"Medelåldern för den här typen av brottslighet är 38 år. Det är ingen lekstuga. Vi måste hålla fokus rätt."
Det sade justitieminister Beatrice Ask i en
riksdags-debatt om organiserad brottslighet förra veckan, efter den
senaste tidens uppmärksammade mord i Malmö. Det var som svar på att
andra debattörer ville tala om skolans misslyckanden och om social
utsatthet. Vi får gissa att justitieministern tror att kriminella
springer fram ur varandras huvuden, fullt beväpnade, i vuxen ålder.
I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.
Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.
En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.
Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.
Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.
Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.
I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.
I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.
För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.
I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.
När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.
Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.
Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare.
Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.
Publicerades i Expressen 25 februari 2012
I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.
Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.
En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.
Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.
Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.
Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.
I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.
I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.
För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.
I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.
När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.
Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.
Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare.
Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.
Publicerades i Expressen 25 februari 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar