söndag, september 30, 2012

Straffet för öppenhet i öppenheten

"Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu när du söker jobb." Jag har fått höra det av flera personer på sistone. Jag skriver också just nu väldigt mycket om min ångest. Jag skriver inte särskilt mycket om anledningarna till den, men de flesta som läser mig inser sannolikt att det är rätt illa.

Ytliga bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag inte vet vad det skulle vara.

Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.

Jag har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.

Det roligaste symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.

Diskalkylin försvann på ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.

I kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot oss. Det är något att vara mycket tacksam över.

Så är det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.

Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.

Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.

Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.

Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.

Men ett av mina mål just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer. Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt, intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig att bli av med mycket av den ångest jag dras med.

Så jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta utan att få panikattacker. Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig. Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon.

Detta är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag till och med någon gång bli lycklig på facebook.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns inget krav på att anställda ska må perfekt hela tiden.

Däremot vill en arbetsgivare inte anställa en person som är oprofessionell, eller en person som är högrisk för återkommande dyra sjukskrivningar.

Ditt beteende är inte professionellt. Du verkar ha bristande omdöme för vad som passar på en arbetsplats och inte. Gränslös? Det indikerar att ditt beteende mot kunder och medarbetare också kan bli ett problem.

Utöver detta kostar varje sjukdag dag 2-14 arbetsgivaren 80% av lönen fast du inte är där.

Skulle du anställa en person som liksom du själv skyltar med gränslöshet och dålig hälsa? Om det finns tio andra likvärdiga kandidater?

Så ser arbetsmarknaden ut idag.

Gabrielle Björnstrand sa...

Hej; jag har en vän som varit depressiv i perioder under många år, och som under ett tjugotal år innehade ett bra och välavlönat redaktörsjobb - inklusive förstående medarbetare.

Om man skriver så bra som du måste det vara enda high-priority för den som anställer. Om vi inte bor i lilla skära kanin-samhället, där bara de som har skära inneröron får jobb hos doktor-diktor Strangelove. Jag vet en del andra udda kriterier också; men vi kan lämna de sarkasmerna t.v.

Good Luck!

Julia sa...

Isobel, jag vet inte vad jag ska skriva.. Jag som inte delar med mig av mig själv kan väl bara säga att det är både till det positiva och till det negativa. (Å andra sidan kan jag nog vara rätt öppen privat.) Man blir även lätt väldigt ensam när alla andra lever sina liv på nätet med alla dessa möjligheter att binda kontakter osv. Men det är trots allt alltid en tröst att man inte känner sig så ensam när man får läsa hur andra har det och känner sig. Och man blir tokig av att inte kunna ingripa! Och får faktiskt dåligt samvete av att inte dela med sig själv.. Men precis som du säger, jag håller med dig om att det är viktigt att tänka på att ta vara på sig själv. Men nog om detta :)

Isobel Hadley-Kamptz sa...

hej du första anonyma: är det du som brukar skriva liknande anonyma saker när jag bloggar om mitt mående? Jag känner igen tonen och ordvalen. Jag gissar att du följer mig på twitter, men att du inte säger något där eftersom jag då skulle se vem du var. Förmodligen är du väl någon jag vet vem det är. Det är förstås lite obehagligt, givet aggressiviteten.

Nå: jag vet inte vad du menar med gränslös eller oprofessionell, är det att över huvud taget vara öppen med att man mår dåligt?

Eller ser du twitter som en arbetsplats och att det man skriver där bör vara sådant som passar på fikasamtalet på jobbet? I såfall förstår jag ju att du tycker att mitt skrivande är opassande, men det är ju å andra sidan det mesta annat intressant som skrivs där också, de flesta upprörda politiska gräl eller uppsluppna fylletweets sena lördagsnätter vore ju också rätt svårhanterliga vid kaffeautomaten på de flesta arbetsplatser.

