En av mina första seriösa politiska aktioner var när jag ungefär 15 år gammal krävde att staten skulle frige Henrik Bejke. För dem som inte vet eller minns var han den frihetsfrontare som häktades för att ha drivit svartklubben Tritnaha (jag minns tyvärr inte detaljerna eller hur det gick, åtalades han någonsin?). Detta krav blev min ingång i libertarianismen, en rörelse som jag trots att jag numera är någon slags vänsterliberal fortfarande har stor sympati för. Barndomens engagemang sätter sina spår.
Nu nås jag av uppgifterna att Bejkes namne, Henrik Alexandersson, 1) blivit JK-anmäld av FRA för publicering av hemligstämplade uppgifter som dels visade att FRA inte följer lagen, dels läcker som ett såll, 2) eventuellt riskerar att gripas av polis när han i kväll kommer till Arlanda. Nyheterna är förstås sensationella, både i sak och för den pr-verkan de kan komma att få. För är det någon som tror att en enda av dagens tonåringar kommer rösta för en regering som (via ombud förvisso, men så har ju nästan hela FRA-debatten förts från regeringshåll) faktiskt vill sätta sina meningsmotståndare i fängelse?
Om HAX blir fälld kommer han bli en yttrandefrihetsikon. Även själva anmälan och fängslan gör honom till symbolen för motståndet mot FRA-samhället och fängslingen av honom blir symbolen för just de förlorade medborgerliga rättigheter vi skrikit oss hesa om. Jan Guillou och Peter Bratt får en efterföljare redan innan FRA-beslutet i riksdagen måste fattas en andra gång. Är det verkligen vad Ingvar Åkesson och Fredrik Reinfeldt vill?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Alexandersson kan omöjligen vara en symbol för nyligen förlorade medborgerliga rättigheter. Möjligtvis kan han bli en påminnelse om att de saknade rättigheterna inte har återskapats sedan Guilliu och Bratt visade på att de inte existerade. FRA-lagen är ingen paradigmskifte i svensk politik, det är bara ännu ett steg i en repressiv övervakningspolitik politik som haft en lång tradition. Det enda som är nytt är att vissa liberaler plötsligt vaknat upp efter att ha varit tysta i några decennier.
Kampen mot FRA-lagen är viktig. Men lite självkritik och självdistans hade varit bra från de som nu högst plötsligen hyllar Bratt och Guillou och som tror att deras eget omedvetna uppvaknande är den enda politiska referenspunkt som finns.
Skicka en kommentar