Kläm åt dem där det känns - i plånboken

Men Marcus, jag är inte anställd på Expressen, och om jag vore det skulle jag genast säga upp mig om en anställning där omöjliggjorde att jag tog ställning för yttrandefriheten. Om det är ett problem för Anna Dahlberg eller Otto Sjöberg att jag har gjort det står det dem helt fritt att säga upp vårt avtal. Expressen har varit inblandat i en del rättsfall på senare år, men inget av dem har haft så grundläggande betydelse för pressfriheten som rätten att publicera material som avslöjar myndigheters lagbrott, lögner och läckor.

Det är lustigt det där med FRA-förespråkarna och våra arbetsgivare. Minns centerns kommunikationschef Lena Forsman som försökte tysta Richard Slätt genom hans arbetsgivare Strix television. Man anar konturerna av en "demokratisk" Singapore-modell, där ekonomiska påtryckningar snarare än hot om våld får människor att rätta in sig i ledet. Lustigt är förresten när jag tänker efter inte rätt ord.

De välinformerade och rättstavande och ihopskrivande journalisterna

Jag noterar förresten att Lisa Bjurwald försöker backa från sin släng om bloggarna och FRA-debatten. Den där om att vi knappt kunde stava till underrättelsebehov, alltså. När hon nu vill förtydliga sig handlar det visst uteslutande om Blondinbella och de underliga påhoppen på henne efter Italien-resan och övergreppen. När hon svarar på frågor vill hon dock inte peka ut några specifika bloggar utan fortsätter att tala om "den mindre trevliga och välartikulerade delen av bloggosfären" som alltså på ett entydigt sätt skulle ha gått i drev mot Blondinbella. Eftersom hon uttalade sig om bloggsörjan i allmänhet misstänker man dock att hon helt missat alla de bloggare som Anna Svensson, Tanja Suhinina, Herr Klokbok, Hemliga morsan och andra som alls inte gått i Blogges eller Jinges onekligen obehagliga drev-spår utan tvärtom argumenterat mot dem och allmänt i frågan på ett långt mycket mer välartikulerat och initierat sätt än exempelvis DN:s ledarsida. Eftersom dessa inlägg var ytterligt länkade på knuff känns det lite som, tja, tjänstefel för en ledarskribent. Det är ju bra att ha koll på det man skriver innan man skriver om det. Kan man tycka.

Sedan återkommer jag gärna till den där FRA-slängen. För bloggsörjan handlade ju uttalat i Bjurwalds ledartext också om FRA-debatten. Att vi som skrivit på bloggar i FRA-frågan inte förstått något om den (och sär skriver och felstavar, dårå). Det gör ju hennes försvar nu rätt löjligt, eftersom det i rätt liten utsträckning handlar om samma bloggar som drivit FRA-frågan och Blondinbella-drevet. Om Lisa Bjurwald har en beef med Blogge, vilket jag kan begripa ur ett antal aspekter, kunde hon väl skriva det i stället.

Och så lite mediekritik

Nej, jag tänker inte prata om Lisa Bjurwald. Det är inte ofta jag traskar runt i den tråkskrivande specialklass som utgör DN:s ledarredaktion, men när jag gör det blir jag onekligen nästan alltid besviken. Så hennes folkförakt utgör ingen nyhet. Dessutom är jag mammaledig just nu och ägnar mig åt att vandra runt staden på evighetslånga barnvagnspromenader och har inte tid att läsa tidningen.

Däremot har jag sett omslaget på nya Mama. Där står det att Eva Herzigova (som parentetiskt blev känd som Wonderbra-modell, och den ammande tutten på bilden ser ut att fortfarande vara i fin form. Kom igen efter avslutad amning bara, sade hon bittert) desperat längtar efter en nanny. Eftersom jag inte varit mammaledig på ett halvår tycker jag att det är hemskt mysigt just nu, men annars förstår jag förstås känslan. Nedryckaren efter detta avslöjande är dock det verkligt spännande. " + de andra stjärnmodellernas tok-glammiga mammastorys"

Helt bortsett från att adjektivet "tok-glammigt" torde betyda att det hårda ordslitaget på "glammigt" gjort att begreppet inte känns så, tja, glammigt längre, undrar jag på vilket sätt det är ens basic-glammigt att längta efter en nanny. Eller är det de andra storysarna som är tok-glammiga, men inte omslags-Evas? Om jag frågade Mamas livsstilscoach Lisa Fabre skulle jag, som Belinda så korrekt brukar berätta, få rådet att göra fyra solhälsningar för att ta bort det skeptiska rynkan mellan ögonbrynen, men det hjälper ju inte så långt. Kanske borde förresten Eva också göra solhälsningar i stället för att skaffa en nanny.


