugo åren? Jo, eftersom de drivits i i ett läge där de inte får tillfälle att klara sig på eget jobb och där studiemedlet ofta i priaktiken är lånad a-kassa. I det läget har man inte råd att gå till tandläkaren och då går det som det går. I vems intresse?
"Ingen kan rimligen tro att det är en slump att barnen till lågutbildade i tredje klass kan såpass mycket mindre än de klasskamrater vars föräldrar har högre utbildning."
Genom hela blogginlägget skiner attityden igenom att akademisk utbildning skulle vara "bättre". Jag håller inte med.
Den omvända aspekten finns också - att man som jag köper föräldrarnas ängsliga medelklassattityd och går sam eller natur istället för fordon, som jag i backspegeln hellre hade velat gå. Istället fick jag sitta och bli sönderakademiserad i fem år (tack och lov på KTH, inte lika illa som t ex SU), medan jag tillbringade mina bästa år med att käka nudlar och bo i en skabbig studentkorridor. Och jag tror inte att ett ingenjörsjobb där man sitter på sitt arsel framför en dator är roligare än att vara t ex svetsare, tvärt om.
Det är klart att skolan skall ta hand om begåvade och ambitiösa elever. Vill man lära skall man få göra det. Vill man inte lära skall man bli uppmuntrad att vilja det.
Jag är dock av den fasta övertygelsen att det inte är de duktiga eleverna som är problemet. Jag kände mig kanske aldrig överstimulerad i skolan, men det jag eventuellt hade kunnat lära mer upp till och med högstadiet lärdes snabbt ikapp på gymnasium och universitet.
Det stora problemet är de som tappar sugen (eller aldrig får någon sug) redan i grundskolan. Det är här samhället förlorar, det är här individen förlorar, och det är här det måste satsas resurser och engagemang. Detta görs inte i en privatiserad och avreglerad friskolemiljö med schablonanslag per elev. Detta kan göras i en väl fungerande kommunal skola där man kan förflytta medel till de skolor och de elever som behöver dem bäst.
Kanske leder dagens sönderslitna skola till pyttelite bättre ingenjörer, läkare och advokater, men den leder till allt för få intresserade, kanske välutbildade (men i vart fall bildade) medborgare som i skolan fått det självförtroende och de kunskaper de behöver för att kunna göra sig till herrar över sitt eget liv. Jag tror att vi befinner oss på sluttande plan mot en mycket olycklig situation med en extremt segregerad skola. Det som bekymrar mig mest är att detta inte tycks bekymra socialliberala krafter inom alliansen.
Om man tror sig veta att valet av föräldrar (både som skapare av uppväxtmiljö och som donatorer av genetiska förutsättningar) har ett mycket stort förklaringsvärde för hur man kommer att lyckas i skolan, då är det ju cyniskt på gränsen till ondskefullt att rycka på axlarna och konstatera att så länge alla har rätt att söka alla skolor, och dessa är offentligt finansierade, så har vi ingen orättvisa i systemet.
En del av lösningen är att återreglera allt (det räcker inte, men det är nödvändigt). Men långsamt och med förnuft. Det bedrivs massor av bra arbete i friskolor (vare sig de har elitinriktning eller inte), och detta arbete och dessa idéer måste tas om hand. Jag tror att det går att långsamt återta kontrollen över den gemensamt finansierade sektorn, utan att trampa sönder de goda exempel som utan tvekan finns där.
Som Sven-Eric Liedman är inne på i sin pinfärska bok om skolan och universitetet och deras kris: den goda skolan vet om att elevernas spontana lust och nyfikenhet inför något är den bästa bensinen, och den vårdar också insikten att vissa saker måste få ta tid - men båda dessa insikter går käpprätt emot dagens skola. kanske också dagens samhälle, i alla fall det svenska. Saker ska ha ett tydligt instrumentellt värde, de ska kunna pluggas in snabbt och de ska vara mätbara. Bildning och insikter är det inte mycket med. Man kan bara önska sig en ordentlig debatt mellan Liedman och - kanske inte Björklund men någon av hans eftersägare.
Anders, en av tragedierna med den segregerade "Björklundskolan" är att den inte ens ger resultatet att de motiverade eleverna i "elitskolorna" blir bättre. Vi får inte bättre jurister eller ingenjörer.
