Vi måste tala om Paulina Neuding, eller en enkel appell om att vi kanske kan försöka argumentera i stället för att kasta saker på varann

Så detta var alltså dagen när någon skriver i tidningen att en god vän till mig hatar en annan god väns gulliga tjocka bebis. Jag kan inte komma förbi det. Jag kan inte komma förbi att alltihop känns så bisarrt insyltat, att mina personliga vänskapsrelationer blir till symboler för politiska skyttegravar, och just denna gegga har gjort att jag mycket länge inte skrivit om det över huvud taget. Det funkar inte att skriva i tidningen om människor man älskar som om man inte kände dem.

Så ni må ha talat om Paulina Neuding, men jag har inte gjort det. Hon är en av mina bästa vänner och en av mina bästa människor och vi är emellanåt så oense att jag gråter av ilska. Jag gråter privat, dock. Inte i offentligheten. Jag skriver förstås offentligt om den ledsamma utvecklingen i svensk tänkande borgerlighet där man hellre problematiserar invandring än bejakar den, men jag har hållit mig borta från allt det, ibland rättmätiga, ibland överdrivna, rasandet mot just hennes texter. Kanske är det inte hållbart i längden, men jag har dragit den gränsen av helt personliga skäl.

Men nu kan jag inte hålla det privat längre. För i dag skriver alltså Karin Pettersson i Aftonbladet att Paulina Neuding påstått att "anti­semitismen i Malmö växer sig starkare i takt med att muslimerna ­föder fler barn" samt att detta tänkande vetter "i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis."

Jaha. I den yttersta förlängningen.

Låt oss då gå till den där artikeln i Jerusalem Post. Den var rätt obehaglig i sitt undanviftande av sociala faktorer kring kriminalitet och den där meningen om Mohammedbebisar var extremt olämplig. "In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority."

Det här är ett språkbruk som används i eurabia-sammanhang, och där syftar det på, och följs upp av haranger om, hur alla dessa bebisar och ungdomar hotar Europa genom sin själva existens och muslimska essentialitet. Neuding har dock vid upprepade tillfällen sagt att hon inte alls menade det så. Eftersom vi inte har register över religiös tillhörighet i Sverige säger hon att hon använde dessa fakta för att visa hur den malmöitiska demografin förändrats.

Personligen tycker jag att det var huvudlöst skrivet. Även om man inte menar samma sak som eurabiisterna, eller alldeles särskilt när man inte menar det, bör man inte använda deras retoriska figurer. Ord betyder något för dem som lyssnar också, oavsett vad man själv tycker sig mena. Jonathan Leman skrev bra om det. Kommentarsfältet på JP blev för övrigt snabbt fyllt av glada rasister.

Det helt reella och plågsamma problemet med den malmöitiska antisemitismen ligger ju heller inte i antalet muslimer i Malmö utan i att alldeles för många ungdomar där dras till islamsk extremism där antisemitism ofta är en integrerad del. Om man vill komma åt det problemet är det också rätt dumt att bortse från faktorer som livslång fattigdom och usla skolor.

Ali Esbati skriver klokt om den generella otäcka utvecklingen här, även om han också tolkar Neudings Jerusalem Post-text på ett sätt som hon uttryckligen sagt att hon inte menade. Han påstår dock inte att detta i förlängningen innebär att hon hatar hans dotter. Kanske skulle man ha kunnat förstå om han gjorde det, det var trots allt hans sexmånadersbebis som Breivik i rätten häromdagen pekade ut som ett bevis på samhällets degenerering och som ett argument för att det vore rätt att mörda barnets mamma.

Det går inte att ta in. Knappt ens som förbipasserande nyheter, än mindre när det handlar om människor man tycker mycket om.

Och kanske är det just närheten till ett massmord, att så många i den svenska politiska debatten faktiskt känner människor som blev mördade eller knappt undkom att bli mördade på Utöya den 22 juli förra året, som gör att vi inte förmår tala om det som händer politiskt.

Varje debatt kollapsar i huvudlösa anklagelser, som i sin tur är lätta att vifta undan, och så fortsätter dansen. Ja, vi måste se att Breiviks mord på tonåringar handlade om politik, om politisk terrorism. Ja, det finns ett generellt samhällsklimat där inte bara extremhögern utan också tongivande delar av borgerligheten, i Sverige likaväl som i resten av Europa, rört sig åt ett håll där invandring, och då primärt muslimsk invandring, mest ses som potentiella problem. Där allt färre står upp för att invandring i sig är bra, att pluralism är bra, att multikulturalism är vägen framåt i meningen att många olika kulturer visst kan leva fredligt sida vid sida, ofta flera olika inne i varje människa.

Jag är mycket bekymrad över den här utvecklingen. Men att säga att personer som på olika sätt deltar i den "i förlängningen" skulle hata bebisar? Det är som att säga att människor som är för högre skatt "i förlängningen" vill mörda direktörer och införa stalinism. Visst, det säger kanske enstaka galna högerdebattörer också, men de tas lyckligtvis sällan på allvar.

Jag förstår att man ibland använder kraftuttryck man kanske inte fullt menar, själv twittrar jag t ex ibland om att jag hatar hela mänskligheten och längtar efter kärnvapenannihilationen. Det gör jag inte, egentligen.

Men det här är en för viktig diskussion för att förvandlas till gyttjebrottning. Folk har kastat Breivik på varann i mer än ett halvår nu, och nu har alltså ammunitionssökandet gått vidare till en ljuvlig liten flicka. Man kan hoppas att detta är slutpunkten. Nu kan väl inte smutskastningsstrategin komma längre. Kan vi inte snälla börja argumentera i stället?