Undrar förresten vad Lisa skulle säga om mitt senaste köp. Har man slutligen erkänt att man är en kulturtant när man köpt sin första klänning på Vamlingsbolaget? Även om urringningen förstås är mer Gina Lollobrigida än Kerstin Thorvall. Bilden är alltså på påsen och inte på mina tuttar. Post-amningsgrejen är estetiskt deprimerande, men inte riktigt så illa.

I dag är vi alla Henrik Alexandersson

Tack till Piratpartiet och Wille Faler för idén.

Ingen HAX i finkan

Jag har precis följt den rafflande scenen när HAX kom ut med med sitt bagage från Arlanda via Rick Falkvinges Bambuser-sändning. Det här är jävlar i mig nya medier. Ingen handklovar på honom heller. Hurra. So far.

Frige Henrik Alexandersson??

En av mina första seriösa politiska aktioner var när jag ungefär 15 år gammal krävde att staten skulle frige Henrik Bejke. För dem som inte vet eller minns var han den frihetsfrontare som häktades för att ha drivit svartklubben Tritnaha (jag minns tyvärr inte detaljerna eller hur det gick, åtalades han någonsin?). Detta krav blev min ingång i libertarianismen, en rörelse som jag trots att jag numera är någon slags vänsterliberal fortfarande har stor sympati för. Barndomens engagemang sätter sina spår.

Nu nås jag av uppgifterna att Bejkes namne, Henrik Alexandersson, 1) blivit JK-anmäld av FRA för publicering av hemligstämplade uppgifter som dels visade att FRA inte följer lagen, dels läcker som ett såll, 2) eventuellt riskerar att gripas av polis när han i kväll kommer till Arlanda. Nyheterna är förstås sensationella, både i sak och för den pr-verkan de kan komma att få. För är det någon som tror att en enda av dagens tonåringar kommer rösta för en regering som (via ombud förvisso, men så har ju nästan hela FRA-debatten förts från regeringshåll) faktiskt vill sätta sina meningsmotståndare i fängelse?

Om HAX blir fälld kommer han bli en yttrandefrihetsikon. Även själva anmälan och fängslan gör honom till symbolen för motståndet mot FRA-samhället och fängslingen av honom blir symbolen för just de förlorade medborgerliga rättigheter vi skrikit oss hesa om. Jan Guillou och Peter Bratt får en efterföljare redan innan FRA-beslutet i riksdagen måste fattas en andra gång. Är det verkligen vad Ingvar Åkesson och Fredrik Reinfeldt vill?

Kanske en effekt av att växa upp i Karlskrona

Nu har han alltså kommit ut som FRA-lagsförespråkare, PM Nilsson. Jag lär återkomma, men just nu är kanske den enda gången jag är av politiska skäl är verkligt glad över att han inte längre är politisk redaktör.

Skäms, PM!

Okej om PM Nilsson nu tycker att "FRA-kvinnorna" i folkpartiet inte skulle vara "tillräkneliga", själv tycker jag att en del av dem kommit med konstiga och en del andra med kloka uttalanden. Att FRA-debatten inte engagerade Newsmill-redaktionen var uppenbart, de skrev ju om sina middagar på Riche och diskussioner om bijouterier samtidigt som hela den övriga bloggosfären ömsom skrek och grät över förlorade medborgerliga fri- och rättigheter. Det var möjligen lite illa timat med tanke på vilka som är trions målgrupp, men det är klart att man ska kunna avvika åsiktsmässigt.

Men att han fiskar ål. Jag är faktiskt alldeles häpen. Ålen är akut utrotningshotad, det är alla något sånär oberoende instanser överrens om. Den är generellt förbjuden att fritidsfiska numera, men jag antar att de sökt och fått någon form av dispens. Men vill man ha en sådan dispens. Skulle man vilja söka dispens för att jaga vit noshörning och röka och äta upp den om man kunde? Skulle man glatt och obekymrat skriva om bristen på bra noshörningsammunition? Fiskade PM ål även medan han var politisk redaktör på Expressen och vi samtidigt skrev om den vidriga utrotningen av detta urtidsdjur? Är det verkligen bara jag som tycker att det måste finnas någon liten koppling mellan åsikter och liv?

