I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you

Det här har varit ett vidrigt år. Det har också varit ett underbart år. Vid vissa tillfällen gick vidrigheterna och ljuvligheterna in i varandra så pass att det bara var slumpen som avgjorde om jag vid ett visst tillfälle panikgrät eller inte. Jag har gått från att nypa mig i armen och förundrat uttrycka min oerhörda tacksamhet över allt som varit mig givet till att tja, kanske inte ha så mycket kvar. Eller, jag trodde inte alltid det i alla fall.

Det här var året när det totala hjärnsammanbrottet faktiskt fick mig att inse att jag inte orkade med den förfärliga arbetssituation som medievärlden erbjuder. Det gick bara inte längre att bli så illa behandlad, få så uselt betalt, arbeta så mycket, helt utan skyddsnät. Jag hade min första stora stresshopklappning hösten 2009, men eftersom jag saknat fast jobb och sjukförsäkring har jag aldrig kunnat läka, aldrig haft tid att återhämta mig. Så jag har jobbat på, men med den lågintensiva utmattningsdepressionen ständigt i bakgrunden.

Under perioder har jag knappt märkt av den, som under det knappa år när jag hade ett välbetalt konsultuppdrag på deltid och samtidigt skrev min essäsamling. Då hade jag ekonomisk trygghet och framförhållning samtidigt som jag fick göra något intensivt intellektuellt meningsfullt. Då kunde jag hålla det stången. Sen upphörde konsultuppdraget och jag fick börja försörja mig som skribent igen. Då brakade det ihop. Igen.

Jag skulle kunna skriva mycket om min skilsmässa från mediebranschen, men en sak är säker, så här i efterhand är jag faktiskt glad att Expressen sade upp mitt kontrakt. Man kan tycka vad man vill om hur och varför och det ironiska i att jag kanske hade sett mig själv som för bra för dem snarare än tvärtom, men om de inte hade gjort det är risken stor att jag hade stannat kvar ändå. Så mycket älskar jag ju ändå delar av det där jobbet, så viktigt har jag inbillat mig att just mitt bidrag till debatten varit.

Som min terapeut som jag gick till i våras efter kollapsen sade efter att ha pratat med mig i tio minuter: "Du prioriterar plikt mycket högre än glädje?" Jag satt samtidigt förstummad över att jag aldrig formulerat det så för mig själv förut och över min oförståelse inför hur man skulle kunna göra på något annat sätt. Kan man det? Kan man sätta något över plikten att vara god, att göra gott? Jag inser förstås att andra gör det, men jag vet inte hur. Herregud, jag är som en relik från någon annan tidsålder. Ge mig ett svärd och en mantel när ni ändå håller på.

Jag försöker dock lära mig. Jag försöker lära mig good enough, jag försöker inse att det inte hjälper någon alls att jag går sönder när jag försöker rädda världen. Jag har också tvingats inse, vilket jag tragiskt nog aldrig gjorde förut, att det inte bara är jag som drabbas när jag hela tiden offrar mig själv. Det funkar bättre som motmedel än något annat. Jag må villigt dagtinga med mitt eget välbefinnande, men inte gärna med dem jag älskar. Jag har gjort det de här åren ändå, utan att begripa det. Jag är så hemskt ledsen. Jag försöker vara klokare nu.

Men det bra då, undrar ni kanske. Jo, det här var också året när jag fick stipendium från Författarfonden och därför kunde ha mitt livs första riktiga långa sommarsemester. Jag kan sannerligen vänja mig vid det. Det var också året när jag till slut faktiskt fick ett jobb, ett roligt, bra betalt, tillsvidareanställt heltidsjobb med sjukförsäkring och tjänstepension och betald semester och det känns som om jag vid 36 års ålder äntligen har tillåtits bli vuxen.

Är det såhär det är att vara på insidan, frågar jag mig upprepade gånger, är det såhär det var tänkt att fungera? Jag har gått med i facket för första gången i mitt liv och jag vet inte om ni förstår hur konstigt och underbart det känns. Jag har haft en sjukdag! Jag har visserligen också sjukarbetat hemma flera dagar, men ni vet, baby steps.

Det ligger något väldigt ledsamt i hur jag känner hur ångesten blir mer hanterlig med det fasta vanliga jobbet. Min inneboende skörhet och tendens till mentala bergochdalbanor finns visserligen kvar som alltid, men tar inte längre över, paralyserar inte. De är personlighetsdrag snarare än funktionshinder.

För mig är det förstås inte ledsamt, jag har ju tagit klivet in på rätt sida. Men prekariatet breder ut sig, otryggheten omfattar allt fler, tryggheten allt färre. För vissa är det säkert inga problem, i alla fall inte emotionellt. Det finns solklara fördelar med att inte ha ett vanligt fast jobb också, helt ofrivilligt har det verkligen inte varit för mig. Man slipper möten och chefer, bara det. Men för många är det våldsamt nedbrytande.

Jag visste inte ens om hurpass mycket. I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you, honey.

Nya tider

Jag sadlar om och blir statstjänsteman. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Jag börjar den 19 november jobba åt Digitaliseringskommissionen, som är en offentlig utredning med ansvar att implementera regeringens digitala agenda. Den digitala agendan, som ärligen är rätt fluffig, handlar om sådant som öppna data, it-tillgänglighet och digitalisering av kulturarvet, och kommissionens uppgift är att ta allt det där tjusiga fluffet och få ner till konkreta åtgärder och verklig förändring. Min tjänst handlar primärt om kommunikation och att hålla ihop alla intressenter på området, men det är en liten grupp och eftersom jag kan sakfrågorna kommer det ingå en del analys också.

Det känns jätteroligt alltihop. I åtminstone ett par år lämnar jag den till lika delar ystra och dystra frilanstillvaron och får lite stabilitet och normalitet i livet.

Nu ska jag köpa en dräkt och gå med i facket.

Straffet för öppenhet i öppenheten

"Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu när du söker jobb." Jag har fått höra det av flera personer på sistone. Jag skriver också just nu väldigt mycket om min ångest. Jag skriver inte särskilt mycket om anledningarna till den, men de flesta som läser mig inser sannolikt att det är rätt illa.

Ytliga bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag inte vet vad det skulle vara.

Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.

Jag har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.

Det roligaste symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.

Diskalkylin försvann på ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.

I kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot oss. Det är något att vara mycket tacksam över.

Så är det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.

Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.

Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.

Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.

Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.

Men ett av mina mål just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer. Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt, intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig att bli av med mycket av den ångest jag dras med.

Så jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta utan att få panikattacker. Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig. Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon.

Detta är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag till och med någon gång bli lycklig på facebook.

Utan hopp

En gång läste jag ett skämt i Financial Times om en man som irrar runt på en tågstation. När han till slut blir hjälpt till rätt perrong utbrister han, "Men det viktiga är väl inte vart man ska, utan var man kommer ifrån".
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.

Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.

I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.

Publicerad i Expressen 13 augusti 2011

Vi behöver matematik för att förstå världen

För en vecka sedan skrev Jonas Thente i Dagens Nyheter att svenska skolor borde ha mindre matematikundervisning. Matematiken tillhör dåtiden, påstod han, och borde ses som en specifik yrkesskicklighet som bara vissa behöver och som man kunde ta i några kurser på gymnasiet.

Det var en provokation såklart, men samtidigt för nära den verkliga naturvetenskapsanalfabetism som präglar samhället för att jag riktigt skulle kunna ignorera det. För det märks hela tiden att exempelvis journalister varken förstår matematik eller naturvetenskap.

Vid varje opinionsmätning skriver de att förändringarna är inom felmarginalen bara för att i nästa ögonblick analysera samma förändringar som vore de reella, konstaterbara. Journalister ser frågor som klimatförändringarna eller vaccinationer som debattämnen, där åsikter från konspirationsnätverket Vaken utmärkt väl kan presenteras som jämbördiga dem från Smittskyddsinstitutet, som Svenska Dagbladet nyligen gjorde.

Regeringen kan presentera en rapport om att jobbskatteavdraget haft effekter som visserligen inte är statistiskt signifikanta, men som ändå glatt återges som om de fanns på riktigt. Att något inte är statistiskt signifikant betyder alltså att man inte kunnat visa att effekten finns. Det måste man dock kunna något litet om vetenskap för att begripa.

Både politiken och ekonomin är i dag på en och samma gång oändligt komplexa och omformade till pr-ifierade oneliners som gjorda för tv-soffor och rubriker. För att kunna se igenom det, kunna begripa något av det som verkligen händer, måste man ha lite mer förkunskaper än att vid behov kunna använda en miniräknare.

