torsdag, april 27, 2006
onsdag, april 26, 2006
En latte och ett ligg
Ni får förlåta mig om jag snöat in, men just nu ser jag bara nymoralister vart jag ser. Som här. Jag menar, vad har den där relationstanten för grund för det hon säger? Hon tycker att det är hemskt att en stor majoritet av stockholmarna kan tänka sig sex på första dejten för att: "Det är inte så man bygger upp en relation på sikt" Nähä. Men det kanske inte är vad man är ute efter heller. Själv gillar jag annars rubriken. En latte och ett ligg, tack.
Hora, nu också i radio
I morse blev jag intervjuad av Jenny Aschenbrenner om kvinnan och sexualiteten och nymoralismen. För Kulturfredag, sänds 18.15 på fredag. Jag sa en hel massa saker och man kan säkerligen klippa ihop det till lite vad som helst, men jag tror att jag fick ur mig ett och annat vettigt också.
Herregud vad bra hon är!
Nu lär väl nån bli arg igen, men som sagt, jag älskar ruskigt smarta människor. Läs Therese och du kommer aldrig kunna läsa en poesirecension mer i ditt liv.
tisdag, april 25, 2006
Smäll på'na bara, hon är ju demonstrant
Jag saknar ord för hur genomvidrigt bisarrt det här är. En snubbe från rikspolisstyrelsen säger alltså utan att blinka öppet till Zaida Catalán att hon förtjänade spö eftersom hon gick i en demonstration.
Alla är inte moralister, men många
Läs här om protesten mot Stockholms tillståndsenhets pinsamma nymoralism.
Det gäller alltså dels klubben Dekadance, som förnekas alkoholtillstånd för att politikerna i tillståndsnämnden inte tycker att vuxna människor iförda korsett och/eller lackstövlar ska få både dricka sprit och hångla samtidigt, dels bögbåten Patricia där tillståndsenhetens inspektörer sett folk ta av sig på överkroppen! Det vill de stävja för att (enligt rapporten): "den normbildande effekt denna miljö har på människors beteende kan inte förringas".
Det gäller alltså dels klubben Dekadance, som förnekas alkoholtillstånd för att politikerna i tillståndsnämnden inte tycker att vuxna människor iförda korsett och/eller lackstövlar ska få både dricka sprit och hångla samtidigt, dels bögbåten Patricia där tillståndsenhetens inspektörer sett folk ta av sig på överkroppen! Det vill de stävja för att (enligt rapporten): "den normbildande effekt denna miljö har på människors beteende kan inte förringas".
"Ralph Lauren är den mest självklara bron från streetweardöden till Savile Row"
Det pyser ibland upp diskussioner som den här på Vassa Eggen om ikoniseringen av ett gäng manliga snart medelålders svenska populärkulturskribenter. Ni vet förstås alla vilka jag pratar om, Gradvall, Andres, Häglund, Strage osv.
Jag vet inte om det är en slump att bara en av dem förekom med förnamn i den där uppräkningen. Men jag sitter just nu med senaste numret av Rodeo i min hand och jag kan fan inte komma på en enda person i svenskt kulturliv som bättre förtjänar den där piedestalen, strålglansen, jag väjer inte ens för att säga kärleken. Det är inte för att han på fullaste allvar avslutar sina mail med "Cheerio", inte för att han faktiskt verkar uppriktigt förälskad i de där banden han tipsat om i alla år som ingen någonsin hört talas om innan eller att han äger och bär upp engelska roddkavajer från 30-talet som ingen annan. Allt det där är sekundärt. Eller, ja, det tycker jag med mitt sinne för yta förstås inte, men om han bara var allt det där skulle han vara bedårande men inte mycket mer.
Men han kan också skriva en artikel som den i Rodeo om sina ömma känslor för Ralph Lauren (ihop med Johan Wirfält) och få en att känna sig som om man visserligen känner igen sig texten igenom och ändå lyftas upp av den mest spirituella charmfullhet och slyngliga smartness. "Den viktigaste lärdomen var att svarta kläder signalerar usel musiksmak" En till besatthet gränsande je ne sais qoui. "Det finns en provokativ lockelse i att betraktaren är osäker på om man har Sebastian Flyte eller Carl Bildt som förebild." Eller: "Om vi för ett ögonblick bortser från det ideologiskt korrekta i en rosa lamullströja" Det är som en karaktär ur den allra bästa Whit Stillman-film man aldrig sett.
Ps. Jag blir förresten mer och mer förtjust i Rodeo. Jag känner inte alltid att jag är exakt deras målgrupp, men det finns en helgjutenhet, en identitet, en själ i tidningen som jag inte hittar i nästan några svenska medieprodukter.
Jag vet inte om det är en slump att bara en av dem förekom med förnamn i den där uppräkningen. Men jag sitter just nu med senaste numret av Rodeo i min hand och jag kan fan inte komma på en enda person i svenskt kulturliv som bättre förtjänar den där piedestalen, strålglansen, jag väjer inte ens för att säga kärleken. Det är inte för att han på fullaste allvar avslutar sina mail med "Cheerio", inte för att han faktiskt verkar uppriktigt förälskad i de där banden han tipsat om i alla år som ingen någonsin hört talas om innan eller att han äger och bär upp engelska roddkavajer från 30-talet som ingen annan. Allt det där är sekundärt. Eller, ja, det tycker jag med mitt sinne för yta förstås inte, men om han bara var allt det där skulle han vara bedårande men inte mycket mer.
Men han kan också skriva en artikel som den i Rodeo om sina ömma känslor för Ralph Lauren (ihop med Johan Wirfält) och få en att känna sig som om man visserligen känner igen sig texten igenom och ändå lyftas upp av den mest spirituella charmfullhet och slyngliga smartness. "Den viktigaste lärdomen var att svarta kläder signalerar usel musiksmak" En till besatthet gränsande je ne sais qoui. "Det finns en provokativ lockelse i att betraktaren är osäker på om man har Sebastian Flyte eller Carl Bildt som förebild." Eller: "Om vi för ett ögonblick bortser från det ideologiskt korrekta i en rosa lamullströja" Det är som en karaktär ur den allra bästa Whit Stillman-film man aldrig sett.
Ps. Jag blir förresten mer och mer förtjust i Rodeo. Jag känner inte alltid att jag är exakt deras målgrupp, men det finns en helgjutenhet, en identitet, en själ i tidningen som jag inte hittar i nästan några svenska medieprodukter.
No sex please, we're Swedish
Det blir alltså inga ångande stortavlor med Fredrik Ljunggberg och Natalia Vodianova i Stockholm i vår. Bilderna hänger i New York och Tokyo, men här kommer de inte över tröskeln. För sånt snusk klarar inte svenskar av att se på öppen plats, anser Stockholms stadsbyggnadskontor.
Man tar sig för pannan. Man vill skrika. Men skyll för allt i världen bara inte på de enskilda personer som fattade beslutet att skydda oss från Fredriks magrutor och Natalias sängkammarögon. De följer bara i upptrampade spår. Är man emot sexualiseringen av det offentliga rummet, som svenska politiker gnölat om nu i jag vet inte hur många år, så är det självklart att sådana här bilder bör bannlysas. De är ju rätt heta på riktigt. Och det var väl sexet man ville bli av med, eller?
Uppdatering!
Det var inte stadsbyggnadsrådet som sa nej till att vi skulle få glutta på Freddies kalsingar. Det var Kaupthing, på vars hus vepan skulle hänga. Isländsk moralism snarare än svensk alltså. Även om den förstås passar som hand i handske med svenska politikers målsättning. Ändå är det svårare att säga emot deras beslut. Den som äger ett hus har trots allt rätt att bestämma över vad som ska hänga där. Samma sak gäller inte för allmänna moralpoliser som vill bestämma vilken grad av snusk vi andra klarar av.
TV-tips i realtid
Just nu kan man förresten se mig hos Virren i reprisen på ZTV. Det är jag som har en Djurgården-hoodie.
måndag, april 24, 2006
Dags att deklarera
SMS från Andy Ek (also known as min IFK-polare): "Ångest är min arvedel"
Jag svarar: "Hahahahahahahahaha"
Han svarar: "Jag hatar fotboll"
Bästa sången i dag: "Å, vilken härlig dag"
Bästa ramsan i dag: "Dags att deklarera, ja det är dags att deklarera, dags att deklarera, ja det är dags att deklarera" (melodi: guantanamera)
Dagens utropstecken: Felix Magro! Var var han förra säsongen om han spelade såhär? Kan han alltså spela såhär? Det måste ha varit därför vi köpte honom.
Dagens röda kort: Planen. Eller det som kanske någon skulle vilja kalla gräs. Det var bajsbrunt, bortsett från en smal tarm utanför planen strax bredvid längdhoppsgropen. Där var det grönbrunt. Man kan fan inte ha det såhär. Jag är beredd att börja överväga konstgräs.
Dagens oväntade: Oddset på 0-0 gav dryga sju gånger pengarna. Någon hade lättförtjänta stålar i fickan till 82 minuten.
Nu förnedrar vi gnaget på torsdag. Eller, tja, kanske ska man satsa på 0-0?
Jag svarar: "Hahahahahahahahaha"
Han svarar: "Jag hatar fotboll"
Bästa sången i dag: "Å, vilken härlig dag"
Bästa ramsan i dag: "Dags att deklarera, ja det är dags att deklarera, dags att deklarera, ja det är dags att deklarera" (melodi: guantanamera)
Dagens utropstecken: Felix Magro! Var var han förra säsongen om han spelade såhär? Kan han alltså spela såhär? Det måste ha varit därför vi köpte honom.
Dagens röda kort: Planen. Eller det som kanske någon skulle vilja kalla gräs. Det var bajsbrunt, bortsett från en smal tarm utanför planen strax bredvid längdhoppsgropen. Där var det grönbrunt. Man kan fan inte ha det såhär. Jag är beredd att börja överväga konstgräs.
Dagens oväntade: Oddset på 0-0 gav dryga sju gånger pengarna. Någon hade lättförtjänta stålar i fickan till 82 minuten.
Nu förnedrar vi gnaget på torsdag. Eller, tja, kanske ska man satsa på 0-0?
"Jag är hora, förstås"
"Vad är du då, hora eller madonna?" Jag hade skällt på min vän för att han, om än omedvetet, delade upp kvinnor i just de saggiga kategorierna. När han svarade med en motfråga valde jag att tolka den filosofiskt. Och svarade: "Hora, förstås" Om man måste välja finns det inget annat val.
En annan vän frågade om dagens låt i förra veckan skulle uttydas som en kommentar om mitt eget liv. Det är lika bra att jag säger det på en gång. Den här bloggen kommer inte bli en sån där real life-mitt livs novell som alla de anonyma jag läser där man uppslukas av främmande människors kärleksliv. Även om jag förstås ibland skulle önska en lugnande hinna av anonymitet under vilken jag skulle kunna skriva saker som inte riktigt funkar när både ens mamma och ens chef läser.
Men det finns något större här. Det finns något i Ebba von Sydows blandning av sminktips ("inte röda läppar, det ser fult och billigt ut") och 50-talsdoftande regler för dagens unga kvinnor om att aldrig hångla på krogen och absolut inte ringa upp en kille först. (Hon hävdar förresten till och med att man inte ska svara om killen man träffade tidigare på kvällen men tappade bort i något krogbyte, ringer för att kolla var man är!) Det finns något i abortdebatten som på såväl den här bloggens kommentarsfält som annorstädes kom att handla om att man inte skulle ha sex om man inte var beredd att ta hand om en unge. Kvinnor alltså. Män får visst knulla även om de inte är beredda att ta på sig föräldraskap.
Det finns något i det frejdiga bortmotandet av det tidiga 2000-talets slampmode, i den kollektiva glädjen över Britneys förvandling från hot shit till trailer trash mom, i etiska råd för vad som visas på reklamskyltar, i rynkade ögonbryn över att smarta kvinnor publicerar pin-up-bilder på sig själva. Nej, jag har inget emot modets växlingar, och tyckte nog aldrig att ultralåga jeans och kort linne var så värst hett ens 2000, men det är vuxenvärldens eufori över att modemedvetna 15-åringar har kråsblus och veckad kjol som är intressant. "Vad härligt att de inte spelar på sex längre, och vilken fin förebild den där Laleh verkar vara!" Visst, föräldrar har aldrig velat låtsas om att tonårsdöttrarna ångar av sexuell frustration lika mycket som sönerna, men det behöver man väl ändå som modern människa inte låtsas är en intellektuell ståndpunkt.
I ett av min allra första blogginlägg skrev jag om ett gäng moderattanter som var emot oralsex och när jag senare skrivit om sexfrågor har diskussionens vågor gått som allra högst. Att vi lever i ett sexfientligt samhälle känns bara mer och mer tydligt för varje dag. Konservatismen och radikalfeminismen har gjort gemensam sak och försöker kämpa ner allting som eventuellt finns kvar av den gamla fina 70-talsdoftande svenska sexradikala nakenglädjen.
Att därför stå upp för promiskuiteten, att vägra kvinnofientliga etikettsregler, att gärna kallas hora är kanske den enda vägen ut. Det horan symboliserar i hora/madonna-dikotomin är ju just den fria självbestämmande kvinnan. Hon som kallas hora på skolgården är hon som inte gör som killarna säger, som sticker ut, som har sex för att hon själv vill det. Som Fanny Ambjörnsson visat i flera studier är också själva ordet hora extremt tydligt klassanknutet. Det riktas aldrig mot de snälla medelklassflickor som håller sig inom ramarna för den fina lagom medgörliga kvinnligheten.
Å andra sidan kanske sådant som Ambjörnssons forskning visar att vi snarare är på väg upp ur det unknaste sexhatarträsket. Det finns andra goda tecken. Stora positiva artiklar om burlesk-stripp i kulturdelarna, en Maria Carlshamre som säger att "Feministiskt initiativ är inte kritiskt till att kvinnor ses som sexobjekt. Vi kräver däremot rätten att också få vara sexsubjekt.". Den intressanta debatt som kommit efter Jämos utspel om fotbolls-VM och prostitutionen. För jag håller verkligen inte med Linna om att det inte blivit någon diskussion. Tvärtom har ju massor av synpunkter hörts, och vissa av dem har rent av varit några som avvikit från det man brukar kunna säga högt i de här frågorna. Som Manne till exempel. Läs också på Louises blogg om de debatter hon deltagit i och läst om.
Så kanske kanske vänder det. Kanske kanske kan vi äntligen få vara moderna kvinnor som är feminister, sexobjekt, sexsubjekt och rättmätigare ägare till våra egna kroppar. Allt på en gång. Kanske är den konservativa trenden bara en föraning på en mycket större rörelse åt andra hållet, åt rätt håll för en gångs skull. Vore inte det nånting i såfall? Så länge väljer jag långt hellre hor-stämpel än madonne-gloria. Om fler gjorde det skulle vi nog kunna vända den där vågen helt själva.
ps. Läs mer på den här toppenbra hemsidan om sex och feminism och varför det ena verkligen inte utesluter det andra.
En annan vän frågade om dagens låt i förra veckan skulle uttydas som en kommentar om mitt eget liv. Det är lika bra att jag säger det på en gång. Den här bloggen kommer inte bli en sån där real life-mitt livs novell som alla de anonyma jag läser där man uppslukas av främmande människors kärleksliv. Även om jag förstås ibland skulle önska en lugnande hinna av anonymitet under vilken jag skulle kunna skriva saker som inte riktigt funkar när både ens mamma och ens chef läser.
Men det finns något större här. Det finns något i Ebba von Sydows blandning av sminktips ("inte röda läppar, det ser fult och billigt ut") och 50-talsdoftande regler för dagens unga kvinnor om att aldrig hångla på krogen och absolut inte ringa upp en kille först. (Hon hävdar förresten till och med att man inte ska svara om killen man träffade tidigare på kvällen men tappade bort i något krogbyte, ringer för att kolla var man är!) Det finns något i abortdebatten som på såväl den här bloggens kommentarsfält som annorstädes kom att handla om att man inte skulle ha sex om man inte var beredd att ta hand om en unge. Kvinnor alltså. Män får visst knulla även om de inte är beredda att ta på sig föräldraskap.
Det finns något i det frejdiga bortmotandet av det tidiga 2000-talets slampmode, i den kollektiva glädjen över Britneys förvandling från hot shit till trailer trash mom, i etiska råd för vad som visas på reklamskyltar, i rynkade ögonbryn över att smarta kvinnor publicerar pin-up-bilder på sig själva. Nej, jag har inget emot modets växlingar, och tyckte nog aldrig att ultralåga jeans och kort linne var så värst hett ens 2000, men det är vuxenvärldens eufori över att modemedvetna 15-åringar har kråsblus och veckad kjol som är intressant. "Vad härligt att de inte spelar på sex längre, och vilken fin förebild den där Laleh verkar vara!" Visst, föräldrar har aldrig velat låtsas om att tonårsdöttrarna ångar av sexuell frustration lika mycket som sönerna, men det behöver man väl ändå som modern människa inte låtsas är en intellektuell ståndpunkt.
I ett av min allra första blogginlägg skrev jag om ett gäng moderattanter som var emot oralsex och när jag senare skrivit om sexfrågor har diskussionens vågor gått som allra högst. Att vi lever i ett sexfientligt samhälle känns bara mer och mer tydligt för varje dag. Konservatismen och radikalfeminismen har gjort gemensam sak och försöker kämpa ner allting som eventuellt finns kvar av den gamla fina 70-talsdoftande svenska sexradikala nakenglädjen.
