Anne Applebaum säger allt det som det är ett plågsamt mysterium att exempelvis Hans Bergström inte säger. Det är för övrigt fascinerande att se hur nära nog alla de vanliga intellektuella amerikanska idolerna hos den svenska (intellektuella) högern i det här årets val kommer till beslut som liknar Applebaums. Och alla med ungefär liknande argument. Christopher Hitchens tar upp Palins (och McCains) syn på vetenskap, Fareed Zakaria argumenterar mer känslomässigt utifrån kandidaternas karaktär och sin egen situation, David Brooks skriver om att McCain övergivit sin egen pragmatiska konservatism. På ett seminarium jag var på häromveckan tillfrågades Johan Norberg om vilken kandidat han höll på och han försökte smita undan genom ett Applebaumskt: "Jag önskar att Jon McCain kunde ha blivit president för ett år sedan".
För all del. Vem gör inte det? (Då hade man åtminstone sluppit ett år med W.) Även under primärvalen i vintras var jag själv fortfarande stillsamt McCain-entusiastisk. Men McCain har förändrats av den här kampanjen, han har låtit sig själv kidnappas av galenpannehögern, av Rove & Hannity & Limbaugh (som förresten häromdagen sade att det bara var skönt att vara av med de pragmatiskt konservativa som Colin Powell och andra som nu gått ut med sitt Obama-stöd) och han är inte längre den han var. Enligt Applebaum (jag har inga andra källor tyvärr) har McCain till och med svängt i tortyrfrågan för att gulla med vansinneskrafterna inom GOP och då finns det faktiskt inte längre något fog alls för allt det där vanliga vi brukade säga om hans fasta karaktär.
Det ser de tänkande amerikanska republikanerna. Att de svenska McCain-fansen inte gör det är obegripligt. Eller kanske beror det bara på att de väljer bort just det. Att tänka.
tisdag, oktober 28, 2008
måndag, oktober 27, 2008
Och en helt annan sorts tips
Förresten hoppas jag att ni läser Barstol - den blogg som fine Hermann Dill har ihop med fyra kompisar. Jag hade tänkt att komma förbi Gubbrummet på Spy Bar i lördags när Hermann gjorde en liten avslutningsspelning innan flytten till Göteborg, men jag fastnade på en hemmafest där två vilt främmande människor förklarade mig sin kärlek och alla spelade sina favorittryckare och sedan blev jag som den småbarnsförälder jag är så trött att jag var tvungen att åka hem och sova. Så förlåt Hermann.
Ytterligare ett lästips
Om man är det minsta intresserad av amerikansk politik bör man också läs Tina Browns nya satsning The Daily Beast regelbundet. På TDB skriver bland allt annat Chris Buckley om amerikansk konservatism utifrån sin position som sin fars son (pappan William Buckley var en av de stora konservativa intellektuella och typ gud för dagens intello-republikaner.) Det kan tyckas lite konstigt, och ibland blir det överdrivet "pappa skulle ha tyckt si eller så" men Chris Buckley är själv en politisk journalist och, tja, kan en del om det han pratar om. Till skillnad alltså från när den skönlitterära författaren Cecilia Gyllenhammar skriver på Newsmill om Volvos strategiska affärsmisstag.
fredag, oktober 24, 2008
En liten apell mot det som kallas arbetslinjen
Min artikel i Arena finns alltså inte på nätet men efterfrågas av snikna typer som inte vill betala för samhällsjournalistik. Det senare är jag emot, men numret kom ju ändå ut för flera veckor sedan och jag vet inte ens om det finns kvar i tidningsaffärerna. Här är alltså min artikel.
-------------------
Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.
Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?
Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.
Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!
Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.
Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.
Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.
Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?
En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.
Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.
Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.
-------------------
Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.
Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?
Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.
Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!
Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.
Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.
Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.
Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?
En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.
Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.
Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.