Jag är lite känsligare än många andra. Det leder både till bra och dåliga saker, det kan vara ångest, det kan också vara exceptionell kreativitet och produktivitet. Inte sällan samtidigt för övrigt, men det kanske också beror på min extrema pliktkänsla inför mitt arbete. Så länge man inte tänker anställa mig till ett 60-timmar/vecka-jobb med uselt betalt och psykosocialt dålig arbetsmiljö tror jag därför inte att jag är mer sjukfrånvarosbenägen än andra.

Jag har som jag skrev klarat alla deadlines utom en på 15 år, så de som anlitat mig har nog inte så himla mycket att klaga på gällande min professionalitet.

Jag får dock för mig att det inte att det är mitt faktiska yrkesutövande du egentligen menar, utan du menar att det i sig är oprofessionellt att vara känslig och inte dölja det genom att låtsas äppelkindat lycklig på facebook. Det är liksom det generella förhållningssättet jag har invändningar mot.

Jag accepterar dock att det sättet att se på folk finns och tänker därför inte vara så öppen längre.

Mikael Henning sa...

Kära Anonym. Vilket är mest oproffsigt, att vara öppen och ärlig eller dölja saker om sig som en arbetsgivare borde få veta?

Jag vet vilket som är mest modigt iallafall.

Anonym sa...

Jag har anställt en person med psykiska besvär oh återkommande sjukskrivningar. Det råkar vara en mycket skicklig yrkesman som levererar resultat snabbare och med högre kvalitet än många andra.

Visst, det kan ibland bli svårigheter med leveranskapacitet, men det går oftast att ordna. Jag har suttit med personen på behandlingshemmet och skrattat och jobbat (naturligtvis var det både läkarens och personens önskan).

Denna anställning är inget som jag för upp på kontot för socialt ansvar. Det skulle jag tyvärr inte ha råd med. Det är helt enkelt så att personens yrkesskicklighet är värd lite extra omsorg. Affärsnytta.

Julia sa...

Anonyms kommentarer är så provocerande och vidriga så att man bara viker hädan. Är det verkligen ett samhälle där bara sådant (ursäkta språket) äckel har företräde så vill jag inte vara med. Tyvärr verkar det vara så här. Det är tyvärr då tankar om landsflykt och religiös fanatism dyker upp men det är ju inte tillåtet heller så vad gör man.. Du anar inte hur lite du vet pga av hur lite folk låter dig veta, men bra för dig.

(håller med Gabrielle i övrigt)

Malin sa...

Hej, jag gick in i väggen i våras och mår fortfarande mycket dåligt vissa dagar och andra dagar mår jag bättre. Jag är öppen med det men känner att många ser det som dåligt. Jag känner att allmänt är psykisk sjukdom inte något man ska berätta om.

Det är viktigt för mig att berätta. Men möts konstant av motstånd. Och frågor. Mår du inte bättre nu? Nej det gör jag inte.

Jag tror att fler behöver prata om psykisk sjukdom som du gör. Så att acceptansen ökar. Så att samhället kan börja se psykisk sjukdom som andra sjukdomar.

Jag beundrar dig som är så öppen med hur du mår. Och hoppas att framtida arbetsgivare inte kommer att hålla detta emot.

Malin

Emma sa...

Jag tycker det finns mycket att hämta i din ärlighet. En period skrev du mycket om dels din ångest men också om villkoren som frilansar jobbar under, och det senare är något som man definitivt borde tala mer öppet om. Det ena ger ju det andra, vilket du har varit ett mycket tydligt exempel på. Du må vara en känslig person (som du själv säger) men vem fan kan jobba och hålla sig frisk under de förhållanden som du har beskrivit. Vilken ynnest att få läsa texter av någon som brinner så för sitt arbete att man vadar igenom den skiten 60h i veckan för förlite lön. Men ändå verkar det bra att söka till något annat, lappa och laga lite, kanske få lägga ambitionerna på något som ger mer FÖR DIG.

Jag tycker alla som är så öppna som du har varit ska ha en stor eloge, för ni behövs, men jag blir också glad för din skull att du tystar dig lite för jag tror också att FÖR DIG ger det mer att tona ner. Att vara så öppen hjälper många andra, men nu är det dags att tänka på sig själv, non?