Självklart behövs språk, historia, filosofi också, men utan matematik står man sig ofta slätt, inte minst i vår sifferorienterade medielogik. Då blir man lätt att manipulera för den som vet hur man presenterar siffrorna.

 Själv var jag rädd för matte när jag gick i skolan, övertygad om att jag var dum och dålig. Jag valde bort det så tidigt jag kunde. Jag ångrar det nästan varje dag. Om man ska kunna göra världen bättre måste man först kunna räkna på den.

I veckan kom också världsnyheten att man på kärnfysikerlaboratoriet CERN lyckats observera Higgs-partikeln och kommit ett steg närmare att begripa hur universum är uppbyggt. Det är det största som hänt fysiken på 40 år och genast började folk göra sig roliga över att en av forskarna använt typsnittet comic sans, som anses töntigt, i sin presentation.

Vi kan alla olika saker. Vissa försöker förstå universum, andra kan typsnitt. Att de senare anser sig coolare än de förra är outsägligt sorgligt. Jag vet inte om Jonas Thente tycker att typsnitt tillhör framtiden.

Publicerad i Dalarnas tidningar den 7 juli 2012.

Svaret är alltid ja

"När det inte går som han vill när han försöker skriva blir han ibland så arg att han knycklar ihop pappret och kastar iväg det."

Vi tittade på varann därinne på förskolans kvartssamtal. Försökte låta bli att skratta. Log i stället. Inombords bubblade det av kärlek. Han är min unge, alright. Jag kanske skriver på en lite mer avancerad nivå än han som hittills mest mödosamt försöker forma bokstäver på pappret, men den uppblossande ilskan när det inte går som man vill är exakt som min egen.

Det var likadant tidigare på morgonen. Vi sjöng för honom och han fick paket men vi hann inte bygga hela den nya legobyggsatsen innan vi skulle iväg. Han blev jättearg och skrek och sparkade och jag blev jättearg och skrek och stampade därifrån. Inifrån badrummet där jag ångade av mig hörde jag stora S säga: "Du är precis som din mamma. Ni borde skärpa er båda två."

Alldeles nyss bodde han i min kropp. Nu är han en egen person med minst lika stark vilja som jag och jag förstår fortfarande efter fem år inte ens hur det är möjligt att älska någon så mycket.

Jag har nog givit upp tanken på att få fler barn nu, men ibland känner jag att det kanske är lika bra. Jag vet att människor som har fler säger att man kan älska dem allihop lika mycket, men hur mycket kärlek finns det i världen? Hur mycket finns det i en människa? Jag visste inte att det fanns så här mycket i mig.

För ett år sen, när han fyllde fyra, skrev jag det här. Vi pratade om det i går kväll innan han skulle sova, att jag för fem år sen inte ens visste att han skulle komma ut i dag. Att jag vaknade på natten och kände att det var dags, att han inte ville vara inne i min mage längre. Han ville ut och upptäcka världen. Ut och upptäcka oss.

Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur det kändes när jag fick honom i famnen första gången, hur jag såg på honom och hur kärleken som kändes ofattbar redan då bara har fortsatt att växa. "Man älskar värre och värre", säger Sofia hotfullt till farmor i Sommarboken, som svar på hur man gör om någon inte älskar en tillbaka. Så är det att vara förälder också. Man älskar värre och värre. "Visst älskar du mig till och med när du är jättearg?" frågar han ibland och han vet att svaret är ja. Alltid ja.

Som att vara barn

Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck.

Jag var 19 när jag läste Tranströmers dikt Som att vara barn första gången. Enligt gängse uttolkare handlar dikten, ja hela diktsamlingen Sorgegondolen som den ingår i, om sjukdom och död, ytterst kanske om Tranströmers egna stroke som bland allting annat gjorde det oändligt svårt att fortsätta skriva.

Den där strofen är, i min emotionella och mer bokstavliga tolkning, botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. "Du får inte bestämma över mig."

Det har varit det mest plågsamma med hela den här den evighetslånga och i tilltagande grad vansinnestråkiga kulturdebatten om klasshat. Att alla dessa förnuftiga välartade vita heterosexuella liberala medelklassmän saknar all känslomässig insikt och förståelse för hatets självklarhet. Nej, hat är inte en särskilt klok utgångspunkt för konkret politik. Det brukar inte gå väl. Men som politisk känsla är hatet ändå där, oomkullrunkeligt.

Eller ja, det är det för alla oss som upplevt maktlösheten inför den andres övertag, som minns vårt inre barn, som ser på våra egna och inser och accepterar att de faktiskt hatar oss när vi tvingar dem att ha i alla fall lite kläder på sig, att städa efter sig, att låta bli att slåss, att låta bli att springa ut i gatan.

Det är en plågsam del i föräldraskapet, men vissa saker förstår man inte tillräckligt bra när man är 5 år för att kunna bestämma själv. Det är min uppgift att stå ut med hatet i hans ögon.

Det är självklart att hata den som bestämmer över en. Det är självklart att hata den som utsätter en för kränkningar, oavsett om det är att man som 5-åring tvingas ha på sig byxor eller om man som vuxen har en chef som lagt ett så snålt schema att man inte hinner gå på toaletten och när man påpekar det får man svaret att då får man väl hålla sig. Det är självklart att hata en stat som anser sig ha rätt att tvångssterilisera en för att man vill ha rätt könssiffra i sitt personnummer, eller att hata människor som har alla möjligheter om man själv har inga. Det är självklart att hata när man ser hur makten skor sig, hur den roffar åt sig utifrån sina privilegier, hur den förminskar och förlöjligar andras behov och verklighetsbild.

Jag vill inte göra det till en fråga om vilken grupp man själv tillhör, för jag tror på möjligheten att se bortom sina egna erfarenheter, men jag tror samtidigt inte att det är en slump att de som upprörs mest över andra människors hat själva befinner sig i normalitetens hjärta.

Jens Liljestrand skriver oefterhärmligt överlägset i dag att han lärt sig "av diskussionen att människan krymper av hat". Visste du verkligen inte det innan, Jens? Det är samma mynt från andra sidan, har man inte känt hatet vet man varken hur förlamande det är eller hur ofrånkomligt.

Jag hatar nästan varje dag. Det är en personlighetsfråga förstås, men jag känner hatet, lider av det, det förvrider mig och driver mig vidare. Jag tror inte att det är så hälsosamt alltid, det visar mina återkommande sammanbrott på om inte annat. Jag intellektualiserar också hatet många steg från den spontana reaktionen att jag exempelvis läser om det här och hatar män (särskilt män på internet) till att jag skriver något om patriarkatets vidriga instängning i trånga mans- och kvinnofållor eller läser det här och hatar Obama till att jag skriver nåt om att han är George W Bush på anabola. Men hatet mot övermakt och maktlöshet är grunden i min politiska gärning.

Klasshatsdebatten har på ett intressant sätt illustrerat detta att jag politiskt solklart är mer till höger än till vänster (låt oss kalla det team Branting/Staaf snarare än team Lenin) men att jag emotionellt inte står ut med borgerligheten. Jag tror också att kombinationen av kapitalism och välfärdsstat är vägen framåt (och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes), men det är ju just för att jag ser hatet och var det kommer ifrån.

Den som utsätts för övergrepp hatar. Den som saknar makt hatar. Det är nog smartare att försöka minimera grunden för övergrepp och orättvisor än att tillrättavisa den maktlöse för att han inte bär sitt underläge med mer värdighet.

Trosuppfattningar om offentlig sektor

I dag skriver PJ Anders Linder i SvD i sin stora söndagstext om att vi måste "sätta fart på offentlig sektor". Utgångspunkten är en McKinsey-rapport om tillväxt i svensk ekonomi. Rapporten, och Linder, konstaterar att det är exportindustrin som under de senaste 20 åren varit tillväxtmotorn i ekonomin, och att andra sektorer, särskilt offentlig sektor, tvärtom stått stilla. "Den offentliga sektorn har snarare fallande än stigande produktivitet" (citat som återfinns i både rapporten och artikeln).

Kan det verkligen vara sant? Utvecklingen i skolan har visserligen varit dålig, men se på sjukvården och hur många sjukdomar som i dag botas som för bara 15-20 år sedan var dödliga. Svensk cancervård har exempelvis högre överlevnad än i nästan alla andra länder (topp tre i Europa, konstaterat i en artikel i medicintidskriften The Lancet), en jämförande studie från SKL visade också att svensk vård står sig mycket väl i internationell konkurrens, både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet. Om man ser på förskolan har den under de senaste 20 åren utvecklats till mer och mer av pedagogiskt innehåll, och även om det är en smakfråga om man anser att det är bättre än mer lekfokuserad barnpassning finns det vissa skäl att påstå att värdet av verksamheten ökat. Samtidigt minskade den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP från 58,7 procent år 2000 till 53,9 procent år 2009.

Jag läste därför McKinsey-rapporten, för att se vad det var som hade stått stilla. Det är notoriskt svårt att mäta produktivitet i offentlig sektor och det finns ju olika mått man kan ta till. Jag hittade dock en fotnot om vad som mäts:

"Produktiviteten i offentlig sektor har inte mätts historiskt i nationalräkenskaperna, bland annat för att det på grund av avsaknad av en prissättningsmekanism är svårt att mäta kvantitet och kvalitet i de olika tjänster som produceras, då de ej prissätts. Istället används kostnaden (i form av utbetalda löner och sociala avgifter med tillägg för kapitalförslitning) som ersättning för förädlingsvärdet. Produktivitetstillväxten definieras som ökningen i förädlingsvärde (kostnader) dividerat med ökningen i sysselsättning. Då förädlingsvärdet i en stor del av den offentliga sektorns verksamhet fastprisberäknas med hjälp av arbetade timmar blev produktivitetstillväxten definitionsmässigt nära noll."

Det man har mätt är alltså löneökningarna i förhållande till förändringen av hur många som jobbar i offentlig sektor? Och eftersom folk som jobbar i offentlig sektor inte har fått några direkta löneökningar, och inte heller blivit våldsamt färre, antas att produktiviteten inte heller ökat.

Den skrift som McKinseyrapporten i sin tur hänvisar till, ESO-rapporten "Förutsättningar för en samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor" skriver att: "För att mått på produktivitet ska vara meningsfulla att tolka behöver man ta hänsyn till kvalitetsförändringar." De skriver också att det är "svårt att ge en samlad bild av kvalitetsutvecklingen i kommuner och landsting." och "För att det ska vara meningsfullt att använda nationalräkenskapernas produktivitetsmått krävs därför att metoderna för kvalitetsjustering utvecklas."

"En generell slutsats av genomgången är att det inte sker några stora förändringar i kvalitet över tid. Det kan bero på två saker, dels att kvaliteten i de offentliga tjänsterna är relativt stabil över tid, dels att måtten inte riktigt fångar de förändringar som faktiskt sker."

Om de specifika siffror som återfinns i en tabell i McKinsey-rapporten om produktivitetsökning 2002-2008 skriver Statskontoret för ESO att "bör man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån de redovisade måtten."

Av allting jag kan läsa mig till så går det alltså inte att säga särskilt mycket alls om vare sig produktivitetsutvecklingen eller kvalitetsutvecklingen i offentlig sektor. Vi mäter helt enkelt inte tillräckligt smart för att kunna dra några slutsatser alls.  Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande.

Detta "vi vet inte egentligen särskilt mycket" omvandlas ändå till glasklara slutsatser i såväl rapporter från managementkonsulter som helsidesartiklar i Svenska Dagbladet. Det är svårt att skaka av sig tanken att det kanske kan ligga en politisk önskan i bakgrunden, att vissa människor gärna vill hävda att det inte finns någon produktivitetsutveckling i offentlig sektor. Och det kan man väl vilja. Men man kan inte visa det. Inte med några tillgängliga siffror i alla fall. Det är alltså enbart en trosuppfattning. Sådana bör nog lika lite i det här fallet som i några andra ligga till grund för politik.

ps. Jag hävdar verkligen inte att det inte finns möjliga effektiviseringar att göra i offentlig sektor. Det finns det helt säkert. I McKinsey-rapporten finns rentav flera rimliga förslag på hur man skulle kunna nå dit.

Det vore kul om borgerlig idédebatt handlade om mer än hur alliansen ska vinna val

I går var jag på releasefest med Neo och inledde efter blott fem minuter mer normalt roséminglande en lång föreläsning om socialförsäkringar och riskomfördelning för den stackars Fokus-Tårtan (ibland känd som Torbjörn Nilsson). Han log tappert och försökte att inte låtsas om detta faux pas i festsammanhang. Jag har nu rätt udda intressen.

Där framme diskuterade PJ Anders Linder, PM Nilsson och Tove Lifvendahl borgerlighetens idéutveckling. Eller de påstods i alla fall diskutera det. I själva verket handlade extremt lite om just idéutveckling och nästan allt om vad de borgerliga partierna borde prata om för att vinna val, på kort eller lång sikt. Man kan tycka att det är lite olika saker. (Tove Lifvendahl har skrivit en del kloka saker om samtalet här.)

Men i Sverige görs mycket liten skillnad på det. Med engelska ord, vi gör nästan aldrig skillnad på policy och politics, alla politiska idéer mäts mot om de passar under utgiftstaket, hur de går att finansiera och om de går att genomföra under mandatperioden. När jag jobbade som ledarskribent brukade jag säga att det korta perspektivet där gör att man blir lite dum. Om man bara tänker tankar som går att formulera i 3000 tecken till morgondagens tidning blir ens tänkande med tiden rätt begränsat. Samma sak gäller för den politiska debatten i stort. Om alla tankar måste utgå från den krassa verkligheten i regeringskansliet blir det inte så himla mycket tänkt.

Nu tycker jag förvisso att regeringen bör ha koll på the nitty gritty of regerandet. Pragmatism är utmärkt för den som försöker genomföra politik, sy ihop koalitioner och styra landet. Just politiker får gärna hålla sig ifrån storslagna visioner och i stället tillsätta utredningar som ser till att vi får system som faktiskt fungerar i praktiken.

Men alla som håller på med politik i meningen tänker och argumenterar kring samhället är inte politiker. Alla behöver inte följa budgetprocessen, alla behöver inte lägga fullständiga förslag, färdiga för proposition. Det finns ett stort, och i Sverige i huvudsak tomt, utrymme också bortom den sortens politik, där man kan tänka och prata om helt andra saker, på helt andra sätt.

Det utrymmet skulle kunna fyllas av traditionella ledarsidor, om de nu inte främst reagerade på det politikerna ovan sade och följaktligen också upprört skrev om underfinansieringen av politiska förslag från andra sidan blockgränsen eller analyser av vad det betyder att partier rör sig upp eller ner i opinionsmätningarna. Det skulle också kunna fyllas av kultursidorna, om dessa nu upplät mer utrymme till texter från människor som tänker hellre än till sånt om någons magkänsla inför samtiden. Det där sista var kanske orättvist, det finns faktiskt massor av bra texter på kultursidorna också. De stora kulturdebatterna däremot tenderar att utlösas av de banalaste tankarna/känslorna. Det säger något lite ledsamt om alla oss som deltar i dem.

Utrymmet skulle också kunna fyllas av tankesmedjor, men även där är pragmatismen ofta ledstjärna, och på vänsterkanten verkar förresten pengarna dras in också till mycket framgångsrika projekt som Dagens Arena. Det senare är helt obegripligt, men vänstern tycks på det stora hela inte begripa poängen med att folk tänker och opinionsbildar utanför partierna.

Det är inte som om det saknas områden att prata om. Hur vill vi att välfärdsstaten ska fungera till exempel, för att återgå till gårdagskvällens festkonversation, och varför vill vi det? I botten av något så prosaiskt som socialförsäkringar finns djupt ideologiska överväganden. Vilken modell ger mest frihet?

Hur räddar vi marknadsekonomin från att trilla ner i antimarknader och privilegiesystem? I debatten om eurokrisen och bankerna får jag exempelvis oftast medhåll både från vänstern och från nyliberaler medan mer allmänborgerliga blir oroliga över systemkritiken. Jag gillar inte revolutioner, men jag vill inte ha ett svart hjärta av socialism för de rika i det vi i övrigt kallar marknad. Hur ska vi göra för att utvidga marknaden med marknadens logik också till dem?

Varför är det så bra med invandring och mångkultur? Just nu håller det på att sätta sig en bild av att tänkande svensk borgerlighet främst problematiserar invandring, ledande personer inom borgerlig idéproduktion uttrycker gång på gång sådana uppfattningar. Mitt privata intryck är att de flesta inom borgerligheten inte alls håller med, men ändå får vi ingen seriös diskussion. Kanske upplevs entusiasm inför invandring och mångkultur som otillräckligt konkret och alltför fluffigt visionärt. Kanske avskräcks vissa av breivikandet i diskussionerna med vänstern, när nu ens kompisar angrips med så hårda ord är det bättre att hålla tyst fast man inte håller med dem i sakfrågan.