Att därför stå upp för promiskuiteten, att vägra kvinnofientliga etikettsregler, att gärna kallas hora är kanske den enda vägen ut. Det horan symboliserar i hora/madonna-dikotomin är ju just den fria självbestämmande kvinnan. Hon som kallas hora på skolgården är hon som inte gör som killarna säger, som sticker ut, som har sex för att hon själv vill det. Som Fanny Ambjörnsson visat i flera studier är också själva ordet hora extremt tydligt klassanknutet. Det riktas aldrig mot de snälla medelklassflickor som håller sig inom ramarna för den fina lagom medgörliga kvinnligheten.
Å andra sidan kanske sådant som Ambjörnssons forskning visar att vi snarare är på väg upp ur det unknaste sexhatarträsket. Det finns andra goda tecken. Stora positiva artiklar om burlesk-stripp i kulturdelarna, en Maria Carlshamre som säger att "Feministiskt initiativ är inte kritiskt till att kvinnor ses som sexobjekt. Vi kräver däremot rätten att också få vara sexsubjekt.". Den intressanta debatt som kommit efter Jämos utspel om fotbolls-VM och prostitutionen. För jag håller verkligen inte med Linna om att det inte blivit någon diskussion. Tvärtom har ju massor av synpunkter hörts, och vissa av dem har rent av varit några som avvikit från det man brukar kunna säga högt i de här frågorna. Som Manne till exempel. Läs också på Louises blogg om de debatter hon deltagit i och läst om.
Så kanske kanske vänder det. Kanske kanske kan vi äntligen få vara moderna kvinnor som är feminister, sexobjekt, sexsubjekt och rättmätigare ägare till våra egna kroppar. Allt på en gång. Kanske är den konservativa trenden bara en föraning på en mycket större rörelse åt andra hållet, åt rätt håll för en gångs skull. Vore inte det nånting i såfall? Så länge väljer jag långt hellre hor-stämpel än madonne-gloria. Om fler gjorde det skulle vi nog kunna vända den där vågen helt själva.
ps. Läs mer på den här toppenbra hemsidan om sex och feminism och varför det ena verkligen inte utesluter det andra.
söndag, april 23, 2006
"Jo, men du måste smaka"
Proppmätt stod jag framför den ännu dignande brunchbuffén. Jag skulle inte ha något mer alls. Nyfiket hade jag ändå frågat vad den där nya spännande rätten innehöll: halvt genomskinliga vita ägg, i storlek något större än vaktelns, överströdda av mikroskopiska gräslöksflagor. De skimrade gåtfullt. Mannen bakom de små skönheterna grep en sked och fångade upp en. Sträckte den till mig, ja förde den i själva verket mot min mun som om direkt skedmatning var den självklara kommunikationsformen mellan en kock och en gäst denna vidunderliga vårdag i Stockholms utkanter. "Du måste smaka." Jag gapade. Svalde. Han hade förstås helt rätt. Mitt liv hade varit torftigare om jag inte hade smakat. Jag vet inte vad det var. En slags dim sum. Söt och salt och frisk och nötig, allt på en gång.
Att matas av Mathias Pilblad kändes också som den perfekta avslutningen på den perfekta söndagsutflykten. För jag kan inte nog rekommendera en promenad längs Brunnvikens glittrande vatten för att därefter slå sig ner på uteserveringen utanför Bockholmens gula grosshandlarvilla. Det är darling Lisas förtjänst att vi tog oss dit. Vår tacksamhet kunde inte vara större.
För finns det något bättre sätt att spendera en lat söndag än att ha solen i ögonen, en filt om ryggen, en Mimosa i handen och Stockholms överlägset mest delikata brunchbuffé uppdukad inne i matsalen? Pocherade ägg, ugnsrostade tomater, bacon som så uppenbart kommer från en gris som haft ett lyckligt liv att det nära nog grymtar på tallriken. Idealiskt knaperstekt också, förstås. Revbensspjäll, avokadoröra, rimmad lax och rökta fenor. Såväl estetisk som kulinarisk fulländning. De barn vid bordet bredvid vårt som avstod den klassiska brunchmenyn och i stället fick restaurangens egengjorda mangoglass med färska ananasskivor såg inte helt missnöjda ut heller. Vi beställde mer kaffe till de avslutande pistagespäckade chokladkakorna. Missnöje fanns inte ens i vår sinnevärld.
Att matas av Mathias Pilblad kändes också som den perfekta avslutningen på den perfekta söndagsutflykten. För jag kan inte nog rekommendera en promenad längs Brunnvikens glittrande vatten för att därefter slå sig ner på uteserveringen utanför Bockholmens gula grosshandlarvilla. Det är darling Lisas förtjänst att vi tog oss dit. Vår tacksamhet kunde inte vara större.
För finns det något bättre sätt att spendera en lat söndag än att ha solen i ögonen, en filt om ryggen, en Mimosa i handen och Stockholms överlägset mest delikata brunchbuffé uppdukad inne i matsalen? Pocherade ägg, ugnsrostade tomater, bacon som så uppenbart kommer från en gris som haft ett lyckligt liv att det nära nog grymtar på tallriken. Idealiskt knaperstekt också, förstås. Revbensspjäll, avokadoröra, rimmad lax och rökta fenor. Såväl estetisk som kulinarisk fulländning. De barn vid bordet bredvid vårt som avstod den klassiska brunchmenyn och i stället fick restaurangens egengjorda mangoglass med färska ananasskivor såg inte helt missnöjda ut heller. Vi beställde mer kaffe till de avslutande pistagespäckade chokladkakorna. Missnöje fanns inte ens i vår sinnevärld.
lördag, april 22, 2006
Journalistik var det va?
Jag är förstås galet sen på bollen, men om någon möjligen inte sett det än är det här vanvettigt roligt. Svenskan har alltså baserat en artikel på uppgifter från The Onion! Komplett med citat från påhittade figurer.
Apropå, ja, eh, journalistik och sånt medverkar jag förresten i Publicistklubbens årsbok som kom i går. Tyvärr står det fel på deras hemsida, jag kommer alltså inte delta i debatten på måndag kväll eftersom jag då i stället kommer stå på Sveriges vackraste arena och skrika okvädingsord om västsverige. Å, vilken lycka!!
Apropå, ja, eh, journalistik och sånt medverkar jag förresten i Publicistklubbens årsbok som kom i går. Tyvärr står det fel på deras hemsida, jag kommer alltså inte delta i debatten på måndag kväll eftersom jag då i stället kommer stå på Sveriges vackraste arena och skrika okvädingsord om västsverige. Å, vilken lycka!!
Nu gör vi det igen
"Vi" i det här fallet är den tidning jag jobbar åt. Det vi gör igen är norpar en av de smartaste unga kvinnliga skribenterna framför näsan på alla som inte ens hunnit fatta var det där roliga tvärdraget kom ifrån. Katrine skriver i Expressen i dag om sin kärlek till Pär Nuder. Okej, just på den punkten är hon och jag onekligen inte överrens, men jag har hört ryktat att det kommer fler texter snarast.
Fostran av kommande generationer
Scen från Vasastan.
Deltagare: Mamma, ca 40 och dotter ca 8. Båda har blond hästsvans.
Mamma: - Man kan se på sömmarna och på färgen på den där remmen om den är äkta.
Hon pekar på en väska som står på en stol.
Dotter: - Så den där är fejk?
Mamma: - Ja. De flesta är faktiskt det. Det kan vara bra att veta.
Dotter: - Ja, verkligen.
Deltagare: Mamma, ca 40 och dotter ca 8. Båda har blond hästsvans.
Mamma: - Man kan se på sömmarna och på färgen på den där remmen om den är äkta.
Hon pekar på en väska som står på en stol.
Dotter: - Så den där är fejk?
Mamma: - Ja. De flesta är faktiskt det. Det kan vara bra att veta.
Dotter: - Ja, verkligen.
fredag, april 21, 2006
Bärs, rakade brudar och 20 miljoner för en fortsatt s-regering
Det visade sig alltså att jag hade fel i min genomgång av allsvenskans politiska kopplingar. Hammarby är inte ett vänsterparti där hälften förnekar att de någonsin kallat sig kommunister, utan bara vanliga tråksossar. Vi bygger Söder, typ.
Som Malin Siwe (vem annars?) berättade i går och Jan Majlard följde upp i dag (finns ännu inte på nätet) sponsrar LO:s Stockholms-distrikt Hammarby fotboll och bandy. I likhet, för övrigt, med "Bygg-ettan, El-ettan, Fastighets-ettan, Industrifacket avd 16, Livs avd 4 och Socialdemokraterna". Detta för att Hammarby lär vara "Stockholmsklubben med rötter i arbetarklassen". Aha!
Alla fackmedlemmarna verkar emellertid inte hålla med om det.
Jag år ju rätt förtjust i blandningen av politik och sport och har ingenting emot att lojalitetsbanden mellan vänstern och HAIF blir tydliga och offentliga. Det är ju inte som om man som Stockholmare inte märkt att den enda elitklubb det tycks okej att satsa skattepengar på ligger på Söder. Inte för att Hammarby heller vill ha Billströms vansinnesarena för 50 000 personer, men pengarna rullar ju likväl.
För blåblåa eller svartgula LO-medlemmar finns väl däremot bara en sak att göra. Gå ur facket. Ja, det eller fortsätta att betala Björn Runströms lön.
Som Malin Siwe (vem annars?) berättade i går och Jan Majlard följde upp i dag (finns ännu inte på nätet) sponsrar LO:s Stockholms-distrikt Hammarby fotboll och bandy. I likhet, för övrigt, med "Bygg-ettan, El-ettan, Fastighets-ettan, Industrifacket avd 16, Livs avd 4 och Socialdemokraterna". Detta för att Hammarby lär vara "Stockholmsklubben med rötter i arbetarklassen". Aha!
Alla fackmedlemmarna verkar emellertid inte hålla med om det.
Jag år ju rätt förtjust i blandningen av politik och sport och har ingenting emot att lojalitetsbanden mellan vänstern och HAIF blir tydliga och offentliga. Det är ju inte som om man som Stockholmare inte märkt att den enda elitklubb det tycks okej att satsa skattepengar på ligger på Söder. Inte för att Hammarby heller vill ha Billströms vansinnesarena för 50 000 personer, men pengarna rullar ju likväl.
För blåblåa eller svartgula LO-medlemmar finns väl däremot bara en sak att göra. Gå ur facket. Ja, det eller fortsätta att betala Björn Runströms lön.
torsdag, april 20, 2006
Jaaaaaaaaaaaaaaaa
Tre gånger dryga 90 minuter tog det alltså. Tack Stefan Batan!
Det bådar tyvärr ändå sådär inför måndag. Rubriken ska läsas som lättad snarare än elaterad.
Ps. Radiosporten får en extrem renässans i år. Vems testiklar är det egentligen som ska kokas i olja för det här schabblet om teverättigheterna?
Det bådar tyvärr ändå sådär inför måndag. Rubriken ska läsas som lättad snarare än elaterad.
Ps. Radiosporten får en extrem renässans i år. Vems testiklar är det egentligen som ska kokas i olja för det här schabblet om teverättigheterna?
Borttagna kommentarer
Jag tar aldrig bort kommentarer för att folk tycker konstiga saker. Men nyss dök det upp någon som bara verkade ha något otalt med en av mina läsare. Påhopp är inte okej. Möjligen kan jag acceptera påhopp på mig själv, men inte på någon annan. Verkstan är ett trevligt ställe. Bara så att ni inte undrar vad det är för spännande saker jag suddat ut.
Två bröder och en hund
Bloggen gör konstiga saker med mig. Först var jag helt besatt i tanken på bröderna Gelin. Jag läste förstås Martins texter även innan bloggen, men bloggen har ju den här intimiseringseffekten. Man tror att man känner folk.
Och vem av dem har vilken roll i syskonskaran? Vem ansågs smart och vem ansågs busig? (Att båda är ruskigt smarta verkar i dag uppenbart, men man har ofta såna där rolluppdelningar mellan syskon ändå) Vem gillade mest mamma, vem gillade mest pappa? Hur är förresten mor och far Gelin? Vem av dem är äldst? Vad pratar man om på familjemiddagarna? Vilka underbara tänkta diskussioner. Finns det fler syskon och vad sysslar de isåfall med? Så osannolikt fascinerande om de har en brorsa till och han är revisor eller nåt. Hur funkade det i baksätet när de åkte på bilsemestrar till Danmark när de var små? Hur känns det att bli jämförd med sin otroligt begåvade bror som dessutom verkar på nästan samma område? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag har alltså aldrig träffat någon av dem, så allting är bara spekulationer.
Men nu är det slut. Nu är jag i stället besatt av Fredrick Federleys hund.
Och vem av dem har vilken roll i syskonskaran? Vem ansågs smart och vem ansågs busig? (Att båda är ruskigt smarta verkar i dag uppenbart, men man har ofta såna där rolluppdelningar mellan syskon ändå) Vem gillade mest mamma, vem gillade mest pappa? Hur är förresten mor och far Gelin? Vem av dem är äldst? Vad pratar man om på familjemiddagarna? Vilka underbara tänkta diskussioner. Finns det fler syskon och vad sysslar de isåfall med? Så osannolikt fascinerande om de har en brorsa till och han är revisor eller nåt. Hur funkade det i baksätet när de åkte på bilsemestrar till Danmark när de var små? Hur känns det att bli jämförd med sin otroligt begåvade bror som dessutom verkar på nästan samma område? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag har alltså aldrig träffat någon av dem, så allting är bara spekulationer.
Men nu är det slut. Nu är jag i stället besatt av Fredrick Federleys hund.
Dagens låt
Hélène Grimaud spelar en pianorapsodi i h-moll av Brahms. Från den här fantastiska skivan. Köp den. Den gör sig långt bättre som helhet än som enskilda mp3-spår.
onsdag, april 19, 2006
Och så firar vi fastighetsmäklarnas dag
Det kom ett brev.
"Du läste Residence förut men vart tog du egentligen vägen? Inför vårens inredningshögtid är det dags att börja prenumerera på Residence. Tillsammans kan vi åter resa ut i världen och uppleva inredning, form, trender, mat och kultur."
Det fortsätter: "Exklusiv vindsvåning i Berlin eller smart hyresetta på Söder. Vardagsrum för drömmare och sovrum för syndare."
Nej, jag kan nästan inte citera mer. Jag kan inte ens läsa mer. Tårarna rinner.
Först måste jag förstås erkänna att jag faktiskt helt sant prenumererade på Residence ett tag när den precis hade kommit. Jag var mer inne på möbler då. Plus att jag tror att den var rätt bra. Snygg var den helt klart. Jag slutade läsa den ungefär när det blev pinsamt tydligt att alla reportagen bara var tjusiga tillsalu-annonser för våningar som ofelbart dök upp i SvD Magasinet veckan efter att det aktuella numret kommit ut. Nåja. Jag godtar i alla fall inledningen.
Men sen då. "Inredningshögtid". Syftar de på pingsten? Inte för att jag kommer ihåg vad den brukar firas till minne av, men jag skulle ändå inte spontant gissa på att det sker i tacksägelse till en ny Boffi-badrumsserie.
Och om jag tvingas se en enda till exklusiv vindsvåning i Berlin och/eller smart hyresetta på Söder kommer jag i protest börja äta upp mina egna gardiner. Jag har i och för sig inga gardiner och persienn-pinnarna kanske vore lite för hårdsmälta. Det ska ses som en metafor. Ungefär som när Residence hävdar sig visa upp "sovrum för syndare". Det tror jag kanske när jag får se kroppsvätskor. Vilka lakan blir spermafläckar snyggast mot? Se där en fråga för en modern inredningstidning.
"Du läste Residence förut men vart tog du egentligen vägen? Inför vårens inredningshögtid är det dags att börja prenumerera på Residence. Tillsammans kan vi åter resa ut i världen och uppleva inredning, form, trender, mat och kultur."
Det fortsätter: "Exklusiv vindsvåning i Berlin eller smart hyresetta på Söder. Vardagsrum för drömmare och sovrum för syndare."
Nej, jag kan nästan inte citera mer. Jag kan inte ens läsa mer. Tårarna rinner.
Först måste jag förstås erkänna att jag faktiskt helt sant prenumererade på Residence ett tag när den precis hade kommit. Jag var mer inne på möbler då. Plus att jag tror att den var rätt bra. Snygg var den helt klart. Jag slutade läsa den ungefär när det blev pinsamt tydligt att alla reportagen bara var tjusiga tillsalu-annonser för våningar som ofelbart dök upp i SvD Magasinet veckan efter att det aktuella numret kommit ut. Nåja. Jag godtar i alla fall inledningen.
Men sen då. "Inredningshögtid". Syftar de på pingsten? Inte för att jag kommer ihåg vad den brukar firas till minne av, men jag skulle ändå inte spontant gissa på att det sker i tacksägelse till en ny Boffi-badrumsserie.
Och om jag tvingas se en enda till exklusiv vindsvåning i Berlin och/eller smart hyresetta på Söder kommer jag i protest börja äta upp mina egna gardiner. Jag har i och för sig inga gardiner och persienn-pinnarna kanske vore lite för hårdsmälta. Det ska ses som en metafor. Ungefär som när Residence hävdar sig visa upp "sovrum för syndare". Det tror jag kanske när jag får se kroppsvätskor. Vilka lakan blir spermafläckar snyggast mot? Se där en fråga för en modern inredningstidning.
tisdag, april 18, 2006
Fler annonser: skönhet och politik
Det här blir verkligen ett annonsforum i dag.
Smarte Niclas Berggren på Ratio gör en studie om skönhet och politik ihop med Henrik Jordahl från Uppsala universitet och professor Panu Poutvaara från Helsingsfors universitet. De studerar bl a hur mycket utseendet påverkar vilka politiker som blir valda.
Här kan man hjälpa dem genom att titta på och bedöma ett antal bilder av politiker. De vill också att den som gör det ska uppge att man funnit information om studien via Internet och fylla i koden ISOBEL. Tyvärr är jag inte utlovad alkohol om många kommer härifrån, men man kan visst vinna 100 dollar om man deltar.
Smarte Niclas Berggren på Ratio gör en studie om skönhet och politik ihop med Henrik Jordahl från Uppsala universitet och professor Panu Poutvaara från Helsingsfors universitet. De studerar bl a hur mycket utseendet påverkar vilka politiker som blir valda.
Här kan man hjälpa dem genom att titta på och bedöma ett antal bilder av politiker. De vill också att den som gör det ska uppge att man funnit information om studien via Internet och fylla i koden ISOBEL. Tyvärr är jag inte utlovad alkohol om många kommer härifrån, men man kan visst vinna 100 dollar om man deltar.
Läs läs läs!
Ni måste läsa Björn af Kleen i sydsvenskan om Dorinel Marc och Markus Andersson och "det nationalsocialistiska måleriet" på Moderna Muséet.
I stället för blocket: Isobel
En god vän har en liten etta i Hornstull som han vill hyra ut omgående i 2 och 1/2 månad till någon snäll och stillsam person. Maila mig så vidarebefordrar jag.
Det blir kanske ingen beach 2006
Det här skulle jag inte ha gjort. Jag som faktiskt hade tänkt bli en liten aning mindre till sommaren ändå. I stället bakade jag mitt livs första Tarte Tatin. Det var hur enkelt som helst och blev lika gott som man i sina allra vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig. Jag var postpåskslö och köpte smördeg fryst. Annars kan man förstås göra deg själv rätt enkelt i matberedare. Det blir sannolikt godare, men lite mer komplicerat. Man behöver en form som kan vara både på en platta och inne i ugnen. Själv använde jag en låg gjutjärnsgryta.
Till ca 6 personer
3 plattor smördeg ur ett paket av 5. Ta ut dem ur frysen ca 30 minuter innan du vill kavla dem.
4-5 äpplen. Använd en sort du gillar, själv vill jag helst ha lite syrligare varianter. Skala, kärna ur och halvera på längden.
200 g socker
100 g smör
Kanel efter smak.
Sätt på ugnen på 200 g. Kavla ihop de tre plattorna och kavla ut till en cirkel-ish platta som är lite större än den form du tänker använda.
Ha i sockret i formen/grytan på hög värme. Tänk på att socker blir vansinnigt hett när det smälter! vänd och vrid på formen så att det smälter jämnt. När det blivit så mörkt du vill (jag gillar den lite brända karamell-smaken. Förresten heter det nog inte karamell på svenska.) ha i smöret i småbitar. Det sprätter extremt varmt så håll formen långt ifrån dig och använd en gaffel för att ha i smörbitarna. Vispa ihop. Ha i äppelhalvorna med den skurna sidan uppåt i grytan. De ska ligga tätt. Strö över kanel. Sätt tillbaka på medelhög värme och puttra, helst under lock, i 5-10 minuter. Ta av från värmen och lägg på pajdegen som ett lock. Peta ner med en kniv på sidorna så att degen omsluter äpplena. Sätt in i ugnen och baka i 30 minuter. Ta ut och låt svalna i 1 timme. Sätt en form eller djupt fat ovanpå grytan/formen och vänd alltihop uppochner. Voilà. Servera med creme fraiche.
måndag, april 17, 2006
Skryt
I dag blev jag bjuden på trerätterslunch i en superfin splitterny (eller i alla fall nyinköpt för hysteriska summor) lägenhet med massor av fönster. Det var soligt. Jag hade med mig en flaska vin. Jag ska hjälpa honom borra upp bokhyllor. Vi pratade om likheterna mellan Ebba von Sydows kvinnoideal och 1700-talets flickuppfostran. Rätt lika som det verkar. Jag måste nog återkomma till det där. Jag bläddrade i Ebba-boken först i dag, och har inte läst tillräckligt för en fullständig uppfattning, men kan man verkligen säga till unga kvinnor, som jag förmodar är läsarna, år 2006 att man absolut aldrig får hångla på krogen? Jag begriper ingenting. Varför skulle man isåfall gå dit?
Lite lästips bara
söndag, april 16, 2006
Raggsockor och toppmurklor - fyra dagars Parisgastronomi
Vi kom nära nog direkt från flygplatsen, hade sagt "bon soir" och satt oss på det i sammanhanget rätt tjusiga studenthaket vid hörnet en bit nedanför hotellet. Ännu ett lyckligt hotellval mitt i ett vanligt område med vanliga människor. Studenter kan väl räknas som rätt vanliga, eller? Haket hade små fåtöljer med sliten sammet på och fina orangea lampor. Vi råkade av misstag beställa det som var månadens vin, en Gamay som så småningom visade sig kosta ungefär 15 spänn glaset. Den var verkligen inte värd det. "Det här smakar ju ingenting" sa jag. "Nej" sa han, "men vänta nu kommer det något, det smakar liksom lite ruttet gräs" (han syftade inte på cannabis-varianten) Jag drack lite till. Jo, kanske smakade det lite ändå. Vid tredje klunken kom en tydlig ton av raggsocka. Trots att den steak frites som paret bredvid oss fick in såg fantastisk ut var vi tvungna att betala och ta oss därifrån så snabbt som möjligt. Skapa lite luft mellan oss och vinet. "Jag har jätteont i huvudet" sa han och pekade mot tinningarna. Det gick inte över förrän vi svept första glaset ur en helt okej och sjukt prisvärd Côte du Rhone på ett annat hak 50 meter bort.
Det här verkar kanske som en kass inledning på en redogörelse från la vie en rose, men det tycker inte jag. Vad vore de följande höjdpunkterna utan denna vågdal att utgå från? Det var visserligen rätt obehagligt att genomleva, men vad gör man inte för en bättre berättelse. Nivåskillnaden mellan ruttet-gräs-vinet och den allra bästa crème brulée jag ätit i mitt liv (som serverades på côte du rhone-haket och kostade ca 20 kronor) ger en viss ödmjukhet inför livets olikheter. Det skänker också en intressant dimension åt alla misslyckade crème bruléer man ätit på allehanda stockholmskrogar, långt finare och väldigt långt dyrare.
Jag vet inte vad svaret är på den implicita frågan. Men åtminstone del i svaret på frågan om croissanterna, denna eviga fråga, måste vara smöret. För visst är det förunderligt att man inte någon annanstans i världen kan göra croissanter? Detta världens bästa bakverk, denna skapelsens krona. Endast tillgänglig på fransk mark. Tro mig, jag har provat mig igenom så kallat franska bagerier annorstädes. Ingenstans lyckas de. Jag tror, och det här återknyter till ett tidigare spörsmål om kvaliteten på det svenska smöret, att det är i smöret det ligger. Jag skulle kunna tala i timmar om det franska smöret. Smaken, konsistensen, doften. Sältan. Jag försökte ta en bild av det paket med alsaciskt smör jag fick till brödet på La maison d'Alsace, men misslyckades. Opastöriserat. Med fleur du sel från Atlanten. En smak som inte går att beskriva mer än som själva smörets platonska idé. Det är såhär smör ska vara. Jag borde ha tagit en kylväska med hem. I såfall skulle jag också ha köpt en kyckling. Jag älskar de helt vanliga franska fågeldiskar i helt vanliga affärer där man har planscher på hur fåglarna såg ut när de levde och minst fem olika sorter har levt fria och lyckliga liv och vissa har svarta fötter och andra röda prickar på fjädrarna och den allra dyraste kostar kanske 150 kronor/kilot och allihop smakar oändligt mycket bättre än vad som helst som går att köpa i typ Östermalmshallen för en miljon. Å, vad jag vill bo i ett land med matkultur.
En kväll gick vi till Le repaire de cartouche. En trist bakgata, spetsgardiner för fönstren och realistiska målningar av änder på väggarna. Och herregud vilken mat. Vit sparris med tryffelvinaigrette (serveras på tallrik med mönster i grönt och brunt, precis som hos vilken mormor som helst). Pärlhöna med toppmurklor. Clafoutis på rabarber. Bourgogne i glasen. Calvados till kaffet. Borgerlighetens diskreta charm har aldrig varit charmfullare. Innovation är så överskattat. Om jag bar pärlor? Självklart.
lördag, april 15, 2006
Tillbaka i verkligheten
Rörstrandsgatan en helt vanlig lördag. Solen skiner. Papporna tar sitt kaffe utanför Mellqvist och röker och skrattar. Någon kommer ner från en teve och berättar att Del Piero missat en straff. Allmän fröjd och gamman. På trottoaren jagar en bedårande guldlockig fyraåring duvor. Hon har på bästa gåbortskläderna: strumpbyxor med hjärtan, slejfskor och röd jacka. Med sin klara glada röst ropar hon "Dö, fågel, dö".
Ett budskap värt att begrunda en påskafton. Inte minst i kombination med de 7 tilläggsminuterna som tog slut cirka tre sekunder efter att de där svartvita jävlarna till slut kvitterat.
Nåja. Jag kan inte bli arg i dag. Inte nu. Mitt huvud är fullt med rosa glädjebubblor som smakar ungefär som magnolian på gården till Palais Royal såg ut i tisdags (se bilden). Därför ska jag istället dricka upp resten av den flaska Veuve Clicquot Rosé som jag nyss öppnade för badet. Den är väldigt rosa. Man blir överlägset snyggast berusad på äkta champagne.
Ps. Vidare rapporter från Paris kommer så småningom.
måndag, april 10, 2006
söndag, april 09, 2006
Carlshamre svarar
Har ni förresten sett att Maria Carlshamre själv har svarat på inlägget nedan? Det är en sån grej som gör mig lite förälskad i bloggen som medium igen. Demokratisering, pågående samtal, riktiga möten, etc. Ja ni vet allt sånt man säger på ställen som Bloggforum men kanske sällan känner i varje-dag-bloggandet.
Dagen efter kalaset
Såhär många glas väntade på att bli diskade när vi vaknade i dag. (Plus några till som jag hittade på oväntade ställen i lägenheten.)
Men när vi hade ätit det här kändes livet mycket bättre. Den perfekta Bloody Maryn dagen efter ystert festande är väldigt nära ren lycka.
Men när vi hade ätit det här kändes livet mycket bättre. Den perfekta Bloody Maryn dagen efter ystert festande är väldigt nära ren lycka.
fredag, april 07, 2006
Det kommer bli ett bra år
Älsklings-Manne skriver om varför man inte ska bojkotta fotbolls-VM.
Dito älsklings-Katrine (alltså, vi har aldrig träffats, så det är mer en virtuell soulmate-grej) skriver om vikten av klitoris och Krohnman svarar att han tror att Bush är bra för den kvinnliga njutningen. Det senare är jag en aning tveksam till, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Dagens låt är This is the year med Marit Bergman. Och som det känns att hon har rätt. Det kommer att bli ett bra år. Jag ska tvätta mina fina vita sneakers som jag förstås envisades med att använda redan för ett par veckor sedan så att de blir vita igen och sen kan jag knappt svara för vad som kommer att hända. Men bra blir det.
Dito älsklings-Katrine (alltså, vi har aldrig träffats, så det är mer en virtuell soulmate-grej) skriver om vikten av klitoris och Krohnman svarar att han tror att Bush är bra för den kvinnliga njutningen. Det senare är jag en aning tveksam till, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Dagens låt är This is the year med Marit Bergman. Och som det känns att hon har rätt. Det kommer att bli ett bra år. Jag ska tvätta mina fina vita sneakers som jag förstås envisades med att använda redan för ett par veckor sedan så att de blir vita igen och sen kan jag knappt svara för vad som kommer att hända. Men bra blir det.
torsdag, april 06, 2006
Radiotips
Smarta Louise ska debattera synen på prostitution med Gudrun Schyman i Studio Ett i dag efter 17.
Uppdatering!
Louises rapport finns här och handlar inte som jag tidigare trodde om levnadsvillkoren för svenska och tyska sexsäljare utan specifikt om det som hävdats i debatten om den tyska prostitutionen inför fotbolls-VM. Är det så som exempelvis Gudrun Schyman hävdat att tusentals sexbås kommer sättas upp runt arenorna (eventuellt också med bidrag från tyska staten!)?
Nej, förstås inte. De där båsen har funnits på några ställen i flera år och sattes upp av socialarbetare för att sexsäljarna i de aktuella områdena utsattes för så mycket våld när de jobbade på gatan.
Uppdatering!
Louises rapport finns här och handlar inte som jag tidigare trodde om levnadsvillkoren för svenska och tyska sexsäljare utan specifikt om det som hävdats i debatten om den tyska prostitutionen inför fotbolls-VM. Är det så som exempelvis Gudrun Schyman hävdat att tusentals sexbås kommer sättas upp runt arenorna (eventuellt också med bidrag från tyska staten!)?
Nej, förstås inte. De där båsen har funnits på några ställen i flera år och sattes upp av socialarbetare för att sexsäljarna i de aktuella områdena utsattes för så mycket våld när de jobbade på gatan.
Gårdagens Nyheter
Okej, det är en trött rubrik. Men inte tröttare än blaskan. DN har inte så bra koll.
En guide till allsvenskan och höstens val
"Och så säger de att sport inte hör ihop med politik." Mikael Wiehe hade rätt då och han har rätt nu. Sport hör självklart ihop med politik. Fotboll hör ihop med politik. Eftersom allsvenskan nyss tagit sina första trevande steg för i år samtidigt som valrörelsen är i full försäsong krävs det förstås en guide till hur den där ihophörningen funkar.
Internationellt är det lite roligare, det erkänner jag. Di Canios musse-hälsningar, Livornos supportrar som laddar upp inför matcherna på Bar Stalin, St Paulis anarko-fans som endast uppträder maskerade. Även de israeliska flaggorna på Ajax läktare och Athletic Bilbaos vrede om någon skulle råka uttala deras stolta lagnamn på simpel spanska har en tydlig charm.
Men nu var det ju den svenska valrörelsen det handlade om. Det kan tyckas enkelt att dela upp lag i höger och vänster. För enkelt i själva verket. För långt mer intressant i den svenska fotbollsfloran än så grova indelningar är förstås att gå ner på detaljnivå. För er skull har jag gjort just det.
AIK. Enkelt. Det här är MUF eller möjligen Fria moderata studentförbundet. "Alla hatar oss, vad fan gör det"
Brommapojkarna. Det mest folkpartistiska laget. Alla utvecklingslagen i kombination med bristande framgångar på högsta nivån leder tankarna till det gamla 4-procentspartiet som alla gillade medan elitsatsningen för 7-åringar säger Jan Björklund.
Djurgården. Nya moderaterna. Storkapitalism möter myspys. Rensade ut det gamla och började om på en lägre nivå. Många medgångssupportrar.
Elfsborg. Gamla folkpartiet. Skolbibliotekarie-varianten. Skulle gärna regera i koalition med (s).
Gefle. Förstamajtåg till arenan och tal av s-ministrar före matchstart. Trad-sossar med charmig småstadskänsla.
Göteborg. Vänstersossar med betonghäck. Som skattefuskar och har skumma konton i Luxemburg. Och hade sin storhetstid för ett decennium sedan. Låter det inte misstänkt likt en sönderregerad regering?
Halmstad. Gamla moderater, lantmannatypen, i koalition med ett starkt centerparti.
Hammarby. Vänsterpartiet. Idealen är viktigare än resultaten eller realiteterna. Bråkar gärna internt. Hade en kort storhetstid i början av 2000-talet. Sparkar en tränare som precis vunnit guld.
Helsingborg. Eh. Vet inte.
Häcken. Det är också svårt. Ändå till sist tydligt kanslihushöger. Ekonomiskt vansinnigt framgångsrik, anses allmänt sympatisk men har få direkta anhängare. Företrädare blir kändare när de väl flyttat därifrån.
Kalmar. Sossar. Typ.
Malmö. Kommunalpamp. Kan lika gärna vara (m) som (s). Ser till resultaten. Gillar starka män.
Örgryte. Gamla folkpartiet. Warren Buffet-varianten. Kapitalister som är för fina för att rösta moderat.
Öster. Man skulle vilja säga kd, men känslan är åter vagt socialdemokratisk.
Jag tar inte upp alla lag i Superettan av den enkla anledningen att mina insikter är lite för dåliga om vilken del av det politiska spektrat lag som Qviding kommer från. Däremot är jag övertygad om att Friska Viljor har nära kopplingar till miljöpartiet.
