Rädda barnen startade alltså en kampanj som heter "Det blir bättre". Jag hajade visserligen till, för jag har av diverse skäl aldrig uppfattat dem som särskilt homovänliga (bland annat motsatte de sig länge och öppet homoadoptioner), men trodde ändå att det fortfarande handlade om samma sak som i den amerikanska kampanjen "It gets better", dvs att vuxenvärlden försöker berätta för hbt-ungdomar att mobbningen, hånet och oförståelsen inte alltid kommer kännas lika hemsk som just nu.
Hbt-ungdomar är utsatta på ett särskilt sätt. De utsätts för hedersvåld från sina familjer, även i familjer som inte tar till fysiskt våld kan de känna sig oaccepterade, tvingade att dölja sin läggning, mobbning i skolan är mycket vanligt, utanförskapet kan kännas oöverstigligt. Hbt-ungdomar försöker begå självmord oftare än andra ungdomar.
I Sverige är detta bättre än i många andra länder. Särskilt utvecklingen i hur unga ser på homosexualitet är helt fantastiskt, särskilt bland unga tjejer ses det i stort som helt oproblematiskt i dag, en stor förändring på kort tid. Internet har hjälpt hbt-ungdomar i Grängesberg eller Hälleforsnäs att hitta människor att lita på, att känna sig hemma hos. Ändå kvarstår ett alldeles särskilt problem, där både skolkompisar och den egna familjer, också sådana som i övrigt är respektabla samhällsmedborgare och man alltså har mycket svårt att få hjälp av utomstående, kan kännas som och faktiskt vara ett hot mot den egna personen.
Rädda barnen tyckte dock inte att det här var en särskild sorts problematik. Likt de svenska debattörer som länge ville förminska problemen med hedersvåld mot unga kvinnor i vissa kulturer med att jämställa det med liksom ojämställdhet var som helst, vill Rädda Barnen nu jämställa den utsatthet som hbt-ungdomar ställs inför med de problem som barn och unga har i allmänhet. Visst, massor av barn har det svårt, men just den här specifika kampanjen handlade om hbt-ungdomar, som har en alldeles särskild situation. Det ville inte Rädda barnen acceptera.
Därför blir jag jätteglad av att RFSL ungdom nu startat kampanjen Det blir bättre, som faktiskt är en del av den internationella kampanjen med samma namn och som handlar om just de hbt-ungdomar som så sällan uppmärksammas och får hjälp. Jag tycker att ni borde stödja dem, med egna berättelser, eller med annan hjälp.
Läs också Micke Kazarnovicz som uppmärksammade mig på hur Rädda barnen försöker renommésnylta på utsatta hbt-ungdomar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du vill värna HBT-ungdomars integritet och lyfta fram deras utsatthet. Okej, men under debatten om hbt-adoptioner för sådär tio år sedan visade högröstade grupper inom gayrörelsen att man var beredd att använda adopterade barn som murbräcka för att försöka erodera fördomar och fientlighet, och man negligerade totalt att det måste komma att bli de adopterade barnen som skulle få ta smällen, i vardagen, av att både ha starkt avvikande hudfärg och fungera som skyltdockor för annorlunda familjebildningar, vilket många barn och ungdomar kan väntas ha låg förståelse för länge än. Om det hade handlat om att adoptera barn från vårt hörn av världen hade det inte funnits något att invända, men poolen för adoptionsbarn består i praktiken mest av utomeuropeiska barn. Invändningar mot det här propsandet på att få adoptera oavsett vilken situation barnen skulle hamna i viftades undan med att "om du är mot det här så hatar du bögar" eller grumliga slagord om att de måste ju få det bättre i Sverige än i sina fattiga (och barbariska?) hemländer. Det är ungefär den diskusionen du beskriver som att Rädda barnen uppvisade "homofientliga" attityder.
Man fick sin lag, men eftersom de länder som är tillgängliga att adoptera från i regel inte accepterar HBT-par som adoptivföräldrar har den på svensk botten mest haft symbolisk effekt. Men man ska ha klart för sig att adoptionsagenturer och barnhem i länder som Kina, Indien, Brasilien och Vietnam håller ögonen på frågan och i sista hand kan stänga av ett mottagarland helt om de uppfattar att deras samarbetspartners där slussar in barn till hbt-par, Under den tid debatten rasade i Sverige blev det tydligt att HBT-debattörerna helt struntade i aspekten att man förstörde för andra par som ville adoptera och att man inte heller ville gå in på hur man skulle göra inför motståndet från de länder som barnen komer ifrån. Vid en del tillfälllen kunde man höra debattörer om glatt menade på att "okej, då bluffar vi till oss ungarna för barn ska vi ha, det har vi en ovillkorlig utestående rätt till, lägg er inte i det här".
