torsdag, oktober 09, 2008

Att veta vad man ska hålla fast och veta vad man ska släppa

Det är sådär när man lämnat en storgråtande unge på dagis som sträcker världens mest älskade små tjocka armar efter en och får fram ett mamamamama mellan ångestvrålen och med tårarna rinnande hjälper det just då inte särskilt mycket alls att fröknarna säger att han är nere i max en kvart efter att man gått och sedan tycker att det är toppenroligt att leka med de andra barnen. Det är sådär när man tittar på 150 sidor av något som ska bli en bok och inser att man nog i själva verket är en maximalt medioker prosaist och att vissa av karaktärerna plötsligt gjort saker som passar i berättelsen men som inte funkar alls med deras specifika drivkrafter och personer och antingen måste man byta berättelse eller huvudkaraktärer och sittande med den insikten som en sten i knäet försöker man desperat tänka på något annat. Ens bästa vänner jobbar jämt och har aldrig tid att träffas eller ens prata i telefon och man har ingen aning om vad finanskrisen kommer innebära men hoppas innerligt att räntorna inte stiger för mycket för då kommer det inte vara lika roligt att vara statusproletär längre och utan tillgång till socialförsäkringar är de numera halverade fondtillgångarna inte lika mycket trygghet längre. Ekonomiskt är det ändå okej. Jag har levt på mycket mindre än nu. Den stabila medelklassuppväxten vadderar. Men hans ångest imorse går inte ur kroppen. Jag måste blinka bort tårar nu vid datorn bara av att tänka på den. Hur länge håller inskolningsgråten på morgnarna rimligen på? Han tycker ju om dagis egentligen.

Jag som hade tänkt att skriva ett öppet bloggbrev till Elin om att hon absolut absolut måste skriva klart sin roman och att jag mer än gärna hjälper till med förlagskontaketer och sånt om jag kan och så hamnade jag här. Jag måste förklara bakgrunden. För några månader sedan skrev jag här att jag älskar hennes blogg (och det gör jag) och då skickade hon mig sin vulkan-bloggbok och jag läste den från pärm till pärm på ett par timmar. Jesus vad hon kan skriva. Det var den där gamla sortens blogg, like it was 2005, självutlämnande och privat och litterär och politisk och underbar. Jag hittar inte de där bloggarna längre. De som skrev så har väl kommit vidare i sina karriärer och klivit ut ur anonymiteten och kan eller vill inte skriva så längre. Jag förstår det, det har jag skrivit om förut. Men det måste ju finnas nya. Jag är för slö bara. Vet inte var jag ska leta. Är för fast i min egen otillräcklighet för att anstränga mig. Men Elins finns fortfarande och häromveckan skrev hon lysande om fejkade orgasmer och jag tänkte svara på det, men jag kan inte skriva om det utan att bli personlig och så långt in får ni inte komma längre så jag släppte tanken. Jag släpper för många tankar nu. Jag håller fast vid för många också. Fel sort på båda ställena.

17 kommentarer:

Jessika sa...

Du har drabbats av en attack av dåligt självförtroende.

Ringde du dagis och frågade hur det gick för barnet? Det kan stilla oron och sin egen ångest.

Niklas Hellgren sa...

Jag som har lämnat fem gråtande barn på dagis - fast inte alla på en gång, gudskelov - tycker inte att det är ett dugg lättare för varje gång. Det man kan försöka trösta sig med är att barnet inte uttrycker samma sorts sorg som vi gör när vi utsätts för en smärtsam separation. Vi har samlat en massa såna sorger på hög och tolkar in dem i våra småttingars gråt. Men jag tror framför allt att det är just omställningen som barn tycker är jobbig. Det är inte så mycket "Mamma, överge mig inte!" som "Fan också, nu ska jag behöva förhålla mig till den här situationen igen, och jag som har blivit en sån expert på att röra mig hemma och tolka och bli tolkad korrekt. Där går allt som smort. Här, däremot, står jag inte i centrum på samma sätt och personalen är visserligen snäll, men de hajar ju inte mina signaler lika bra."

Vi älskar våra barn så oändligt mycket och intensivt och gullar med dem varenda minut. Och det är helt fantastiskt, men det kan vara bra att vistas i ett sammanhang där man inte blir så sönderälskad och uppmärksammad, utan får chansen att upptäcka och utveckla nya sidor av sig själv. Jag hade kunnat ha mina barn hemma, men har valt att se dagiset och de andra barnen som en present till dem. Och det är det: jag ser hur bra det är för barn att få vara på dagis.

Men det gör ont i hjärtat ändå när de är ledsna. Man får trösta sig med att det faktiskt blir kortare och kortare perioder tills det helt upphör. Och DET är faktiskt helt idiotsäkert.

Karin sa...

Som f d förskolevikarie kan jag berätta att det faktiskt är så att barnen i nittionio fall av hundra torkar tårarna och blir glada och nöjda en minut efter att föräldrarna har gått. Om det inte är något annat som stör, typ hunger, en förkylning, sömnbrist, hittar de kvickt något som distraherar dem - det kan vara klossar, en leksaksbil, ett annat barn. Det värsta man kan göra som förälder - enligt min erfarenhet - är att dra ut på avskedet, att gå in och ut och lägga sin egen separationsångest på barnet... hur svårt det än är så mår nog barnen bäst av ett leende, en kram och ett bestämt hejdå.

linda sa...

minns den där inskolningsgråten. ont i mamma-hjärtat.
fast det går över.

och elins blogg är verkligen superbra!

isabelle sa...

elin for the win!

akajos sa...

Jag håller med. Elins blogg är super, har följt den i några år nu. Och nu har jag upptäckt din blogg också, som verkar lovande. Jag återkommer :-)

elin sa...

vilket inlägg, vilka kommentarer. jag är rörd och hedrad. tar naturligtvis emot all hjälp som tänkas kan.

johanna sa...

Saknar också de där självutlämnande bloggarna!

C sa...

jag vetefan om dagis är en present till barn på dryga året. Noterar också att de omkring mig som själva jobbar i förskolevärlden har en tendens att vänta längre med att låta barnen börja på dagis än de som är verksamma inom andra branscher. För större barn tror jag att dagis är fantastiskt (ofta tycker jag att man kan ana vilka vuxna som inte gått på dagis), men för små barn undrar jag verkligen.

Är inte övertygad, men detta är mina funderingar just nu.

Isobel sa...

Jag är helt övertygad om att just min snart ett-och-ett-halvt-åring mår jättebra av dagis. Han har trots allt tyckt att det där med att vara hemma med bara en förälder var astråkigt ända sedan han var kring 10 månader och andra små eller helst lite större barn är det bästa han vet. I dag gick det dessutom jättebra att lämna. Han har väl bara sina dagar helt enkelt. Och jag har mina.

magnus sa...

Eller att släppa bloggandet helt - Karolina Lassbo gör månadens mest uppumpat självömkande inlägg på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/12/karolina-lassbo-vi-stjarnbloggare-orkar-inte-langre

Hu så hemskt och slitsamt det är at blogga i längden. "När jag själv bloggade och min blogg var som störst, då lade jag mellan 8-10 timmar per dag på bloggen" (hur orkade du läsa juridik och prova outfits parallellt?) och 'ändå tar hatarna nästan kål på en.

För att parafrasera Norman Mailer: det är svårt att framställa sig som både tapper och sentimental på samma gång, men Lassbo har nog legat i träning för det här i månader. Just dubbeölheten i hennes tonfall är det mest skrattretnade, hon vill spela vackert offer litet grann, men samtidigt ropar hon ut ig själv som en av "vi stjärnbloggare", stjärnglans nästan i Carola-klass. Ehmmm...no, i min värld är bloggare, om än stundom läsvärda, inte stjärnor på det sättet.

Isobel sa...

Jag är inte hundra på vad det sista inlägget har med mig att göra.

Linda sa...

Jag har precis läst ut din bok och blev lite frustrerad över slutet men eftersom du nu har någon att lämna på dagis så gick det ju bra.

Jag blev föresten rätt snopen över att se mitt eget nick på aff på sidan 49, det är inte vad man förväntar sig när man sitter och läser i godan ro.

Det där med dagisinskolning brukar kunna vända plötsligt bara. Även om man inte tror det när man lämnat storgråtande son på dagis med tårarna brännande bakom ögonlocken.

Grattis till både sonen och boken!

"Gosan"

magnus sa...

Isobel: se det som ett inpass apropå relationen mellan blogg, liv och media (det handlade ju din post också om eller hur?) och om den stökiga vardagen. Någon personlig pik till dig var absolut inte avsedd.

Yngve Rådberg sa...

Hej Isobel, jag tillhör inte dina stadiga läsare, ramlade in av en slump, men blev personligt berörd av dina lämningsproblem.

Jag vet inte om dagis är bra eller inte för små barn, och jag vet inte heller hur man någonsin ska få reda på det. Det går nog inte att säga något generellt, allt beror på vad man själv har för värderingar. Men för mig är det ändå ett dilemma som inte löses av att barnet några minuter eller år senare glömt alltihopa. Dagis är inget paradis, mina äldsta barn trivdes aldrig och jag förstår dem. Fast det var först när de började sexårs som jag insåg vad dagis hade varit: Förvaring.

Även om det inte skulle ha påverkat mina barn, så har det påverkat mig. Jag vet att jag har svikit dem. Min intuition skrek hela tiden med barnen NEEEJ! Men jag tystade den med pragmatiska argument och kämpade på med tårarna. Med min yngste har jag verkligen försökt lyssna till mina känslor, vilket kanske inte egentligen gjort mig ledsnare, men jag har i alla fall gråtit mer.

Patrik sa...

Jag hoppas faktiskt att "dagis" inte existerar längre. Stället min son var på under veckodagarna fram tills han började sexårs hade väldigt lite med förvaring att göra. Förskola är ett bra ord.

Doktoranden sa...

Intressant detta med föräldraroller och förskola. Har själv två barn, båda går på förskolan, och det har alltid gått sju resor lättare när jag i rollen som pappa lämnat dem än när motsvarigheten mamma gjort det. Med mig = glada skratt och gröna skogar, med sambon = tårar och mullvadsgråt (som gick över nästan direkt hon gått därifrån).

Varför vet jag inte, men även om tråkiga lämningar inte längre finns kvar rent fysiskt är det ändå en reflektion man har och som man gör.

Allt ordnar sig.