Jag vill ha mer borgerlig idédebatt. Det vore kul om den inte bara handlade om hur alliansen ska vinna valen.

Sänk skatten också för de fattigaste

"Jobbskatteavdraget."
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.

Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst frihetsökning.

För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.

Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.

Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.

Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.

Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.

Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.

Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.

Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.

I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.  

Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.

En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.

Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.

Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.

Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.

Publicerad i Expressen den 21 april 2012

Sluta etnifiera sociala fiaskon

"Medelåldern för den här typen av brottslighet är 38 år. Det är ingen lekstuga. Vi måste hålla fokus rätt."

Det sade justitieminister Beatrice Ask i en riksdags-debatt om organiserad brottslighet förra veckan, efter den senaste tidens uppmärksammade mord i Malmö. Det var som svar på att andra debattörer ville tala om skolans misslyckanden och om social utsatthet. Vi får gissa att justitieministern tror att kriminella springer fram ur varandras huvuden, fullt beväpnade, i vuxen ålder.

I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.

Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.

En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.

Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.

Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.

Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.

I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.

I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.

För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.

I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.


När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.

Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare. 

Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.

Publicerades i Expressen 25 februari 2012

Vid 40 jämnt är man ett skämt

Höj pensionsåldern till 75. Ja, riktigt så sade inte Fredrik Reinfeldt i den där intervjun i veckan, men det tolkades så och rasades därefter.

Vad han sade var att man ska få jobba till 75 om man vill, och det är bra om folk vill jobba lite längre. Mindre kontroversiellt förstås, men egentligen inte mindre problematiskt. Om man ser nyktert på frågan tror jag att de flesta inser att vi på sikt behöver jobba mer än vi gör i dag, om inte fler timmar så med högre produktivitet.

Inte för att rädda pensionssystemet, det är robust konstruerat, men för att vi ska få okej pension likaväl som okej villkor i andra sammanhang. Antingen det eller ändra livsstil rätt dramatiskt, konsumera mindre, resa mindre, låna mindre, efterfråga mindre avancerad vård. På det sättet framstår statsministerns uttalande som helt trivialt.

 Nu är det förvisso konstigt att fokusera så på antalet arbetstimmar. På lång sikt är det betydligt mer oroande att svenska företag drar ner på forskning och utveckling till förmån för kortsiktiga vinster än att människor drömmer om att gå i tidig pension.

Men för all del, låt oss för resonemangets skull acceptera premissen att vi måste jobba längre tid. Är det då självklart att öka tiden i slutet av arbetslivet? Svensk ungdomsarbetslöshet ligger skyhögt över våra grannländer - vore det då inte i viktigare att få ungdomar som vill arbeta i jobb? Om vi nu ser det som en samhällsekonomisk fråga alltså, och inte en fråga om att enskilda ska slippa tvingas hem i förtid.

Tyvärr sker det senare också. Svensk arbetsmarknad är uttalat åldersfixerad, i en undersökning från Riksförsäkringsverket förklarade 7 av 10 personalchefer att de aldrig anställer någon över 50. Rekryterare klagar på att företagen bara är intresserade av personer i 35-årsåldern, närmast oavsett vilka kvalifikationer som efterfrågas. Det gäller också på de allra högsta positionerna.

Hösten 2010 dömdes Arbetsförmedlingen själv för åldersdiskriminering av en 62-årig kvinna som förbigåtts av mindre kvalificerade till en tjänst som jobbcoach. Diskrimineringen börjar dock längre ner än så, enligt fackförbundet Civilekonomerna börjar det bli svårt för deras medlemmar att få jobb redan efter 40. Det är en mycket kort tid när man anses platsa.

Om företagen väljer bort 45-åringar av åldersskäl, vilken nytta gör ökad pensionsålder? Också i politiken rensas erfarna bort till förmån för de fräscha och formbara.

I SVT-dokumentären "De oförsäkrade" visades nyss ett annan del av åldersdilemmat. Alldeles för många jobb är inte anpassade för att man ska orka ett helt yrkesliv. Här handlade det om vården, där ungefär 2 500 kvinnor anmälde en arbetsskada eller arbetssjukdom förra året.

Dokumentären berörde hur svårt det är att alls få vårdjobbsskador erkända som arbetsskador, men det större problemet är att så många skadas. Att jobbet, ofta i offentlig sektor dessutom, är så illa planerat att de anställda tvingas betala med sina kroppar.

Visst kan olyckor alltid hända, men de händer lättare när personalstyrkan är så slimmad att en får lyfta det två borde hjälpas åt med.

LO-kvinnor orkar i dag knappt jobba längre än till 60. Det är lätt att förstå upprördheten över Reinfeldts utspel. Om vi alls ska klara av att arbeta mer finns det fler saker att ändra på än pensionsåldern.

Publicerad i Expressen den 11 februari 2012

Svensk folkeparti

Så tog de steget till slut. Folkpartiet populisterna.

För den som eftersträvar en öppen och human invandringspolitik var tisdagskvällen inte särskilt munter. Regeringen tänker föreslå övergångsregler för medborgarna i de nya EU-länderna. Hit vill vi inte ha någon "social turism", med statsministerns ord.

Som om vi inte redan behövde upp till 120 000 nya par händer i omsorgssektorn varje år, enligt en rapport från Kommunal. Och innan bläcket ens hunnit torka på moderaternas försäkran om att de inte tänkte hjälpa socialdemokraterna att skärpa asylreglerna, förklarade Lars Leijonborg att han tvärtom gärna ger regeringen en hjälpande hand.

 "Vi vill bryta den blockering som har blivit på det här området", sade folkpartiledaren till Aktuellt i går kväll. Man kan bara tolka det som att han varit bekymrad över att regeringen och riksdagsmajoriteten haft olika uppfattningar. Folkpartiets invandringspolitiske talesman Erik Ullenhag fyllde i med att "i stället för att passivt säga nej till regeringens förslag är det bättre att försöka få en majoritet för en rättssäker asylprocess".

Ullenhag tycks ha glömt bort att det redan finns en riksdagsmajoritet för en mer rättssäker asylprocess. Den innehåller bara inte socialdemokraterna. Det fanns åtminstone en sådan majoritet innan folkpartiet bestämde sig för att göra gemensam sak med regeringen. Samma regering som bit för bit infört en invandringspolitik som är en kopia av ny demokratis.

 Ullenhag själv måste rimligen inse vilken pinsam figur han blivit. I flera år har han kritiserat den omänskliga socialdemokratiska flyktingpolitiken. Han har föreslagit amnesti för gömda flyktingar, protesterat mot det egna partiets krav på språktest för invandrare och med hetta försvarat partiet mot de anklagelser om smygrasism som kom i samband med förra valet. Den sextonde januari i år, alltså för drygt två veckor sedan, sade han till DN att migrationsministerns beslut att lägga fram förslaget om skärpta asylregler var ett "chicken-race".

Ministern hoppades på att något parti i riksdagen skulle ge vika. "Jag är tveksam till om hon lyckas", sade Ullenhag då. Han definierade också i samma artikel regeringens politik som: "handlingskraftig när det gäller hårda tag mot flyktingar, men handlingsförlamad när det gäller medmänsklighet". Den politiken röstar nu folkpartiet för.

Fram till i går kväll gällde alltså oron hos oss som tror på en generös politik moderaterna. De liberala krafterna inom det partiet gick en hård rond mot de gamla invandringsmotståndarna, och avgick med segern nu i helgen. Då andades vi ut. Nu får väl regeringen inse att den inte har en majoritet för sin flyktingfientlighet, tänkte vi.

Men då hade vi inte räknat med folkpartiet. Det är nu hög tid att partiet byter ut den gamla mossiga etiketten "liberalerna" mot en som passar bättre. Folkpartiet populisterna. Eller varför inte svensk folkeparti.

För folkpartiet hämtar sin inspiration från vårt södra grannland. Där har ju ett annat före detta liberalt parti upptäckt hur man kan nå 30-procentsnivån. Och det är väl folkpartiets mål i nästa val.

Den här ledaren publicerades osignerad i Expressen den 4 februari 2004. Det var PM Nilsson som satte rubriken Svensk Folkeparti.

Vi måste tala om Paulina Neuding, eller en enkel appell om att vi kanske kan försöka argumentera i stället för att kasta saker på varann

Så detta var alltså dagen när någon skriver i tidningen att en god vän till mig hatar en annan god väns gulliga tjocka bebis. Jag kan inte komma förbi det. Jag kan inte komma förbi att alltihop känns så bisarrt insyltat, att mina personliga vänskapsrelationer blir till symboler för politiska skyttegravar, och just denna gegga har gjort att jag mycket länge inte skrivit om det över huvud taget. Det funkar inte att skriva i tidningen om människor man älskar som om man inte kände dem.

Så ni må ha talat om Paulina Neuding, men jag har inte gjort det. Hon är en av mina bästa vänner och en av mina bästa människor och vi är emellanåt så oense att jag gråter av ilska. Jag gråter privat, dock. Inte i offentligheten. Jag skriver förstås offentligt om den ledsamma utvecklingen i svensk tänkande borgerlighet där man hellre problematiserar invandring än bejakar den, men jag har hållit mig borta från allt det, ibland rättmätiga, ibland överdrivna, rasandet mot just hennes texter. Kanske är det inte hållbart i längden, men jag har dragit den gränsen av helt personliga skäl.

Men nu kan jag inte hålla det privat längre. För i dag skriver alltså Karin Pettersson i Aftonbladet att Paulina Neuding påstått att "anti­semitismen i Malmö växer sig starkare i takt med att muslimerna ­föder fler barn" samt att detta tänkande vetter "i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis."

Jaha. I den yttersta förlängningen.

Låt oss då gå till den där artikeln i Jerusalem Post. Den var rätt obehaglig i sitt undanviftande av sociala faktorer kring kriminalitet och den där meningen om Mohammedbebisar var extremt olämplig. "In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority."

Det här är ett språkbruk som används i eurabia-sammanhang, och där syftar det på, och följs upp av haranger om, hur alla dessa bebisar och ungdomar hotar Europa genom sin själva existens och muslimska essentialitet. Neuding har dock vid upprepade tillfällen sagt att hon inte alls menade det så. Eftersom vi inte har register över religiös tillhörighet i Sverige säger hon att hon använde dessa fakta för att visa hur den malmöitiska demografin förändrats.

Personligen tycker jag att det var huvudlöst skrivet. Även om man inte menar samma sak som eurabiisterna, eller alldeles särskilt när man inte menar det, bör man inte använda deras retoriska figurer. Ord betyder något för dem som lyssnar också, oavsett vad man själv tycker sig mena. Jonathan Leman skrev bra om det. Kommentarsfältet på JP blev för övrigt snabbt fyllt av glada rasister.

Det helt reella och plågsamma problemet med den malmöitiska antisemitismen ligger ju heller inte i antalet muslimer i Malmö utan i att alldeles för många ungdomar där dras till islamsk extremism där antisemitism ofta är en integrerad del. Om man vill komma åt det problemet är det också rätt dumt att bortse från faktorer som livslång fattigdom och usla skolor.

Ali Esbati skriver klokt om den generella otäcka utvecklingen här, även om han också tolkar Neudings Jerusalem Post-text på ett sätt som hon uttryckligen sagt att hon inte menade. Han påstår dock inte att detta i förlängningen innebär att hon hatar hans dotter. Kanske skulle man ha kunnat förstå om han gjorde det, det var trots allt hans sexmånadersbebis som Breivik i rätten häromdagen pekade ut som ett bevis på samhällets degenerering och som ett argument för att det vore rätt att mörda barnets mamma.

Det går inte att ta in. Knappt ens som förbipasserande nyheter, än mindre när det handlar om människor man tycker mycket om.

Och kanske är det just närheten till ett massmord, att så många i den svenska politiska debatten faktiskt känner människor som blev mördade eller knappt undkom att bli mördade på Utöya den 22 juli förra året, som gör att vi inte förmår tala om det som händer politiskt.

Varje debatt kollapsar i huvudlösa anklagelser, som i sin tur är lätta att vifta undan, och så fortsätter dansen. Ja, vi måste se att Breiviks mord på tonåringar handlade om politik, om politisk terrorism. Ja, det finns ett generellt samhällsklimat där inte bara extremhögern utan också tongivande delar av borgerligheten, i Sverige likaväl som i resten av Europa, rört sig åt ett håll där invandring, och då primärt muslimsk invandring, mest ses som potentiella problem. Där allt färre står upp för att invandring i sig är bra, att pluralism är bra, att multikulturalism är vägen framåt i meningen att många olika kulturer visst kan leva fredligt sida vid sida, ofta flera olika inne i varje människa.

Jag är mycket bekymrad över den här utvecklingen. Men att säga att personer som på olika sätt deltar i den "i förlängningen" skulle hata bebisar? Det är som att säga att människor som är för högre skatt "i förlängningen" vill mörda direktörer och införa stalinism. Visst, det säger kanske enstaka galna högerdebattörer också, men de tas lyckligtvis sällan på allvar.

Jag förstår att man ibland använder kraftuttryck man kanske inte fullt menar, själv twittrar jag t ex ibland om att jag hatar hela mänskligheten och längtar efter kärnvapenannihilationen. Det gör jag inte, egentligen.

Men det här är en för viktig diskussion för att förvandlas till gyttjebrottning. Folk har kastat Breivik på varann i mer än ett halvår nu, och nu har alltså ammunitionssökandet gått vidare till en ljuvlig liten flicka. Man kan hoppas att detta är slutpunkten. Nu kan väl inte smutskastningsstrategin komma längre. Kan vi inte snälla börja argumentera i stället?

Hejdå Expressen

Som ni kanske redan sett på annat håll så sade Expressen i går upp mitt kontrakt och jag kommer inte längre skriva på ledarsidan. Det känns ju lite konstigt. Nå, jag letade redan andra jobb, men nu blir det lite mer akut.

Ska också skynda mig att lägga ut alla mina gamla artiklar här i arkivet innan Expressen kanske tar bort dem från nätet.

Pengar och kön

Nyligen tillfrågades jag om att skriva i en antologi om internet, individer, rättigheter, nåt sånt. Ja, det känns lite 2009, men bara för att frågorna inte är heta i debatten fattas fortfarande beslut som om datalagringen och visst kan jag kanske bidra med något förhoppningsfullt intressant. "Jag har en skral budget" varnar redaktören, samtidigt som han oroar sig över den sneda könsbalansen.

Jag har hört det så många gånger. Jag har faktiskt hört exakt detta förut, med undantaget att redaktörerna då inte själva sade något om den pinsamma könsfördelningen på den i sak utmärkta produkt som till slut kom ut. Jag har skrivit om det förr också, att jag tillfrågades att skriva i Efter the pirate bay, en antologi som Pelle Snickars på Kungliga biblioteket satte samman, men att jag tvingades tacka nej eftersom det utgick en blott symbolisk ersättning för dels en längre essä, dels deltagande i ett antal seminarier. De flesta andra som skrev hade högbetalda jobb och/eller jobb där skrivande av den här texten gick att passa in i andra arbetsuppgifter. För mig skulle det däremot ha inneburit ungefär en månads gratisarbete. Nå, jag tackade nej, inga konstigheter. I den slutliga boken var 16 skribenter män, 1 kvinna. 16-1. Det däremot är rätt anmärkningsvärt.

Senare fick jag reda på att en annan frilansskribent, en man, hade lyckats förhandla upp sitt arvode. Han blev irriterad över att jag såg det ur ett könsperspektiv.

När jag nu sökte på antologin, för att fundera på vad man skulle kunna skriva i den nya upptäcker jag att också Snickars själv visst irriterades över detta. Det var ju, ansåg Snickars, mitt fel att antologin skrevs av 16 män och en kvinna. Jag hade ju tackat nej. Det var uppenbarligen mitt ansvar att med gratisarbete främja jämställdheten, snarare än hans att t ex omfördela resurserna så att man kunde ge mer betalt åt kvinnliga frilansskribenter än åt manliga fast anställda akademiker så att de förra skulle ha råd att delta. Om man nu tyckte att det var viktigt med könsbalans.

Jag blir lite trött.

Ork: slut

"När vi var där höll jag också på med något sammanbrott." Jag såg bilder från ett vårigt Amsterdam i tidningen i morse och kommenterade med det jag främst minns från vår weekend där för ett par år sedan. Jag jobbade nästan hela tiden, kämpade med att hitta nät nog att maila i väg artiklar och höll hjärtklappningen och andnöden bara precis stången. Mellan varven promenader och kaféer och solsken förstås.

Jag vet inte hur ofta jag brutit ihop, men kanske ett par tre gånger om åren de senaste åren. Lite olika allvarligt, från den där gången när jag slutade klara av att hitta i stan och bara låg hemma med en filt över huvudet och ibland en bebis i famnen i ett par månader till de kortare enklare versionerna där det räckt med ett par veckors stillhet och extra träning för att komma igen.

Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.

Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.

Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.

I den där kollapsen med orienteringsförmågeförlusten och filt-över-huvet-behovet, det var hösten 2009, kom den akuta krisen plötsligt. Jag deltog i ett panelsamtal och skulle köpa strumpbyxor på vägen hem och började gråta utanför Lindex utan att kunna sluta. Jag hade ett antal deadlines den veckan och ringde en fast uppdragsgivare för att berätta om läget och se om man eventuellt kunde skjuta fram min text en vecka. "Jag utgår från att du prioriterar oss", blev svaret. Hen frågade inte ens hur det var med mig.

Sådana är villkoren alltså, så mycket omsorg finns om också fasta frilansar.

Jag vill gärna påpeka att det dock inte alltid är så. I samband med sammanbrottet helt nyligen hade jag också deadlines och flera av redaktörerna då var tvärtom oändligt förstående. Vanlig mänsklig snällhet, man blir närmast förvånad av att träffa på den.

Det vanliga är ju att bli illa behandlad. Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast. Till sist föreställer man sig hur de fast anställda med sina (i jämförelse) fantasilöner och semesterersättningar och friskvårdsbidrag sitter där och skrattar hånfullt och överlägset åt oss. "Haha, de gick med på det där också. Att de inte fattar hur löjliga de är. Hahahahahahaha." När de sedan pratar direkt med oss är det med låtsad omsorg i rösten: "nej, det går tyvärr inte att höja ersättningen, det går inte i budgeten" (men själva får de förstås minst en 5 procent högre per år. Löneökningar är något heeeeeelt annat, ju.)

Jag vet hur bitter jag låter. Hur hatisk. Säkert kommer det komma någon glad anonym i kommentarerna som förklarar att det här bara är medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier eller någon spännande kombination av de två.

Och det stämmer förstås. Jag vet att jag på mina bra dagar är en av Sveriges allra bästa politiska skribenter. Eftersom jag vet det tycker jag att det borde funka att försörja sig på det. Men jag vet ju precis lika mycket att det inte gör det, att ingen är beredd att betala för det. Hela tiden har jag trott att det skulle bli bättre när jag bara blev mer etablerad, när jag bara blev kändare, men nej. Efter varje sammanbrott har jag tänkt att jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer så jag håller ångesten borta, jag har plockat upp något pr-jobb som givit lite extra pengar ett tag och så har det känts okej. Men så kommer man tillbaka till den bransch man försöker verka i, och inser att jo, det är faktiskt lika vidrigt som jag trodde.

Denna jävla idé att just det jag skriver skulle vara särskilt viktigt, att just jag har ett ansvar att säga saker som andra inte säger. Hybrisen är fenomenal.

Men jag orkar inte längre. Det ingen annan vill betala för i ersättning betalar jag själv med kroppen. Jag är för gammal för det här. Jag orkade när jag var yngre, men det är så tydligt att det bara inte fungerar längre. Kollapserna kommer tätare, tyngre. Jag tror att jag är rätt bra på att skydda mitt barn, han vet att det inte är hans fel att jag är ledsen så ofta, men jag vill inte vara en sådan mamma i längden.

Så jag söker jobb nu. Uppdrag, jobb, vad som helst. Jag är öppen för förslag. Ett krav är att man ska vilja behandla mig väl.

EU:s prekapitalistiska moralism

81 procent av grekerna anser i en ny opinionsundersökning att Tyskland försöker etablera ny dominans över Europa genom sin ekonomiska makt. 77 procent tror att målet är ett ”Fjärde rike”.

Att det eurosamarbete som skulle leda till fredens och gemenskapens Europa inte tycks ha fungerat kan vem som helst se. I norr ser vi på grekerna med förakt och skriver överlägsna kolumner om deras bristande förstånd och rationalitet, ja nästan som vildar är dom, knappt man tror att de är européer.

Det finns olika sätt att behandla den som hamnat i total skuldkris. Man kan bestämma sig för att låntagaren till varje pris ska betala, om så med det skålpund kött som Shylock en gång begärde av Antonio. Fram till i mitten av 1800-talet fängslades ofta skuldsatta som inte kunde betala, vilket tyvärr gjorde att de inte kunde arbeta och alltså aldrig kunde betala tillbaka lånen. Inte jättepraktiskt för någon inblandad.

Eller så kan man inse att låntagaren inte kommer kunna betala tillbaka. Då följer skuldnedskrivning eller i yttersta fall konkurs. Lånen försvinner, liksom de ingående tillgångarna, och alla får gå vidare.

En grundprincip i den moderna kapitalismen har varit att vi övergått till den senare modellen, där den som har lånat ut pengar också har ansvar för lånet, och om låntagaren inte kan betala tillbaka så kan han inte.

Denna princip frångås nu helt i den europeiska krisen. Bankerna ska med alla medel hållas skadeslösa, och det krisprogram som EU för ändamålet tvingar på Grekland är inte långt från ett skuldfängelse. I lika liten utsträckning som ett sådant kommer det leda till att lånen kan betalas tillbaka.

Redan förra året krympte den grekiska ekonomin med mer än 6 % (femte året i rad som BNP minskade), att dra åt svångremmen än mer kommer bara leda till ännu snabbare tillbakagång. Skatteintäkterna kommer bli mindre och mindre, och vad ska Grekland då till slut betala lånen med? Bankerna får sitt, via IMF och ECB, men Grekland står kvar, allt fattigare.

I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.

På samma sätt kommer Grekland få betala för nöjet att få stöd. Hela det nya stödpaketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen utöver detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning.

Det är förstås tragiskt att se de tyskhatiska stämningarna bland den grekiska allmänheten, vanliga tyskar har mycket lite med de grekiska problemen att göra. Men Merkel och Sarkozy måste rimligen vara medvetna om riskerna med att förnedra ett land och tvinga dess invånare till långsiktig fattigdom. Motivet, bortom att glädja bankerna, kan endas förstås som prekapitalistisk moralism. Det är i sammanhanget mer förvånande att de grekiska protesterna hittills inte varit större och våldsammare.

Publicerad i Expressen den 10 mars 2012

Så sitter jag där igen och attackgråter. Eller sitter, vacklar runt i lägenheten, halvblind, går in i väggar och möbler och försöker försöker verkligen lugna ner mig, andas djupt, sluta gråta, sluta gråta för en enda liten stund, snälla. Snälla, snälla hjärnan, skärp dig, du förstår egentligen siffrorna i det där excel-arket framför dig, du gjorde det häromdagen, varför måste du lölja dig nu med att inte låtsas begripa någonting alls och få mig att gråta värre och värre för varje minut jag stirrar utan att bokstavligen förstå någonting alls. Har jag förlorat förståndet? Var det hit men inte längre med ett intellektuellt yrke där man kan ta in och bearbeta oändliga mängder information och hälla ut igen i smarta, engagerande, emellanåt språkligt självlysande stycken? Har jag blivit dum på riktigt? Jag förstår inte det jag läser längre, jag förstår verkligen inte.

Alla dessa arbetstimmar med nästan ingen ersättning, alla dessa uppdragsgivare som uppenbarligen uppskattar det jag gör så lite att de aldrig någonsin är beredda att betala rimligt nog för att man ska kunna leva utan dessa jävla 60-timmarsveckor, min egen jävla dumhet för att jag inte kan anpassa min ambitionsnivå till deras ersättningsambitioner utan envisas med att alla texter ska vara lysande, pålästa, viktiga. Min egen idioti när jag tänker att jag nog klarar mig utan semester för det jag gör nu är ju ändå roligt, att jag klarar att jobba sjuk för jag måste ju sätta mina deadlines och förresten får jag ju inga pengar annars. Jag klarar mig, jag kan jobba snabbt, tänka snabbt, läsa snabbt. Så får man ett hål i ett par dagar och andas och tror att det räcker, man tränar och tror att det räcker, försöker äta ordentligt och tror att det ger tillräckliga marginaler.

Jag klarade mig i alla fall till nästan 36. Vad jag ska leva på nu har jag ingen aning om.

Punk economy förklarar eurokrisen och varför EU går från demokrati till bankokrati

Dessa två små filmer är så enkla och informativa att ni bara måste titta!

I den första beskriver den irländske ekonomen David McWilliams hur EU med alla medel försöker hålla borta folket från beslutsfattande (eftersom de beslut EU-toppen vill ha på goda grunder kan misstänkas ogillas av folket). Det finns två sätt att hantera den som är i skuldkris: antingen kan man ge efter lånen eller också kan man försöka klämma ur den skuldsatte pengarna till varje pris. I viktorianska England satte man skuldsatta i fängelse, vilket tyvärr innebar att de inte kunde jobba och alltså aldrig kunde betala tillbaka. Inte olika det EU nu vill göra med Grekland.

En vanlig regel i kapitalismen är att både den som lånar och den som lånar ut pengar har ett ansvar för lånet. EU vill göra bankerna helt ansvarsfria, på skattebetalarnas bekostnad och i stället enbart bestraffa låntagaren, också på skattebetalarnas bekostnad eftersom åtstramningarna omöjliggör tillväxt. För eller senare kommer skattebetalarna protestera.



I den andra går han vidare och förklarar varför den massiva utlåningen av gratispengar från ECB till bankerna kommer blåsa en massa nya bubblor och ge gigantiska bankvinster samtidigt som stater stramar åt allt de kan och som vanligt är det skattebetarna som står för notan. Igen.

Kolla: ingen kallas Breivik!

Om man inte är en galen muslimhatande massmördare och blir hopbuntad med en galen muslimhatande massmördare är det lätt att bara skratta åt hopbuntaren.

Som Jesper Högström skrev i går är det inte så bra för det politiska samtalet att snart taget alla dess medverkande nu liknats vid Anders Behring Breivik. Senast ut var Maria Sveland och Aftonbladets Anders Lindberg som beskrev Timbro och Axess som delande Breiviks tankesfär.

Man kan inte ta dem på allvar. Det är synd, inte om dem, men om den debatt som verkligen borde föras om vart den intellektuella svenska högern är på väg.

Det dryga första halvåret med Sverigedemokraterna i riksdagen gav Timbro ut sex rapporter om problemen med integrationen. I nästan varje nummer av Axess finns artiklar om problemen med multikulturalism.

Kenan Malik, mångårig kritiker av normativ multikulturalism och identitetspolitik, har sagt att man för att vara trovärdig i en sådan kritik måste kombinera den med lika starkt engagemang mot rasism och för pluralism. Annars framstår det mest som missnöje med mångkulturen i sig.

Timbro har sedan 2010 inte givit ut någonting om rasism, om diskriminering, om varför vi bör ha öppna gränser och fri rörlighet. Jag vet inte vad detta säger, men det bekymrar mig.

I konkret politik har högern kommit långt från den mur mot invandring som gamla moderaterna byggde med (s). Ett viktigt skäl tror jag är 90-talets dominerande nyliberalism, med sitt envisa försvar för öppenhetens värden. Att döma av fokus hos dagens tänkande höger riskerar den glädjen bli kortvarig. Det är ett större problem än att Maria Sveland har ont i magen.

Publicerad i Expressen den 14 februari 2012

EU-tanasi

"Det är som att cykla, man måste hela tiden trampa vidare för att inte ramla." Jag brukade alltid fundera på hur de där glada EU-entusiasterna cyklade i verkligheten. Stannade de aldrig vid trafikljus? Cykelmetaforen användes då för tio år sedan återkommande för att övertyga de ovilliga massorna om behovet av ständigt fördjupad EU-integration. Den tycks ha varit ungefär lika illa passande där som i stadstrafik.

Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.

Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.

Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.

Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.

Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.

När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.

Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.

Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.

Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.

Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.

Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.

När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?

Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.

Publicerad i Expressen den 9 februari 2012

Bör vi bejaka politik som maskspel?

Jag läser Lisa Magnusson om kritiken mot att Rebecca och Fiona spelar på Berns, och håller helt med om första halvan. Det är onekligen rätt lustigt att några som kallar sig Prekariatet inte förstår prekariatets villkor, att de tycker sig ha rätt att individualisera politiken till den grad att enskilda unga människor förväntas göra sig omöjliga på den arbetsmarknad där de försöker verka.

Sen kommer jag till autenticitetsdelen och då skorrar det, för att använda Lisas ord. När jag läser inser jag nämligen att jag tar politik på mycket större allvar än identitet eller karaktär. Människor som uppfinner en eller multipla identiteter att gå in eller ur har jag inga som helst problem med, jag har aldrig begripit upprördheten över att, säg, en James Frey eller JT Leroy inte var den persona de byggt upp och aldrig upplevt det de berättade om. Det är ett ytligt avfärdande förstås, lika ytligt som autenticitetsdiskussionerna själva. Äkthet är nu ett värde som människor uppskattar, oavsett om det bara känns äkta eller är det. Men jag tyckte att de berättelserna kändes äkta, och den känslan förminskades faktiskt inte alls av avslöjandena om att de hittat på. Lana del Rey, för att ta Lisas exempel, gör fantastisk musik, jag kunde inte bry mig mindre om vad hon diktat ihop för bakgrund. Herregud, hittepå är väl vad litteratur, eller popmusik, handlar om.

Hittepå är däremot inte vad politik handlar om.

Politik handlar om hur vi vill att samhället ska vara och fungera och något mer materiellt konkret är svårt att tänka sig. En papperslös kan inte både kastas ur landet och få bo och arbeta kvar. Det är inte en fråga om synvinkel. En mamma kan inte både vara tvingad att berätta för sina barn att de inte har råd med en dator hemma trots att alla andra har och trots att skolan kräver det för läxorna och samtidigt parallellt i en annan identitet självklart ha råd att köpa datorn och välja bort vårdbiträdesjobbet för att i stället vara högbetald copywriter. Man kan inte både tvingas skära bort sina äggstockar för att kristdemokraterna så kräver och få ha dem kvar.

Det politiska spelet må vara postmodernare än det mesta, men i botten finns människor och pengar och överlevnad.

Just därför har jag också så svårt för det oäkta politiska engagemanget. Den som bygger upp en persona på politik, där politiken inte motsvarar någon äkta uppfattning eller tanke i botten, där allt bara är lek och dividualism och önskan att provocera eller bygga varumärke och tjäna pengar, blir djupt obehaglig.

För all del, jag blir ibland själv så trött på vissa politiska samtal att jag trotsigt vill tycka exakt motsatt bara för att. Också politik rymmer olika facetter, det man tycker inom ett område går kanske inte ihop på ett konventionellt sätt med det man tycker i ett annat. Man kan såklart också ändra sig, varken åsikter i sakfrågor eller värderingar ligger alltid fast, människor som aldrig omvärderar en enda ståndpunkt, aldrig konfronteras med fakta som får dem att ändra uppfattning, är ju lika obehagliga de. Likadant med dem som aldrig någonsin tycker saker som kliar mot varann, där allting bara är en enda len gröt av självklarheter som hänger ihop utan att man måste tänka efter.

Det är dock något annat än att bejaka politik som skådespel, som masker.

Jag vet att de där lekpolitikmänniskorna finns. Man skalar av dem lager efter lager av påståenden och poser och tänker att nu, nu måste jag väl komma ner till kärnan av vad de tycker? Men nej, ännu ett lager, ännu en synvilla. Oftast kan de tjäna pengar på sitt låtsasengagemang, om det bara är en story håller den ju ihop och kan göras mycket mer säljbar än det som grundas i ärlig intellektuell och etisk prövning. Jag har alltid ogillat dem, men nu insåg jag tydligare varför.

I dag uppehåller sig nästan alla, framförallt medierna, vid politikens yttre, teatern, spelet. Vi förväntas engagera oss, ja rasa, inför de ytligaste av detaljer, partipolitiken retorikkonsultiseras samtidigt som idédebatten blivit twitterifierad, så också, eller kanske alldeles särskilt, när den bedrivs i 14000-teckenstexter på DN Kultur. Till slut kan allt samtal ersättas med en knapp där vi förväntas klicka i vårt sinnestillstånd. Jag är glad/arg/likgiltig/självmordsbenägen.

Nu kräver jag ingen avancerad politisk analys av folk som gör popmusik. I ärlighetens namn blir det oftast bättre för alla inblandade om de låter bli sånt. Jag kräver inte heller individuell moralisk konsekvens, särskilt inte i en ekonomisk verklighet som ser ut som den gör. Så långt håller jag helt med Lisa. Men att därför förkasta den politiska äktheten? Att säga att det inte spelar någon roll om någon argumenterar för ett samhälle som del i en "berättelse", att vi måste bejaka politikens roll som scenografi? Isåfall kan vi ju lika gärna ge upp.

Hemlösa som olydiga barn

Den sjätte december hittades Ingemar död på golvet i sitt rum på boendet för hemlösa. Han hade egentligen blivit utkastad, men tagit sig in igen genom fönstret. Det är inte så kul att bli utslängd på gatan mitt i vintern.

