2010: ett år i sminklådan

Som jag skrev på twitter i går är smink, politik och små tjocka barnaarmar det enda jag egentligen gillar. Det är tyvärr inte sant, andra saker jag tycker mycket om är t ex helstekt anka, rödvin, kodein och antikslipade diamanter, men det sista har jag väldigt liten möjlighet att hänge mig åt, och som påstående har det ju en viss schvung i alla fall.

Långt uppe på topplistan över saker jag ogillar, bredvid wellnesstänkande, kolonialistisk resejournalistik, artikelkommentarerna på expressen.se och andra av samtidens plågor, är de kliande torrflagande fläckar jag får i ansiktet under vinterhalvåret. Jag har inte eksem as such, bara väldigt torr och ledsen vinterhud som inte den våldsammaste kräm rår på. Tills i år, faktiskt. Med förbehåll för att jag bara använt den i tre veckor måste jag ändå utse Clarins Crème riche désaltérante, peaux très seche ou climats froids till mitt livs hittills bästa värn mot kliet. Man använder morgon och kväll och jag har ingen aning om dess aktiva ingredienser, jag köpte den på taxfreen enkom på namnet, men jag är en mycket hård testperson och den klarar hittills allt jag vill.

I många många år använde jag Vincent Longos Water Canvas som bas, jag köpte den första gången på Cow på Mäster Samuelsgatan för kanske 10 år sen och sedan var det bara att fortsätta eftersom ingenting annat någonsin var lika bra. Ingenting annat gav den där perfekta huden som får manliga nöjesjournalister att utbrista att den eller den filmstjärnan var "helt osminkad!" (mm, right) och den fanns i tusen nyanser för att matcha inte bara hela den färd min hud tar sig över året från lättmjölksvit (porcelaine hette nyansen, vilket både låter och var mycket tjusigare) via fetare mejeriprodukter till tja, ljusbeige med fräknar (golden beige, dito). Självklart slutade den tillverkas, eller i alla fall gick den inte längre att få tag på varken i Sverige eller på nätaffärer som skeppar hit. Därefter följde en lång och eländig period av diverse experiment med flaskor och kakor och puder som alltihop hade det gemensamt att det såg ut som mer eller mindre orimligt smink i stället för att som om jag var snyggare än jag faktiskt är. Jag gillar en del smink som ser ut som smink, men det gäller sannerligen inte basen. Inte alls.

I år har jag dock hittat något som kanske kanske är i Vincents klass. Shiseido advanced hydro-liquid compact finns inte alls i lika många färger och den ljusaste, very light ivory, som jag behöver, säljs inte alls i Sverige. Dock finns den via en del nätaffärer och jag chansade faktiskt och beställde efter att besviket ha provat den näst ljusaste på Åhlens. Det gick hem. Jag är väldigt nöjd.

Min allra bästa julklapp var inte primärt själva asken med ögonskuggor utan det faktum att jag någon gång i början av hösten hade sagt till min Londonboende lillasyster att jag gärna skulle vilja ha Urban Decays Naked-palett, som inte såldes i Sverige, i julklapp. Sedan glömde jag bort det. Det gjorde inte hon, så på julafton fick jag inte bara en ask med alla skimriga neutrala och halvneutrala färger man kan önska sig utan dessutom en påminnelse om att jag har en syster som bryr sig så mycket om mig att hon kom ihåg vad jag hade sagt för flera månader sedan. Jag blev oändligt glad. Att man sedan dessutom kan leka med paletten närmast oupphörligt är förstås ett plus.

Jag måste dock erkänna att ögonskuggan, i större omfattning än typ beige skugga och svart liner, är en rätt ny stapelvara i mitt liv. Historiskt har läppstiftet, och då särskilt det röda läppstiftet, många dagar varit mitt enda synliga smink (för info om "synlig" läs ovan om mitt liv med Vincent Longo). Jag har föreslagit för Julia Skott att vi någon gång skulle göra en sminkvideo där vi testade alla mina röda läppstift, men att vi inte kommit oss för har väldigt lite att göra med hur bra idén är. Det är en bra idé. Vi talar trots allt om i nuläget 23 olika röda läppstift. Många av dem snarlika. Matta, blanka, mer eller mindre genomskinliga, ibland lite lite skimriga. Jag är inte särskilt förtjust i läppglans, det blir för kletigt, men lipstains är vardagens bästa vän. I år upptäckte jag ett för mig nytt sorts läppstift i Chanels Coco. Det har färgstyrkan i ett riktigt klassiskt läppstift, men texturen gör det lite enklare till vardags, man behöver ingen pensel, knappt ens spegel. Jag har två färger, Vendôme och Rivoli, där Vendôme är så när en perfekt true red man kan komma till min hud och Rivoli är blåare, lite mer bärig, lite mer emo. Och ni som skrattar åt det här med färgnamn, förstår ni inte att man blir lite lite gladare av att sätta på sig ett läppstift som heter Rivoli än om det hade hetat 034, oavsett om den ser exakt likadan ut på? Jag blir det i alla fall. Jag är ganska fånig. Jag tycker mycket om dem.

När jag vill läsa om smink finns det många fantastiska sminkbloggar därute, men när jag tänker på parfymer finns det mycket lite. När jag tänker på sminkbloggar saknar jag visserligen också Fountain, men när jag tänker på den erbarmliga bristen på intressanta svenska parfymbloggar saknas mig Fountain så att jag blir helt ledsen. Anna Hellsten är nämligen den person jag känner i världen som kan mest om parfym. Anna inte bara kan massor, hon förstår dofterna som en bra litteraturkritiker förstår romaner och hon kan skriva om dem lika bra eller ännu bättre. En av de parfymer Anna pratade om för länge sen när hon bodde i Stockholm var Narciso Rodriguez i den svarta flaskan. Jag förstod såklart varför, men den var aldrig riktigt min. När jag så alldeles nyligen på nån taxfree såg versionen For her musc collection var jag tvungen att prova. Och där var den. Den där huddoften som är som kroppsdoft fast bättre, (det är blommysk, inte könsmysk, men med tillräckligt mycket kön för att göra det intressant), som blir varm och snäll och ändå säregen på huden och som var det jag behövde för att klara mig genom mörkret. Tror jag. Det är trots allt ungefär fyra månader kvar.