Internationellt är det lite roligare, det erkänner jag. Di Canios musse-hälsningar, Livornos supportrar som laddar upp inför matcherna på Bar Stalin, St Paulis anarko-fans som endast uppträder maskerade. Även de israeliska flaggorna på Ajax läktare och Athletic Bilbaos vrede om någon skulle råka uttala deras stolta lagnamn på simpel spanska har en tydlig charm.
Men nu var det ju den svenska valrörelsen det handlade om. Det kan tyckas enkelt att dela upp lag i höger och vänster. För enkelt i själva verket. För långt mer intressant i den svenska fotbollsfloran än så grova indelningar är förstås att gå ner på detaljnivå. För er skull har jag gjort just det.
AIK. Enkelt. Det här är MUF eller möjligen Fria moderata studentförbundet. "Alla hatar oss, vad fan gör det"
Brommapojkarna. Det mest folkpartistiska laget. Alla utvecklingslagen i kombination med bristande framgångar på högsta nivån leder tankarna till det gamla 4-procentspartiet som alla gillade medan elitsatsningen för 7-åringar säger Jan Björklund.
Djurgården. Nya moderaterna. Storkapitalism möter myspys. Rensade ut det gamla och började om på en lägre nivå. Många medgångssupportrar.
Elfsborg. Gamla folkpartiet. Skolbibliotekarie-varianten. Skulle gärna regera i koalition med (s).
Gefle. Förstamajtåg till arenan och tal av s-ministrar före matchstart. Trad-sossar med charmig småstadskänsla.
Göteborg. Vänstersossar med betonghäck. Som skattefuskar och har skumma konton i Luxemburg. Och hade sin storhetstid för ett decennium sedan. Låter det inte misstänkt likt en sönderregerad regering?
Halmstad. Gamla moderater, lantmannatypen, i koalition med ett starkt centerparti.
Hammarby. Vänsterpartiet. Idealen är viktigare än resultaten eller realiteterna. Bråkar gärna internt. Hade en kort storhetstid i början av 2000-talet. Sparkar en tränare som precis vunnit guld.
Helsingborg. Eh. Vet inte.
Häcken. Det är också svårt. Ändå till sist tydligt kanslihushöger. Ekonomiskt vansinnigt framgångsrik, anses allmänt sympatisk men har få direkta anhängare. Företrädare blir kändare när de väl flyttat därifrån.
Kalmar. Sossar. Typ.
Malmö. Kommunalpamp. Kan lika gärna vara (m) som (s). Ser till resultaten. Gillar starka män.
Örgryte. Gamla folkpartiet. Warren Buffet-varianten. Kapitalister som är för fina för att rösta moderat.
Öster. Man skulle vilja säga kd, men känslan är åter vagt socialdemokratisk.
Jag tar inte upp alla lag i Superettan av den enkla anledningen att mina insikter är lite för dåliga om vilken del av det politiska spektrat lag som Qviding kommer från. Däremot är jag övertygad om att Friska Viljor har nära kopplingar till miljöpartiet.
onsdag, april 05, 2006
"Men ska man inte acceptera att kroppen förändras när man fått barn?"
Den försåtliga frågan fick Maria Carlshamre av Aftonbladet när de "avslöjade" att hon opererat magen. "Nej, varför det?" svarar hon klokt. För varför någon enda kvinna skulle behöva acceptera kasserat sexliv, analinkontinens, isärslitna magmuskler eller andra "naturliga" förändringar som kan följa på en graviditet och förlossning är väldigt svårt att begripa. Allra minst ur ett feministiskt perspektiv.
I lördags skrev Linna som vanligt smart om det här. Nu berättar Carlshamre själv om operationen.
I lördags skrev Linna som vanligt smart om det här. Nu berättar Carlshamre själv om operationen.
tisdag, april 04, 2006
A taste of Bob
Mina idoler på Stockholm Cru dricker ett vin från Snoqualmie, orten där Twin Peaks spelades in.
"För det första påminner Snoqualmien inte om Twin Peaks alls, vilket ju är underligt eftersom Twin Peaks är den ortens enda selling point, och extra konstigt eftersom att nästan vartenda rödvin påminner lite om Twin Peaks. Om det var en karaktär i Twin Peaks skulle det möjligtvis kunna vara Josie, den där skittrista tönten från Hong Kong som var ihop med sheriffen. Inte direkt karaktären man vill dricka en hel flaska av. Efter diskussioner kommer vi fram att vårt drömvin (rött) är som Bob: hoppar fram från bakom vardagsrumssoffan och skrämmer halvt ihjäl en."
Ps. Jag blir fortfarande rädd för bilderna.
Ps 2. Här är förresten lite Twin Peaks-musik också.
Äntligen någon som säger något intressant om sexualisering och sånt
Katrine är förresten sjukt smart också. Här är ett bra exempel på det.
Igen och igen och igen
Jo, jag har varit ute på lokal igen. Det dracks alkohol. Rätt mycket till och med. Det dansades. Till och med söte Krohnman, även om han försökte avtvinga mig ett löfte att inte avslöja det i bloggen. Jag ger inga sådana löften. Publish and be damned. Vad jag själv eventuellt gjorde kan jag däremot förmodligen inte stå för. Det är så det brukar vara. I alla fall när man känner sig så här nöjd efteråt. Eller så här trött, för all del.
Tidigare under kvällen diskuterade jag och Leo publicering av bild och namn på Hagamannen hos Virtanen. Man ska, om man har PC och snabb uppkoppling, kunna kolla på avsnitten på tv8.se, men eftersom jag som bekant har världens vackraste iMac har jag inte kunnat kontrollera det. Virren var emot bildpublicering. Jag och Leo var för. Bra argument för det gav Maria Küchen i går.
Dagens lindrande toner kommer från bedårande Chris Brown.
Tidigare under kvällen diskuterade jag och Leo publicering av bild och namn på Hagamannen hos Virtanen. Man ska, om man har PC och snabb uppkoppling, kunna kolla på avsnitten på tv8.se, men eftersom jag som bekant har världens vackraste iMac har jag inte kunnat kontrollera det. Virren var emot bildpublicering. Jag och Leo var för. Bra argument för det gav Maria Küchen i går.
Dagens lindrande toner kommer från bedårande Chris Brown.
måndag, april 03, 2006
lördag, april 01, 2006
Jag är inte alltid särskilt smart
Nyss högg jag mig själv i ansiktet med en sax. Jag höll den i handen. Pratade och gestikulerade. Sagt och gjort. En välplacerad rispa strax under vänster ögonbryn. Jag blöder. Jag har ett plåster. Hoppas att jag åtminstone får ett sexigt ärr.
Vilken kvinna
Katrine har fel. Fröken Sverige är en alldeles för futtig arena för henne. Där vill de ha fräscha tjejer med fruktig parfym, beige ögonskugga och bra bordsskick. Inte assnygga feminister med filmstjärneglamour, lesbisk fanclub och Pär Nuder-fetisch. Okej, det sista tycker jag också är rätt mystiskt men bortsett från det, och framförallt bortsett från att jag i vanliga fall inte går igång på tjejer, var ansöker man om medlemskap till den där klubben?
fredag, mars 31, 2006
Liv och död och kärlek
Liv och död och kärlek. Det är det abortfrågan handlar om. Svåra viktiga allvarliga saker. Därför blir jag så innerligt ledsen när jag ser det här utfallet från Linda Skugge apropå Åsa Petersens kloka text om aborter. Du är ju en god människa Linda. Du bryr dig om människor. Och jag kan bara inte begripa hur du kan göra ett så lågt och smutsigt personangrepp av något så viktigt.
Dessutom, och jag vet att jag upprepar mig, de sena aborterna är inte bekvämlighetsaborter. Ingen väntar till v 20 för att göra abort för att man inte tycker att barnet passar just nu. De sena aborterna beror på fosterskador, psykisk eller fysisk sjukdom hos kvinnan, missbruk eller väldigt låg ålder hos den gravida. Du hittar helt enkelt inga karriärkvinnor som inte har tid för en skrikande bebis eller självcentrerade 22-åringar som hellre vill back-packa i Vietnam än dra barnvagn i vår sorgliga skara.
Visst, de aborterna finns också. Men de sker tidigt. Om man vill bli av med sådana aborter måste man ta bort aborträtten helt. Nu talar jag förstås om legala aborter. Illegala aborter kommer alltid att finnas, och ju fler som tvingas till det desto fler kvinnor kommer att dö och desto fler barn kommer aldrig att födas för att deras presumtiva mödrar blev sterila efter ett smutsigt ingrepp.
Jag förstår dina känslor, Linda. Jag kan också tycka att vi i moderniteten i alltför stor utsträckning vill detaljplanera våra liv. Att vi, män och kvinnor, har svårt att se miraklet i att inte endast och främst finnas till för oss själva. Att vi har gjort barnabärandet till något så sagoskimrande slutgiltigt att vi bara kan tänka oss det i de perfektaste omständigheter.
Men det spelar ingen roll att vi känner så, du och jag. För det är inte våra liv det handlar om. Det är inte vår ångest över bristande moderskärlek, inte vår oro över att inte räcka till, inte vår sorg över förlorade chanser till ett annat liv än det som slumpen råkat erbjuda. Inte vår vilja. På samma sätt som jag vill att andra ska respektera mina val vill jag respektera deras. Jag kan inte dra gränser mellan min sorg och min vilja och någon annans. Säga att deras är mindre viktig, mindre värd. För det är den inte.
Dessutom, och jag vet att jag upprepar mig, de sena aborterna är inte bekvämlighetsaborter. Ingen väntar till v 20 för att göra abort för att man inte tycker att barnet passar just nu. De sena aborterna beror på fosterskador, psykisk eller fysisk sjukdom hos kvinnan, missbruk eller väldigt låg ålder hos den gravida. Du hittar helt enkelt inga karriärkvinnor som inte har tid för en skrikande bebis eller självcentrerade 22-åringar som hellre vill back-packa i Vietnam än dra barnvagn i vår sorgliga skara.
Visst, de aborterna finns också. Men de sker tidigt. Om man vill bli av med sådana aborter måste man ta bort aborträtten helt. Nu talar jag förstås om legala aborter. Illegala aborter kommer alltid att finnas, och ju fler som tvingas till det desto fler kvinnor kommer att dö och desto fler barn kommer aldrig att födas för att deras presumtiva mödrar blev sterila efter ett smutsigt ingrepp.
Jag förstår dina känslor, Linda. Jag kan också tycka att vi i moderniteten i alltför stor utsträckning vill detaljplanera våra liv. Att vi, män och kvinnor, har svårt att se miraklet i att inte endast och främst finnas till för oss själva. Att vi har gjort barnabärandet till något så sagoskimrande slutgiltigt att vi bara kan tänka oss det i de perfektaste omständigheter.
Men det spelar ingen roll att vi känner så, du och jag. För det är inte våra liv det handlar om. Det är inte vår ångest över bristande moderskärlek, inte vår oro över att inte räcka till, inte vår sorg över förlorade chanser till ett annat liv än det som slumpen råkat erbjuda. Inte vår vilja. På samma sätt som jag vill att andra ska respektera mina val vill jag respektera deras. Jag kan inte dra gränser mellan min sorg och min vilja och någon annans. Säga att deras är mindre viktig, mindre värd. För det är den inte.
torsdag, mars 30, 2006
What about the tanks, sir?
Läs Ronnie i dag! Fantastiskt. Jag älskar förstås också engelska tabloider. De har en humor, en självironi och en skärpa vi alldeles för sällan kommer upp i här hemma. Tänk bara på när The Sun släppte ut röd rök från tidningshuset när Labour vunnit förra valet. Briljant.
Läs också The insider av förra The Mirror-redaktören Piers Morgan. Underbar skildring av det kreativa och skandalösa vansinne som är en riktig tabloidredaktion. Eller flera för all del. Det är därirån rubriken kommer. Morgan diskuterar den regelrätta invasion av Bild-Zeitung han planerade i samband med EM-matchen mellan England och Tyskland 1996 med en medarbetare. Han tvingas till sin stora besvikelse överge idén att stördyka med en Spitfire över det tyska lagets träning och medarbetaren svarar torrt: "What about the tanks, sir?"
Ps. Jag kan ha blandat ihop. PM Nilsson har haft mitt exemplar av boken sedan i september förra året. Jag hoppas att någon gång få tillbaka den.
Läs också The insider av förra The Mirror-redaktören Piers Morgan. Underbar skildring av det kreativa och skandalösa vansinne som är en riktig tabloidredaktion. Eller flera för all del. Det är därirån rubriken kommer. Morgan diskuterar den regelrätta invasion av Bild-Zeitung han planerade i samband med EM-matchen mellan England och Tyskland 1996 med en medarbetare. Han tvingas till sin stora besvikelse överge idén att stördyka med en Spitfire över det tyska lagets träning och medarbetaren svarar torrt: "What about the tanks, sir?"
Ps. Jag kan ha blandat ihop. PM Nilsson har haft mitt exemplar av boken sedan i september förra året. Jag hoppas att någon gång få tillbaka den.
Gult för solens värmande sken
I dag hämtade jag ut den här lilla högen. Nu ligger de i ett kuvert i hallbyrån och kastar förväntansfulla blickar omkring sig. Jo jag vet, prata inte om Paris och allt det där, då börjar jag kanske gråta. Men jag går på första riktiga hemmamatchen i alla fall. Och då kommer ingen kunna slå mig i vare sig röststyrka, innovationskraft eller allmän yster oregerlighet. Att solen sken på mig och mina gigantiska solglasögon på väg till DIF-butiken var alltså bara naturligt. Snart börjar det på riktigt. 
Jag har sett att riktiga modebloggare klipper bort ansiktet när de publicerar sina tjusiga dagsaktuella outfits, men ni vet ju ändå redan hur jag ser ut. Här är jag alltså i min säsongsnya blåblåa hoodie. Den har dessutom ljusblå revärer i två toner, som inte syns på bilden. Med den här utrustningen kan det nästan inte gå fel. Äntligen kom dessutom den rubrik jag längtat efter. Det stressar mig när alla tror på oss. Nu känns det lite lugnare igen.
onsdag, mars 29, 2006
Jag har rätt att vara en idiot
Jag trodde faktiskt att det var ett skämt först. Elever med rasistiska eller nazistiska sympatier ska alltså inte få godkänt i samhällskunskap. Detta för att eleverna enligt skolplanen måste kunna tillämpa grundläggande demokratiska värden. Grundläggande åsiktsfrihet ingår uppenbarligen däremot inte i tillämpningen av de där demokratiska värdena enligt Ytterbyskolan i Kungälv. Demokrati är alltså när alla tycker fina saker.
Det är så förtvivlat svårt det här med frihet. I dag hävdar någon åter i svenskan att religionsfriheten står över andra människors rätt att kritisera religionerna. Det är inte länge sedan vi stred för rätten att häda. Måste vi alltså på allvar börja göra det igen?
I ett samhälle där vi alla lever på att känna oss kränkta, och där det acceptabla åsiktsspektrat blir allt smalare, finns det snart inte mycket utrymme kvar. Inte för det fula. Inte för det avvikande. Inte för det vulgära, det aggressiva, det skrämmande. Sånt städar vi hellre bort och låtsas som att det inte finns om det inte syns.
Kalla mig gärna yttrandefrihetsfundamentalist, som mannen i svenskan avmätt avfärdade sina kritiker som. Men om någon på allvar tror att 15-åriga nassar kommer bli mindre nazistiska för att de får gå ut skolan utan fullständigt betyg är den idiotin förmodligen mer samhällsfarlig än den som de aktuella tonåringarna själva vältrar sig i.
Det är så förtvivlat svårt det här med frihet. I dag hävdar någon åter i svenskan att religionsfriheten står över andra människors rätt att kritisera religionerna. Det är inte länge sedan vi stred för rätten att häda. Måste vi alltså på allvar börja göra det igen?
I ett samhälle där vi alla lever på att känna oss kränkta, och där det acceptabla åsiktsspektrat blir allt smalare, finns det snart inte mycket utrymme kvar. Inte för det fula. Inte för det avvikande. Inte för det vulgära, det aggressiva, det skrämmande. Sånt städar vi hellre bort och låtsas som att det inte finns om det inte syns.
Kalla mig gärna yttrandefrihetsfundamentalist, som mannen i svenskan avmätt avfärdade sina kritiker som. Men om någon på allvar tror att 15-åriga nassar kommer bli mindre nazistiska för att de får gå ut skolan utan fullständigt betyg är den idiotin förmodligen mer samhällsfarlig än den som de aktuella tonåringarna själva vältrar sig i.
Dagens man
Jag borde förstås ha skrivit något redan i går. Men jag var för upptagen med att 1) springa runt i lägenheten och skrika saker om att den gamla smutsiga tanten äntligen fått vad hon förtjänade 2) snyta mig. Jo, jag är verkligen förkyld igen. Vilken tur att jag inte pussat lika mycket på baby Fabregas som jag i går kväll kände att jag skulle vilja. Då skulle jag nog smitta honom. Det vore dåligt för nästa vecka. Men herregud, vilken kväll. Vilken avklädning. Och oavsett vilka tantslemmiga tankar man kan ha om de där rödklädda tonåringarna så var det inte de som stod där nakna på slutet. Cesc spelade förstås som om han aldrig gjort annat, men också Eboue, Touré, Flamini. Vilken säkerhet! De är nära nog helt nya i sina positioner, kom i håg det. Flamini är innermittfältare egentligen och fyller världens kanske allra bästa vänsterbacks plats så att man knappt märker dennes frånvaro.