En tv-satsning med bett
I DN Kultur står det i dag att man "storsatsar på tv-journalistik". Förutom en en stor pr-artikel om High School Musical (och för all del en sågning av samma film i recensionsblocket) kan man i bilagan läsa en tv-krönika om Katrin Zytomierska-såpan. Den illustreras av en bild på en kvinna som förvisso är rätt lik KZ, smal, mörkt hår, intressant, potentiellt judisk näsa (för att tala med Marcus Birro), men som, förutsatt att det inte skett plastikkirurgi före eller efter bilden, definitivt inte är hon.
Vem är det då och vad vill DN säga med bilden? Eftersom texten handlar om det mystiska i att så mycket uppmärksamhet riktats mot ett program ("Idol-eftersnack") som nästan ingen tittar på skulle det förstås kunna vara en illustration av poängen, men exakt hur vet jag inte. För det kan väl inte vara så att DN:s storsatsande tv-journalister inte heller tittar på programmen de skriver om och därför inte upptäckt att bilden föreställer någon annan?
torsdag, oktober 23, 2008
Jag skrev nyss ett hemskt elakt inlägg om Niklas Ekdal som beklagar sig över att folk uttalar sig om hans bok utan att ha läst den, men jag gillar Niklas så jag bestämde mig för att inte publicera det.
Apropå böcker har jag precis kasserat de 200 sidor jag hade och börjat om från början. Plågsamt och befriande på en gång. Det här är ett bisarrt yrke.
Apropå böcker har jag precis kasserat de 200 sidor jag hade och börjat om från början. Plågsamt och befriande på en gång. Det här är ett bisarrt yrke.
onsdag, oktober 22, 2008
Isobel + Arena = sant
Varje år när vi som skriver för Expressen kultur uppmanas meddela läsarna våra kulturella julklappstips brukar jag säga att folk ska ge bort en prenumeration på tidskriften Arena. Det är inte för att jag skriver där ibland eller för att de desperat behöver fler läsare (fine Richard på Atlas finansierar ju med alla Linderborg&Didion-pengar) utan för att tidningen uppriktigt är en av ytterligt få arenor i Sverige för spännande intellektuell politisk diskussion. Ledarsidor i all ära, men det finns för mycket måste-ämnen, för snabba deadlines, för korta spalter för att det riktigt ska funka där. Och kultursidorna är för stela och förutsägbara i sina uppfattningar (DN) alternativt för inriktade på stil (Expressen) för att riktigt kunna axla manteln. Därför är det välgörande att Arena finns. I senaste numret har jag två texter, varav jag framförallt är nöjd med den som handlar om arbetslinjen. För ett par nummer sedan hade Magnus Linton en text om den politiska hedonismen som var så bra att jag bara satt där och stirrade i beundran. Jag håller inte med honom i allt, men Linton är en av få stora svenska intellektuella. Tyvärr finns ingen av dem på nätet.
lördag, oktober 18, 2008
fredag, oktober 17, 2008
Mysigt värre
I veckan läste jag i en artikel om att småbarnsfamiljer har svårt att få tid till att laga mat att 97 procent av det som kallas storstadsfamiljer "fredagsmyser". Själv har jag i detta nu det hyfsat mysigt i soffan med ett glas portvin, men inser att något saknas i min kontemporära bildning. Jag vet nämligen inte vad det innebär att fredagsmysa. Jag har såklart hört ordet i just samband med barnfamiljer, men är det något alldeles specifikt eller handlar det bara om att det finns ett nytt ord för att säga att man äter och dricker gott i hela familjen just på fredagen? Stora S föreslog att det kanske handlade om att stora som små åt transfett tillsammans, alltså det som i VIP-sportsammanhang brukar kallas en snacksbuffé, men är det bara ostbågar som myset syftar till?
torsdag, oktober 09, 2008
Att veta vad man ska hålla fast och veta vad man ska släppa
Det är sådär när man lämnat en storgråtande unge på dagis som sträcker världens mest älskade små tjocka armar efter en och får fram ett mamamamama mellan ångestvrålen och med tårarna rinnande hjälper det just då inte särskilt mycket alls att fröknarna säger att han är nere i max en kvart efter att man gått och sedan tycker att det är toppenroligt att leka med de andra barnen. Det är sådär när man tittar på 150 sidor av något som ska bli en bok och inser att man nog i själva verket är en maximalt medioker prosaist och att vissa av karaktärerna plötsligt gjort saker som passar i berättelsen men som inte funkar alls med deras specifika drivkrafter och personer och antingen måste man byta berättelse eller huvudkaraktärer och sittande med den insikten som en sten i knäet försöker man desperat tänka på något annat. Ens bästa vänner jobbar jämt och har aldrig tid att träffas eller ens prata i telefon och man har ingen aning om vad finanskrisen kommer innebära men hoppas innerligt att räntorna inte stiger för mycket för då kommer det inte vara lika roligt att vara statusproletär längre och utan tillgång till socialförsäkringar är de numera halverade fondtillgångarna inte lika mycket trygghet längre. Ekonomiskt är det ändå okej. Jag har levt på mycket mindre än nu. Den stabila medelklassuppväxten vadderar. Men hans ångest imorse går inte ur kroppen. Jag måste blinka bort tårar nu vid datorn bara av att tänka på den. Hur länge håller inskolningsgråten på morgnarna rimligen på? Han tycker ju om dagis egentligen.
Jag som hade tänkt att skriva ett öppet bloggbrev till Elin om att hon absolut absolut måste skriva klart sin roman och att jag mer än gärna hjälper till med förlagskontaketer och sånt om jag kan och så hamnade jag här. Jag måste förklara bakgrunden. För några månader sedan skrev jag här att jag älskar hennes blogg (och det gör jag) och då skickade hon mig sin vulkan-bloggbok och jag läste den från pärm till pärm på ett par timmar. Jesus vad hon kan skriva. Det var den där gamla sortens blogg, like it was 2005, självutlämnande och privat och litterär och politisk och underbar. Jag hittar inte de där bloggarna längre. De som skrev så har väl kommit vidare i sina karriärer och klivit ut ur anonymiteten och kan eller vill inte skriva så längre. Jag förstår det, det har jag skrivit om förut. Men det måste ju finnas nya. Jag är för slö bara. Vet inte var jag ska leta. Är för fast i min egen otillräcklighet för att anstränga mig. Men Elins finns fortfarande och häromveckan skrev hon lysande om fejkade orgasmer och jag tänkte svara på det, men jag kan inte skriva om det utan att bli personlig och så långt in får ni inte komma längre så jag släppte tanken. Jag släpper för många tankar nu. Jag håller fast vid för många också. Fel sort på båda ställena.
Jag som hade tänkt att skriva ett öppet bloggbrev till Elin om att hon absolut absolut måste skriva klart sin roman och att jag mer än gärna hjälper till med förlagskontaketer och sånt om jag kan och så hamnade jag här. Jag måste förklara bakgrunden. För några månader sedan skrev jag här att jag älskar hennes blogg (och det gör jag) och då skickade hon mig sin vulkan-bloggbok och jag läste den från pärm till pärm på ett par timmar. Jesus vad hon kan skriva. Det var den där gamla sortens blogg, like it was 2005, självutlämnande och privat och litterär och politisk och underbar. Jag hittar inte de där bloggarna längre. De som skrev så har väl kommit vidare i sina karriärer och klivit ut ur anonymiteten och kan eller vill inte skriva så längre. Jag förstår det, det har jag skrivit om förut. Men det måste ju finnas nya. Jag är för slö bara. Vet inte var jag ska leta. Är för fast i min egen otillräcklighet för att anstränga mig. Men Elins finns fortfarande och häromveckan skrev hon lysande om fejkade orgasmer och jag tänkte svara på det, men jag kan inte skriva om det utan att bli personlig och så långt in får ni inte komma längre så jag släppte tanken. Jag släpper för många tankar nu. Jag håller fast vid för många också. Fel sort på båda ställena.
onsdag, oktober 08, 2008
En äcklig liten fest*
Efter att ha läst Facebooks lista över folk som kommer till releasefesten för Byt Namn på Spy Bar imorgon finns bara en sak att säga: en välplacerad handväskebomb och det vi kallar mediegeggan is no more. Kaputt, borta. Det säger en liten smula om den effektiva pr-kampanjen för den här boken.