"Jämfört med PISA 2000, då läsförståelse också var huvudämne, har Sverige tappat 19 poäng. Försämringen gäller både låg- och högpresterande elever. Men det är de svagaste eleverna som tappat mest under tioårsperioden."
http://www.miun.se/sv/Om-Mittuniversitetet/Organisation/Institutioner/Institutionen-for-utbildningsvetenskap/Om-institutionen/Nyheter/PISA-2009-nu-offentligt/
Man kan ju hävda att alla de viktiga reformerna var införda redan 2000 och att det alltså måste vara nån annan anledning till att den svenska skolan stadigt försämras men det finns en tröghet i skolsystemet. Jag tror att det är därför man först nu börjar få fullt utslag av kommunaliseringen, friskolorna och den nya läroplanen för grundskolan från nittiotalet.
Anonym: ja, det känns verkligen som ett stort problem att vissa "tvingas" utbilda sig på universitetet och genomlida studentlivet som du gjort. Lite perspektiv tack. Isobels text belyser något viktigt, som välbesuttna och högutbildade mycket sällan vågar tala om.
Frans: Lite perspektiv var just vad jag ville ge. Jag menar att det är ett problem att den sociala normen bland folk i medelklassen att plugga vidare är så stark, liksom vanföreställningen att teoretisk utbildning alltid är bättre. På t ex natur lär man sig att rabbla högt uppburna proletärförfattare stående på ett ben, samt att härleda trigonometriska formler, men inte att göra något riktigt.
Jag tror att den där attityden hänger i sedan den tid då akademisk utbildning var ett lyft för inkomsten, dvs 30-60-talet. Och jag kan trösta dig med att jag ehuru högutbildad inte är välbesutten - som civilingenjör tjänar jag marginellt mer än dem av mina kompisar som kör slamsugningsbil o dyl. Och ibland känns det som om jag gärna skulle byta jobb med dem.
/Samma anonym som kl 0601
Men det handlar ju inte främst om akademisk utbildning, det handlar om att vissa barn i vissa grundskolor knapt lär sig läsa och räkna. Jag vet inte vad du tror om hantverksyrken, men man har rätt svårt att klara sig i de också om man saknar så grundläggande kompetenser. Alldeles bortsett från att skolresultaten oavsett vilket inte bör vara så knutna till vilka föräldrar man haft turen att födas av.
Jag har extremt svårt att se hur man ur det jag skrivit kan tolka att jag tycker att alla barn borde gå i dåliga skolor, men om det nu är någon som tror det kan jag svara att nej, det tycker jag inte. Jag vet heller inte om jag är emot skolvalet som sådant, det kan absolut finnas poänger med att föräldrar och elever kan välja olika pedagogiska inriktningar, t ex. Men utvecklingen i skolan går åt helt fel håll, både jämlikhetsmässigt och resultatmässigt i allmänhet. Precis som någon skrivit här i tråden så har ju inte de bästa eleverna blivit bättre heller. Alla har blivit sämre, men situationen för de sämsta har haft den eländigaste utveckligen. När det är så kan man liksom inte rycka på axlarna. Jag tycker inte det. Och jag tror att skolreformerna för 20 år sen, både kommunaliseringen och skolpengen (med dess bristande regelverk för fristående skolor) har haft starkt negativ inverkan på detta.
Ett väldigt bra knep om man bara, enbart och uteslutande vill diskutera på sina egna premisser är att inte skiva vilka som "höhöade", eller återge några faktiska citat. För på så sätt kan man själv fylla deras ord med ett hemmasnickrat innehåll, och därmed i någon mån vinna diskussionen.
Då kan man dessutom påstå att alla meningsmotståndare per definition "inte vill att barn ska få god utbildning" eller av andra skäl är genuint ondskefulla människor.
Dock är det ett jävligt lågt och pinsamt sätt att debattera på. Inte minst om man tillhör den percentil som har at will-tillgång till massmediala debattarenor, och dessutom vet hur man argumenterar.
Det om det. Jag är alltså en av dem som "höhöar" och tycker att fattiga barn i bästa fall bör användas som dörrmattor i bättre hem, enligt Isobel.
En alternativ bild är att jag ifrågasätter idén att alla problem kan lösas med bidrag och omfördelning.
