måndag, mars 22, 2010

Uppföljning till det där med föraktet för svaghet

I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.

Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.

Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.

Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.

Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)

I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.

Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.

26 kommentarer:

Spräng den förbannade Stureplan! sa...

Gärna för mig att man återberättar ett samtal med någon (som man då inte nager namn på, såvida inte namnet i sig har högt allmänintresse) - men frågan är väl, varför hade det inte varit möjligt att låna samma ingång från en publicerad artikel eller krönika av Malin Siwe, Pernilla Ström, Peter Woldarski, Dick Kling ("somliga mnännsikor kommer alltid att ha en förmäga att ställa till det för sig" slog denne ekonom ifrån sig i neo för ett par år sedan för at slippa diskutera statens sociala åtaganden) eller typ vilken glad FMS-liberal eller krönikör som helst? Det här är ju inte precis synpunkter som dyker upp just nu, att skriva "raljant" - men på djupet fullständigt allvarligt - om at arbetslösa och sjuka är oreslösa lipsillar med för mycket pengar har ju varit en sport i flera år. Anna Anka blev väl en slags sym,bol för den attityden, men det var inte precis början.

Ann-Charlott Alstatdt gjorde för typ tre fyra år sen den skarpsynta iakttagelsen att det idag är mycket lättare att komma ut som bög än att outa sig som en person som inte har tillgång till rimliga alternativ, inte får hålla i styrspakarna i sitt liv, kan sträcka på nacken och inte har någon verklig handlingsfrihet och aldrig kan typ låna i bank, starta egen firma eller sticka iväg till Paris över veckoslutet. Men det stod förstås i Aftonbladet.

Jag håller helt med om diagnosen på ett allt mer medelklassbrackigt samhälle som tolkar alla problem i individualiserade termer, men varför hade det inte funkat att ta avstamp i någon text av ett känt namn? Osynliga lojaliteter eller bara att det känts jobbigt och stillöst?

Ola Berg sa...

Tänkte på en sak.

Om någon säger att en ståndpunkt måste ifrågasättas, så säger ju den personen bara att ståndpunkten måste ifrågasättas. Inte att man redan för egen har ifrågasatt ståndpunkten och kommit fram till att den är felaktig.

Jag blir själv ofta missförstådd på det sättet, att mitt "jag ifrågasätter X" tolkas som "Ola vill inte X".

Åsa sa...

Jag ser dessa attitydförändringar på samma sätt och jag blir, på samma sätt, väldigt upprörd. Jag håller också till stor del med den första (välskrivna) kommentaren. Orsaken till att jag kände att jag behövde skriva här är insikten om hur väldigt viktiga de människorna är som tar politiken på (för) stort allvar. Vi är så många som artigt fegar ur, som viker undan med blicken i sociala situationer och säger pinsamheter som "ja, det är ju en viktig diskussion" utan att ta den. Bara genom att ställa frågan till sin spets och ifrågasätta konsekvenserna av den attitydförändringen, bara då kan vi stoppa utvecklingen. Eller åtminstone se den med öppna ögon.
Det har varit lätt i Sverige att säga att folk får bannemig ta sitt eget ansvar, för de allra flesta har kunnat blunda för de som inte fixar det - de har varit så få och så osynliga. Det är lätt att kräva att manska sluta bekosta livbojar om man aldrig ser någon sjö. Men konsekvenserna av att man kopplar bort "de ovärdiga" från resten av samhället kommer att krypa närmare inpå oss, när allt fler bedöms som ovärdiga och det börjar gälla först bekanta, sedan våra vänner, och, värst av allt, våra barn. Om vi inte skulle kunna tolerera hur samhället gav upp med våra egna barn eller vår familj, då ska vi banne mig inte heller tolerera det gör det med andras barn och andras familjer!

Jag beundrar de som känner för politik, som vågar stå för konsekvenserna av sina politiska politiska ställningstaganden. Över allt och alltid. Också över ett glas vitt i högklackat.

Björn sa...

"Det är svårt att ens föreställa sig något som mer säkert skulle få ett barn att börja hata samhället, staten, vuxenvärlden."

Jaså? Och vad var det för något som fick dig, Isobel, att börja hata så många och så mycket? (Jag har ingen aning, så jag frågar.)

Förresten vet jag att något som verkligen kan göra barn förtvivlade och arga är när vuxna bara pratar och pratar och är välvilliga men aldrig någonsin orkar göra något för att förändra situationen för ett barn som upplever misär och orättvisor.

OM du verkligen vill GÖRA något (inte bara prata) för att minska på utbredningen av föraktet mot de svagaste människorna, kan det vara bra att börja med att sluta förakta människor i största allmänhet. Och ta itu med ditt självförakt innan det alldeles går överstyr och projiceras på alla privata och politiska motståndare. Det är ingen konst att peka ut folk för att de har en "vidrig människosyn" och använda det som ett debatttrick. Men det gör inte världen bättre.