Jag vet tyvärr inte om jag är nominerad i kategorin Sveriges bästa medienamn, men jag tycker personligen att jag förtjänar ett omnämnande som en av ytterligt få som faktiskt är på förnamnsbasis med den lilla bit av offentligheten som är, eh, mediegegga. Jag och Carola, liksom. Inga jämförelser i övrigt.
* Syftar alltså på Jonas Thentes otroligt roliga lilla sågning i morse som självfallet inte finns på nätet. Nu finns den.
Jag vet tyvärr inte om jag är nominerad i kategorin Sveriges bästa medienamn, men jag tycker personligen att jag förtjänar ett omnämnande som en av ytterligt få som faktiskt är på förnamnsbasis med den lilla bit av offentligheten som är, eh, mediegegga. Jag och Carola, liksom. Inga jämförelser i övrigt.
* Syftar alltså på Jonas Thentes otroligt roliga lilla sågning i morse som självfallet inte finns på nätet. Nu finns den.
måndag, oktober 06, 2008
red-white-and-Gelin
Just idag känner jag för att påminna om min egen ett och ett halvt år gamla uppmaning* till någon obestämd redaktör att städsla Martin Gelin som USA-valskorrespondent. Då blev jag avfärdad i kommentarerna, men tiden och Martin har visat sig vara på min sida. Och svenskan förstås. Hans och Karin Henrikssons USA-blogg är allt det svensk utrikisk valbevakning generellt inte är. Lägg till Gunilla Kinn också och så hänger man med totalt även om man inte själv orkar statistiknörda på 538 eller Real Clear Politics. Att Martin tackat nej till att vara med i Daily Show är dock ofattbart.
* Uppmaningen ligger alltså i kommentarerna, i själva blogginlägget är jag sur på Gelins Ronnie Sandahl-bashing.
* Uppmaningen ligger alltså i kommentarerna, i själva blogginlägget är jag sur på Gelins Ronnie Sandahl-bashing.
onsdag, oktober 01, 2008
Förlåt mig, eller det här är en offentlig kursändring
Nu har jag läst på mer och jag vet visserligen inte om jag orkar skriva ett enda jävla ord till om det, men det tycks onekligen som om även den nya FRA-lagen har en del förfärande brister. Den första är förstås samverkanspunkterna, som alltså inte kommer hamna hos FRA utan hos den nya integritetsdomstol (eller avlyssningsdomstol, välj term efter sinnesstämning) som skapas. Till skillnad från vad exempelvis Mark Klamberg säger anser jag att domstolen i sig är en stor skillnad mot det som tidigare kallades "domstolsliknande nämnd". Precis som jag skrev i en kommentar kan man göra jämförelsen med demokratisk respektive demokrati-liknande. Ganska stor skillnad, eller hur? När något ska likna något bra men inte riktigt vara likadant är det ofta de bra sakerna som försvunnit. Jag har lite svårt att begripa varför FRA-motståndarna litar så mycket mer på Telia än på en domstol.
Detta sagt är det ytterst otillfredställande att kablarna alltså uppenbarligen ändå ska kopplas in till staten. Enligt Henrik Alexandersson skulle detta kunna bero på att operatörerna har vägrat ta på sig uppgiften att göra den första sållningen. Om det är sant finns förstås få andra alternativ om man nu ska ha den här sortens signalspaning.