Isobel tycker att socialtjänsten ska dela ut datorer och bredband, i någon slags ambition att förbättra resultaten i de skolor som tackar efter. Jag, som har arbetat ett antal år i sådana skolor, därtill under betydligt knappare år (besparingsperioden på nittiotalet) än 2010/2011, tror inte att det är något annat än en plåsterlösning, i bästa fall ett samvetsprogram för makthavarklassen.
Det jag såg var en rätt omfattande social problematik som varken fått sin början, eller kommer få sitt slut, i några grundskolor. Det handlar om brott som inte beivras, skadegörelse som inte stoppas, slitage som inte åtgärdas, ända tills trivselnivån är så låg att alla som har möjlighet drar därifrån.
Kvar finns barn till vuxna som inte förmår ge barnen de redskap som behövs för att, exempelvis, sitta still och lyssna i ett klassrum. Det kan bero på missbruk eller annan psykosocial problematik. Det kan bero på att föräldrarna saknar relevanta kunskaper i svenska. Eller är fysiskt och/eller psykiskt traumatiserade.
Att komma viftande med ett bredband blir därför lite som att säga att man ska lösa hemlösheten genom att uppmuntra folk att skänka sina växelpengar från Kvarnen till tiggaren på Medborgarplatsens tunnelbanestation.
Dagens fattigdom, om man vill kalla den så, skiljer sig nämligen totalt från den som fanns förr, och som vänsterakademikerna älskar att drömma om. Nuförtiden hålls inte folk på mattan, eller hindras från att läsa och förkovra sig. Nufortiden kostar det inte en förmögenhet att utbilda sig. Ändå kvarstår en fundamental snedrekrytering till universitet och högskolor.
(forts.)
Har man minsta anspråk på att vara intellektuell bör man så rimligen problematisera den hopplöst endimensionella vänsterbilden av ekonomin som den enda trasiga pinnen på samhällsstegen.
För min del tror jag inte på några patentlösningar, och allt kommer samhället inte att kunna kompensera för. Det är exempelvis inte möjligt att ersätta två välutbildade och engagerade föräldrar. Och du Isobel gör dessutom uppenbarligen samma bedömning, eftersom du, utöver dina bredband och socialtjänstdatorer, faktiskt inte har framfört några som helst förslag.
Du har nöjt dig med att skjuta från din tron på oss som "struntar i att barn inte får utbildning" eller vad det nu var för Monica Green-trams du körde med.
Sedan, apropå detta med föräldralotterier och att vi alla som har tillgång till medier har fötts på rätt ställe: jag har ingen som helst avsikt att här eller annorstädes göra socialporr av mitt liv. Men jag vet nog mer om att inte kunna åka på skidutflykt med fritis, om avstängd el, skuldberg och betalningsanmärkningar, inte ha tv eller video och annat som andra ungar hade, än vad den absoluta merparten av Sveriges välgörenhetskommentariat gör tillsammans. Och jag har ingen som helst tillit till kommunala presenter som lösning på den sortens problem. För övrigt tycker jag inte heller att konsekvenserna av sådana ting ska överskattas.
Däremot tror jag att disciplin och studiero i skolan är helt avgörande för inlärning. Jag tror att insatser mot brottslighet, i synnerhet snabba insatser mot unga brottslingar, är viktigt inte bara för de närmast berörda, utan för hela området. Inget är så förödande som den otrygghet som jag själv minns från ställen som Dalen och Bagarmossen. Näst efter flygbombningar är det förmodligen det säkraste sättet att totalsabba en hel postadress.
Jag kräver inte att folk ska hålla med mig. Men jag talar utifrån den erfarenhet jag har från en rätt stökig tonårstid, dassig ekonomi, yrkeserfarenhet från slitna och kravlösa skolor (och även eleverfarenhet från dess raka motsats, Adolf Fredrik, som blev räddningen undan skitskolan jag gick mina första skolår i. Apropå den "destruktiva" valfriheten, alltså.)
Jag är väldigt engagerad, i just frågan om hur man bryter sociala mönster snarare än reproducerar dem. Däremot är jag inte det minsta intresserad av gratisluncher, bidrag, snällism, gråtmildhet eller trötta ad hominem-argument. För jag tror, utifrån egna och mycket konkreta erfarenheter, att det gör mer skada än nytta.