Och som jag älskar det vackra i att hela Highbury sjöng för underbare fruktade Viera innan avspark. Det finns en lojalitet, en uppriktig kärlek där. Att han sen inte hade en av sina bättre dagar var ju bara en bonus i sammanhanget. Att han är avstängd i returen är rätt schysst det också.
Ps. Benficas målvakt! Vansinne. Strålande.
tisdag, mars 28, 2006
"Det här vinet smakar som att suga rätt länge på ett nytvättat finger"
Efter i fredags är jag beredd att förlåta Kristoffer Poppius nästan alla hans meningslösa tråkiga texter. Inte för att han skrev om min förtjusande kompis Vinlusen eller erbjöd spännande sexuella tjänster på Nya Spy Bar. Utan för att han tipsade om de roligaste vintexter jag någonsin läst. Alldeles för länge har jag gnällt över alla trista vinskribenter och bristen på konsumentupplysning av sådan typ man verkligen är ute efter, som t ex vilka drycker som ger vilken sorts berusning. Nu finns det. På Stockholm Cru.
Bacon, sperma och jävligt fina journalister
"Men imorgon måste de väl ta upp det" sa Leo. "Annars är det ett givet ämne för nästa vecka" sa Virren. Vi satt på Sjögräs och drack rödvin. Diskuterade vår alldeles nyinspelade allra första mediepanel. På måndagarna ska alltså jag och Leo snacka medier i Studio Virtanen.
I går handlade samtalet, som också inbegrep Felix Herngren, mest om bacon och sperma. Det första fanns knaperstekt i en skål i studion och Leo betraktade det som en provokation mot hans mosaiska trosinriktning. Sperman kom in lite senare apropå Locums fantastiska kampanj för några år sedan (den där det statliga fastighetsbolaget hävdade sig älska sperma på stortavlor och julkort till kunderna). Herngren sa att han gillade att sprida sin till sin fru. Jag såg i Virrens ögon att han funderade på att fråga mig vad min inställning till den aktuella kroppsvätskan var, men han avstod. Kanske lika bra det.
Däremellan en jämförelse mellan Journalistens chefredaktör Maja Aases upprördhet över att sportjournalister ibland håller på vissa av de lag de bevakar och densammas helt frånvarande upprördhet över att det fina seriösa grävarprogrammet Drevet köpt sexuella tjänster.
"Men det måste ju finnas något i den tidningen som kommer imorgon" sa alltså Leo där över rödvinet. Men det gjorde det inte. Journalisten damp nyss ner på hallgolvet. Ett okommenterat citat från en TV4-chef. Det är allt.
Mer harmsenhet finns alltså inte hos tjusighetens själva högborg över att journalister som ser sig själva som ljusets riddare själva köper det de gör sitt program för att förfasa sig över. Det finns något så självklart och samtidigt fantastiskt ofattbart i det hela. Först moraliserar sig Mustafa Can och Per Svensson och de andra verkligt fina murvlarna sig harmynta över att det finns folk som betalar för att se nån onanera på web-kamera. Sen betalar de för att se nån onanera på web-kamera. Med lite pixlar över fittan. Med betoning på lite.
Sånt är inget problem för Maja Aase. Däremot är hon jättearg över att Viggo hellre anställer pr-konsulter än folk som gått på JMK. Och drar till med den värsta jämförelen hon kunde komma på: Tänk om inte hjärnkirurgerna utbildade sig heller va?!
Jo, det vore ju dumt. Kolla här på Resumé-TV:s film från JMK-föreläsningen. I likhet med smarte Konrad fascineras jag särkilt över kvinnan i början som berättar att hon efter 3 år ska bli "helt färdig journalist". Hon kanske kan få jobb på Journalisten i alla fall.
I går handlade samtalet, som också inbegrep Felix Herngren, mest om bacon och sperma. Det första fanns knaperstekt i en skål i studion och Leo betraktade det som en provokation mot hans mosaiska trosinriktning. Sperman kom in lite senare apropå Locums fantastiska kampanj för några år sedan (den där det statliga fastighetsbolaget hävdade sig älska sperma på stortavlor och julkort till kunderna). Herngren sa att han gillade att sprida sin till sin fru. Jag såg i Virrens ögon att han funderade på att fråga mig vad min inställning till den aktuella kroppsvätskan var, men han avstod. Kanske lika bra det.
Däremellan en jämförelse mellan Journalistens chefredaktör Maja Aases upprördhet över att sportjournalister ibland håller på vissa av de lag de bevakar och densammas helt frånvarande upprördhet över att det fina seriösa grävarprogrammet Drevet köpt sexuella tjänster.
"Men det måste ju finnas något i den tidningen som kommer imorgon" sa alltså Leo där över rödvinet. Men det gjorde det inte. Journalisten damp nyss ner på hallgolvet. Ett okommenterat citat från en TV4-chef. Det är allt.
Mer harmsenhet finns alltså inte hos tjusighetens själva högborg över att journalister som ser sig själva som ljusets riddare själva köper det de gör sitt program för att förfasa sig över. Det finns något så självklart och samtidigt fantastiskt ofattbart i det hela. Först moraliserar sig Mustafa Can och Per Svensson och de andra verkligt fina murvlarna sig harmynta över att det finns folk som betalar för att se nån onanera på web-kamera. Sen betalar de för att se nån onanera på web-kamera. Med lite pixlar över fittan. Med betoning på lite.
Sånt är inget problem för Maja Aase. Däremot är hon jättearg över att Viggo hellre anställer pr-konsulter än folk som gått på JMK. Och drar till med den värsta jämförelen hon kunde komma på: Tänk om inte hjärnkirurgerna utbildade sig heller va?!
Jo, det vore ju dumt. Kolla här på Resumé-TV:s film från JMK-föreläsningen. I likhet med smarte Konrad fascineras jag särkilt över kvinnan i början som berättar att hon efter 3 år ska bli "helt färdig journalist". Hon kanske kan få jobb på Journalisten i alla fall.
måndag, mars 27, 2006
Cha-cha-cha is no more ridiculous than life itself
Än är jag alltför uppfylld för att skriva. Åtminstone för att skriva väl. Åtminstone för att få ur mig ord formade till intelligenta meningar som ger mer än den allra minsta aning om de känslor som väller upp ur magen eller mjälten eller var nu skärningspunkten mellan känsla och intellekt sitter rent kroppsligt. Kanske hjärtat, förresten. Nej, skivan funkade inte i min påstått regionsfria DVD-spelare. Den planerade filmkvällen med min yngsta och smartaste vän blev i stället till en middag där jag muttrade om min egen tekniska inkompetens minst en gång för mycket. Han hade dessutom inte kunnat hålla sig till den planerade premiärdaten utan smygsett filmen i förväg. Så han strödde repliker som den i rubriken omkring sig medan jag hade dåligt samvete över teknikhaveriet. Nåja.
Så en dag som i dag med en egenhändigt införskaffad förkylning och jag flyttade den nya fina datorn till sängens fotända. 17 tum är faktiskt okej att se film på. I alla fall "dialogfilm". I alla fall film där varje ord och fras och bildruta ger sådana rusningar genom kroppen av, är det nostalgi? Jo, visst. Metropolitan och Brideshead revisited och Twin Peaks. Där har ni mitt tidiga 90-tal. Olika men lika. Det där matta klarröda läpptstiftet på ett i övrigt osminkat ansikte återfinns i alla fall i två av tre.
"Jag läser inte böcker, jag föredrar litteraturkritik" Jag hatade och älskade honom då som nu, Tom. Han är så vidrigt underbart ungdomligt pretentiös att man måste sluta honom till sitt hjärta och samtidigt ogilla sig själv för att man gör det. Bedårande Charlie med sina monologer om bourgeoisiens kommande undergång. Förfärlige Nick med all ångest under den kvicka charmfulla ytan. Och Audrey! Än en gång slås man av hur befriande kvinnoidealet trots allt var ännu där i början av nittiotalet. Eller vilken uppsjö av ideal som fanns att välja mellan. Denna smarta, blyga och förstås förtjusande söta men i grunden rätt oansenliga unga kvinna var den som alla trånade efter. Självklart. Utan förklaringar. Och det berodde nog inte bara på det där läppstiftet.
lördag, mars 25, 2006
Något för major Björklund?
En sen upptäckt: I The New Statesman skrev Rosie Millard i slutet av januari om den svenska modellen. Mot ungdomsbrottslighet alltså.
"If you are under 18 and found guilty of a serious offence such as rape, armed robbery, or murder, you will not be sent to a correctional institution. Or fined. Something much worse will be done to your family. The state firemen will show up and ceremoniously burn your parents' house down. To the ground. Rural Swedes think it is really rather normal."
Jag blir mest nyfiken på det ceremoniella. Pukor, trumpeter, högtidligt tändande av kommunstyrelsens ordförande? Enligt vad jag kan förstå är artikeln för övrigt på allvar. Rather normal.
(Via Håkan Lindgren)
"If you are under 18 and found guilty of a serious offence such as rape, armed robbery, or murder, you will not be sent to a correctional institution. Or fined. Something much worse will be done to your family. The state firemen will show up and ceremoniously burn your parents' house down. To the ground. Rural Swedes think it is really rather normal."
Jag blir mest nyfiken på det ceremoniella. Pukor, trumpeter, högtidligt tändande av kommunstyrelsens ordförande? Enligt vad jag kan förstå är artikeln för övrigt på allvar. Rather normal.
(Via Håkan Lindgren)
Det är det jag alltid har sagt
Hela mitt liv har jag varit misstänksam mot råkost. Därför är jag inte det minsta förvånad: "Som vuxen åt han bara råa grönsaker - han ville inte koka dem." Just det!
fredag, mars 24, 2006
Och solskenet fastnade på ordet Vinter och satt kvar där tills vintern var över
I dag har inte varit en produktiv dag. Inte om man med det menar skrivna texter som man kan ta betalt för och som publiceras och läses och, ja, ger pengar man kan betala hyra och mat med. Inget sånt. Men annat. Kanske rent av bättre.
En lång promenad i parken med en god vän där solen smälter snödrivorna i raketfart och lockar fram fräknarna som faktiskt ligger gömda på kinderna där strax under det lättmjölkiga. Han avslöjade oväntade och spännande framtidsplaner. Jag lyssnade och funderade. Försökte ge råd med den tyngd och seriositet som min framskridna ålder kanske kräver.
Sen ärenden, fönstershopping, turer i provrum och glittrande ögon inför röda pumps och bländvita tennisskor. Å, vad jag vill kunna ha dem redan i morgon! En omgång utprovning av årets kommande solglasögon. Nu en drink som minner om sommar. Det har varit en bra dag. Och den ser ut att bli ännu bättre.
PS. Läs förresten darling Krohnman som har en ny blogg.
En lång promenad i parken med en god vän där solen smälter snödrivorna i raketfart och lockar fram fräknarna som faktiskt ligger gömda på kinderna där strax under det lättmjölkiga. Han avslöjade oväntade och spännande framtidsplaner. Jag lyssnade och funderade. Försökte ge råd med den tyngd och seriositet som min framskridna ålder kanske kräver.
Sen ärenden, fönstershopping, turer i provrum och glittrande ögon inför röda pumps och bländvita tennisskor. Å, vad jag vill kunna ha dem redan i morgon! En omgång utprovning av årets kommande solglasögon. Nu en drink som minner om sommar. Det har varit en bra dag. Och den ser ut att bli ännu bättre.
PS. Läs förresten darling Krohnman som har en ny blogg.
Bara smuts alltihop
Så Fredrik Reinfeldt har alltså smutskastat sin pappa. Eller han har i alla fall sagt till en journalist som ville intervjua pappan att pappan är lite förvirrad. Glömmer bort saker och missar möten. Han föredrog att journalisten talade med mamma och syskonen Reinfeldt för information om familjebakgrunden. Det gjorde journalisten, men han publicerade också de där orden om faderns förvirring. Och ringde pappan som dementerar och säger att allt bara är lögn och förtal.
Jag känner dem inte, så jag har ingen aning om vad som är sant. Men det finns två möjliga förklaringar. Antingen är pappa Reinfeldt begynnande dement. I det sjukdomstillståndet ingår att det ofta är de närmaste som upptäcker det först. Det ingår också att den det gäller inte märker eller erkänner det själv. Demens är tyvärr heller inte lika ovanligt för människor i 70-årsåldern som vi skulle vilja.
Eller också vill inte Reinfeldt att journalister ska prata med hans pappa av någon annan anledning. Kanske tycker pappan knäppa saker. Är emot invandring eller jämställdhet. Inte det heller lika ovanliga uppfattningar bland 70-åriga män som man skulle vilja. Kanske gillar de helt enkelt inte varandra.
Men om pappa Reinfeldt hade varit en bigott rasist, tror ni inte att vi redan hade vetat om det? Hade det inte varit en smal sak för vilken murvel som helst att ta reda på vid det här laget? Utan att fråga Reinfeldt om lov för att få prata med pappa. Om de inte gillar varandra är det förstås ledsamt. Och Fredrik Reinfeldt använde i såfall ett mycket konstigt sätt att försöka hålla undan journalisten från den såriga far-son-relationen. Å andra sidan, hade han sagt till en journalist att hans pappa nog inte tycker särskilt väl om honom hade det rimligen också tolkats som smutskastning om det trycktes.
Men jag blir ändå bara så ledsen. För det finns ju en precis lika stor möjlighet att det faktiskt handlar om den familjetragedi som demensens intåg innebär. Och det slås upp på löpsedlar och görs till politik. Sånt är inte politik. Inte journalistik heller. Det är bara trasig, geggig, mänsklig sorg. Jag vet att det förmodligen ingår i den moderna politikens villkor att sådant blir nyheter när det handlar om en statsministerkandidats familj. Men det blir inte mindre ledsamt för det.
Jag känner dem inte, så jag har ingen aning om vad som är sant. Men det finns två möjliga förklaringar. Antingen är pappa Reinfeldt begynnande dement. I det sjukdomstillståndet ingår att det ofta är de närmaste som upptäcker det först. Det ingår också att den det gäller inte märker eller erkänner det själv. Demens är tyvärr heller inte lika ovanligt för människor i 70-årsåldern som vi skulle vilja.
Eller också vill inte Reinfeldt att journalister ska prata med hans pappa av någon annan anledning. Kanske tycker pappan knäppa saker. Är emot invandring eller jämställdhet. Inte det heller lika ovanliga uppfattningar bland 70-åriga män som man skulle vilja. Kanske gillar de helt enkelt inte varandra.
Men om pappa Reinfeldt hade varit en bigott rasist, tror ni inte att vi redan hade vetat om det? Hade det inte varit en smal sak för vilken murvel som helst att ta reda på vid det här laget? Utan att fråga Reinfeldt om lov för att få prata med pappa. Om de inte gillar varandra är det förstås ledsamt. Och Fredrik Reinfeldt använde i såfall ett mycket konstigt sätt att försöka hålla undan journalisten från den såriga far-son-relationen. Å andra sidan, hade han sagt till en journalist att hans pappa nog inte tycker särskilt väl om honom hade det rimligen också tolkats som smutskastning om det trycktes.
Men jag blir ändå bara så ledsen. För det finns ju en precis lika stor möjlighet att det faktiskt handlar om den familjetragedi som demensens intåg innebär. Och det slås upp på löpsedlar och görs till politik. Sånt är inte politik. Inte journalistik heller. Det är bara trasig, geggig, mänsklig sorg. Jag vet att det förmodligen ingår i den moderna politikens villkor att sådant blir nyheter när det handlar om en statsministerkandidats familj. Men det blir inte mindre ledsamt för det.
torsdag, mars 23, 2006
Bloggen är fantastisk
Här är den: Brolin, Brolin med Spirella Girls! Tack alla som skickade länkar eller filer. Den är faktiskt lika bra som jag mindes.
Brolin, Brolin, Brolin, Broolin,
jag ber dig snälla, ta inte min man
Brolin, Brolin, Brolin, Broolin,
du kan så mycket som jag inte kan.....
Brolin, Brolin, Brolin, Broolin,
jag ber dig snälla, ta inte min man
Brolin, Brolin, Brolin, Broolin,
du kan så mycket som jag inte kan.....
Brolin, Brolin
Okej, snart når mitt fotbollsintresse kokpunkten. Helt bortsett från den där olyckliga affären med la France. Ett tecken är att jag de senaste dagarna besatt försökt hitta låten Brolin, Brolin (på melodin till Jolene, möjligen med After Shave?). Komplett misslyckat än så länge.
Är det någon mer än jag som minns låten och kanske rent av någon som vet var man kan få tag på den?
Är det någon mer än jag som minns låten och kanske rent av någon som vet var man kan få tag på den?
onsdag, mars 22, 2006
Äntligen!
Anna & Annina gör den kanske enda genomgången som behövs inför valet. Ni fattar väl varför jag blev så glad när de frågade om jag ville leka med dem i fontänen?
En talkshow-värd och fyra hundar
I dag träffade jag Fredrik Virtanen för första gången. Jag vet att det är konstigt att vi aldrig setts förut, men så är det. Fram tills i dag.
