fredag, oktober 24, 2008

En liten apell mot det som kallas arbetslinjen

Min artikel i Arena finns alltså inte på nätet men efterfrågas av snikna typer som inte vill betala för samhällsjournalistik. Det senare är jag emot, men numret kom ju ändå ut för flera veckor sedan och jag vet inte ens om det finns kvar i tidningsaffärerna. Här är alltså min artikel.

-------------------

Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.

Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?

Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.

Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!

Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.

Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.

Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.

Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?

En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.

Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.

Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.

14 kommentarer:

Charlotte W sa...

Toppen Isobel.
Skönt att någon vågar skriva detta - någon som inte på förhand är uträknad som flumtomte! Jag håller med dig till hundra procent.

Anonym sa...

Borgs och därmed moderaternas och därmed alliansens åsikt är att arbetslösheten beror på att priset på arbetskraft är för högt. Alla reformer regeringen gjort på det här området syftar till att göra även väldigt dåligt betalda jobb mer lönande än alternativen. Det är inte moralism det är nationalekonomi på vulgärnivå.

Som Göteborgare funderar man ju på hur många fd volvoanställdas hus som kommer att säljas på exekutiv auktion innan alliansen förstår att det inte är riktigt så enkelt

Jan E sa...

Vad är det fel på arbetslinjen? Det enda och självklara som begreppet innebär är att folk inte ska ligga samhället till last I ONÖDAN. Att göra rätt för sig handlar inte om moral, utan om solidaritet. Ingen upprörs över att någon ligger på sofflocket och inte gör ett skit så länge denne någon inte begär att andra ska bidra till ens försörjning. Under alltför lång tid innan Alliansen tog tag i frågan så hade samhälleliga bidrag av olika slag förvandlats till permanenta försörjningsstöd – av ren slapphet.

Det är typiskt den enda som hittills har uttryckt sitt gillande över artikeln är en socialist.

Anonym sa...

Jag gillade den också.

Och förutom själva innehållet är det tydligt att de som brainstormat fram de här begreppen verkligen inte förstår hur de låter. "Arbetslinjen" ger associationer till "arbetsläger", medan "utanförskap" låter rätt coolt - man vill ju inte vara som alla andra.

Anonym sa...

Utmärkt. Här ryker massor med klyschor och unken moralism (hej Bo Södersten!) Men skillnaden på folk och folk är elefanten i det mörka rummet när det gäller modern svensk politik, och det finns knappt en enda större dagstidning som är intresserad av att verkligen dra upp gardinerna, öppna fönstren och vädra ut där (Aftonbladets kultursida är ett stort och lysande undantag, men resten av tidningen gör ärligt talat inte mycket). De flesta vevar bara vidare att 'det är ju upp till dig om du vill vara hel och ren' och 'sluta vara en kravmaskin, tack'.

David Wästerfors samlade upp detta i en snygg aforism för några år sen: "Medelklassen ska drivas med morot men arbetarklassen med piska, det är det nya evangelium". Precis. Men så länge man inte vill kännas vid att klass inte automatiskt styrs av hur mycket pengar hushållet har på banken, och så länge man låtsas som om det funkar att somliga lever på nollbudget år ut och år in bara för att de inte har "riktigt jobb", att nypuritanism är Lösningen, så kommer vi ingenstans.

Anonym sa...

Men problemet med medborgarlön är ju att man utan piskor kanske bara skulle arbeta exakt så mycket som man känner för. Jag skulle nog jobba mindre på mitt tråkjobb och istället ängna fritiden åt mer kreativa grejer Det här riskerar ju, om många hakar på, att sammhällsekonomins grundval dvs konsumtion eroderar med kolaps som följd.
/Simon

Anonym sa...

Simon: jo, den risken finns men problemen med den strategi vi har nu - och har haft i minst 20 år - är betydligt större. Om tänket är att NN får 4100 kr i understöd men bara om vi vet vad varenda krona ska gå till och att hon är precis ovanför fattigdomsgränsen sen, utslaget på ett år, så får en massa byråkrater jobb med att granska kvitton, hyresavier och ansökningar och sitta på möten, men man får sällan upp någon ur fattigdomen - därför att den sökande personen/familjen aldrig har några marginaler, inte tillåts spara och de flesta inkomster kvittas direkt mot bidraget. Alltså kommer de här människorna aldrig upp på tåget, även om dde kan se när det går; de passiviseras.

Likadant med arbetsförmedlingen: det enda du får loss pengar för idag är (oftast, och om det inte är totalstopp) att göra det som valfri AMS-nisse bedömer är lämpligt och som de kan böja ihop med sina regler, och det är sällan några sådana aktiviteter som faktiskt gäller på arbetsmarknaden. Du får många hundratusen som kör runt på en leksaksbilbana, varv efter varv, som mår allt sämre och vars barn växer upp i fattigdom. Är det vettigt?

jenku sa...

Simon: man kan ju kanske börja inse att konsumtion inte är samhällets grundval när den sker på kredit. Vilket den alltså gjort ett tag nu, se finanskrisen.

Och även om den skulle vara det, vem säger att det är rätt? Finns det ingen större mening med livet än att konsumera eller tjäna pengar så kan man lika väl lägga ner civilisationen.

Anonym sa...

Jag antar att jenku syftar på den konsumtion som ligger över de mer basala behoven.
Lite av dagens I-landsfråga . Skall jag läsa litteraturvetenskap, gå i psykoterapi eller köpa en BMW.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag har inte tid att skriva särskilt mycket nu, men jag är alltså absolut inte tillväxtkritisk eller i någon större utsträckning mot konsumtion heller. Jag tror däremot att en medborgarlön på låg nivå skulle göra att det sammanlagda arbetet blev större än i dag, eftersom många människor i dag låses in i system där de inte kan arbeta (vitt) alls utan att förlora sin basförsörjning och då vågar de inte riskera det (plus att ex socialbidragstagare inte tjänar en krona på att jobba mer). Mitt argument för medborgarlön är alltså att människor skulle jobba mer i ett sådant system, men kanske med saker som de själva finner mer meningsfullt. Eftersom det skulle öka risktagandet är det också sannolikt att det skulle leda till högre ekonomisk tillväxt. Och fler BMW-köp, om det nu är det folk vill ha.

Anonym sa...

Själv så tycker jag att Bob Black säger det bäst:

http://www.inspiracy.com/black/abolition/abolitionofwork.html

Johan Ahlin sa...

"Effektivt håller människor i sina bästa år hemma med sina barn", borde det väl vara..

Ett vanligt jobb, där man är borta från sina barn större delen av deras vakna tid, kräver lång föräldraledighet. Jag vill kunna säga till mina barn att de alltid prioriterats före jobbet. Politisera jämlikhetsproblematik kring föräldradagar och vårdnadsbidrag men tänk på barnen i 1:a hand.

Anonym sa...

Sorry, var visst anonym där.

Själv så tycker jag att Bob Black säger det bäst:

http://www.inspiracy.com/black/abolition/abolitionofwork.html

/Nisse Svensson

Henrik sa...

Bra att någon i alla fall tar upp de här frågorna! Medborgarlön är idag nästan en svordom... Vad jag inte håller med dig om till fullo dock är synen på nödvändigheten av arbete, det mesta (om inte allt) talar för att det mesta av det arbete som utförs idag faktiskt är direkt skadligt för oss alla.

Jag kan inte rabbla upp varför här, men läs gärna min blogg om du är intresserad, har skrivit en del om liknande ämnen http://henkeliduu.blogg.se