onsdag, juli 16, 2008

Den gode, den onde och den fule

En av mina bästa vänner hade en blogg som var briljant. Den var som han är, galen och smart, rolig och älskansvärd. Emellanåt helt jävla outhärdligt knäpp. Full med självutlämnande detaljer om det bitvis sjuka liv som var hans, om både lyckade eller misslyckade kvinnoaffärer (mer kanske det senare) om både drängfyllor och sockerljuva berusningsäventyr, ångest och lycka.

Han dödade den där bloggen. Nu finns den inte. När jag frågade om varför sade han att han inte ville att hans karriär skulle riskera att påverkas av att folk kunde läsa om alla hans svagheter.

Jag förstår det förstås. Jag må älska just de där svagheterna, men alla googlar ju alla och bara för att man i ett visst läge är beredd att avslöja saker om sig själv är det inte alls säkert att det känns kul att uppgifterna finns i offentligheten år senare. Själv har jag bevars skrivit en bok som finns på alla landets folkbibliotek och under en period i pocketställen på Pressbyrån där människor i alla fall tror sig kunna läsa om allt från mina sexuella preferenser till var min unge ligger begravd och jag vet inte alls hur dess innehåll kommer att kännas framöver.

Jag ångrar redan att jag ställde upp och pratade så mycket om mig själv vid lanseringen. Jag var besjälad av något slags systerskap, jag ville prata öppet om det av politiska skäl och med den möjligen fåniga önskan att kanske hjälpa någon. Det finns en viktig politisk poäng i öppenheten i den sortens frågor, att vara en tragisk och förfärlig och vulgär person samtidigt som man är en offentlig intellektuell, utan att det i huvudsak handlar om att det är synd om en. Det är nog det jag ångrar. Bilden sattes att det framförallt var synd om mig. "Jag" eller jag, eller vad man nu vill säga, kom undan jävligt lätt för att allting som hänt var så vidrigt hemskt. Om jag inte hade läst hos Kristin Kaspersen i teve eller ställt upp på intervjuer som handlade om mig och mitt liv och svarat ärligt men undvikande på frågor om vad som var sant eller inte hade fokus mer hamnat på litteraturen. Jag borde ha sagt att varje ord var absolut sant och sedan bara pratat narrativa strukturer. Det hade varit en bra strategi för att undvika tycka-synd-om-et i alla fall. Att helt förneka sanningshalten däremot hade förstås varit både ohederligt och politiskt ohållbart. Om man nu skriver om sådant som 1) har hänt (eller typ hänt) 2) är politiskt tabu att erkänna 3) man tycker illa om det där tabut, då måste man faktiskt stå för verkligheten. Även om jag personligen nu kan tycka att det är obehagligt att vänner, släktingar eller uppdragsgivare vet vilken usel person jag emellanåt är.

Jag tänker förstås på inlägget jag länkade till häromdagen (hela den bloggen är förresten rent generellt otroligt smart och intressant) om vikten av att hävda det privata som allmängiltigt. Jag håller med, men ändå tar det emot att skriva här på det sättet numera. Jag saknar den där tiden när den här bloggen hade ett hundratal läsare som, kändes det som, månade om varandra. Det var konstnärligt och personligt frigörande. Visserligen har jag senare insett att även Nina Björk läste här, men det kändes som om det mest var en massa snälla och intresserade vanliga människor. Inte mediegeggan, politikerbloggosfären eller landsberömda ex-feminister. Jag kan inte blotta mig längre på det sättet. Gudarna ska veta att det finns sår och sårbarheter att blotta. Jag är ju fortfarande den jag är. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av det såriga i mitt skrivande, som jag gjorde då. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av bloggen för att formulera det allra viktigaste. Men det går inte. Inte just nu. Det är därför som det mest är FRA här numera.

5 kommentarer:

Jessika sa...

Just det där med Nina Björk var ju som det var. Och bok och blogg var, om jag tillåter mig en aning spekulation, något som just då bara måste skrivas. Nu är jag inte du (uppenbarligen). Jag skriver inte på ledarsida etc., men jag skriver som ett utlopp och har perioder när det är sådär att skriver jag inte det här så blir jag både galen och fem minuter senare exploderar jag av vrede.
Naturligtvis ska du själv välja vad du ska skriva om för att känna dig bekväm. Jag vet inte på vilket sätt det jag skriver skulle kunna användas i något annat sammanhang, jag vet inte om jag bryr mig heller just nu. Vore jag i ett annat stadium i mitt liv skulle jag nog bry mig mer men å andra sidan har det aldrig varit min ambition att göra karriär, varken nu eller senare.
Jag läser din blogg oavsett om du berör din privatliv eller professionella åsikter. Det är DIN blogg, varav det är givet att du väljer. Även m man antar att offentliga personer är för "public consumption" nu för tiden så är integritet fortfarande något att eftersträva.

Vem googlar f ö på var ditt barn är begravt? Lite respekt om man får be.

Emma sa...

Tjoho, men det är just sådana här inlägg (och texter liknande det du skrev i din bok) som är roliga att läsa! Tycker jag, som älskade att läsa internetdagböcker redan innan bloggen fanns. Back to the basics med dig, om du vågar. Har dock stor förståelse för ditt beslut om du väljer att inte. (Eller kanske bör du bara starta en anonym blogg där du kan skriva personligt, om du ändå stör dig på läsarantalet och klientelet här?)

Johan Ahlin sa...

Well, att visa sina svagheter är väl också en styrka?!

Kondomen sa...

"snälla och intresserade vanliga människor".
Du är nog för dum för att inse vilken nedlåtande formulering det var.
du är inte tillräckligt begåvad för att bottna i denna typ av elitism, isobel.

Isobel sa...

Ondsinta och ointresserade människor läste för all del såväl då som nu, ser jag. Men jag vet inte vad det är för fel på vanliga människor ändå.