Han är snyggare än vad han ser ut att vara på bild och i teve. Smalare också. Omedelbar invändning: Mäh, skulle du ha sagt något om det om han hade varit fulare än du trodde? Svar: nej, men det ingår å andra sidan i det isobelska snällhetsteoremet. Om han hade varit ful hade jag inte nämnt hans utseende alls. Av detta skulle man kunna sluta sig till att alla personer som jag inte uttryckligen beskriver som stiliga är frånstötande. Det stämmer däremot inte.
Omedelbar invändning nr 2, dvs något mindre omedelbar: Måste du vara så utseendefixerad? Svar: nä, men livet blir roligare då. I skydd av de patriarkala strukturerna tillåter jag mig själv emellanåt att objektifiera män. Och kvinnor. Ibland även djur. Till exempel hade Christian Gergils sist jag såg honom med sig fyra av de vackraste hundar jag sett i mitt liv. Han kanske inte alltid är en stjärna på politik och sånt, men djur, det kan han.
Han är snyggare än vad han ser ut att vara på bild och i teve. Smalare också. Omedelbar invändning: Mäh, skulle du ha sagt något om det om han hade varit fulare än du trodde? Svar: nej, men det ingår å andra sidan i det isobelska snällhetsteoremet. Om han hade varit ful hade jag inte nämnt hans utseende alls. Av detta skulle man kunna sluta sig till att alla personer som jag inte uttryckligen beskriver som stiliga är frånstötande. Det stämmer däremot inte.
Omedelbar invändning nr 2, dvs något mindre omedelbar: Måste du vara så utseendefixerad? Svar: nä, men livet blir roligare då. I skydd av de patriarkala strukturerna tillåter jag mig själv emellanåt att objektifiera män. Och kvinnor. Ibland även djur. Till exempel hade Christian Gergils sist jag såg honom med sig fyra av de vackraste hundar jag sett i mitt liv. Han kanske inte alltid är en stjärna på politik och sånt, men djur, det kan han.
Mer mer läsning
I går fortsatte jag förresten på abortdiskussionen. Man kan läsa Marie Söderqvists artikel här och Karolina Ramqvists finns på dn.se. Den senare är stängd just nu, jag fixar en länk senare.
tisdag, mars 21, 2006
Walking on sunshine
Minnena slog emot mig i samma sekund som jag klev in i båset. Nr 2. Den där speciella lukten. Skenet från lysrören. Hushållspappersrullen. Den omedelbara insikten att för en liten liten stund kan man verkligen glömma världen utanför.
Nej, jag har tyvärr inte varit på videoklubb. Jag har solat solarium.
Hur var det hon sjöng igen, i den där scenen när de övar i studion och hon har knälånga jeansshorts och kryper mot honom på alla fyra. Oooh, baby, my sweet baby, ooh my baby, you're the one. Jag hörde den där texten i huvudet som vore det i går när jag gick in på Solklart, som mitt närmaste solarieställe heter. I solariet i källaren på min pappas jobb där jag i högstadiet stekte mig tropicopopbrun året runt fanns nämligen bara två kassettband i bandspelaren. Ett med Roxette. Och ett med soundtracket till Dirty Dancing. Jag låg där, en halvtimme i sträck, en eller två gånger i veckan, och lyssnade på Baby och Patrick Swayze och drömde om ett liv som definitivt inkluderade män med hår på bröstet som kunde dansa och lyfta en över huvudet. Jag vet inte om det bara är att solarierören är mer effektiva numera, eller om det också handlar om, tja, cancer och sånt, men i går solade jag efter instruktionsskyltens anvisningar bara i 8,5 minuter. I ipoden hann jag med La concubine de l'hémoglobine och halva To Zion. Jag lovar att det inte syns någon som helst skillnad. Jag har undersökt saken noga.
Jag vet att jag borde ha en bra förklaring till mitt solariesolande, kanske en spänstig klassanalys eller ett tjusigt rebelliskt manifest. Up yours, alla alabastervita finkulturmänniskor, typ. Men jag orkar inte. Jag är trött på klassanalyser. Att tala om solariebrudarnas uppror mot tråkestetik och DN Kultur är ju en artikel som snart till och med kommer kunna publiceras på DN Kultur. Dessutom låg det inget intellektuellt bakom. Jag är bara så vanvettigt trött på grustäckta trottoarer och minusgrader att jag tänker börja låtsas som om våren har kommit.
Det finns inga dåliga kläder, det finns bara dåligt väder. Och det finns artificiell sol som lugnar och smeker och som, i alla fall på några fler sessioner än en, förhoppningsvis tar mig från grönvit till åtminstone ljust ljust gyllene.
måndag, mars 20, 2006
Voulez-vous chanter pour moi?
Okej. Det blir Paris. Jag ville inte mäla ut mig ur civilisationen. Jag ville inte ta på mig ansvaret att vara den som valde bort romantiken. Jag ville för all del rätt gärna åka till Paris med den där killen också.
Som tack för att han var en av få som ens begrep mitt svåra val har den förtjusande Krohnman fått min säsongsbiljett till just den matchen. Nu är det ditt ansvar att vi vinner Fredrik! Nu är det ditt ansvar att sångerna ljuder extra klara, att smädesorden är särskilt innovativa, att vi fyller den äckliga betongklumpen till arena till brädden med de vackraste blåblåa färger världen skådat. Du ordnar det, va? Så äter jag croissanter så länge. I mitt hjärta blandas känslan av förväntan med den bittrare smaken av skam.
Som tack för att han var en av få som ens begrep mitt svåra val har den förtjusande Krohnman fått min säsongsbiljett till just den matchen. Nu är det ditt ansvar att vi vinner Fredrik! Nu är det ditt ansvar att sångerna ljuder extra klara, att smädesorden är särskilt innovativa, att vi fyller den äckliga betongklumpen till arena till brädden med de vackraste blåblåa färger världen skådat. Du ordnar det, va? Så äter jag croissanter så länge. I mitt hjärta blandas känslan av förväntan med den bittrare smaken av skam.
Vad har hänt med Linna?
I lördags var förresten första gången på flera år utan en Linna-krönika på ledarsidan. Vad har hänt? Jag återkommer om jag får tag på mer information.
Uppdatering!
Hon var bara sjuk.
Uppdatering!
Hon var bara sjuk.
lördag, mars 18, 2006
Jag behöver verkligen hjälp
"Hahaha" sa han när jag utgjutit mig om mina bekymmer. Han fortsatte: "det är en intressant könsuppdelning i alla fall, det måste du medge."
Jo. Jag medger det. Men ändå.
En man jag gillar väldigt mycket hade köpt billiga flygbiljetter. Till Paris. För mig och för honom. Fyra dagar ska vi vara borta. Galet romantiskt förstås. Jag tindrade följdenligt. Ända tills jag insåg vilken dag vi skulle åka. Den 10 april.
Vissa personer som läser det här kommer förstå mitt dilemma redan nu. Andra kommer förmodligen aldrig begripa.
"Hur kunde du inte tänka på det?" snyftade jag. Han förstod ingenting. "Jag har väntat på den här dagen i månader!" Okej, nu gick det upp ett ljus innanför de där vackra ögonen. Själv hade jag gråt i halsen. "Hade du verkligen tänkt att jag skulle missa hemmapremiären??" Han insåg vidden av sitt misstag ungefär samtidigt som jag gömde huvudet under en kudde. Biljetterna går inte att boka om.
Jo. Jag medger det. Men ändå.
En man jag gillar väldigt mycket hade köpt billiga flygbiljetter. Till Paris. För mig och för honom. Fyra dagar ska vi vara borta. Galet romantiskt förstås. Jag tindrade följdenligt. Ända tills jag insåg vilken dag vi skulle åka. Den 10 april.
Vissa personer som läser det här kommer förstå mitt dilemma redan nu. Andra kommer förmodligen aldrig begripa.
"Hur kunde du inte tänka på det?" snyftade jag. Han förstod ingenting. "Jag har väntat på den här dagen i månader!" Okej, nu gick det upp ett ljus innanför de där vackra ögonen. Själv hade jag gråt i halsen. "Hade du verkligen tänkt att jag skulle missa hemmapremiären??" Han insåg vidden av sitt misstag ungefär samtidigt som jag gömde huvudet under en kudde. Biljetterna går inte att boka om.
torsdag, mars 16, 2006
Och så tar de ett steg till
I går skröt jag för en vän om min största konkreta påverkan på svensk politik. Det började en februarikväll framför Aktuellt. Jag hade jobbat på tidningen i bara några dagar, just den omgången. På teven ville Lars Leijonborg göra upp med sossarna om både flyktingpolitiken och övergångsreglerna. Jag ringde PM och skrek om att vi måste skriva en ny ledare. "Gör det då" sa han. Det var han som kom på rubriken. "Svensk Folkeparti".
Jag orerade vidare om hur vi på Expressen, delvis genom min benhårda inställning, skrev så mycket och så hårt och så outtröttligt den våren om de där jävla övergångsreglerna att det blev politiskt omöjligt för både folkpartiet och moderaterna att göra upp med regeringen. Nej, det var verkligen inte bara vår, eller min, förtjänst. Men jag vill gärna tro att vi gjorde skillnad. Shit, jag gjorde skillnad. Det känns bra.
Å andra sidan hjälpte det ju sådär bra om man ser på det långsiktigt. För det där partiet som en gång i tiden hade drygt fyra procent av väljarkåren och rätt fina värderingar, har strävsamt arbetar vidare på att bli ett riktigt svenskt folkeparti. Visst, jag gillar verkligen Birgitta Ohlson, och inom luf finns det förstås människor med både vettiga uppfattningar och mod att framföra dem, men på det stora hela är bilden bara solkig.
Debila nyliberaler ylar om hur hemskt det är att Fredrik Reinfeldt inte vill avskaffa AMS. Prioriteringar pojkar! (jo, det är ju mest pojkar. Mer om det någon annan gång.) Visst, jag kan också tycka att det behövs mer av förändringar i den ekonomiska politiken än de Reinfeldt pratar om. Men det är ju ändå bara pengar. Skatterna kan väl sänkas litegrann och det är ändå en positiv förändring. Herregud, materiella ting, värdsliga saker.
Samtidigt säljer det där andra stora borgerliga partiet ut sin själ. Det lilla som finns kvar av den. Det där man ändå trodde var kärnan.
I förra veckan bestämde sig Leijonborg & Co för att hjälpa Thomas Bodström att avlyssna tidningsredaktioner. Inte ens moderaterna ville ju vara med på buggningsbonanzan. Men tur att vår egen rågblonda John Ashcroft-wannabe har någon att hålla i handen när en eller annan trots allt vågar stå upp för antikverat tjafs som, eh, medborgerliga rättigheter. Denna någon är alltså Johan Pehrson. Ett vackert par, de där båda.
Därför borde man förstås bli ännu mindre förvånad över dagens förslag. Slumpmässiga drogtester för dem som har oturen att gå i gymnasiet. Enligt DN tror Leijonborg "inte att det skulle medföra några allvarligare integritetsproblem" Om det här inte var en person som faktiskt aspirerar på att bli vald till rätt viktiga poster och dessutom stöds av en tiondel av befolkningen vore den meningen vanvettigt skojig. "inga allvarligare integritetsproblem".
Som det är nu har jag nära till tårarna. Jag är helt allvarlig när jag säger så. Jag tar idéer på djupt allvar. Och idén bakom det här förslaget är att det är staten som äger våra kroppar. Visst, man kan säga att det är tanken bakom hela den förda narkotikapolitiken, och att det är hyckleri att bli upprörd först när tvångsmässiga urinprov eller genomsökningar av allehanda kroppsöppningar inte bara ska drabba de redan utsatta utan också den genomsnittlige tonåringen. På slumpmässig grund. Och något ligger det väl i den anklagelsen.
Men någonstans måste man väl få säga stopp. Någonstans måste man väl få skrika att det här går inte längre. Och så går de längre ändå.
Jag orerade vidare om hur vi på Expressen, delvis genom min benhårda inställning, skrev så mycket och så hårt och så outtröttligt den våren om de där jävla övergångsreglerna att det blev politiskt omöjligt för både folkpartiet och moderaterna att göra upp med regeringen. Nej, det var verkligen inte bara vår, eller min, förtjänst. Men jag vill gärna tro att vi gjorde skillnad. Shit, jag gjorde skillnad. Det känns bra.
Å andra sidan hjälpte det ju sådär bra om man ser på det långsiktigt. För det där partiet som en gång i tiden hade drygt fyra procent av väljarkåren och rätt fina värderingar, har strävsamt arbetar vidare på att bli ett riktigt svenskt folkeparti. Visst, jag gillar verkligen Birgitta Ohlson, och inom luf finns det förstås människor med både vettiga uppfattningar och mod att framföra dem, men på det stora hela är bilden bara solkig.
Debila nyliberaler ylar om hur hemskt det är att Fredrik Reinfeldt inte vill avskaffa AMS. Prioriteringar pojkar! (jo, det är ju mest pojkar. Mer om det någon annan gång.) Visst, jag kan också tycka att det behövs mer av förändringar i den ekonomiska politiken än de Reinfeldt pratar om. Men det är ju ändå bara pengar. Skatterna kan väl sänkas litegrann och det är ändå en positiv förändring. Herregud, materiella ting, värdsliga saker.
Samtidigt säljer det där andra stora borgerliga partiet ut sin själ. Det lilla som finns kvar av den. Det där man ändå trodde var kärnan.
I förra veckan bestämde sig Leijonborg & Co för att hjälpa Thomas Bodström att avlyssna tidningsredaktioner. Inte ens moderaterna ville ju vara med på buggningsbonanzan. Men tur att vår egen rågblonda John Ashcroft-wannabe har någon att hålla i handen när en eller annan trots allt vågar stå upp för antikverat tjafs som, eh, medborgerliga rättigheter. Denna någon är alltså Johan Pehrson. Ett vackert par, de där båda.
Därför borde man förstås bli ännu mindre förvånad över dagens förslag. Slumpmässiga drogtester för dem som har oturen att gå i gymnasiet. Enligt DN tror Leijonborg "inte att det skulle medföra några allvarligare integritetsproblem" Om det här inte var en person som faktiskt aspirerar på att bli vald till rätt viktiga poster och dessutom stöds av en tiondel av befolkningen vore den meningen vanvettigt skojig. "inga allvarligare integritetsproblem".
Som det är nu har jag nära till tårarna. Jag är helt allvarlig när jag säger så. Jag tar idéer på djupt allvar. Och idén bakom det här förslaget är att det är staten som äger våra kroppar. Visst, man kan säga att det är tanken bakom hela den förda narkotikapolitiken, och att det är hyckleri att bli upprörd först när tvångsmässiga urinprov eller genomsökningar av allehanda kroppsöppningar inte bara ska drabba de redan utsatta utan också den genomsnittlige tonåringen. På slumpmässig grund. Och något ligger det väl i den anklagelsen.
Men någonstans måste man väl få säga stopp. Någonstans måste man väl få skrika att det här går inte längre. Och så går de längre ändå.
onsdag, mars 15, 2006
One man show
Det är rätt intressant att se hur själamördande trist Journalisten har hunnit bli på bara några månader utan Martin Jönsson. Inte för att jag fattar varför just Peter Wennman blev så arg, ledaren var väl i sammanhanget ändå hyfsat harmlös i sin vanliga högstämda här-är-vi-alla-väldigt-allvarliga-och-tar-medier-på-stoort-stort-allvars-ton. Men tidningen åker i pappersinsamlingen efter en snabb genomögning numera. Jaja.
Åsa gör det igen
Jag orkade bara inte skriva om Forum för levande historias antisemitism-rapport i går, men efter att ha läst Åsa Linderborg i bladet i dag går det inte att hålla tyst längre. Linderborg tycker själv att det är omöjligt att avvisa det klassiskt antisemitiska yttrandet:"judarna har för stor makt i världen i dag". Detta eftersom hon anser att Israel har för mycket makt. Obekymrat kliver hon över gränsen mellan kritik mot staten Israel och skuldbeläggandet av ett helt folk. Följdfrågorna gör inget bättre: "Vet vi att alla svarande förmår skilja på israeliska Sharon-hökar och judar i allmänhet? Om inte, vad beror det på?" Linderborg själv gör ju uppenbarligen inte den skillnaden. Och det där lilla "vad beror det på?" är svårt att tolka som något annat än ett sätt att tvätta bort skulden från sina egna fingrar.
Hon verkar bisarrt nog inte ens begripa att kollektiviseringen av en folkgrupp i användandet av begrepp som "judarna" är en del i fördomarna. Att den som svarar att "judarna" har för mycket makt, eller drar vinning av förintelsen eller styr världspolitiken ger uttryck för antisemitism bara genom att se "judarna" som en enhet med gemensamma intressen och beslutsvägar. Man blir så trött. Jag vill mycket hellre skriva om roliga saker som läppstift eller Göran Greiders trädgårdsplantering, men nu fick det bli grundstädning i stället. Sorry.
