söndag, maj 27, 2012

Trosuppfattningar om offentlig sektor

I dag skriver PJ Anders Linder i SvD i sin stora söndagstext om att vi måste "sätta fart på offentlig sektor". Utgångspunkten är en McKinsey-rapport om tillväxt i svensk ekonomi. Rapporten, och Linder, konstaterar att det är exportindustrin som under de senaste 20 åren varit tillväxtmotorn i ekonomin, och att andra sektorer, särskilt offentlig sektor, tvärtom stått stilla. "Den offentliga sektorn har snarare fallande än stigande produktivitet" (citat som återfinns i både rapporten och artikeln).

Kan det verkligen vara sant? Utvecklingen i skolan har visserligen varit dålig, men se på sjukvården och hur många sjukdomar som i dag botas som för bara 15-20 år sedan var dödliga. Svensk cancervård har exempelvis högre överlevnad än i nästan alla andra länder (topp tre i Europa, konstaterat i en artikel i medicintidskriften The Lancet), en jämförande studie från SKL visade också att svensk vård står sig mycket väl i internationell konkurrens, både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet. Om man ser på förskolan har den under de senaste 20 åren utvecklats till mer och mer av pedagogiskt innehåll, och även om det är en smakfråga om man anser att det är bättre än mer lekfokuserad barnpassning finns det vissa skäl att påstå att värdet av verksamheten ökat. Samtidigt minskade den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP från 58,7 procent år 2000 till 53,9 procent år 2009.

Jag läste därför McKinsey-rapporten, för att se vad det var som hade stått stilla. Det är notoriskt svårt att mäta produktivitet i offentlig sektor och det finns ju olika mått man kan ta till. Jag hittade dock en fotnot om vad som mäts:

"Produktiviteten i offentlig sektor har inte mätts historiskt i nationalräkenskaperna, bland annat för att det på grund av avsaknad av en prissättningsmekanism är svårt att mäta kvantitet och kvalitet i de olika tjänster som produceras, då de ej prissätts. Istället används kostnaden (i form av utbetalda löner och sociala avgifter med tillägg för kapitalförslitning) som ersättning för förädlingsvärdet. Produktivitetstillväxten definieras som ökningen i förädlingsvärde (kostnader) dividerat med ökningen i sysselsättning. Då förädlingsvärdet i en stor del av den offentliga sektorns verksamhet fastprisberäknas med hjälp av arbetade timmar blev produktivitetstillväxten definitionsmässigt nära noll."

Det man har mätt är alltså löneökningarna i förhållande till förändringen av hur många som jobbar i offentlig sektor? Och eftersom folk som jobbar i offentlig sektor inte har fått några direkta löneökningar, och inte heller blivit våldsamt färre, antas att produktiviteten inte heller ökat.

Den skrift som McKinseyrapporten i sin tur hänvisar till, ESO-rapporten "Förutsättningar för en samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor" skriver att: "För att mått på produktivitet ska vara meningsfulla att tolka behöver man ta hänsyn till kvalitetsförändringar." De skriver också att det är "svårt att ge en samlad bild av kvalitetsutvecklingen i kommuner och landsting." och "För att det ska vara meningsfullt att använda nationalräkenskapernas produktivitetsmått krävs därför att metoderna för kvalitetsjustering utvecklas."

"En generell slutsats av genomgången är att det inte sker några stora förändringar i kvalitet över tid. Det kan bero på två saker, dels att kvaliteten i de offentliga tjänsterna är relativt stabil över tid, dels att måtten inte riktigt fångar de förändringar som faktiskt sker."

Om de specifika siffror som återfinns i en tabell i McKinsey-rapporten om produktivitetsökning 2002-2008 skriver Statskontoret för ESO att "bör man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån de redovisade måtten."

Av allting jag kan läsa mig till så går det alltså inte att säga särskilt mycket alls om vare sig produktivitetsutvecklingen eller kvalitetsutvecklingen i offentlig sektor. Vi mäter helt enkelt inte tillräckligt smart för att kunna dra några slutsatser alls.  Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande.

Detta "vi vet inte egentligen särskilt mycket" omvandlas ändå till glasklara slutsatser i såväl rapporter från managementkonsulter som helsidesartiklar i Svenska Dagbladet. Det är svårt att skaka av sig tanken att det kanske kan ligga en politisk önskan i bakgrunden, att vissa människor gärna vill hävda att det inte finns någon produktivitetsutveckling i offentlig sektor. Och det kan man väl vilja. Men man kan inte visa det. Inte med några tillgängliga siffror i alla fall. Det är alltså enbart en trosuppfattning. Sådana bör nog lika lite i det här fallet som i några andra ligga till grund för politik.

ps. Jag hävdar verkligen inte att det inte finns möjliga effektiviseringar att göra i offentlig sektor. Det finns det helt säkert. I McKinsey-rapporten finns rentav flera rimliga förslag på hur man skulle kunna nå dit.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Brrr-a Mycket väl resonerat.

retorikkalle sa...

Alltid lika intressant när någon tar sig tid att läsa igenom en undersökning och inte bara utgår från att slutsatserna är väl underbyggda. Tack för det. Annars kan man ju tycka att det borde finnas underlag för att uttala sig om hur effektiviteten utvecklats med all den målstyrning och resultatutvärdering som idag finns i offentlig sektor. Mitt intryck är att de som ska utföra arbetet i skolan och vården blir allt färre, medan de som ska kontrollera att de gör sitt jobb bara blir fler och fler.