Förresten skrev Malte Persson hemskt bra i går om de olika typerna som utgör FRA-motståndet.

Att rota i någons väska

Enligt min humla gör en finfin allegori av Ingvar Åkessons allt mer desperata (och ensamma!) försvar för FRA-lagen.

Dubbelmoral är inte dubbelt så bra

Lisa har upptäckt en person som hävdar sig vara för integration, men är emot att Malmös falafel-handlare fått för sig att ta (knappt ens) skäligt betalt. Jag är så trött på dubbelmoral.

ps. Jag tipsar också gärna om Lisas utmärkta artikel om vår bisarra föreställning om att mat bör vara billigare om den tillagas av någon med mörkt hår och tja, kryddorna i blodet.

Mer om strukturer kontra eget ansvar

I dag följer jag upp min förra text om jämställdhet i familjen. En detalj i sammanhanget är att jag förstås helst ville länka i själva texten till såväl Jenny Westerstrand som Malinka, men att man inte gör det i tidningsartiklar, inte ens på nätet.

Knark, horor och skademinimering

Jag har medvetet hållit mig borta från prositutionsfrågan i offentligheten, dels för att jag tycker att den är svår, dels för att jag inte har velat mäla mig ur det allmänna samtalet. Trots alla komplikationer, som exempelvis att jag inte tror på förekomsten av en fri vilja och att kvinnor som säljer heterosextjänster i ett existerande patriarkat ger långt mycket större och mer negativa konsekvenser för samhället än vad man vanligen tänker på när man diskuterar frågan enbart utifrån de inblandade individernas välfärd, ser jag nämligen inget bättre alternativ än en avkriminalisering kombinerad med bättre social- och narkotikavård.

Det är inte en uppfattning som man har kunnat framföra på någon av de ledarsidor jag medverkat. Och givet att jag redan profilerat mig som en av landets få konsekventa drogliberaler har jag helt enkelt dragit mig för att ge mig in i ännu ett opinionsmässigt getingbo. Man måste, för att använda Henrik von Sydows ord, välja sina strider. Detta sagt tycker jag att det är konstigt att så få diskuterar frågan utifrån det skademinimeringsperspektiv som äntligen tagit sig in i drogdebatten. Blogge gör det förtjänstfullt i dag, och Niclas gjorde det häromdagen, men annars handlar det nästan alltid om principer, ska man ha rätt att sälja och köpa sex eller inte, och så tycker vissa si och andra så och så skäller man lite. Det är inte så fruktbart. Om man däremot börjar fundera kring hur man bäst hanterar de problem som otvetydigt finns blir det åtminstone lättare att komma någonvart.

Inte för att principerna är oviktiga, det är de inte, varken på individplanet eller för samhället i stort, men för att den diskussionen är filosofisk snarare än politisk. Politik handlar om att lösa problem. Drogfrågan och sexköpsfrågan är två områden som av tradition hanterats på andra sätt, där moraluppfattningar och signalsändande snarare varit politikens fundament och där politikerna skytt vetenskapen olika förklaringsmodeller och analyser för att dessa stört den enkla sanningen. Jag tror inte att det är en slump att just dessa områden berör människor som står längst från det fina, goda livet, som har svårast att tala för sig, svårast att bli trodda.

Den gode, den onde och den fule

En av mina bästa vänner hade en blogg som var briljant. Den var som han är, galen och smart, rolig och älskansvärd. Emellanåt helt jävla outhärdligt knäpp. Full med självutlämnande detaljer om det bitvis sjuka liv som var hans, om både lyckade eller misslyckade kvinnoaffärer (mer kanske det senare) om både drängfyllor och sockerljuva berusningsäventyr, ångest och lycka.

Han dödade den där bloggen. Nu finns den inte. När jag frågade om varför sade han att han inte ville att hans karriär skulle riskera att påverkas av att folk kunde läsa om alla hans svagheter.

Jag förstår det förstås. Jag må älska just de där svagheterna, men alla googlar ju alla och bara för att man i ett visst läge är beredd att avslöja saker om sig själv är det inte alls säkert att det känns kul att uppgifterna finns i offentligheten år senare. Själv har jag bevars skrivit en bok som finns på alla landets folkbibliotek och under en period i pocketställen på Pressbyrån där människor i alla fall tror sig kunna läsa om allt från mina sexuella preferenser till var min unge ligger begravd och jag vet inte alls hur dess innehåll kommer att kännas framöver.

