Jag minns inte när jag kom på att jag faktiskt bokstavligen skulle dö för honom. Inte ett andetags betänketid, inga kompromisser, ingen tvekan. I detta är han unik i världen.
Det finns såklart en romantisk föreställning om att det borde vara just så. Ändå minns jag hur skakad jag blev av den där insikten. Detta, mer än graviditetens fysiska och huvudsakligen obehagliga symbios eller den första tidens ljuva oxytocinchock och definitivt mer än amningens boja om moderskroppen, definierade vår relation för mig. Den absoluta bristen på tvekan. Skrämmande.
Jag menar inte detta som i någon supermammaistisk "jag sätter alltid mitt barn före mig själv". Det gör jag inte. Det däremot skulle jag inte, kan inte, vill inte. Jag sätter ofta mina tankar före honom, jag ignorerar hans tjat om att leka och läsa böcker när jag själv läser eller pratar med någon, i ganska stor utsträckning låter jag honom anpassas till mitt liv snarare än tvärtom. När jag är i intensiva skrivperioder ser jag honom knappt, överlåter med varm hand ansvaret till någon annan och beter mig som äldre tiders patriarker som kommer ut ur arbetsrummet och smeker honom över kinden bara för att därefter dyka ner i skrivandet igen. Dörren och sinnet stängda för honom, hans rop efter mig irriterar. När jag ändå är ute hos honom är tankarna så uppenbart någon annanstans.
Jag är inte stolt över detta. Men om jag inte hade den möjligheten skulle jag inte kunna skriva. Jag har möjligheten och jag utnyttjar den skamlöst. När jag dyker upp ur en sådan session, yrvaken, rödögd, tar han emot mig som om jag aldrig varit borta. Mitt hjärta sprängs av tacksamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Så väldigt vackert skrivet.
Så har det ofta varit för mig också. Men jag måste säga att den där tacksamheten också rymmer – bör rymma – en skuldmedvetenhet. Man måste jobba för att få alla relationer att funka över tid, även den med barnen. Det svåra med vårt yrke är, vilket är exakt vad du är inne på, att när en textidé slagit rot kan man inte släppa den. När barnen då pockar på uppmärksamhet blir man irriterad – jag känner så väl igen din beskrivning.
Min erfarenhet är att det inte fungerar att försöka "kompensera" med långledigheter (att liksom hänga upp för mycket på dem), eller med att sticka ut på upptåg ("idag är det bara du och jag"). Sånt är bra OCKSÅ, men jag tvingar mig själv till att släppa jobbet så ofta som möjligt i vardagen, och ägna rejält med tid till barnen även om det först tar emot. Själva självbetvingelsen har varit jätteviktig för mig – att känna att jag TAR TAG i det, först för barnens skull men snart (inser man) även för ens egen skull.
Jag initierar mycket kreativt skapande ihop med barnen. Målande, färgblandande, lerskulpterande, fixa egna sagoböcker, leka med program som ArtRage i datorn… och så alla varianter på gissningslekar osv som man kan fylla massor av dödtid med även under skrivperioder… Det är SÅ GIVANDE när detta flöde av infall blir självklar vardag. Barnens självständighet uppmuntras också.
Jag tror att jag väldigt lätt hade kunnat bli en Ingmar Bergman-farsa. Och jag ska inte hymla med att det är min fru som varit vägledande för mig i umgänget med barnen. För mig är det mest den insikten som får mitt hjärta att sprängas av tacksamhet…
Kjell, håller med om att man ibland måste tvinga sig själv. Grejen är att man inte kan vara sin egen måttstock när man har barn. Men att utnyttja dödtid under skrivperioder är problematiskt. Barnen vill gärna ha mer än de tillfälliga "köttben" man slänger åt dem, och så måste man säga nej och kanske bli irriterad ännu en gång... Är det inte bättre att fokusera på jobbet och ta barnen när man är färdig?
Jo, och jag måste be lite om ursäkt för min förra kommentar, den var, ser jag nu, betydligt mer patetisk än jag insåg när jag skrev den…
Det där om dödtiden är en återkommande diskussion hemma. Jag försöker insistera på att det funkar, men min fru tror inte på det, och menar att det är negativt för barnen att inte vet om jag är tillgänglig eller inte. Så det är nog mer mitt önsketänkande.
Men, ojojoj, jag läser min förra kommentar igen och skäms! Skrattretande. Jag får skylla på att jag ligger utslagen i influensa och feberyrar.
Mitt trick var att ge honom fickpengar så fort han kunde gå, och sen snabbt som fan lära honom poker. Funkade perfekt.
Hoppas så klart att din objektivtet kan lösa frågan.
Leroy
Men det var vackert skrivet som funktionsduglig skrev.
För det var det.
Leroy
Jag kan faktiskt bara säga grattis! För mig är det tvärtom, hela jag är ockuperad (av tre ungar) och jag kan inte koncentrera mig på mitt - halva mitt liv är förstört, känns det som. Ibland i alla fall.
Jag är en sen farsa (två barn sen jag fyllde 45) och älskar dem bortom allt förnuft.
Under perioder med mycket jobb har jag kommit på mig själv (flera gånger) med att totalt glömma bort att de överhuvudtaget existerar sen jag kommit upp på arbetsrummet. Efter att jag nyss lämnat dem på dagis...
Bara en påminnelse via MS Outlook har väckt mig till medvetande om att jag också lovat hämta dem.
De är förbehållslöst överlyckliga när jag kommer. Och jag kan (helt oförtjänt) sträcka på mig och känna mig som en duktig pappa, mellan många föräldrar aom kämpar och anstränger sig mycket hårdare.
Otroligt fint skrivet.
Skogsmulle
Skicka en kommentar