Det sista är en nyckelmening. Hos de flesta motståndare till FRA-lagarna antyds eller sägs rakt ut att vi inte borde ha det. Att det är ineffektivt i förhållande till integritetskränkningen och att det finns bättre sätt. Jag tvivlar inte en sekund på det. 11-septemberkommissionens rapport visade ju exempelvis tydligt att den här sortens vidvinkelspaning ger för mycket brus för att man ska lyckas fånga upp de tecken som ändå kommer på att faror är på väg. Traditionell underrättelsetjänst ihop med studier av öppna källor, däribland studier av finansiella transaktioner, anses av experter vara mer effektivt i alla fall i arbetet mot terrorism.
Om det nu är det de ska jobba med alltså. För man hade ju knappt hunnit pusta ut över att det ytterligt böjliga "yttre hot" skulle försvinna så säger Tolgfors till Ekot att ett av ändamålen nu kan vara: "Internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik." Hur stämmer det med Johan Linanders påstående att "inget “luddigt” om yttre hot kommer att finnas kvar" eller med folkpartikvinnornas (och hela Folkpartiets) jubel över att det nu bara kommer kunna spanas mot yttre militära hot. För mitt öga verkar "internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse" vara valutaspekulationer och miljöhot all over again.
Jag håller fast vid att den nya lagen är bättre. Den stängda FRA-shopen, domstolen, informeringsplikten är inte bara fernissa. Att Centrum för rättvisa säger att den nya lagen följer Europakonventionen betyder mycket för mig. Men det återstår ändå alldeles för många frågetecken för att man ska kunna slappna av.
Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, tror jag ändå att min initiala analys håller. Vi hade nog inte kunnat få något bättre än det här nu. Jag hoppas innerligt att Camilla Lindberg och de andra pressar tillbaka Tolgfors till det de tror att de kommit överrens om i ändamålet, och jag hoppas att andra detaljer, som om huruvida det verkligen krävs domstolsbeslut för spaning i trafikdata och inte bara meddelandedata, här finns visst olika uppfattningar, klargörs snarast. Men alternativet att inte ha bred signalspaning i kabel fanns och finns inte på bordet. Det är bara miljöpartiet i svensk riksdag som vill det och ingen parlamentarisk utredning tillsatt av en regering under galgen skulle komma till den slutsatsen, oavsett hur rimlig den vore. Sådana är politikens villkor. Jag kan förvisso se en del andra skäl till att inte rösta borgerligt nästa gång, men att hoppas på att en socialdemokratisk FRA-lag skulle innebära att FRA bara fick spana i etern är otroligt naivt.
Thomas Bodström, som var den som i EU kämpade fram det datalagringsdirektiv som snart blir svensk lag, kan inte stava till integritet. Datalagringsdirektivet handlar inte bara om vad staten kan göra, som FRA-debatten ju trots allt gjort, det handlar om vad staten ska göra. Som att kräva att all information om alla sms, mail, telefonsamtal, internetuppkopplingar och uppgifter om mobiltelefonlokalisering sparas i 6 månader och görs tillgängliga för polisen. Snacka om sociogram. "Sparka Bodström först" skrek den kloke Mattias Svensson på den där integritetsdemonstrationen på Sergels torg när vi uppmandes att applådera för en närvarande Mona Sahlin. Han har rätt.
Jag vet inte vad det här innebär för det fortsatta arbetet för integritetsopinionen. Motståndet mot FRA blev så konkret, det blev något att samlas kring som inte motståndet mot datalagringen, eller Bodströms alla trixanden kring hur svåra (lätta) brott som egentligen skulle krävas för buggning och annan övervakning, blev. Men en sak är säker. Jag får nog bortse från mitt motstånd mot att skriva mer om det. Om jag så kräks över tangentbordet på kuppen.
Detta sagt är det ytterst otillfredställande att kablarna alltså uppenbarligen ändå ska kopplas in till staten. Enligt Henrik Alexandersson skulle detta kunna bero på att operatörerna har vägrat ta på sig uppgiften att göra den första sållningen. Om det är sant finns förstås få andra alternativ om man nu ska ha den här sortens signalspaning.