Egentligen skiter jag fullständigt i vad vi-som-är-snällast-och-hippast-kören på Twitter sjunger för jävla psalmer, men jag har ingen lust att lämna walk over i frågan om förorts- och skolproblematik till den. Frågorna är alldeles för viktiga för det.
Apropå det Isobel skrev om att skolan - oftast bra privatskolor, då - idag hjälper fram smarta och verbala individer från blygsam bakgrund, barn och tonåringar med nya insikter: Elever som, underförstått, ofta sedan kommer att 'jobba med media':
Herbert Tingsten - som kände massor av ledarskribenter, politiker och journbalister - sade någon gång att den skribent som "hoppar på bussen vid rätt hållplats" kan mycket väl ha alla rätt i det han skriver, de paroller han sen lägger fram, men det behöver inte ha något speciellt att göra med att ha förstått saken, att veta vad man talar om. Väljer man 'rätt' snitslad bana så går det i alla fall att åstadkomma formellt felfri text, och den vinkel man väljer, de teorier man har riktar ju ofta ens argument utmed en vioss led. Jag mistänker att det är likadant med mång av dagens politiska krönikörer och med ledarsiodornas hired guns och proffstyckare: de vet vad som ska aägas på ett snyggt sätt men de har noll insikt i komplikationer och oftast läg förmåga att bedöma om en text hänger ihop logiskt och om den verkligen ger en rimlig bild av hur det ligger till. Om de kliver ut från sina krönikörstorn är många av dem jämmerligt dåliga på att argumentera eller försvara vad de säger i en öppen, väl observerad debatt (krönikor och kolumner är inumerta regel inte öppningar till debatt utan bara deklarationer i högt tonläge, att behöva försvara sig i öppen kamp är en proffstyckare oftast skyddad mot av den egna redaktionen). Och varför ska man då lyssna på dem?
Johan Ingerö säger sig vara ointresserad av halmdockor och "trötta ad hominem-argument". Alla som följt hans bloggar (under några år hans huvudsakliga utåtrikatde plattform som politisk kommunikatör) vet precis hur ivrig Ingerö är att inte beskriva politiska motståndare som korkade, doktrinära och/eller ondskefulla, att inte försöka klumpa ihop alla på ett visst håll med en viss, särskilt tveksam företrädare (alla sossar är som Monika Green, alla socialister älskar Pol Pot och Lenin) och att inte mäta med dubbla måttstockar. Just det; vem har nåhonsin sett föraktfulla porträtt av motståndare byggda på ett minimum av empiri eller rim coh reson på Ingerös blogg?
Jag orkar inte läsa hela Johan Ingerös inlägg till förmån för dom som som kanske ger honom den livslånga karriär hos husbonden som han jobbar på att få utan konstaterar bara att jag utifrån min ålder och den erfarehet ser att mina barns generation i stort sett inte har några andra ideal att leva upp till än att bli rika, att vinna, och att detta är den enda idegrund som säljs till unga idag.
Kvittot på detta från dom som förlorar kommer också att komma. I värsta fall kommer det att vara utskrivet av dom krafter som verkar tre steg till höger om Ingerö.
Oj, oj, så många fina och vackra ord! Och de flesta verkar mest vara ute efter en sak: att visa upp sitt förträffliga intelligenta ego. Och vad har nu denna debatt tillfört verkligheten?
undrar
M
Anonym 9.56: Det handlar inte om att vilja visa upp förträfflighet utan om vad man vill ge för ramar åt ett samarbete som inte är nerkedjat i det blint kommersiella, ramarna för en politisk och ideell sfär. Ingerö sade ganska nyligen ungefär att "jag är inte liberal för att jag skulle tro på att människor i allmänhet orkar vara fria och starka och fatta bra beslut, utan för att jag inte vill tillåta alla klantarslen att förstöra *mitt* liv". Det är en avgrund mellan den sortens "liberalism" och den som faktiskt bärs av en tilltro till att människor kan göra världen bättre gemensamt, i gemensam diskussion, gemensamma beslut, gemensam rättsskipning etc.
"Gemensam" betyder inte att alla tänker lika eller käkar gratisluncher utan gemensamt, aktivt ansvar, Och jag tycker faktiskt Ingerö et conortes är svaret skyldiga: kan enbart affärer, bankirer och entreprenörer hålla ihop ett samhälle i längden? Kan alla sociala relationer bli till och förstås endast som affärsrelationer?
Skicka en kommentar