När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.

Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.

Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.

Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.

De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.

Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?

Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.

Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.

I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari

Bankirer och barn först

30 miljarder om året. Det är enligt Riksbanken vad den implicita svenska bankgarantin till de fyra storbankerna är värd. Det är hälften av bankernas sammanlagda vinst.

Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.

Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.

Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.

Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.

När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.

Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.

Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.

Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.

Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.

Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.

Publicerad i Expressen 28 januari 2012.

3000 i månaden, men på 3 olika sätt!

Häromdagen kom kristdemokraterna med ett nytt förslag till familjepolitik. Som vanligt när det är kd handlade det om att föräldrar ska stöttas ekonomiskt för att vara hemma mer med sina barn men att staten inte ska lägga sig i vilken förälder det är som är hemma. I det här fallet genom förlängd föräldraförsäkring, borttagna pappamånader, borttagen jämställdhetsbonus, skatteavdrag för den som inte nyttjar barnomsorg och möjligheten att driva företag hemma för att ta hand om sitt eget barn och för det kunna fakturera kommunen ungefär samma summa som ett barn kostar i barnomsorgen.

Som vanligt har det här bemötts med skepsis av personer som tycker att det är bra med offentligt subventionerad barnomsorg, t ex för att kvinnor genom den fått möjlighet att både yrkesarbeta och ha barn utan att vardagslivet blir helt orimligt.

Vi behöver inte gå in på den diskussionen just nu. Själv tycker jag att det konstigaste med kd-förslaget är att man visst ska se uppfostran av sina egna barn som näringsverksamhet. Konservativa brukar annars vara rätt tydliga med att olika logiker präglar olika sfärer av livet och samhället, i familjen drivs man av kärlek snarare än av affärstänkande. Att vara mamma eller pappa på f-skattsedel stämmer rätt illa med den tanken.

Än mer intressant är dock att ingen verkar ha satt sig in i vad kd-förslaget egentligen innebär. Och med ingen menar jag varken kristdemokraterna eller deras kritiker. Barnomsorgspengen ska baseras på kostnaden för barnomsorg för kommunen. Den är ungefär 6000 kronor per barn och månad. KD framställer det som att dessa pengar ska gå till den hemvårdande föräldern och alltså göra det lättare än i dag att vara hemma. Samtidigt ska ett krav vara att den hemvårdande familjen driver enskild firma och fakturerar kommunen dessa 6000 kronor per månad. På detta ska sedan skatt och sociala avgifter betalas. Det innebär att nettointäkten för föräldern hamnar på ungefär 3000 kronor, det vill säga lika mycket som dagens vårdnadsbidrag.

Den enda förändringen från i dag blir alltså att föräldern måste ha enskild firma, själv stå för administration, skatteinbetalningar och bokföring. Rent ekonomiskt blir utfallet lika som i dag, förutom för kommunerna som kommer få ge ut mer pengar (och sedan få in en del av pengarna i skatt).

Jag ringde upp kd:s presstjänst och fick prata med Joachim Pettersson. Han bekräftade att de 6000 kronorna ska vara brutto på f-skattefaktura.

"Då blir ju nettosumman för föräldern likadan som med vårdnadsbidraget?"

"Ja, men det beror ju på avdrag och sånt."

Jag frågade om vilka avdrag man skulle kunna göra, men det har man inte räknat på än, men han pekade på exempelvis kostnader för att göra utflykter och pedagogiskt material. Förmodligen kommer man inte kunna göra några avdrag för bostaden. Det blir alltså inga stora avdragsmöjligheter.

Utöver barnomsorgspengen vill KD också ha ett barnskatteavdrag för den som inte alls nyttjar offentlig barnomsorg (eller barnomsorgspeng). Det ska också ligga på 3000 kronor, avdrag på skatten, inte på inkomsten.

Siffran återkommer. Dagens vårdnadsbidrag 3000 kronor, skatteavdraget 3000 kronor, barnomsorgspengen 3000 kronor (netto).

Jag förstår att KD gärna vill skriva debattartiklar om det enda politikområde där partiet skiljer sig från övriga (att man vill tvångsskära i transsexuellas underliv kan man nog bara vinna väldigt begränsade väljarskaror på) men man skulle ju kunna kolla upp vad förslagen innebär också.

Inget har hänt, det är bara att cirkulera.

om D'Angelo och om att vara blott kött

"Men hur är det med musklerna då?" "Det jag bryr mig mest om är kroppen." "Äh, magen var ju helt fläskig."

I går kväll gjorde D'Angelo sin första spelning på 10 år. Han kom till Philadelphiakyrkan på Rörstrandsgatan efter tio år av ångest och missbruk, tio år när vi väntat på nya skivor, men som mest begåvats med någon enstaka läckt låt (som iofs varit bra) och främst sorgliga nyheter om olyckor och tjockisbilder.

För det är ju det där med kroppen.

Han är en mycket vacker man, Michael Eugene Archer, och den berömda videon till Untitled satte en helt ny standard för maskulin skönhet, för manlig kroppslig perfektion. Jag kallar själv fortfarande den där sneda magmuskeln vid höften som syns på en del väldigt vältränade män (inklusive, bisarrt nog, på min 4-årige son) för "d'angelo-muskeln". Folk vet i allmänhet vad jag menar.

Videon är för övrigt porrklassad på youtube. Det säger en del om människors prydhet, den innehåller faktiskt bara nästan penis i bild, men också om den sexuella sårbarhet som finns i D'Angelos nakenhet. Ytligt är det bara en bar torso, men sådana ser man väl överallt.

Han klarade nu inte av att symbolisera perfektion särskilt väl. Vänner har berättat om ätstörningar, om träning flera timmar varje dag, om en besatthet vid att behålla de muskler som publiken så lystet beundrade, om en utseenderelaterad ångest som kom att smitta ner hela hans liv och förhindra honom från att skapa musik. Det är väldigt lätt att förstå.

Det är också lätt att föreställa sig ångesten hos den betydligt trindare D'Angelo, som synts på enstaka bilder under de här tio åren, över tanken på vad publiken kan tycka nu. Älskar de mig fortfarande?

De gör de. Konserten i går var rörande i all kärlek, folk applåderade och jublade över de mest onanistiska av elgitarrsolon, lyckan att ha D tillbaka övervägde vilken funk som helst. Jag blev själv lite ledsen över att han varken tycks lita på sina låtar eller på sin röst längre, inte minst som det blev helt fantastiskt när han, i Shit Damn Motherfucker, faktiskt vågade göra det. Nå, det var fint ändå. Helt okej roligt. Jag är glad att han lever och tycks ha relativ hälsa.

Men som folk håller på om hans kropp. De där inledande citaten plockade jag från twitterflödet om honom i går, ett flöde som innan konserten dragit i gång till ca 80 procent handlade om muskler och fett, fysik och attraktionskraft. Jag har inget a priori emot sexuell objektifiering, varken att göra det eller att utsättas för det, men det finns något så predatoriskt här. Ohämmat talar man om honom som vore han blott kött.

Kvinnliga artister utsätts förstås för detta hela tiden, minsta cellulit slås upp över hela uppslag, minsta hudveck eller viktförändring analyseras. Mrs she's too big, now she's too thin, som Britney sjunger. Deras kroppar är ständigt på slaktbänken.

Jag säger inte att det är värre nu för att det är en man som utsätts som kvinnor brukar, en man vars sexuella attraktionskraft dissekeras, vägs mot mängden underhudsfett. En man som dessutom har en historia av kroppsångest och ätstörningar, dessa de kvinnligaste av åkommor.

Sexualiseringen av den svarta kroppen är förstås en gammal tradition. Kanske är det bara den maktobalansen som ger mig sådana obehagskänslor här. Men halvnakna svarta män som sexobjekt finns ju överallt i musikvärlden. 50 cents nakna överkropp, i sin utmejsling och med spännande kulhålsärr, får ändå aldrig samma rovdjursflock över sig. Kanske är det just för att D'Angelo visat svaghet, kanske dömdes han att behandlas som en kvinna när han visade sig ha samma ångest som kvinnor överallt har.

Kanske ser jag det också bara tydligare för att det nu är en man. Men det tycks mig också som att personer som sannolikt inte glatt skulle delta i diskussioner om utpekade kända kvinnors kroppsförändringar saknar de hämningarna nu. Det berör mig lite illa.

ps: Jag fick en kommentar på twitter om sexualiseringen av den svarta kroppen och kom på att det perspektivet, som jag tänkte på i går efter konserten, inte kom med. Jag petade in det i efterhand.