Den sjätte december hittades Ingemar död på golvet i sitt rum på boendet för hemlösa. Han hade egentligen blivit utkastad, men tagit sig in igen genom fönstret. Det är inte så kul att bli utslängd på gatan mitt i vintern.
När han kommit tillbaka fick vårdpersonal på plats veta att han inte längre behövde hjälp, trots att grannar larmade om att han inte verkade må bra. I stället byttes hans lås och man planerade en polisinsats för att avhysa honom. Det behövdes aldrig. Han dog.
Det här var bara en enda hemlös missbrukare. Ett enda tragiskt dödsfall som kanske inte hade gått att undvika. Vi vet inte om vård i tid hade ändrat något. Vad vi däremot kan säga är att människor inte bör behandlas såhär.
Det finns någonstans mellan 10 000 och 15 000 hemlösa i Sverige i dag. Det är ungefär dubbelt så många som för 25 år sedan, men mätmetoderna varierar så man vet inte säkert.
Mellan 2007 och 2009 hade regeringen en nationell strategi mot hemlöshet, med särskilda pengar och projekt för att exempelvis stoppa vräkningar av barnfamiljer. Tyvärr kan man inte se några resultat alls. Lika många barn vräks nu som före projektet. Kommuner som jobbar förebyggande har inte haft färre vräkningar än andra.
De sätt vi använder för att hjälpa hemlösa, med lågtröskelboenden och boendetrappor, där man steg för steg ska kvalificera sig till en riktig egen bostad, fungerar inte heller särskilt väl. Under tiden man är i den där trappan får man inte dricka alkohol eller använda andra droger, inte bli sambo eller i vissa fall ens ha någon hemma över natten, om man vill ta sig vidare till nästa steg. Socialen har nycklar till dörren och kan när som helst komma in.
Hemlösa ses som barn som förlorat all rätt till självbestämmande, som måste kontrolleras och bestraffas när de inte uppför sig. Men vem skulle kunna uppföra sig under de omständigheterna?
Jag talar med Björn Fries, tidigare nationell narkotikasamordnare som nu håller på med hemlöshetsfrågor och han påpekar att de flesta hemlösa har psykiska problem eller missbruk i botten. "Men när de ger uttryck för de problemen ska de straffas, kanske rentav kastas ut.
Det finns andra modeller, en kallas housing first och går ut på att det den hemlöse framförallt behöver är ett hem. Med en egen lägenhet, en egen dörr att stänga om sig, finns en grund att stå på för att orka exempelvis missbruksbehandling. Det provas på några ställen i Sverige, och har goda resultat från våra grannländer.
I de flesta kommuner vore det inte ens särskilt svårt eller dyrt att ordna. Medan vi väntar är det 10 minus ute och människor fortsätter att inte ha någonstans att bo.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 4 februari
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Housing first är verkligen det vi borde satsa på, vilket jag tror de gjort i Malmö och om jag minns rätt har de boende minskat sin alkoholkonsumtion med en tredjedel, utan att ha gått något behandlingsprogram. Fantastiskt vad lite trygghet och stabilitet kan göra. Först och främst är hemlösa människor. Och vem kan lösa sina problem från en parkbänk eller göra det helt utan tillit från någon, utan bara kontroll och misstro?
I över 100 år har vi tillåtit en Socialtjänst, kyrkor, föreningar, "frivilligorganisationer" och olika aktiebolag oemotsagda bygga upp hela sin grund på våra hemlösa människor. Därefter har dessa ”hemlöshetsaktörer” med bland annat statliga och kommunala medel tillåtits växa både till antal och i storlek med förljugna välformulerade bidragsansökningar om att de hjälper hemlösa människor.
Kan det verkligen kallas hjälp om aktörerna inte kan hjälpa till med vad en hemlös människas primära behov består av?
Vilket av ordet hemlös rimligtvis är ett tryggt hem med möjlighet till ett privatliv.
Då orsaken till hemlöshet inte kan avhjälpas med den hjälp som erbjuds idag, blir dessa verksamheter alltså kvarhållande. Med dessa hemlöshetscementerande åtgärder skapas samtidigt en massa arbetstillfällen åt redan etablerade personer. Detta görs med allas goda minne på hemlösa människors bekostnad. För att alla dessa i grunden verkningslösa system ska ges möjlighet att expandera, behövs självklart även också ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa i vårt land påvisar. Detta trots alla olika försök från ansvariga att dölja detta genom att försöka omdefiniera vad hemlöshet egentligen betyder, vilket är avsaknad av ett tryggt eget hem och inget annat.
Denna i grunden mycket uppenbart ineffektiva hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 kronor om året. Det är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära!
Eller är det just därför kostnaden är så hög?
Ännu mer häpnadsväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel. Den vinklingen som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värd för alla ”hjälparna” att människor och organisationer som jobbar med att "hjälpa" hemlösa fördelar 600 000 mellan sig på varje hemlös för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!
Är det då inte dags för ett nytt och mänskligt agerande i denna fråga?
Då menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda i sitt jobb än de redan gör. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges en ärlig chans till möjligheten till ett någorlunda värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.
Vi kanske till och med skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden “testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna “test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den “hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga vinstdrivande ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle som fortsätter smittas av en “Reinfeldtdeffekt” fortsätter sprida den smittan i vårt land som i folkmun kallas hemlöshet.
I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!
Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.
Rolf Nilsson
Svenska brukarföreningen
Tel: 0736-764286/08-208070
Skicka en kommentar