Jag läser Lisa Magnusson om kritiken mot att Rebecca och Fiona spelar på Berns, och håller helt med om första halvan. Det är onekligen rätt lustigt att några som kallar sig Prekariatet inte förstår prekariatets villkor, att de tycker sig ha rätt att individualisera politiken till den grad att enskilda unga människor förväntas göra sig omöjliga på den arbetsmarknad där de försöker verka.
Sen kommer jag till autenticitetsdelen och då skorrar det, för att använda Lisas ord. När jag läser inser jag nämligen att jag tar politik på mycket större allvar än identitet eller karaktär. Människor som uppfinner en eller multipla identiteter att gå in eller ur har jag inga som helst problem med, jag har aldrig begripit upprördheten över att, säg, en James Frey eller JT Leroy inte var den persona de byggt upp och aldrig upplevt det de berättade om. Det är ett ytligt avfärdande förstås, lika ytligt som autenticitetsdiskussionerna själva. Äkthet är nu ett värde som människor uppskattar, oavsett om det bara känns äkta eller är det. Men jag tyckte att de berättelserna kändes äkta, och den känslan förminskades faktiskt inte alls av avslöjandena om att de hittat på. Lana del Rey, för att ta Lisas exempel, gör fantastisk musik, jag kunde inte bry mig mindre om vad hon diktat ihop för bakgrund. Herregud, hittepå är väl vad litteratur, eller popmusik, handlar om.
Hittepå är däremot inte vad politik handlar om.
Politik handlar om hur vi vill att samhället ska vara och fungera och något mer materiellt konkret är svårt att tänka sig. En papperslös kan inte både kastas ur landet och få bo och arbeta kvar. Det är inte en fråga om synvinkel. En mamma kan inte både vara tvingad att berätta för sina barn att de inte har råd med en dator hemma trots att alla andra har och trots att skolan kräver det för läxorna och samtidigt parallellt i en annan identitet självklart ha råd att köpa datorn och välja bort vårdbiträdesjobbet för att i stället vara högbetald copywriter. Man kan inte både tvingas skära bort sina äggstockar för att kristdemokraterna så kräver och få ha dem kvar.
Det politiska spelet må vara postmodernare än det mesta, men i botten finns människor och pengar och överlevnad.
Just därför har jag också så svårt för det oäkta politiska engagemanget. Den som bygger upp en persona på politik, där politiken inte motsvarar någon äkta uppfattning eller tanke i botten, där allt bara är lek och dividualism och önskan att provocera eller bygga varumärke och tjäna pengar, blir djupt obehaglig.
För all del, jag blir ibland själv så trött på vissa politiska samtal att jag trotsigt vill tycka exakt motsatt bara för att. Också politik rymmer olika facetter, det man tycker inom ett område går kanske inte ihop på ett konventionellt sätt med det man tycker i ett annat. Man kan såklart också ändra sig, varken åsikter i sakfrågor eller värderingar ligger alltid fast, människor som aldrig omvärderar en enda ståndpunkt, aldrig konfronteras med fakta som får dem att ändra uppfattning, är ju lika obehagliga de. Likadant med dem som aldrig någonsin tycker saker som kliar mot varann, där allting bara är en enda len gröt av självklarheter som hänger ihop utan att man måste tänka efter.
Det är dock något annat än att bejaka politik som skådespel, som masker.
Jag vet att de där lekpolitikmänniskorna finns. Man skalar av dem lager efter lager av påståenden och poser och tänker att nu, nu måste jag väl komma ner till kärnan av vad de tycker? Men nej, ännu ett lager, ännu en synvilla. Oftast kan de tjäna pengar på sitt låtsasengagemang, om det bara är en story håller den ju ihop och kan göras mycket mer säljbar än det som grundas i ärlig intellektuell och etisk prövning. Jag har alltid ogillat dem, men nu insåg jag tydligare varför.
