Isobel + Arena = sant

Varje år när vi som skriver för Expressen kultur uppmanas meddela läsarna våra kulturella julklappstips brukar jag säga att folk ska ge bort en prenumeration på tidskriften Arena. Det är inte för att jag skriver där ibland eller för att de desperat behöver fler läsare (fine Richard på Atlas finansierar ju med alla Linderborg&Didion-pengar) utan för att tidningen uppriktigt är en av ytterligt få arenor i Sverige för spännande intellektuell politisk diskussion. Ledarsidor i all ära, men det finns för mycket måste-ämnen, för snabba deadlines, för korta spalter för att det riktigt ska funka där. Och kultursidorna är för stela och förutsägbara i sina uppfattningar (DN) alternativt för inriktade på stil (Expressen) för att riktigt kunna axla manteln. Därför är det välgörande att Arena finns. I senaste numret har jag två texter, varav jag framförallt är nöjd med den som handlar om arbetslinjen. För ett par nummer sedan hade Magnus Linton en text om den politiska hedonismen som var så bra att jag bara satt där och stirrade i beundran. Jag håller inte med honom i allt, men Linton är en av få stora svenska intellektuella. Tyvärr finns ingen av dem på nätet.