"Redan på 1700-talet konstaterade den skotske filosofen David Hume att samhällen med obegränsade resurser inte är i behov av äganderätter." Det säger nationalekonomen Magnus Wiberg i dag på DN Debatt, och även om jag håller med honom i alla slutsatser är det faktiskt inte upphovsrätten utan Hume jag ville leda in samtalet på. Hume och svenska kultursidor. Hume och svenska kultursidor på nätet. Jag kan backa bandet lite, jag inser att det kanske blev svårt att hänga med i alla led där.
I går anmälde nämligen Lars Lönnroth i Svenska Dagbladet Gunnar Fredrikssons nya Hume-introduktion. Texten (som självfallet inte finns på nätet, mer om det senare) utgår från idéen att Lönnroths generation, (kulturradikala studenter på 50-talet, beskriver han dem som) förstod att uppskatta Hume, medan dagens filosofistudenter inte förmår det samma. Hume skulle aldrig, med Lönnroths ord, kunna "göra sig hörd i kulturvärlden eller bloggosfären", där folk i stället tycks "föredra någon nyandlig guru eller postmodern flumprofet".
Det här skulle kanske vara ett intressant spår om det inte var så, tja, fel.
I den del av bloggvärlden som jag läser pågår nämligen sedan några år närmast en Hume-festival. Som i det inledande exemplet förekommer Hume till och med på aktuella debattsidor (och det är ett dåligt genreexempel, jag vet, men just den här DN Debatt-texten är ju faktiskt en debattartikel och inte en myndighetskommuniké). JennyMaria må ha glömt mer om Hume än jag någonsin kommer lära mig (ett av de snärtigaste avfärdanden jag någonsin fått), men om det är något till och med jag kan se är det ju Humes allmänna popularitet. Ska Lönnroth härnäst skriva att samtiden sorgligt ignorerar Spinoza också?
Tyvärr säger detta något litet om hur ledsamt oöverbryggbara klyftorna ännu tycks vara mellan den kvalificerade kulturjournalistiken och internet. Kulturskribenterna må referera till, och rädas, "bloggosfären", men undersöka den, nej helst inte. I sina egna nätutgåvor fokuserar tidningarna enbart på nöjesmaterialet och, som i svenskans fall, recensioner läggs i många fall inte ens ut. Det är fascinerande och sorgligt på många olika sätt.
Jag tänker exempelvis på de kulturintresserade som bor i delar av landet där man inte längre kan få SvD som morgontidning (dvs nästan hela landet utom storstäderna). Ska de inte alls få läsa kulturmaterialet? Traditionellt har landsbygdens lärare och bibliotekarier varit typiska kultursidesläsare, nu kastas de åt sidan. Jag tänker på den långa svansen, där internet kan möjliggöra långt djupare och smalare och mer vitala ämnesdiskussioner och där kultursidor skulle ha en självklar plats. Den platsen lämnar de flesta av dem än så länge helt tom.
Det finns en idé i samtidens medier om att allting hela tiden måste bli ytligare för att sälja och att detta alldeles särskilt gäller på nätet. På en punkt stämmer det möjligen, den smarta, underfundiga rubriken kanske fungerar sämre än en enkel braskande överskrift som klickmotor. Men i övrigt kan det faktiskt vara precis tvärtom. Inom internetvärlden är det i dag etablerad kunskap att det smala också är ytterligt kommersialiserbart. Även om vi lämnar pengarna är det smala också det som enklast kan nå en större publik via nätet. Så fantastiskt uppfriskande om kultursidorna också kunde begripa det. Om de ansvariga där alls läste bloggar, och såg alla dessa blogginlägg som hänvisar till texter som inte finns på nätet, skulle det vara ett steg på vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Det är väl framförallt så att kultursidorna har fått mindre utrymme - texterna är kortare, bilderna dominerar mer, och debatterandet av samtid, vetenskap och kultur som förr hade en självklar plats där, har blivit svagare och mer positionerande. Den gamla sortens kraftfulla kultursidesgräl där trettio inlägg rasade in i DN och Svenskan på sex veckor förekommer ju inte längre, så sent som för 20 år sen var de en ganska normal företelse och fyllde en livsviktig uppgift som kontaktyta mellan offentlighet, politik, akademier och vanliga ostädade skribenter. Att tidningens läsare oftast satt på åskådarplats var en sak, men inehållet och viljan att diskutera var betydligt mer intensiva än nu.