I dag uppehåller sig nästan alla, framförallt medierna, vid politikens yttre, teatern, spelet. Vi förväntas engagera oss, ja rasa, inför de ytligaste av detaljer, partipolitiken retorikkonsultiseras samtidigt som idédebatten blivit twitterifierad, så också, eller kanske alldeles särskilt, när den bedrivs i 14000-teckenstexter på DN Kultur. Till slut kan allt samtal ersättas med en knapp där vi förväntas klicka i vårt sinnestillstånd. Jag är glad/arg/likgiltig/självmordsbenägen.
Nu kräver jag ingen avancerad politisk analys av folk som gör popmusik. I ärlighetens namn blir det oftast bättre för alla inblandade om de låter bli sånt. Jag kräver inte heller individuell moralisk konsekvens, särskilt inte i en ekonomisk verklighet som ser ut som den gör. Så långt håller jag helt med Lisa. Men att därför förkasta den politiska äktheten? Att säga att det inte spelar någon roll om någon argumenterar för ett samhälle som del i en "berättelse", att vi måste bejaka politikens roll som scenografi? Isåfall kan vi ju lika gärna ge upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Notera för all del också att alla som är vänster inte nödvändigtvis håller med om blockaden mot Berns. Jag har ingen aning om vad Rebecca och Fiona tycker i frågan, men Syndikalisterna är trots allt en ganska liten och apart del av den svenska vänstern, och deras idéer och prioriteringar omfattas verkligen inte av alla.
Jag lägger störst vikt vid "strukturer" och vill inte skuldbelägga individer så mycket - men delvis! I den mån man känner till omständigheterna och sina valmöjligheter så har man ett ansvar och en ev. skuld beroende på om man agerade felaktigt eller inte.
Min uppfattning är att det är fel att bryta mot den fackliga blockaden mot Berns och bidra till att Berns tjänar pengar när man hade kunnat bidra till att sätta ekonomisk press på dem. R&F kanske bedömde att det fanns övervägande skäl att ändå uppträda, jag vet inte, men jag hoppas att det inte var ett allt för lättvindigt beslut.
Annars håller jag med och säger som Afzelius: Nej, politik är inget mode, ingen "ball och trendig grej"
För dom flesta är det en livsnödvändighet.
Fiktion är inget problem så länge den inblandade faktiskt känns vid att det är fiktion, i den meningen att han/hon/hen inte gör sin påhittade person till reklampelare för att skaffa fördelar åt den som står där under och som inte tänker visa sig, buktalaren, den mindre fantastiska eller stilriktiga personen där under. Eller så länge man helt öppet jobbar inom ramen för ett fullt teatralt sammanhang.
För idag används ju ofta den här sortens personas för att driva en viss syn på hur saker ligger till, vem som har rätt mera allmänt etc, vem som det ska lyssnas på - och när det kommer mothugg hänvisar man helt enkelt till att storyn var sann, riktigt sann, eller representativ (exempel: Gömda-böckerna, Lana del Rey, politikers självmytologisering). Och eftersom media idag inte är speciellt bra på att kritisera folks "stories" och självpepp, och inte alls intresserade av skarp mediekritik, så slinker det här igenom och får politisk eller ,kulturell tyngd.
Dessutom är det inte alla sådana här fejker som kan avslöjas lika otvetydigt. Ta Joe the Plumber, som ju ett tag tycktes vara den viktigaste personen i USA-valkampanjen 2008. "Äkta rörmokare" eller en lejd missnöjesfigur, en liten företagare som ställer relevanta frågor om skatter och jobb till Obama eller en republikansk mupp som ställer frågor enligt det script som passar in för McCain och andra? Den sortens frågor var förstås centrala för hur man bedömde honom, särskilt i USA som älskar den lille mannen som rycker mikrofonen och regelhäftet ur handen på storgubbarna, och de ställdes också efter hand. Men det var svårt att ge någon helt öppen, slutlig *bevisning* åt ena eller andra hållet - för att han "inte var på riktigt", att hans frågor inte var grundade i hans egna vilkor eller att han tvärtom var exakt det han sade att han var. Hur man besvarade de frågorna berodde ofta av hur man avläste mediala aktörers, bloggares etc bevakning av honom och hans eget sätt att agera efter sitt korta möte med Obama.
Skicka en kommentar