Det sista är en nyckelmening. Hos de flesta motståndare till FRA-lagarna antyds eller sägs rakt ut att vi inte borde ha det. Att det är ineffektivt i förhållande till integritetskränkningen och att det finns bättre sätt. Jag tvivlar inte en sekund på det. 11-septemberkommissionens rapport visade ju exempelvis tydligt att den här sortens vidvinkelspaning ger för mycket brus för att man ska lyckas fånga upp de tecken som ändå kommer på att faror är på väg. Traditionell underrättelsetjänst ihop med studier av öppna källor, däribland studier av finansiella transaktioner, anses av experter vara mer effektivt i alla fall i arbetet mot terrorism.
Om det nu är det de ska jobba med alltså. För man hade ju knappt hunnit pusta ut över att det ytterligt böjliga "yttre hot" skulle försvinna så säger Tolgfors till Ekot att ett av ändamålen nu kan vara: "Internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik." Hur stämmer det med Johan Linanders påstående att "inget “luddigt” om yttre hot kommer att finnas kvar" eller med folkpartikvinnornas (och hela Folkpartiets) jubel över att det nu bara kommer kunna spanas mot yttre militära hot. För mitt öga verkar "internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse" vara valutaspekulationer och miljöhot all over again.
Jag håller fast vid att den nya lagen är bättre. Den stängda FRA-shopen, domstolen, informeringsplikten är inte bara fernissa. Att Centrum för rättvisa säger att den nya lagen följer Europakonventionen betyder mycket för mig. Men det återstår ändå alldeles för många frågetecken för att man ska kunna slappna av.
Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, tror jag ändå att min initiala analys håller. Vi hade nog inte kunnat få något bättre än det här nu. Jag hoppas innerligt att Camilla Lindberg och de andra pressar tillbaka Tolgfors till det de tror att de kommit överrens om i ändamålet, och jag hoppas att andra detaljer, som om huruvida det verkligen krävs domstolsbeslut för spaning i trafikdata och inte bara meddelandedata, här finns visst olika uppfattningar, klargörs snarast. Men alternativet att inte ha bred signalspaning i kabel fanns och finns inte på bordet. Det är bara miljöpartiet i svensk riksdag som vill det och ingen parlamentarisk utredning tillsatt av en regering under galgen skulle komma till den slutsatsen, oavsett hur rimlig den vore. Sådana är politikens villkor. Jag kan förvisso se en del andra skäl till att inte rösta borgerligt nästa gång, men att hoppas på att en socialdemokratisk FRA-lag skulle innebära att FRA bara fick spana i etern är otroligt naivt.
Thomas Bodström, som var den som i EU kämpade fram det datalagringsdirektiv som snart blir svensk lag, kan inte stava till integritet. Datalagringsdirektivet handlar inte bara om vad staten kan göra, som FRA-debatten ju trots allt gjort, det handlar om vad staten ska göra. Som att kräva att all information om alla sms, mail, telefonsamtal, internetuppkopplingar och uppgifter om mobiltelefonlokalisering sparas i 6 månader och görs tillgängliga för polisen. Snacka om sociogram. "Sparka Bodström först" skrek den kloke Mattias Svensson på den där integritetsdemonstrationen på Sergels torg när vi uppmandes att applådera för en närvarande Mona Sahlin. Han har rätt.
Jag vet inte vad det här innebär för det fortsatta arbetet för integritetsopinionen. Motståndet mot FRA blev så konkret, det blev något att samlas kring som inte motståndet mot datalagringen, eller Bodströms alla trixanden kring hur svåra (lätta) brott som egentligen skulle krävas för buggning och annan övervakning, blev. Men en sak är säker. Jag får nog bortse från mitt motstånd mot att skriva mer om det. Om jag så kräks över tangentbordet på kuppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