Jämför "väskdebatten" som snabbt slirade ut i ömsesidiga persondissaar och positionering med ett kultursidesgräl om, typ, Nietzsche, postmodernismen, makten och rätten att ifrågasätta från 1985; det handlar om två helt olika epoker med helt skilda förväntingar på läsarna. Dettråkiga är atr detta skifte har skett nästan helt utan öppen diskussion, fast det uppenbart hndlar om interna policybeslut på de större tidningarna.
Helt rätt - tycker att det är rätt påtagligt att kultursidorna inte riktigt hänger med i allt nytt och roligt som diskuteras inom samtida filosofi, konst, och hum-sam-forskningen. Och helt riktigt - de senaste utvecklingarna kan med fördel följas på bloggar; inte på de stora kultursidorna.
Lönnroths artikel var ju också fånig eftersom det var så tydligt att han varken nu eller då hade greppat varför Hume är ett stort namn i filosofins historia. Han verkar helt ha missat radikaliteten i Humes analyser av kausalitet, personlig identitet, matematisk kunskap, uppkomsten av könsroller etc. Istället uppehåller sig Lönnroth vid sina fantasibilder av vad yngre intellektuella har för referensramar och svingar sig ut i ointressanta biografiskt tomprat.
Magnus, du har helt rätt, men internetionaliseringen ger dem ju helt nya möjligheter till fördjupning, som de VÄLJER bort, samtidigt som de hävdar att nätet fördummar. Det är väldigt konstigt.
Kalle, man borde fixa något slags bloggkluster, Den nya kultursidan, eller liknande, så kanske de skulle upptäcka det.
Gettier har såklart också rätt, Lönnroth har en rätt säregen förståelse av Hume.
Isobel: nej, den offensiva, vakna och kunnigt redigerade kultursidan på nätet, som verkligen använder nätets möjligheter - t ex att det inte finns ett visst tak för utrymmet varje dag, och interaktiviteten - den väntar jag också på. Visst har det funnits sajter som testat det konceptet, eller som kan finnas med som pusselbitar och bokmärken på den privata datorn (eller länkar från en blogg), men en nätkultursida med den genomslagskraft som papperssidorna hade på 50-80-talen, det har vi inte varit i närheten av än.
Bra poänger, men just exemplet SvD är illa valt. De har i flera år lagt upp samtliga bokrecensioner på sin sajt, säkert med enstaka missar, och ibland med någon dags fördröjning.
(Lönnroths recensionen ligger ju här förresten.) Samma sak med understreckarna. De kör dessutom med en del webbspecifikt "smalt" kulturmaterial, en "Under Strecket" blogg, en klassikerblogg och annat.
Håller med Walter Ego, SvD lägger så gott som rubbet på nätet. Och vem säger att alla dessa biblotekarier prenumererade på SvD? Det troliga är väl att de läste på jobbet, liksom en hel del lärare, och det kan de ju, så länge prenumerationerna löper, fortsätta med.
Och vad i helvete är det som säger att allt detta material, helt plötsligt, ska vara GRATIS?
Det är väl inte välgörande ändamål, trots allt, att driva en kultursida? För alla dessa stackars lärare och biblotekarier?
Svåröverbryggbara klyftor är inte oöverbryggbara. Det tar en stund att nå andra sidan, men förr eller senare är vi där.
Addera en veckas kulturtexter ur SvD, DN, Expressen och AB och visa, snälla, var det djupet och den bredden bjudes på nätet.
Vem skulle skriva dessa nättexter till att börja med?
Bokhororna?
Det var bättre på "50-80-talet"...in your dreams.
Det är klart att bloggare och specialister i förening belyser en del frågor - till exempel pågående krig eller hela FRA/Ipred/pirat-köret på ett sätt som ingen papperssida på 80-talet hade kunnat göra. Fair enough; men ett problem är faktiskt att ju mer utspridd debatten är, desto lättare blir det att bara posera och jobba med grova karikatyrer av vad dom andrra i debatten säger. Om det som händer pågår på hundra bloggar och små webbforum och det helt saknas ställen som har ambition att ge något slags överblick, så kommer 95% av läsare och deltagare inte att läsa mer än ett fåtal av de sajter som är med, eller hur? Där har du en klar skilnd mellan villkoren nu och på låt säg 70-80-talen: man kommer inte undan med att ignorera argument eller bara sätta näsan i vädret om en stor del av debatten drivs från ett par stora tidningar som håller uppe tryckret och tar in fem,sex inlägg i veckan. Då blir debattören helt enkelt tvungen att ge vettiga argument för sin vinkling. Det trycket från läsare och redaktioner saknas ofta i bloggosfären, det är kanske därför man ofta får känslan av at diskussionerna där inte leder så himla långt och har litet svårt att sätta press på världen utanför...