Den avgörande moraliska skillnaden i människosyn mellan den ena ledarskribenten (du) och den andra (läkarstudenten) i det här fallet verkar vara att du hatar och önskar livet ur folk av princip för deras åsikter och livsstil, medan hon har valt att utbilda sig till ett yrke där hon kommer att ta hand om och vårda folk alldeles oavsett vad hon tycker om deras livsstil eller politiska åsikter.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

stureplansprängare: jo, det hade jag väl, men nu hade jag precis haft den här diskussionen när jag skulle skriva texten och var djupt illa berörd av den. det hade helt klart varit lättare att hänvisa till något som fanns i text, det visar ju kontroversen om vad som sades.

Manu Pettersson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Manu sa...

Björn,
Jag tycker inte alls det verkar som att Isobel önskar livet ur folk för deras åsikters skull. Däremot verkar du själv lida av ett sjukligt behov av att spy galla över hennes skrivande. Som för övrigt är ett lysande exempel på ett yrkesutövande som är bland de viktigaste för en demokratis välmående. Och att ställa det i något sorts motförhållande till läkaryrket visar bara på hur förvirrad du är.

Jonathan sa...

Kan man inte vara för en radikalt förändrad narkotikapolitik OCH mot skattefinansierad sjukvård? Det tycker jag att man kan vara. Det senare är min enligt mig mindre moralistiska omskrivning av det du betecknar som "skull-dig-själv-paradigmet".

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Självklart drivs jag både av självhat och allmän misantropi, Björn (även om jag nog sällan just önskar livet ur folk), men jag förstår inte riktigt vad det har med sakfrågan att göra. Jag tror absolut också att den här kvinnan kommer vårda sina patienter oavsett av vad de tycker, annars vore det ju helt förfärligt.

Och Jonathan, visst kan man det (även om jag personligen är benhård förespråkare för en skattebetald vård) men då borde man väl vara lika mycket emot skattebetalda benbrottsoperationer på skidåkande medelklass, eller?

Jag vill påpeka att jag inte tror att den nämnda personen "egentligen" tycker sådär, jag tror att det var något hon bara råkade säga i allmän trötthet eller berusning eller vad vet jag. det som intresserar och förfärar mig är att den sortens uppfattningar numera ligger latent i så breda lager att det alls kan hända.

David Bergkvist sa...

Hur kan det komma sig att det är socialt accepterat att klassa hela grupper med människor som varandes "svaga"? Även om man själv inte menar något illa med det, så kan det ju inte vara helt osannolikt att någon av dessa "svaga" människor inte tycker att det är en passande beskrivning på dem.

Suresprängaren sa...

David: jag vet inte, kanske därför att det blåser hårt på toppen? Allvarligt talat, ingen enskild person är stark hela tiden, varje dag och i alla lägen. Kolla in Tiger Woods - vad man än anser om hans överträdelser så utgör den situation han försatt sig i ett bevis på att inte heller han är en stålman rakt igenom.

En vettig attityd till ordet "svag" borde kanske handla om att tvätta bort en del av den moraliserande dynga som har kletat fast vid det under de senaste 20 åren.

David Bergkvist sa...

Sturesprängaren: Min poäng är att även om alla vore ense om att "svaghet" inte är något dåligt (vilket folk gärna får bli ense om för min del), så är det väl ändå ohyfsat att tillskriva diverse egenskaper till en massa folk man inte känner? För att göra en liknelse: jag tycker att det är något omoraliskt i att t ex vara väldigt känslosam, men om någon som aldrig träffat mig hävdade att jag var detta så skulle jag iallafall inte bli speciellt glad.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

jag ser inte "svag" primärt som en personlig egenskap, david, utan som ett resultat av någons samhällsposition.

Sturesprängaren sa...

David: jag ser talet om "svaga grupper" mer som analogt med den riskspridning som sker i ett försäkringssystem med många betalande klienter. Antalet människor som är med dämpar kraftigt stöten när några drabbas. Om man kan tala om 'svaga grupper' i st f 'svaga (usla? inkompetenta? omyndiga?`) individer så blir det lättare att diskutera verkningarna av t ex ändrade lagar, arbetsmiljöproblem, olika slags planering, ekonomisk lagstiftning - utan att man hamnar i personangrepp och utan att diskussionen blir exkluderande ("nu har du snackat nog för din lilla a-kasseplänbok", "klipp dig och skaffa dig ett jobb, sitt inte här och gaffla!")

Att sprida osäkerheten solidariskt på det sättet är, som nån sa på CNN i morse kring Obamas sjukförsäkringsreform, att backa upp alla. Det är lönsamt på sikt, men det kräver förstås en investering i framtiden. Ekonomiskt när det handlar om offentliga försäkringar, men också en moralisk investering när det handlar om attityder till andra, till någon som ligger ner och blöder, till de som är i en situation där de inte just nu har ett bra läge att ta vara på sig själva och sina närmaste. Det är ju den situationen som har dränkts i moraliserande de senaste tio åren: om du inte är en snygg medelklassmänniska som betalar alla räkningar i tid får du liksom inte vara med. Trots att det inte finns något mer trivialt att skriva på gravstenen än "X tog aldrig studielån, jobbade hårt och betalade alla sina räkningar i tid".



"Criminals have a right to happiness too, not just staid, well-established journalists and academics" (Joyce Caroo Oates i en intervju från 80-talet)

Jonathan sa...

Jo absolut, man ska givetvis vara konsekvent. Man ska inte kunna externalisera kostnaden av sin hobby på andra. Och om man ska ha skattefinansierad vård, är det definitivt de svaga man ska hjälpa först. Jag tycker Segerfeldts kommentar här är klart rimlig:

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.14367115

David Bergkvist sa...

Isobel: Men även om du personligen inte anser att "svaghet" är en personlig egenskap, så måste det väl ändå finnas viss risk att någon av de du kallar för "svaga" inte delar denna din uppfattning och därför tar illa vid sig? Ordet "utsatt" är väl ett bättre ordval, då det är mer entydigt att det inte rör sig om en personlig egenskap? Dessutom måste det ju sätta käppar i hjulet för de som vill förakta de "svaga" (och som anser att detta visst är en egenskap hos individen) om de istället kallas för "utsatta".

Sturesprängaren: Om målet med att kategorisera hela grupper av människor som "svaga" är att de enskilda individerna inte ska känna sig så utpekade, så är det bästa väl att klassa hela mänskligheten som svag?

Anonym sa...

Jag tycker artikeln var mycket bra skriven. En verklig händelse återgiven och generaliserad till ett större samhällsfenomen, utan att göra det på någons bekostnad.

Jag har själv jobbat inom vården och blivit cynisk inför de prioriteringar som görs varje dag hur olika "sorters" männskor behandlas. Tyvärr är min erfarenhet att läkare inte tillhör de mest empatiska. De finns självklart många underbara läkare också. Men de, som poliser och jurister, har så stor makt, ifrågasätts för sällan och tycks behöva rejäl etisk updatering.

/My

Anonym sa...

Annes kompisar in action:

http://www.youtube.com/watch?v=6ik4f1dRbP8&feature=player_embedded

Stina Morian sa...

Hej Isobel,

Du som själv blir oerhört ledsen och arg över näthat och elakheter i kommentarsfält och annat, kan du förstå hur det känns att bli anklagad för något man inte tycker? Och aldrig har tyckt?

Om man verkligen blir så arg som du uppenbart blivit - varför inte försöka ta en diskussion på plats i stället för att påstå att någon är vidrig? För så lyssnar man inte utan har bestämt sig för en åsikt utifrån något man trott sig hört (jag tror att du tror dig hört detta, men är helt säker på att Anne aldrig sagt detta). Jag har varit Annes vän sedan hon var tonåring och hennes kollega i fem år och hon aldrig hyst dessa åsikter, varken nykter eller onykter. Hon utbildar sig till läkare för att göra gott, inte för att ha ett förakt för svaghet. Hon har jobbat som ledarskribent för att opinionsbilda - inte för att förakta missbrukare.

Därför är jag övertygad om att allt är ett missförstånd, och ett otroligt olyckligt sådant. Och skapar rätt mycket "näthat" helt i i onödan.

//Stina Morian

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Stina, jag tog en diskussion på plats (och kallade inte henne för vidrig, däremot åsikten, men det klart att man känslomässigt kan tolka det senare som det förra) och det är ju just därför som jag inte tror att jag missuppfattat (även om jag som jag skrivit inte heller tror att det här är något hon "verkligen" tycker). Jag var aldrig ute efter att hänga ut någon, och eventuellt näthat, om sådant nu förekommit, har rimligen inte kunnat bero på mina anonymiserade citat.

Johannes Nilsson sa...

Den här frågan behöver inte ens handla om sånt där vänsterflum som "människovärde" och "rättvisa" då den är avgjord redan på den samällsekonomiska nivån. En knarkare lös på gatan kostar samhället mycket, mycket mer än en knarkare i vårdsvängen. Dessutom är knarkarens härjningar nästan uteslutande fullständigt destruktiva kostnader, som möjligen gynnar försäkrings- och väktarbolag men kostar alla andra mycket mer. Kopparstölder är ett mycket bra exempel: för lite bortbruten koppar värt några hundralappar orsakas skador för tusentals, ja, hundratusentals kronor. Kostnaderna för vård går däremot snabbt tillbaks till samhället, då det framförallt handlar om personalkostnader och liknande, vilka ska skattas innan arbtestagaren slutligen spenderar sin lön ute i samhället.

