Det finns inget "vi"

(publicerad i Dalarnas Tidningar 30/1)

Kulturministern tycker alltså att kultursidorna är för svåra, de stöter bort potentiella kultursatsningar från näringslivet. Direktörerna måste omfamnas, menar ministern, i stället för att mötas av kritik och obegripligheter. Om detta har veckans kulturdebatt handlat. I en radiodebatt i P1:s Studio Ett mellan Lena Adelsohn Liljeroth och DN:s kulturchef Björn Wiman blev ministern så entusiastisk över det där omfamnandet att hon gled över från att tala om vad ”ni” – kulturjournalisterna, borde göra, till att tala om att ”vi” borde mota kulturrädslan tillsammans.

Det där ”vi”:et är nästan det mest intressanta med hela det här debaclet. För detta, låt oss kalla det nymoderata, ”vi” antyder att här egentligen inte finns några konflikter.

Vi sitter alla i samma båt, strävar alla åt samma håll, oenighet beror på otillräcklig information. Den där inställningen är för övrigt inte alls ovanlig i just näringslivet – varför bråkar politikerna hela tiden, kan de inte bara komma överrens och så kör vi! Just do it.

Vi är ju alla eniga om hur fint det är med 1800-talsopera, låt oss nu fixa stålar till ett nytt stort pampigt operahus och sätta Stockholm på kartan! Just detta tycks vara en åsikt som delas av Björn Wiman, om man motsätter sig ett sådant praktbygge drivs man uppenbarligen av ”kulturhat”, enligt en av hans texter i ämnet.

Det nymoderata projektet handlar till inte liten del om att bygga en sådan konsensuskultur kring just nymoderata uppfattningar, precis som vi tidigare under den svenska historien haft kring det socialdemokratiska välfärdsbygget. Åsikter som inte stämmer med mallen blir oförnuftiga eller rentav extremism. Anders Borg har faktiskt räknat på det här.

Men det offentliga samtalet borde inte handla inte om att nå en upplyst konsensus. Det finns riktiga konflikter, både mellan grupper och mellan olika värdesystem. Utan att uppmuntra ett dansk debattklimat där man stoltserar med hur öppet och brett man sprider hat och förakt mot utsatta, måste man se att öppna konflikter har ett värde i sig.

I min bransch, journalistik och litteratur, finns låtsad enighet kring frågor om upphovsrätt, där kulturarbetare påstås ha samma intressen som de stora företagen i underhållningsvärlden. Samma korporativism återfinns på andra ställen på arbetsmarknaden där direktörer och arbetare antas sträva mot samma mål. Jag vill inte ha en fransk strejkkultur heller, men myset är ändå en rätt obehaglig lösning.

I vissa fall är genuina värden i grunden oförenliga, det gäller både politik och filosofi. Det finns kort sagt inget ”vi”.