(Och näe, har inget med professionalitet att göra, jösses amalia)

Anna Brodow Inzaina sa...

Du skriver mycket ärligt och öppet. Eftersom ja inte är på Twitter kan jag inte bedöma vad det är som föranleder detta blogginlägg, men jag vill stödja dig i att prioritera dig själv i första hand och inte omvärlden, den står inte och faller med dig.

En närstående till mig drabbades av utmattningsdepression, utbrändhet, och var sjukskriven ett par år. Hon är konstnär och arbetade på en folkhögskola där hon fullkomligt slet ut sig, överambitiös som hon är. Hon har alltid kört över sig själv och prioriterat andra i första hand. Det gör hon inte idag, vis av erfarenhet.

Ta dina symptom på allvar! De här symptomen vill säga dig något, ångest är ett vanligt symptom.

Anonym sa...

Mycket bra skrivet!

Själv är jag nykter alkoholist sedan några år.

Jag är välutbildad och har ett toppjobb - som jag dock inte trivs med och söker nytt.

På intervjuer så kommer frågan, mer och mer, om droger eller om jag dricker. Är helt ärlig och säger att jag är nykter alkoholist.

För som kontentan av ditt blogginlägg - vem är det som är klartänkt och som alltid kommer upp på morgonen om inte den helt drogfria?

Skillnaden är att jag inte skriver eller pratar om min alkoholism offentligt. MEN - frågar någon så är jag öppen och försöker berätta och svara på alla frågor.

För jag är en nykter alkoholist - men en jäkligt Stolt sådan - som människa! :-)

Anonym sa...

Hoppas att du hittar nån balans i tillvaron som fungerar för dig och att du sen nångång återfinner lusten att delge omvärlden dina tankar och funderingar.

"Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans."

Amen.

Micke sa...

Jag skulle bara anställa folk som inte ljuger om sin ångest eftersom jag skulle se den ändå.

En arbetsgivare som är oförmögen att se en annan människa är inte en bra arbetsgivare.

Människor som inte ljuger om sin ångest och får ett förtroende av en arbetsgivare att utföra ett arbete har sannolikt en högre lojalitet mot en arbetsgivare än folk som inte har det och ser allt som sker i deras liv som självklarheter.

Anonym sa...

Hejsan,

Råkade hamna här av en liten slump då jag blev nyfiken på att du fått ett nytt jobb.

Grattis till det, men jag måste säga att det var inspirerande att läsa det här inlägget. Mycket bra skrivet tycker jag.

Anledningen till att jag tycker det är att jag själv är i princip döv, finns stora risker att jag dessutom kommer att bli blind, min sjukdom har dock inte hindrat mig i arbetslivet. Kanske har det hindrat mig i kärlekslivet, men livet är ju inte slut än.

Jag har en internationell karriär inom IT branchen bakom mig, i dag är jag egen företagare och hittils i mina 20+ arbetserfarenhet har jag aldrig stött på en endaste kund som haft negativa åsikter om mig p.g.a mitt handikapp, snarare tvärtom.

Önskar dig lycka till med nya jobbet.

/Henrico

Anonym sa...

Jag är på inte sätt en psykolog, men kan tycka att Din benägenhet att komma med pekpinnar och moralkakor KAN vara en orsak till att Du inte längre kan fylla Dina egna krav på Dig själv.
Måste man vara perfekt, så blir det per automatik en massa fel i eftertankens kranka blekhet.

Du är i mitt tycke helt förblindad av alla åsikter, som säger hur man skall tycka.

Så är inte livet egentligen alls.

Det är fantastiskt att uppleva livet och världen, som den privilegierade människa Du är. Göra i stort vad Du vill, gå i säng med vem Du vill, ha ett förhållande eller inte ha ett förhållande, promenera, cykla, prata med vanliga människor om vanliga saker, inte vara så jävla cool hela tiden, inte vara tvungen att vara med på allt eller ha rätta åsikter, ha sovmorgnar, åka till odramatiska platser, andas frisk luft, inte veta allt...
Provat på det...?