Cecilia V. sa...

Jag har en annan åsikt än de fletsa, märker jag. Du gjorde rätt som skrev om barsamtalet, Isobel, och du valde dessutom att utelämna namn, vilket jag strikt taget inte ens tycker var nödvändigt eftersom personen ifråga är en offentlig, skrivande läkarstudent kopplad till Läkartidningen. Däremot var det hänsynsfullt och snyggt av dig att att utelämna namnet.

Okej, vi får väl nu ta personens ord på att hon blivit grovt missuppfattad. Sånt händer. Men generellt tror jag att det är viktigt att vi vågar skriva om det vi hör på barer, after hours, bakom kulisser. Det är där föraktet formuleras, och jag tycker att det är okej att man får ta konsekvenserna av det man säger. Så länge man tar diskussionen på plats och inte bara håller god min och skriver upp citat i minnet. DET är inte okej. För föraktet finns. Även bland läkarstudenter (jag är också läkarstudent).

Hansa sa...

Om någon röker, dricker och allmänt missköter sig och som en konsekvens av detta beteende blir sjuk, låt säga får en hjärtinfarkt och som en följd av detta är i behov av ett nytt hjärta, får ett nytt hjärta via organdonation(varvid en annan person som inte har ett livsstilsbetingat hjärtbytesbehov får stå till sidan)och sedan fortsätter sin självdestruktiva bana.. när tycker Cecilia V och Isobel H K att gränsen är nådd? Rent hypotetiskt menar jag? När är en sådan gränssättning "vidrig" eller "föraktfull" och när övergår den till att bli salomonisk vishet? Ni borde ju veta, att döma av den tvärsäkra rättrådighet som präglar det ni skriver.

gitto sa...

Hansa: Då kan vi ju vända på steken: var tycker du att det är rätt att sätta gränsen? Och vad ska räknas som att missköta sig själv? Ska den som stressat hela livet, varit bitter, missnöjd och njugg (sådant påverkar också hälsan negativt) hamna längre ned i hjärtkön? Eller gäller det bara vissa ohälsomarkörer som inte lika ofta drabbar medelklassen? Så att vi enkelt kan ringa in ett vi och ett dom?

Jag är så jäkla less på den här sortens attityder som så ofta handlar om att definiera sig själv som moraliskt högre stående, när det alltsom oftast handlar om tur. Tur i det genetiska lotteriet, tur i vilken familj man har fötts in i, tur i vilken sorts grundpersonlighet man har och så vidare.

Jag har en kollega som på allvar hävdar att det är moraliskt fel med fetmaoperationer, av den enkla anledningen att "då kan man ju fortfarande äta onyttigt sen, även om man kanske går ned i vikt ändå". Samhällsvinsten i färre viktrelaterade sjukdomar trumfar enligt hennes åsikt inte den moraliska förlusten. Ibland undrar man om det brinner i huvudet på folk...

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Hansa, är det inte extremt stor skillnad på frågan om vad som ska bekostas offentligt och organdonationsfrågan där olika patienter faktiskt oundvikligt ställs mot varandra? Offentligt betald vård ska vara lika för alla. Det finns liksom inga absoluta behov av undantag eller prioriteringslistor efter livsföring, och då tycker jag att den som ändå vill ha sådana är den som bör argumentera för var gränserna i såfall ska gå. Jag har inga problem med att bli anklagad för tvärsäkerhet där.

I organdonationsfallet tycker jag att man måste kunna ta hänsyn främst till operationernas chans att lyckas, dvs hur personen kommer leva framöver och om det i det livet kommer finnas saker som gör det sannolikt att operationen misslyckas. jag är inte helt säker på hur reglerna är i sverige i dag, men i en del länder är det ju ytterligt svårt för att inte säga omöjligt för aktiva alkoholister som vägrar behandling att få levertransplantationer t ex, eftersom operationen bedöms som lönlös.

däremot har jag betydligt svårare för inställningen att det man gjort tidigare i livet ska räknas in, om huruvida man "orsakat" sin skada själv eller inte, när detta inte direkt påverkar operationens framgångspotential. om vi började göra organdonationsprioritering efter i vilken utsträckning man historiskt levt ordentligt (kanske hur mycket skatt man betalat?) och därmed "förtjänade" en donation skulle vi få just ett vidrigt samhälle.

Micke sa...

när tycker Cecilia V och Isobel H K att gränsen är nådd?

Gränsen är nådd när människor blir djur och det är som det ser ut inte så långt dit.

När vi når till den punkten kommer vi liksom vi gjorde på 30 talet att försvara oss och besegra er.