Tack för länken till lönnroth-texten, när jag skrev blogginlägget var inga svd-recensioner utlagda på en vecka, men det kanske var ett undantag. Jag håller dock verkligen fast vid att kultursidorna på nätet, svenska och utländska, redigeras i ytlighetens namn och att mycket material läggs ut sent eller aldrig (och är svårt att hitta).
Karins invändningar är dock lite svårbegripliga. Det är ett faktum att de mindre städernas intellektuella elit (som ex lärare och bibliotekarier) historiskt varit trogna kultursidesläsare. När nu SvD inte ens går att få som morgontidning på många orter är det hemskt konstigt att man är såpass snål med kulturmaterialet på nätet. Jag förstår inte riktigt hånfullheten mot lärare och bibliotekarier här heller, poängen med kultursidor är väl framförallt att de ska bli lästa, att de ska ha inflytande, bidra till det offentliga samtalet? Inte att tjäna pengar? (om det var pengarna som var det primära syftet skulle det nog inte finnas några kultursidor alls).
Anonyma hopplöst oinsatta kommentarer om bristen på intellektuell kvalitet i bloggosfären (som dessutom, om jag förstår det rätt, hävdar att kultursidorna i dag är bättre än någonsin tidigare) väljer jag att inte kommentera med mer än att det rimligen måste vara ett sånt därnt troll.
Jag håller helt med Magnus om skiftet från enstaka arenor till tusentals, och att det finns för- och nackdelar med båda delarna. I det här fallet handlade dock min poäng om att kultursidorna borde försöka kombinera de två versionernas fördelar med varandra. De arenor de har borde kunna använda sig av internet mycket mer, borde kunna länka in sig och bli centrum för långt fler diskussioner, borde kunna utnyttja möjligheten att long-taila det riktigt smala.
Jo, det var nog dumt att låta hånfull mot lärare och biblotekarier, det kan jag hålla med om.
Vad jag ville komma till var att det inte finns någon anledning att kultursidorna ska vara tillgängliga för allt och alla av någon sorts allmänt altruistiskt anledning.
Om tidningsbranschen ska överleva i någon form så måste ju fortfarande läsare och annonsörer betala för att läsa, och då talar jag om allt det där seriösa, djupa. Att vi kan få nyheter gratis är inte samma sak.
Kvalitetsjournalistik och kvalitet i kulturbevakning får man inte gratis.
Hur gärna man än vill.
Kultursidornas urvattning håller jag med om. De olika arenornas för- och nackdelar likaså.
Men jag kan inte se att det skulle vara någon lösning på problemet, det vill säga förytligandet, att allt läggs tillgängligt på nätet. Snarare tvärtom.
Och jag vidhåller, biblotekarier läser tidningarna på jobbet - om de vill. Lärare får väl kosta på sig en prenumeration, så länge de nu tycker att det ger något för pengarna.
Jag menar, om vi inte förstatligar samtliga nyhetsjournalisters försörjning så har vi snart inga seriösa nyhetsjournalister i den fria pressen. Nästan.
Gäller även kulturskribenter.
Och slutligen, Isobel, så gott som samtliga bokrecensioner i all dagspress, finns på nätet.
Svenskans understreckare finns ALLA på nätet.
Allt det här var något som man, om man ville ta del av det för fem, tio år sen, var tvungen att antingen gå till biblioteket för att läsa, eller köpa tidningarna.
Jag kan, från Paris följa svensk kulturdebatt utan att missa många stavelser, och det utan att pröjsa ett öre till någon svensk press. Jag deltar inte ens i presstödet via skattesedeln.
Rimligt?
Jag vet inte.
Jag antar att du är arg på mig för det där, eller irriterad är kanske ordet.
Delvis fick du klä skott för en ilska som inte helt tillkom dig. Förlåt för det.
Jag tror Lars Lönnroth har fel, min erfarenhet är snarare motsatsen. Hume har haft en ’revivial’ lite varstans och under lång tid – han förefaller djupt avhållen inte minst på nätet. Jag vill nog mena att svenska filosofistudenter vurmar just för någon som Hume.
"föredra någon nyandlig guru eller postmodern flumprofet". – det går inte att kategorisera nätets åsikter så – det är trams.
Jenny Maria, jag är inte det minsta arg. Det var en sjukt rolig (om än möjligen lite felaktig) diss. Jag gillar begåvade meningsmotståndare.
Likewise!
Men jag tror jag drar mig ur diskussionen nu för att inte förstöra din uppfattning om "begåvade" :)
Skicka en kommentar