Hon verkar bisarrt nog inte ens begripa att kollektiviseringen av en folkgrupp i användandet av begrepp som "judarna" är en del i fördomarna. Att den som svarar att "judarna" har för mycket makt, eller drar vinning av förintelsen eller styr världspolitiken ger uttryck för antisemitism bara genom att se "judarna" som en enhet med gemensamma intressen och beslutsvägar. Man blir så trött. Jag vill mycket hellre skriva om roliga saker som läppstift eller Göran Greiders trädgårdsplantering, men nu fick det bli grundstädning i stället. Sorry.
tisdag, mars 14, 2006
Nakenchock!
Det här sätter diskussionen om nyliberala pyjamasbloggare i perspektiv. Var finns nakenbloggarna? Och har de en gemensam politisk etikett? Kan det förresten verkligen vara så att var tredje hemarbetande man och varannan hemarbetande kvinna aldrig duschar? (För kvinnor finns iofs en öppning i och med formuleringen att de "inte duschar hemma". De kanske alltså duschar någon annanstans då och då.)
Lyssna och gråt
Till skillnad från fine Aaron kan jag inte rumänska, så jag begriper ingenting. Ändå är det något i den vemodiga rösten och det ömsint bedjande tonfallet som går rakt igenom språkförbistringen och är på en gång upplyftande och sorgligt. Strålande vackert.
måndag, mars 13, 2006
Hjälp mig!
SVT 24 vill att jag ska vara med och diskutera aborter med Alf Svensson imorgon. Herregud. Alf Svensson. Han är ju fruktansvärt bra på sånt. Och även om det inte är direktsänt så klipper de ingenting. Så börjar jag gråta så sänds tårarna rakt ut i teven. Jag kommer förstås börja gråta. Frågan är nog mer hur mycket och hur oresonligt jag gråter.
Men det är så viktigt att man pratar om det här, det är så viktigt att någon orkar. Att inte sådana som Svensson får tala ostörda.
Ska jag orka? Våga? Exakt hur hemskt kommer det vara när Alf Svensson anklagar mig för barnamord i teve och jag bara gråter som svar?
Uppdatering! Just som jag bestämt mig för att ändå våga ta den där debatten visar det sig att det ändå inte blir något. Alf Svensson vågade nämligen inte diskutera saken med mig. Det känns som en seger men ändå inte. Jag begrep visserligen aldrig varför i all världen han ville möta mig, men det hade ju just därför varit viktigt och bra.
Men det är så viktigt att man pratar om det här, det är så viktigt att någon orkar. Att inte sådana som Svensson får tala ostörda.
Ska jag orka? Våga? Exakt hur hemskt kommer det vara när Alf Svensson anklagar mig för barnamord i teve och jag bara gråter som svar?
Uppdatering! Just som jag bestämt mig för att ändå våga ta den där debatten visar det sig att det ändå inte blir något. Alf Svensson vågade nämligen inte diskutera saken med mig. Det känns som en seger men ändå inte. Jag begrep visserligen aldrig varför i all världen han ville möta mig, men det hade ju just därför varit viktigt och bra.
lördag, mars 11, 2006
fredag, mars 10, 2006
Bara 24 dagar kvar nu
Jag erkänner att jag har vilat. Fåniga säsongen och ihopfantiserade startelvor har inte varit min grej den här här vintern. Herregud, jag har knappt ens sett mer än en match i veckan från andra ligor.
Men nu börjar det kännas. I kroppen. Det där krypande viskande underbara "snart är det dags" som forsar fram i blodomlopp och lymfvätska. Än ligger snön djup på planerna, men Tobias Hysén har redan gjort fler mål som betytt något än vad man under de där första eländiga ribbträffstiderna trodde honom mäktig. Det var som i en annan värld. Men kom i håg, även förra säsongen skrattade man åt det där "jag lovar att göra minst ett hat-trick". Han gjorde väl inget heller. Trots 8-1 mot Elfsborg och 6-1 mot Halmstad. Nåja. Det kan komma den här säsongen. Jag hatar att ta ut glädje i förskott, men som vi spelade första halvan av första halvlek i går kan det gå riktigt jävla bra i år. Som vi spelade första halvan av andra halvlek kan det tyvärr gå sämre.
Ett annat glädjetecken. Hur är det man brukar säga nu igen? Nåt med att ett visst lag kan inte vinna. Inte när det gäller. Inte nu heller. (Om det inte under dagen dyker upp fradgande grönvita som bröstar upp sig över publiksiffror eller sångglädje eller färgglada banderoller blir jag mycket missnöjd. Det är ju sånt ni egentligen bryr er om, eller hur?)
Men nu börjar det kännas. I kroppen. Det där krypande viskande underbara "snart är det dags" som forsar fram i blodomlopp och lymfvätska. Än ligger snön djup på planerna, men Tobias Hysén har redan gjort fler mål som betytt något än vad man under de där första eländiga ribbträffstiderna trodde honom mäktig. Det var som i en annan värld. Men kom i håg, även förra säsongen skrattade man åt det där "jag lovar att göra minst ett hat-trick". Han gjorde väl inget heller. Trots 8-1 mot Elfsborg och 6-1 mot Halmstad. Nåja. Det kan komma den här säsongen. Jag hatar att ta ut glädje i förskott, men som vi spelade första halvan av första halvlek i går kan det gå riktigt jävla bra i år. Som vi spelade första halvan av andra halvlek kan det tyvärr gå sämre.
Ett annat glädjetecken. Hur är det man brukar säga nu igen? Nåt med att ett visst lag kan inte vinna. Inte när det gäller. Inte nu heller. (Om det inte under dagen dyker upp fradgande grönvita som bröstar upp sig över publiksiffror eller sångglädje eller färgglada banderoller blir jag mycket missnöjd. Det är ju sånt ni egentligen bryr er om, eller hur?)
torsdag, mars 09, 2006
Tack för allt
Det gör så jävla ont att erkänna det. Det finns ingen spelare som har stått högre. Ingen annan har haft samma genialitet, samma kombination av de minsta och mest oväntade, mest omöjliga gesterna med fysiken, styrkan, glädjen. Ingen spelare har jag, om jag för ögonblicket bortser från den instinktsmässiga styrkan i mina känslor för dem som spelar i blåblått, älskat mer.
Men Zizou borde ha slutat innan den här säsongen. Att se honom är att se raserad storhet, spillrorna av det allra bästa. Han är fortfarande förstås bättre än de flesta av världens fotbollsspelare. Men att se honom misslyckas med sådant som både han själv och vi förväntar oss att han borde klara, det är en plåga som ger mer än tårar i ögonen. Även om inte ens en majoritet av spelarna på Highbury i går skulle klara de där finterna, de där nedtagningarna, de där passningarna med kroppen åt fel håll. ZZ SKA vara överjordisk. Annars: tårar.
Sådana ömma känslor har jag inte för en annan av gårdagens pinsammare föredettor. Varför inte Lopez tog ut världens fetaste brasse redan efter första halvlek är ett mysterium som nästan bara kan förklaras med mutor eller sinnesförvirring. (Vad jag skrek i går framför teven innehöll fler könsord och passar sig inte i skrift. Han jag kollade på matchen ihop med tyckte iofs att jag borde ha skrivit exakta citat här bara för att därefter få hit folk som googlade kombinationen "knulla" "röv" och "köttbulle"). Fettot gjorde ingenting efter de första tio. Ändå, och det är här det pinsamma kommer in, försökte han då och då med sina patenterade knep. Fast i ultrarapid. Fast som vandrade han inklibbad i honung. Få saker ser lika avklätt ut som en väldigt långsam fotbollsfint som obönhörligt slutar med att motståndaren tar bollen.
Ändå tar de ut Raúl i stället, med två stolpträffar och den kanske allra bästa inställningen ihop med Casillas och Salgado. Obegripligt.
Och ändå. Matchen var fenomenal. Trots resultatet. Trots bristen på mål. Just det berodde i och för sig mer på två fullkomligt självlysande målvakter. Att Iker är bäst i världen vet väl alla, men att den där tysken har lite takter i sig, det hade jag inte trott. Och såklart unnar jag Titi chansen att komma vidare. Barcelona-Arsenal i final, det vore mumma för uthungrade fotbollsälskare. Jag har ju haft en öm punkt för Arsenal ända sedan den där gången i 7-8-årsåldern när min storebror bestämde att jag och mamma också skulle ha egna engelska lag. Jag fick boring boring Arsenal, det tråkigaste laget i hela ligan. Mamma fick Coventry. Hur argumenterar man mot det?
Nu är Perez lyckligtvis borta. Nye ordföranden får lov att gå på shoppingtur i sommar. För så gamla och så trötta före detta stjärnor vill jag faktiskt inte se på plan nån mer gång. Hejdå, ZZ. Jag kommer alltid att tänka på dig med värme. Alltid minnas det där volleymålet i CL-finalen 2001. Inte gårdagens magplask. Försök att glömma du också. Du har varit världens bäste, världens mest konstfulle, världens vackraste fotbollsspelare (nej, inte looks, spelmässigt). Jag har dyrkat asfalten du lekte fram din overkliga talang på. Det kan väl räcka?
Men Zizou borde ha slutat innan den här säsongen. Att se honom är att se raserad storhet, spillrorna av det allra bästa. Han är fortfarande förstås bättre än de flesta av världens fotbollsspelare. Men att se honom misslyckas med sådant som både han själv och vi förväntar oss att han borde klara, det är en plåga som ger mer än tårar i ögonen. Även om inte ens en majoritet av spelarna på Highbury i går skulle klara de där finterna, de där nedtagningarna, de där passningarna med kroppen åt fel håll. ZZ SKA vara överjordisk. Annars: tårar.
Sådana ömma känslor har jag inte för en annan av gårdagens pinsammare föredettor. Varför inte Lopez tog ut världens fetaste brasse redan efter första halvlek är ett mysterium som nästan bara kan förklaras med mutor eller sinnesförvirring. (Vad jag skrek i går framför teven innehöll fler könsord och passar sig inte i skrift. Han jag kollade på matchen ihop med tyckte iofs att jag borde ha skrivit exakta citat här bara för att därefter få hit folk som googlade kombinationen "knulla" "röv" och "köttbulle"). Fettot gjorde ingenting efter de första tio. Ändå, och det är här det pinsamma kommer in, försökte han då och då med sina patenterade knep. Fast i ultrarapid. Fast som vandrade han inklibbad i honung. Få saker ser lika avklätt ut som en väldigt långsam fotbollsfint som obönhörligt slutar med att motståndaren tar bollen.
Ändå tar de ut Raúl i stället, med två stolpträffar och den kanske allra bästa inställningen ihop med Casillas och Salgado. Obegripligt.
Och ändå. Matchen var fenomenal. Trots resultatet. Trots bristen på mål. Just det berodde i och för sig mer på två fullkomligt självlysande målvakter. Att Iker är bäst i världen vet väl alla, men att den där tysken har lite takter i sig, det hade jag inte trott. Och såklart unnar jag Titi chansen att komma vidare. Barcelona-Arsenal i final, det vore mumma för uthungrade fotbollsälskare. Jag har ju haft en öm punkt för Arsenal ända sedan den där gången i 7-8-årsåldern när min storebror bestämde att jag och mamma också skulle ha egna engelska lag. Jag fick boring boring Arsenal, det tråkigaste laget i hela ligan. Mamma fick Coventry. Hur argumenterar man mot det?
Nu är Perez lyckligtvis borta. Nye ordföranden får lov att gå på shoppingtur i sommar. För så gamla och så trötta före detta stjärnor vill jag faktiskt inte se på plan nån mer gång. Hejdå, ZZ. Jag kommer alltid att tänka på dig med värme. Alltid minnas det där volleymålet i CL-finalen 2001. Inte gårdagens magplask. Försök att glömma du också. Du har varit världens bäste, världens mest konstfulle, världens vackraste fotbollsspelare (nej, inte looks, spelmässigt). Jag har dyrkat asfalten du lekte fram din overkliga talang på. Det kan väl räcka?
onsdag, mars 08, 2006
Från Borlänge till Båstad
"Upstate New York" står det på omslaget till senaste numret av tidningen RES. Fantasin rusar iväg. För det är en bit av Amerika som sällan skildras på den här sidan Atlanten. Adirondack, Buffalo, Albany. Nedlagda stålverk, berg, skogar. Republikaner. Arbetslöshet. Här växte Joyce Carol Oates upp och åtskilliga av hennes romaner utspelar sig mot precis den sortens bruksortens ekonomiska och sociala skiktning.
Sen slår man upp tidningen. Och upptäcker att de åkt till Hamptons och Cape Cod. Woodstock ligger i och för sig geografiskt i norra New York, men Southampton är ett par timmar från Manhattan. Och Cape Cod ligger i Massachussetts!
Socialt är det ännu mer obegripligt. Från industribygd på dekis till lekplats för de allra rikaste. Det är som att hävda att man besökt Borlänge men råkade hamna i Saltsjöbaden. Eller Båstad.
Sen slår man upp tidningen. Och upptäcker att de åkt till Hamptons och Cape Cod. Woodstock ligger i och för sig geografiskt i norra New York, men Southampton är ett par timmar från Manhattan. Och Cape Cod ligger i Massachussetts!
Socialt är det ännu mer obegripligt. Från industribygd på dekis till lekplats för de allra rikaste. Det är som att hävda att man besökt Borlänge men råkade hamna i Saltsjöbaden. Eller Båstad.
tisdag, mars 07, 2006
Dagen efter, avd. 5540
"Isobel" svarade jag med min allra mest påklistrat käcka professionalism. "Sov du?" frågade han muntert. Klockan var knappt tio imorse. Det gick alltså inte att lura redaktör Wiman. För det gjorde jag förstås. Det blev lite sent efter kulturkalaset i går. "Den där texten du lovade, var är den?" fortsatte han obarmhärtigt. Jag tiggde till mig tid till klockan tolv. Nu är den åtminstone skickad. Åter till kalasrapporteringen.
Gunilla har en lista över kvällens begivelser, men antingen uppsnappade hon inte de mest färgstarka detaljerna eller också blygdes hon över att publicera dem. Det kan jag förstå. För när Andres säger: "Du måste älska med XX till Let's get it on och absolut inte till nånting av nån tysk eller belgisk grupp med snedlugg" till Björn af Kleen måste man nästan censurera något led. Eller i alla fall avpersonalisera. Samma sak när extremt kända kulturkvinnor berättar om sina dramatiska förlossningar. Eller när gratisvinet gör vissa festdeltagare mer upprymda än lokalen eller deras egna kroppar klarar av.
"Nån har rökt gräs inne på damtoaletten" sa jag till Malte och en för kvällen charmerande stridslysten Malin Ullgren. Hon tycker att sidan är slentrianhöger. Att vi peppar på påven och dissar muslimer. Eftersom hon samtidigt tyckte att jag och Dilsa ska skriva mera hängde det olösta dilemmat som ett annat moln över bardisken. "Hur vet du det?" frågade nån. Vad ska man säga? Eh, för att jag känner igen just den lukten. Men det var inte jag, så mycket måste jag påpeka. Wiman försvarade kultursidespopulismen så att man bara ville kramas. Han var för övrigt såväl stiligt nyklippt som tjusigt uppklädd. Gunilla förklarade lite tidigare att männen på redaktionen mest har gröt i hjärnan och bara talar om bäbisar. Tre nyblivna fäder och nybliven morfar skapar visst en speciell stämning.
Efter en sammanlagd konversation på 20 minuter blev jag sedan på väg ut från Olssons oceremoniellt inbjuden till Andres och Lisas kommande bäddsoffa i Notting Hill. Vad säger man om något sådant? Mer än att man faktiskt inte kan låta bli att älska den där mannen. Mer än att mitt liv har blivit lite lite konstigt. Konstigt fast bra. Sen efterfester av det allra bästa slaget. Sen sova en helt kort stund och bli väckt av en redaktör i telefonen. Jag får faktiskt skylla mig själv.
Gunilla har en lista över kvällens begivelser, men antingen uppsnappade hon inte de mest färgstarka detaljerna eller också blygdes hon över att publicera dem. Det kan jag förstå. För när Andres säger: "Du måste älska med XX till Let's get it on och absolut inte till nånting av nån tysk eller belgisk grupp med snedlugg" till Björn af Kleen måste man nästan censurera något led. Eller i alla fall avpersonalisera. Samma sak när extremt kända kulturkvinnor berättar om sina dramatiska förlossningar. Eller när gratisvinet gör vissa festdeltagare mer upprymda än lokalen eller deras egna kroppar klarar av.
"Nån har rökt gräs inne på damtoaletten" sa jag till Malte och en för kvällen charmerande stridslysten Malin Ullgren. Hon tycker att sidan är slentrianhöger. Att vi peppar på påven och dissar muslimer. Eftersom hon samtidigt tyckte att jag och Dilsa ska skriva mera hängde det olösta dilemmat som ett annat moln över bardisken. "Hur vet du det?" frågade nån. Vad ska man säga? Eh, för att jag känner igen just den lukten. Men det var inte jag, så mycket måste jag påpeka. Wiman försvarade kultursidespopulismen så att man bara ville kramas. Han var för övrigt såväl stiligt nyklippt som tjusigt uppklädd. Gunilla förklarade lite tidigare att männen på redaktionen mest har gröt i hjärnan och bara talar om bäbisar. Tre nyblivna fäder och nybliven morfar skapar visst en speciell stämning.
