Moln med solglittriga kanter

Moving Images har inför sin konferens den här veckan en uppladdning i form av bloggstafett om framtiden för, i bred mening, mediebranschen. Närmast före mig var i går Unni Drougge med ett klokt inlägg om förlagsvärlden.

När jag skriver det här har jag ett icke underskrivet kontraktsförslag från mitt förlag liggande på skrivbordet som en stor klump slem. Slemmet bor i magen också, och i huvudet, det trycker och smärtar och jag försöker förtvivlat låtsas som ingenting. Det går sådär.

Tydligare än någonsin tidigare har jag det senaste året sett hur trådarna hänger ihop, hur diskussioner som tidigare varit teoretiska, politiska, filosofiska också blivit personliga, konstnärliga, privatekonomiska. Inte sällan alltihop samtidigt. Jag försöker bena ut, lägga i högar, skapa ordning i kaoset. Det går också sådär.

Jag är upphovsman. Jag lever på att jag först tänker och sedan skriver saker, eller för all del emellanåt i omvänd ordning. Marknaden som frilansskribent har jag klagat på blott alltför många gånger, arvodena sjunker från år till år, och de två enda möjliga alternativen är ofta att antingen göra halvdåliga jobb p g a tidsbrist eller acceptera sitt liv som statusproletär. Marknaden för kvalitetsltteratur i Sverige är skrattretande, om det tar ett år på heltid att skriva en bok får man på vad som ses som ett okej försäljningsresultat tillbaka kanske 50 000 kronor i reda pengar. Jag har ännu aldrig provat lyckan hos Sveriges Författarfond, men fantastiska skribenter tycks ju kamma noll där hela tiden.

Man skulle kunna tro att jag därför applåderade försöken att få människor att betala för sig på nätet. Någon enstaka liten krona ur potten skulle kanske leta sig ner i frilansbudgeten. Om förlagen kunde tjäna mer pengar skulle de kanske inte försöka tvinga på författarna så barocka slavkontrakt, och kanske skulle man rent av sälja mer böcker om information på nätet också kostade pengar. Det är såklart möjligt. Men jag tror inte på det. Och även om jag gjorde det vore det inte värt priset.

När jag ser framåt på det som är min ena huvudsyssla, kreativt skapande, är det med stor oro. Jag tror ju inte på den romantiska idéen om det ensamma geniet som skapar konst ur intet. På samma sätt som våra hjärnor rent neurologiskt är tätt sammankopplade med andra, med varandra, är summan av kulturen alltid långt större än delarna. Utan en kulturskatt att dyka ner i finns ingenting att hämta upp till ytan, ingenting att föra vidare, ingenting att dela. Internet har på ett tidigare helt oanat sätt realiserat idéen om det kompletta biblioteket. Vi kan utlokalisera delar av våra hjärnor till all världens kunskap i stället för att hålla allting inom oss. Även de sämst ställda har i dag tillgång till mer kultur än några människor någonsin tidigare. Det har varit en lycklig tid.

Om immaterialrättsamhället utvecklas som det gjort under de snaste decennierna, senaste åren, får vi kulturskapare, professionella som amatörer, dock i stället se oss själva fånstirra ner i en dammig, sprucken före detta flodbädd. Vattnet har förts bort och fyller i stället tusentals privata små pooler i små muromgärdade trädgårdar, dit man avkrävs inträde bara för att få spana genom porten.

De säger att de gör det för vår skull, för upphovsmännen. "Man måste kunna tjäna pengar på kreativt arbete". Jo. Det vore ju trevligt. Men viktigare är kanske att man alls kan ägna sig åt något kreativt, och om det vi kallar kulturella allmänningar fortsätter att stängas av, stängas in, blir det nog si och så med den saken.

Oron blir inte mycket mindre om jag tittar på min andra primärsyssla, opinionsbildning. På ett hittills oöverskuggat sätt har internet realiserat idén om yttrandefrihet. Alla människor kan i dag producera massmedier. Detta förändrar och vitaliserar demokratin i grunden. Cynikern inom mig blir därför självfallet inte förvånad över de förslag som kommer om registrering av bloggare eller detaljerna i EU:s telekompaket som skulle kunna splittra nätet som medborgerlig demokratisk arena. Det vi ser är en fenomenal pyramidrivning och det vore underligt om inte personerna i toppen protesterade. Det är i det perspektivet jag tror att vi också ska se på den ökande övervakningen. När den lille mannen har så mycket potentiell makt som i dag vågar inte de traditionella makthavarna låta honom vara oövervakad.

Ena dagen är jag precis så cynisk, precis så pessimistisk. Vi vet att våra politiker ofta påverkas mer av välorganiserade välfinansierade särintressen än av det vi för enkelhetens skull kan kalla allmänna goda. I Sverige kallas det "den svenska modellen". I andra länder benäms det korporativism, i ytterligare andra korruption. Lobbyismen i EU, kampanjfinansieringen i USA, arbetsmarknadens parter i Sverige, överallt ser vi olika uttryck för hur den enskilde medborgaren riskerar att dra det kortaste strået.

Men jag tror ju på opinionsbildning även utan miljoner i ryggen. Jag tror ju att man kan påverka, att jag kan påverka. Kanske kommer just jag inte att göra det framöver, sådant beror ju på slump och dagsform, men det finns tusentals i mitt ställe. Just det är såklart det mest hoppingivande av allt.

Läs de andra bidragen i stafetten: PM Nilsson, Björn Jeffery, Kristin Blom och Martin Thörnqvist.