Visst är det viktigt att bekämpa fördomar mot HBT-personer men den kampen kan inte börja på skolgåden eller dagis. Barn följer oftast de slagord och attityder som gäller i deras omgivning, i gänget eller hos föräldrar och vänner, man kan i regel inte vänta sig genomtänkta och etiskt motiverade ställningstaganden (för tolerans och mot utstötning av skolbarn om det inte redan finns stark uppbackning för dessa attityder runt om dem, och då är det inte ledarsidor eller Bang vi takar om utan huir snacket faktiskt går ute iu stugorna. Om man lobbar för att homopar ska få adoptera barn från Kina eller Korea får man räkna med att dessa barn kommer att sticka ut betydligt mer än några andra barn i närheten, att de kommer att dra till sig utstötningsbeteeenden som en sockerbit drar flugor, och att barnen kommer att få tråkigheter efter sig som egentligen var avsedda för deras föräldrar. Och det under lång tid, kanske under en stor del av sin uppväxt. Det är inte en fråga om att "börja respektera då!" utan om vad man kan räkna ut skulle hända. Därför var det ansvarslöst att köra fram frågan om internationella hbt-adoptioner, och genom att göra det visade många svenska gaydebattörer och deras supporters (som Linna Johansson, Birgtgitta Ohlsson m fl) att de inte orkar tänka utanför sin lilla låda. Den svenska gayrörelsen kör i sådana här frågor bara på halvt dold moralisk utpressning och nån sorts krav på att de ska ha sin egen gräddfil, oavsett vem som får betala priset.
Väldigt udda att skriva en så lång kommentar utan att ha koll på att frågan om adoptionsrätt för samkönade föräldrar i stor utsträckning handlar om närståendeadoptioner, att barn som redan lever med två homosexuella föräldrar ska få laglig rätt också till den förälder som barnet inte delar gener med. Detta är alltså något som du (och Rädda barnen länge) vill förneka dessa barn för att det existerar fördomar i samhället. Charmigt.
Isobel: Nix, det är *internationella* adoptivbarn och deras utsatthet jag diskuterar. Debatten inför lagen dominerades totalt av den sorten, och med hyfsade skäl eftersom det vid vanliga adoptioner - de fall där ingen av adoptivföräldrarna har någon tidigare koppling till adoptivbarnet - i en allt uppslukande del av fallen handlar om internationell adoption, dessutom oftast från andra välrdsdelar. Jag ser inga problem med att HBT-par adopterar barn som fötts genom att en kompis ställt upp som surrogatmamma eller källa för sperma, men det var inte den frågan som kom i fokus när lagen lobbades in, och detta var gayrörelsens eget val. Man resonerade som så att det här är en rättvisefråga, vi ska ha allt som de strejta har och litet till, och om ungarna kommer att dra till sig förakt och mobbning när de finns där ute på skolgården så är det inte en konsekkvens av hur vi gjort. Det är skolan som inte lever upp till kraven på tolerans, och dessutom är ju barn bättre och tolerantare än vuxna. Nej, det är de inte, inte så ofta att man kan börja grunda en långsikltig drive för tolerans på hur kidsen uppträder i vardagen.
Det hade inte varit något problem att sikta på en lag som gav HBT-par rätt att adoptera i fall där barnet redan har stark koppling till familjen eller till ena föräldern, men man vägrade att föra debatten i de termerna. Det var adopotioner från Kina eller Colombia man ville ha, helst så långt bort att man helt kunde skjuta undan tanken på att barnet någonsin skulle ställa frågor om sin biologiska bakgrund eller vilja ha kontakt med sina biologiska anhöriga igen.
Sättet att resonera i den frågan var dessutom typiskt för hur gaydebattörer idag ofta lägger upp racet: man kör på en slags föreställlning att vi homosar har speciella utestående fordringar på allt, och på en egendefinierad "rättvisa", eftersom vi som grupp har varit förtryckta under lång tid. Sedan struntar man i om det man vill ha utsätter andra för risker (som i den debatt Micke för här: http://tinyurl.com/3eyhes5 med replik på http://tinyurl.com/3eqabzw) eller gör det i längden nästan omöjligt att diskutera förtryck som handlar om klass eller ekonomiskt tvång och inte om sexualitet.
Alex: Är det inte dags att lägga ner det där argumentet med att barn till homosexuella riskerar att bli mobbade? Jag är uppvuxen i en liten, liten by på landet med akademikerföräldrar som råkade vara äldre än 20 år när jag föddes, den avvikelsen lade grunden till sex år av svår mobbning. Jag har andra vänner som blivit utsatta för att deras föräldrar varit bönder, för att deras föräldrar har varit unga osv.
Jag struntar inte i att barn blir retade eller hånade, men att försöka göra alla så likformiga som möjligt är inte rätt väg att gå. I ett annat sammanhang hade nog jag och min bror smält in perfekt och inte alls setts som de ufon vi gjorde då. Sammanfattningsvis: ju mer homogent ett samhälle eller en skola är desto mindre krävs det för att bli mobbad eller för att vara annorlunda. Därför är taktiken att försöka slipa bort allt som sticker ut en helt meningslös taktik. Mobbare kommer alltid att hitta något att hacka ner på.
Oj så långa kommentarer. På vilket sätt omöjliggörs diskussioner om förtryck som handlar om klass eller ekonomiskt tvång?
Bäst att inte fråga kanske, då kommer det väl en doktorsavhandling till.
Jag ville mest säga att homosexuella och bisexuella ungdomar på mindre orter har det svårare än i storstäderna.
Intressant blogg!
Skicka en kommentar