Efter en sammanlagd konversation på 20 minuter blev jag sedan på väg ut från Olssons oceremoniellt inbjuden till Andres och Lisas kommande bäddsoffa i Notting Hill. Vad säger man om något sådant? Mer än att man faktiskt inte kan låta bli att älska den där mannen. Mer än att mitt liv har blivit lite lite konstigt. Konstigt fast bra. Sen efterfester av det allra bästa slaget. Sen sova en helt kort stund och bli väckt av en redaktör i telefonen. Jag får faktiskt skylla mig själv.
söndag, mars 05, 2006
I stället för Tradera
Ni har ju följt mitt datorköp ett tag. Och den är, och det säger jag inte bara för att berättiga mina egna förfärliga pengautlägg, den finaste dator jag sett. Skärmen är så stor att jag får ont i huvudet. Funktionaliteten hittills toppen. Stort tack till alla snälla mac-fantaster som hjälpt mig med initieringsfasen!
Däremot uppkom en oväntad extrautgift. Det fanns ingen drivrutin för Mac till min gamla skrivare. Jag köpte en ny skrivare. Och står här med en två år gammal, extremt funktionsduglig HP Laserjet 1000. Dessutom utrustad med en sprillans ny toner/bläckpatron som bara den kostade 750 spänn (som bittert nog köptes strax innan jag insåg det där med drivrutinen). Är detta något som någon kan vilja ha? Kan man sälja den utan dåligt samvete? Maila om ni är intresserade eller också slänger jag ut den på Tradera.
Däremot uppkom en oväntad extrautgift. Det fanns ingen drivrutin för Mac till min gamla skrivare. Jag köpte en ny skrivare. Och står här med en två år gammal, extremt funktionsduglig HP Laserjet 1000. Dessutom utrustad med en sprillans ny toner/bläckpatron som bara den kostade 750 spänn (som bittert nog köptes strax innan jag insåg det där med drivrutinen). Är detta något som någon kan vilja ha? Kan man sälja den utan dåligt samvete? Maila om ni är intresserade eller också slänger jag ut den på Tradera.
lördag, mars 04, 2006
Tjock-Steffe på nya äventyr
Nu har den här historien gått från att vara ett 1800-talsdrama om klass och moral till en modern sidvändar-thriller med terrorismförgreningar. Alltihop fortfarande med "Tjock-Steffe" och den tyske försvunne bekantskapen "Dietrich" i mitten. Här finns mer att läsa, och i LA-times kommer nya avslöjanden varje dag. Två oidentifierade män som dyker upp minuter efter kraschen och visar upp homeland-security-brickor för att byta några ord med Tjock-Steffe och sedan går sedan upp i rök! Jag dör av spänning.
Uppdatering: Här är en riktig Steffe-grävare (den gammeldags journalistiska varianten alltså).
Uppdatering: Här är en riktig Steffe-grävare (den gammeldags journalistiska varianten alltså).
fredag, mars 03, 2006
Elit-eländet fortsätter
Nej, jag är inte särskilt intresserad av det här längre. Men diskussionen fortsätter. Och många verkar på allvar tycka att den utmärkta journalisten Jan Söderqvists karriär står, eller bör stå, inför stupet. Läs därför Söderqvists ursäkt till Hanne Kjöller hos Oscar Swartz. Ursäkten skickades alltså (enligt Söderqvist själv i alla fall) en månad eller så innan Mustafa Cans artikel publicerades. Det gör faktiskt Hannes text lite konstigare. Inte så att man måste godta alla ursäkter om man anser sig illa behandlad, men uppbragtheten får ändå sättas i perspektiv till att någon så förbehållslöst sagt förlåt.
Ett sanningens ord
Nu har det faktiskt gått för långt med de här etikfjomperierna. Precis som jag sade häromdagen kan man inte jämföra normala elaka politiska karikatyrer med anonyma förtalsmail. Det förra är en naturlig del av en demokratisk politisk kultur, hur jobbiga vissa än må uppfatta dem. Det andra är förmodligen kriminellt och definitivt slaskigt bortom anständighetsgränserna. Det betyder förstås inte att alla karikatyrer eller politiska practical jokes är särskilt kul eller ens politiskt effektiva. Men herregud, ni är vuxna människor, lite smädelser får ni faktiskt tåla. Ann-Charlotte Marteus skriver klokt i dag på samma tema.
Ååh ja!
V for Vendetta har ännu fått rätt liten uppmärksamhet här, men kombinationen Natalie Portman och bröderna Wachowski ger åtminstone låga odds för det rent estetiskt tilltalande. Efter att ha sett den här affischen skulle jag inte satsa en spänn på att det här kommer vara något annat än ytlig perfektion. De övriga filmiska kvaliteterna är förstås en annan fråga, men ibland räcker det faktiskt med att vara svindlande snyggt. Som här. Sovjetisk fulländning. Har förtryck någonsin varit vackrare?(Tack Joel)
Å nej
Jag som trodde att jag höll på att bryta upp med DN. Och så börjar Malin Siwe vikariera igen på ledarsidan samtidigt som Strage skriver en av sina bästa texter på länge. Galet läsvärd. Jag får kanske avvakta ett tag till med det där uppbrottet.
torsdag, mars 02, 2006
Saker som fastnar, eller "Tjock-Steffe" kommer upp sig i smöret men kraschar mot en elstolpe
Ibland fastnar man vid något utan att riktigt kunna förklara varför. Jag har fastnat vid den här nyheten.
En man vid namn "Tjock-Steffe", som jag som tidningsläsare för övrigt förväntas känna till på just det namnet, har kört full och totalkraschat en Ferrari i Malibu. En hisnande klassresa i en enda mening.
Och då har jag inte ens kommit till bilden än. För ser den här killen verkligen ut att heta "Tjock-Steffe?" Och ser vi i såfall i en ögonblicksbild den totala nivelleringen av den i vissa stockholmskretsar fortfarande så populära brats-stilen? När en Uppsala-gangster vid namn "Tjock-Steffe" har backslick och St Tropez-bränna, då vet man vad klockan är slagen. Det är förstås i inte det kriminella inslaget som fascinerar, herregud, hustlers går det väl två på varje grävare* på Köket en lördagkväll, utan den rättframma klasstillhörigheten i själva namnet. "Tjock-Steffe" Jag utgår visserligen från att "Tjock-Steffes" ömma moder inte döpte honom till just det den där ljumma junidagen för 44 år sedan, men att någon någon gång började kalla honom detta, och att namnet klibbade fast på lille Stefans säkerligen lite för trinda kroppshydda, det säger i ett ord allt om hans bakgrund. Det finns ingen samhällsklass med fjantigare tilltalsnamn än överklassen där vuxna män öppet kallas saker som Noppe och Tofsan. Men Tjock-Steffe har en helt annan air av slitna bakgårdar, mellanölslangare, limsniffning och trimmade mopeder.
När nu Tjock-Steffe åker dit är det förstås också i den klarröda symbolen för nyrikedom. Att han åker dit för just fyllekörning är nästan bara i sig ytterligare en klassmarkör. Det är visserligen i medierna numera ett brott i paritet med barnarov, men att köra lite på lyset, om än i Ford Escort snarare än Ferrari, har åtminstone varit en del av den folkliga erfarenhetsbanken. Överklassen kör för all del säkert också full. Anekdoterna om kungens och Noppes och de andra gamängernas sjöslag till, eh, sjöss tyder i alla fall på en yster kombination av alkohol och motoriserade fortskaffningsmedel. Men Noppe åker inte fast. Han kraschar inte en Ferrari mot en elstolpe. I Malibu. Det gör "Tjock-Steffe". Det här är en 1800-talsroman. Den kunde ha berättats av Fielding, Thackeray, Hardy. Enkel benhård moral. Jag kan inte släppa det.
*Grävare kallas enligt utsago från en person som undersökt saken de brudar med väldigt lite kläder som hänger runt killar med väldigt stora kreditkort på vissa av ställena kring Stureplan. Riktigt seriösa grävare kallas visst schaktare. Terminologin får det att svindla lite extra.
En man vid namn "Tjock-Steffe", som jag som tidningsläsare för övrigt förväntas känna till på just det namnet, har kört full och totalkraschat en Ferrari i Malibu. En hisnande klassresa i en enda mening.
Och då har jag inte ens kommit till bilden än. För ser den här killen verkligen ut att heta "Tjock-Steffe?" Och ser vi i såfall i en ögonblicksbild den totala nivelleringen av den i vissa stockholmskretsar fortfarande så populära brats-stilen? När en Uppsala-gangster vid namn "Tjock-Steffe" har backslick och St Tropez-bränna, då vet man vad klockan är slagen. Det är förstås i inte det kriminella inslaget som fascinerar, herregud, hustlers går det väl två på varje grävare* på Köket en lördagkväll, utan den rättframma klasstillhörigheten i själva namnet. "Tjock-Steffe" Jag utgår visserligen från att "Tjock-Steffes" ömma moder inte döpte honom till just det den där ljumma junidagen för 44 år sedan, men att någon någon gång började kalla honom detta, och att namnet klibbade fast på lille Stefans säkerligen lite för trinda kroppshydda, det säger i ett ord allt om hans bakgrund. Det finns ingen samhällsklass med fjantigare tilltalsnamn än överklassen där vuxna män öppet kallas saker som Noppe och Tofsan. Men Tjock-Steffe har en helt annan air av slitna bakgårdar, mellanölslangare, limsniffning och trimmade mopeder. När nu Tjock-Steffe åker dit är det förstås också i den klarröda symbolen för nyrikedom. Att han åker dit för just fyllekörning är nästan bara i sig ytterligare en klassmarkör. Det är visserligen i medierna numera ett brott i paritet med barnarov, men att köra lite på lyset, om än i Ford Escort snarare än Ferrari, har åtminstone varit en del av den folkliga erfarenhetsbanken. Överklassen kör för all del säkert också full. Anekdoterna om kungens och Noppes och de andra gamängernas sjöslag till, eh, sjöss tyder i alla fall på en yster kombination av alkohol och motoriserade fortskaffningsmedel. Men Noppe åker inte fast. Han kraschar inte en Ferrari mot en elstolpe. I Malibu. Det gör "Tjock-Steffe". Det här är en 1800-talsroman. Den kunde ha berättats av Fielding, Thackeray, Hardy. Enkel benhård moral. Jag kan inte släppa det.
*Grävare kallas enligt utsago från en person som undersökt saken de brudar med väldigt lite kläder som hänger runt killar med väldigt stora kreditkort på vissa av ställena kring Stureplan. Riktigt seriösa grävare kallas visst schaktare. Terminologin får det att svindla lite extra.
En helt annan sak
Apropå valkampanjer, är det någon som minns vad de där ölbackarna som Ian och Bert bar runt och staplade egentligen skulle symbolisera?
Osorterat: DN, nagellack, lättja och bra telefonsamtal
Jag är ledsen att jag inte skrivit så mycket på sistone. Mitt liv har varit antingen för ointressant eller för privat för att skriva om (hörde du Helle, även jag gör sådana distinktioner till slut). Hur kul vore det i längden för er att läsa om att jag ligger i sängen och läser eller kollar på teve, plockar ögonbrynen eller på andra sätt försöker undvika att jobba. Jag är hopplös med vaga deadlines. Ge mig ett klockslag, snälla redaktörer, helst klockan halv sju samma eftermiddag! Då jävlar är jag effektiv. Annars blir det mycket daytime-TV, mycket slöfika med kompisar, oändliga förtjusande eftermiddagar i lättjans och obeslutsamhetens tecken.
Min hittills enda insålda text till DN Kultur försvann förresten i intet på just det där sättet. Jag hade läst en bok (The dark heart of Italy av Tobias Jones och ringde uppeldad till Maciej Zaremba med spännande idéer och analystrådar. "Skriv då" sa han entusiastiskt. "När vill du ha den?" frågade jag och förväntade mig nog svaret imorgon bitti. "Det är mycket viktigare att texten blir riktigt bra än att den kommer en viss tid" sa han. Grattis. Jag fick alltså hålla på hur länge som helst, men det förväntades ett fucking masterpiece. Det blev ingen artikel. Jag kan ha målat tånaglarna mörklila i stället.
Mörklila är visst inne igen som nagellacksfärg. Men min inre got har alltid levt sig ut just på nagellacksfronten. Jag vet inte varför, men jag känner nog inte att spindelnät målat på kinden med kajalpenna skulle kännas så rätt på just mig längre. Jo, jag erkänner. Jag är förstås sjukt avundsjuk på Christian, Christofer, Malin, Anders, Manne, Herman och många många fler för vad de gjorde i går. Själv är jag för fattig och för dåligt planerad. Nu ska jag nog inte prata mer om det där. Men Herman gick till och med på båda konserterna, först i Göteborg, sen åkte han hit och gick här också! Nej, jag ska inte låta mig ätas upp av avund. Jag menar, vad gjorde jag i går kväll? Somnade till den där patetiska imitationen av ett landslag. Zlatan var den ende som var okej. I sammanhanget var det djupt logiskt att han skadade sig. På en plan där det två dagar tidigare spelats rugby. Det märktes, om man säger.
Men jag har gjort en god sak mitt i slapparfestivalen. På måndag kommer jag kanske att berätta mer. Jag älskar känslan av att faktiskt ha gjort något bra och oegennyttigt. Nåja, riktigt så ska man kanske inte se det, jag gör gott lika mycket för att jag gillar att känna mig god som av kärlek till nästan. Man ska inte underskatta de rent egoistiska motiven bakom det vi kallar snällhet. Jag är fullt medveten om att jag drivs lika mycket av viljan att bli omtyckt som viljan att göra andra glada. Jag kommer inte ihåg vem, men någon jag gillar skrev att det är en förfärlig egenskap att vilja vara oundgärlig. Det sved. För jag vill det. Jag är förstås ödmjuk nog att inse att det knappast kommer bli så, men driften finns där.
Äh, ni hör, jag har inga spännande idéer att delge er eller fantastiska formuleringar att roa er med. Bara osorterade tankar om lite av varje. I dag fick jag ett fantastiskt telefonsamtal. Jag häpnar över hur bra det verkar lösa sig för mig just nu. Jag hinner förstås ännu förstöra allting, det är en annan av mina oanade talanger, men det finns ett korn här som gör att jag kanske ändå vågar vara så obekymrat optimistisk som bara jag kan. Jag hoppade upp och ner i vardagsrummet och gjorde små glada läten strax efter att jag lagt på luren. Exakt så väl kan jag verbalisera känslor. Ha.
Min hittills enda insålda text till DN Kultur försvann förresten i intet på just det där sättet. Jag hade läst en bok (The dark heart of Italy av Tobias Jones och ringde uppeldad till Maciej Zaremba med spännande idéer och analystrådar. "Skriv då" sa han entusiastiskt. "När vill du ha den?" frågade jag och förväntade mig nog svaret imorgon bitti. "Det är mycket viktigare att texten blir riktigt bra än att den kommer en viss tid" sa han. Grattis. Jag fick alltså hålla på hur länge som helst, men det förväntades ett fucking masterpiece. Det blev ingen artikel. Jag kan ha målat tånaglarna mörklila i stället.
Mörklila är visst inne igen som nagellacksfärg. Men min inre got har alltid levt sig ut just på nagellacksfronten. Jag vet inte varför, men jag känner nog inte att spindelnät målat på kinden med kajalpenna skulle kännas så rätt på just mig längre. Jo, jag erkänner. Jag är förstås sjukt avundsjuk på Christian, Christofer, Malin, Anders, Manne, Herman och många många fler för vad de gjorde i går. Själv är jag för fattig och för dåligt planerad. Nu ska jag nog inte prata mer om det där. Men Herman gick till och med på båda konserterna, först i Göteborg, sen åkte han hit och gick här också! Nej, jag ska inte låta mig ätas upp av avund. Jag menar, vad gjorde jag i går kväll? Somnade till den där patetiska imitationen av ett landslag. Zlatan var den ende som var okej. I sammanhanget var det djupt logiskt att han skadade sig. På en plan där det två dagar tidigare spelats rugby. Det märktes, om man säger.
Men jag har gjort en god sak mitt i slapparfestivalen. På måndag kommer jag kanske att berätta mer. Jag älskar känslan av att faktiskt ha gjort något bra och oegennyttigt. Nåja, riktigt så ska man kanske inte se det, jag gör gott lika mycket för att jag gillar att känna mig god som av kärlek till nästan. Man ska inte underskatta de rent egoistiska motiven bakom det vi kallar snällhet. Jag är fullt medveten om att jag drivs lika mycket av viljan att bli omtyckt som viljan att göra andra glada. Jag kommer inte ihåg vem, men någon jag gillar skrev att det är en förfärlig egenskap att vilja vara oundgärlig. Det sved. För jag vill det. Jag är förstås ödmjuk nog att inse att det knappast kommer bli så, men driften finns där.
Äh, ni hör, jag har inga spännande idéer att delge er eller fantastiska formuleringar att roa er med. Bara osorterade tankar om lite av varje. I dag fick jag ett fantastiskt telefonsamtal. Jag häpnar över hur bra det verkar lösa sig för mig just nu. Jag hinner förstås ännu förstöra allting, det är en annan av mina oanade talanger, men det finns ett korn här som gör att jag kanske ändå vågar vara så obekymrat optimistisk som bara jag kan. Jag hoppade upp och ner i vardagsrummet och gjorde små glada läten strax efter att jag lagt på luren. Exakt så väl kan jag verbalisera känslor. Ha.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
