Vid 40 jämnt är man ett skämt

Höj pensionsåldern till 75. Ja, riktigt så sade inte Fredrik Reinfeldt i den där intervjun i veckan, men det tolkades så och rasades därefter.

Vad han sade var att man ska få jobba till 75 om man vill, och det är bra om folk vill jobba lite längre. Mindre kontroversiellt förstås, men egentligen inte mindre problematiskt. Om man ser nyktert på frågan tror jag att de flesta inser att vi på sikt behöver jobba mer än vi gör i dag, om inte fler timmar så med högre produktivitet.

Inte för att rädda pensionssystemet, det är robust konstruerat, men för att vi ska få okej pension likaväl som okej villkor i andra sammanhang. Antingen det eller ändra livsstil rätt dramatiskt, konsumera mindre, resa mindre, låna mindre, efterfråga mindre avancerad vård. På det sättet framstår statsministerns uttalande som helt trivialt.

 Nu är det förvisso konstigt att fokusera så på antalet arbetstimmar. På lång sikt är det betydligt mer oroande att svenska företag drar ner på forskning och utveckling till förmån för kortsiktiga vinster än att människor drömmer om att gå i tidig pension.

Men för all del, låt oss för resonemangets skull acceptera premissen att vi måste jobba längre tid. Är det då självklart att öka tiden i slutet av arbetslivet? Svensk ungdomsarbetslöshet ligger skyhögt över våra grannländer - vore det då inte i viktigare att få ungdomar som vill arbeta i jobb? Om vi nu ser det som en samhällsekonomisk fråga alltså, och inte en fråga om att enskilda ska slippa tvingas hem i förtid.

Tyvärr sker det senare också. Svensk arbetsmarknad är uttalat åldersfixerad, i en undersökning från Riksförsäkringsverket förklarade 7 av 10 personalchefer att de aldrig anställer någon över 50. Rekryterare klagar på att företagen bara är intresserade av personer i 35-årsåldern, närmast oavsett vilka kvalifikationer som efterfrågas. Det gäller också på de allra högsta positionerna.

Hösten 2010 dömdes Arbetsförmedlingen själv för åldersdiskriminering av en 62-årig kvinna som förbigåtts av mindre kvalificerade till en tjänst som jobbcoach. Diskrimineringen börjar dock längre ner än så, enligt fackförbundet Civilekonomerna börjar det bli svårt för deras medlemmar att få jobb redan efter 40. Det är en mycket kort tid när man anses platsa.

Om företagen väljer bort 45-åringar av åldersskäl, vilken nytta gör ökad pensionsålder? Också i politiken rensas erfarna bort till förmån för de fräscha och formbara.

I SVT-dokumentären "De oförsäkrade" visades nyss ett annan del av åldersdilemmat. Alldeles för många jobb är inte anpassade för att man ska orka ett helt yrkesliv. Här handlade det om vården, där ungefär 2 500 kvinnor anmälde en arbetsskada eller arbetssjukdom förra året.

Dokumentären berörde hur svårt det är att alls få vårdjobbsskador erkända som arbetsskador, men det större problemet är att så många skadas. Att jobbet, ofta i offentlig sektor dessutom, är så illa planerat att de anställda tvingas betala med sina kroppar.

Visst kan olyckor alltid hända, men de händer lättare när personalstyrkan är så slimmad att en får lyfta det två borde hjälpas åt med.

LO-kvinnor orkar i dag knappt jobba längre än till 60. Det är lätt att förstå upprördheten över Reinfeldts utspel. Om vi alls ska klara av att arbeta mer finns det fler saker att ändra på än pensionsåldern.

Publicerad i Expressen den 11 februari 2012