lördag, oktober 18, 2008

I dag skriver jag förresten om Nina Björks avhandling i Expressen.

5 kommentarer:

Magnus sa...

Om alla slags samhällskontrakt där man betalar skatt, tar ansvar för polis, brandkår, utbildningsväsen och annat som är svårt att etablera helt på egen hand, genom allmän rösträtt, hederlighet, gemensamma diskussioner och skatt - om allt sådant innebär "att bejaka människans ofrihet" (istället för friheten hos nån tänkt self-made man, homo economicus), visst, då kan man säga att hon för en diskussion om inskränkningar i individens frihet. En diskussion som annars är rätt så nertystad idag. Om skatt är stöld, punkt, och det du gör av ditt liv enbart beror på att du är född med skönhet, intelligens, potens, musikalitet etc - eller utan dessa tillgångar - då följer det ur den vinkeln att ingen alls ska betala för någon annan, utom som fri välgörenhet eller för gentjänster ("jag låg mig upp till toppen"). Och då hamnar vi i typisk randianism: de starka har rätt att ta för sig och köra över andra så länge det inte uttryckligen bryter mot lagen, men ingen har rätt att fråga varför just dessa har så bra skidföre.


Har inte läst Nina Björks bok - den har ju jut kommit - men jag skulle tänka mig att det är den kortslutningen hon vill problematisera. Att hon tar vägen över liberala husgudar som Locke och Mill beror då kanske på att hon vill ta upp en mycket mer modern, nutida materialism, typ Kjell A Nordström, Carl Rudbeck, Johan Staël von Holstein och Erik Zsiga, genom att diskutera de filosofer som det gänget ibland åberopar sig på. Men det är nog en alltför subtil strategi för att t ex Holstein skulle begripa.

David Munck sa...

Det är ett tecken på hur nyliberalismen perverterat vårt tänkande att den hittills enda kommentaren till Isobels sansade och välformulerade kritik av Nina Björk kommer in på Ayn Rand, "skatt är stöld" och motstånd mot offentligt finansierad brandkår. Jag har läst Isobels texter i över två års tid och aldrig sett henne skriva i dessa banor. Det nyskapande med Isobels texter är ju att hon har en vision om frihet som verkligen har en mening i människors liv och som aldrig låter sig reduceras till de rikas rätt till frihet från beskattning. Har det gått så långt att ingen ens kan tala om frihet i positiv anda utan att omvärlden ser en nyliberal? Förbannelse över nyliberalismen i så fall. Notera för övrigt att det är Isobel som förespråkar offentligt finansierade dagis!

Magnus sa...

Munck: läs innantill! Jag menar alltså att Nina Björks skrivande rimligtvis handlar om en kritik mot köpgalen nyliberalism, "all that modern women want is shopping and fucking" (Nordström & Ridderstråhle, Funky Business) och en atomistisk syn på individen som enbart blir fri när hon "äger sig själv" (Ayn Rand, Johan Norberg). Det är de idéerna (spridda långt utanför Frihetsfronten och Objektivisterna) som är måltavlan för Björk - skulle jag tänka mig. Tråkigt nog verkar både den annars kloka Isobel och Per Svensson helt missa den vinkeln.

Nina Björk är kommunitarist i sin samhällssyn, vilket inte är samma sak som kommunist. För henne är friheten allltid invecklad i relationer, kultur, sociala sammanhang, ideologier och symboler: ett samhälle av atomära individer som knackar upp en miljon ur nakna urberget eller går under, beroende enbart av sin medfödda begåvning, är en instabil illusion tycks hon mena, och jag håller med.

Isobel sa...

Först, tack David! Jag förstod inte heller vad Ayn Rand hade med mig att göra.

Sedan, jag kallade inte björk kommunist som ett skällsord. Men just den premoderna, pre-marxistiska utopiska socialismen är den riktning som jag ser ligger närmast hennes. Såklart att man skulle kunna kalla henne reaktionär, som Karolina Ramkvist gör, men hennes motstånd mot liberalismen gäller ju både kapitalism och ekonomisk utveckling och den sociala friheten.

Jag håller förstås med om att ingen egentligen är fri, som jag skriver är det ju en banal insikt. Men mitt övergripande politiska mål är att människan trots detta ska få vara så fri som möjligt och att välfärdsstaten är ett medel att nå dit. Björk menar i sin avhandling tvärtom att människor som försöker vara fria går under. Victoria Benedictssons olycka var alltså enligt Björk inte patriarkatet eller Georg Brandes utan att hon hade gått på den liberala idéen att man skulle kunna försöka vara fri. En högst rimlig tolkning av Björks tolkning är att hon menar att Benedictsson hade varit lyckligare om hon bara accepterat sin lott i samhället, sin essentiella ofrihet.

Magnus sa...

Victoria B tig ju sitt liv och plågades dessutom av starka tvivel på sin egen frömåga som författare eller polemiker ("Jag ska vara nedgjord i en handvändning" skriver hon i ett dystert ögonblick om sina chanser att få gehör). Den bild vi har av henne som person är färgad av det rykte hon fick efter sin död, av hennes kanonisering - så om man säger att hon erövrade en (inre) frihet men att den var bräcklig och farofylld så...? Tanken att en skapande människa är ett varumärke eller ett "Jag AB" skulle hon ha skakat på huvudet åt, tror jag.

Man kan för all del också ifrågasätta om t ex Beethoven - en liberal arketyp -var lycklig i det ordets "normala" mening. Stendöv, olyckligt kär, missförstådd, ibland fattig, arg och intrasslad i ändlösa gräl med förläggare., musiker, stroppiga adelsmän och jobbiga släktingar. Verket utrstrålar ändå en slags lycka och frihet, men det är inte säkert att den fanns där oblandad i hans egen tillvaro. Det där är en banal insikt, men på 1800-talet innehöll iden om den kämpande, fria människan/kontnären (och ja, det var nästan alltid en man) en underton av att man skulle kämpa ner lidande och vulgaritet, "filisteri", för att komma dit - eller för att kunna upskatta den Stora Konsten. Det färgade också deras idéer om frihet och medborgarskap, men det elementet föll helt bort under 1900-talet.

Rand och Staël von Holstein har naturligtvis inget patent på frihet enligt din text heller, men de är nog en del av det idéklimat som Björk vänder sig emot.