Jag ångrar redan att jag ställde upp och pratade så mycket om mig själv vid lanseringen. Jag var besjälad av något slags systerskap, jag ville prata öppet om det av politiska skäl och med den möjligen fåniga önskan att kanske hjälpa någon. Det finns en viktig politisk poäng i öppenheten i den sortens frågor, att vara en tragisk och förfärlig och vulgär person samtidigt som man är en offentlig intellektuell, utan att det i huvudsak handlar om att det är synd om en. Det är nog det jag ångrar. Bilden sattes att det framförallt var synd om mig. "Jag" eller jag, eller vad man nu vill säga, kom undan jävligt lätt för att allting som hänt var så vidrigt hemskt. Om jag inte hade läst hos Kristin Kaspersen i teve eller ställt upp på intervjuer som handlade om mig och mitt liv och svarat ärligt men undvikande på frågor om vad som var sant eller inte hade fokus mer hamnat på litteraturen. Jag borde ha sagt att varje ord var absolut sant och sedan bara pratat narrativa strukturer. Det hade varit en bra strategi för att undvika tycka-synd-om-et i alla fall. Att helt förneka sanningshalten däremot hade förstås varit både ohederligt och politiskt ohållbart. Om man nu skriver om sådant som 1) har hänt (eller typ hänt) 2) är politiskt tabu att erkänna 3) man tycker illa om det där tabut, då måste man faktiskt stå för verkligheten. Även om jag personligen nu kan tycka att det är obehagligt att vänner, släktingar eller uppdragsgivare vet vilken usel person jag emellanåt är.

Jag tänker förstås på inlägget jag länkade till häromdagen (hela den bloggen är förresten rent generellt otroligt smart och intressant) om vikten av att hävda det privata som allmängiltigt. Jag håller med, men ändå tar det emot att skriva här på det sättet numera. Jag saknar den där tiden när den här bloggen hade ett hundratal läsare som, kändes det som, månade om varandra. Det var konstnärligt och personligt frigörande. Visserligen har jag senare insett att även Nina Björk läste här, men det kändes som om det mest var en massa snälla och intresserade vanliga människor. Inte mediegeggan, politikerbloggosfären eller landsberömda ex-feminister. Jag kan inte blotta mig längre på det sättet. Gudarna ska veta att det finns sår och sårbarheter att blotta. Jag är ju fortfarande den jag är. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av det såriga i mitt skrivande, som jag gjorde då. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av bloggen för att formulera det allra viktigaste. Men det går inte. Inte just nu. Det är därför som det mest är FRA här numera.

The dark side of the force

Eftersom jag uppskattar pragmatism som den vuxnes insikt att man inte alltid kan få som man vill, ens politiskt, och dessutom själv befinner mig långt till vänster om Johan, håller jag inte med honom i hela den här intressanta texten om den illiberala borgerligheten. Det betyder tyvärr inte att jag nödvändigtvis tror att han har fel.

Sen vill jag förresten också tipsa om det här inlägget. Mycket klokt.

DN fattar som vanligt ingenting

Jag flyttar, festar, är bakis, går upp kl 5 och tar hand om min unge och prioriterar bort er.

När jag läste Kajsa Ekis Ekmans bisarra DN-notis om Weird Science's uppslag på Expressen Kultur måste jag dock kommentera två saker (nej, notisen finns inte på nätet, som vanligt med DN kultur):

1) hon gör sig lustig över att WS-sidorna mest handlar om teve. Hon har alltså rimligen aldrig läst bloggen, eftersom hon då skulle veta att den främst handlar om teve (och andra medier med rörliga bilder). Är det inte lite konstigt att låta en person som så uppenbart inte har en aning om det hon kritiserar skriva om det?
2) Är det i juli 2008 rimlig att använda ett begrepp som "nördigt" som ett skällsord? Har jag missat något, har vi gått runt hela cirkeln igen?

Daniel skriver också, liksom Kjell själv.

Piece of cake

I dag har jag en text om att det där med jämställdhet i familjen faktiskt inte alls är så svårt som alla hävdar.

I gårdagens tidning

Jag hade en krönika i går om det fortsatta FRA-upproret. Bisarrt nog hävdade expressen.se under halva dagen att det var Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten.