Ytlig bokmässeångest

Via bokhororna upptäckte jag Denise Rudbergs tips om vad man ska ha med sig till bokmässan och fick ännu mer ångest än tidigare över det faktum att jag ännu inte tre månader efter nedkomst ser rimlig ut i mina vanliga kläder. För att inte tala om att det är ett år sedan jag sist hade högklackat. Om ni ser någon som vinglar utan att verka packad och har för tajta partykläder med kräks på axlarna så är det förmodligen jag.

Har inte den här jävla skitmoralismen gått ett steg för långt nu?

Barnporrfotograf? Fy fan. Jag är för arg för att verbalisera hur mycket den här artikeln symboliserar allting som är fel med den bigotta nypuritanism som sprider ut sig som ett ebola-virus i västvärlden, ivrigt påhejad av moralnasare och de ryggradslösa djur till politiker som utger sig för att vara för allt som är gott och mot allt som är ont.

Det är alltså en och samma journalist (Martin Rex) som skrivit båda texterna, dels den där Nan Goldin, som alltså fått Hasselbladspriset, kallas "barnporrfotograf", dels den där Andres Serranos utställning på Kulturen i Lund beskrivs som:"analsex, djursex och knytnävar i rumpan - allt fritt fram för barn att beskåda" och där kd-politiker Martin Crona hävdar att "Porr är ju något som vi vill censurera i samhället."

Jag vet inte var Crona hittar den självklarhet varmed han hävdar att "vi i samhället" vill censurera porr, men han talar uppenbarligen mest för sig själv. Visst kan det tyckas elakt och oresonligt att kräva respekt för yttrandefriheten och insikter i konstnärliga villkor av kommunalpolitiker och journalister (jag höll på att skriva "kvällstidningsjournalister" men DN i dag slog ju på stora förfasningstrumman för att folk som jobbade på Migrationsverket porrsurfat på jobbet, och då på ett sätt som mer än antydde att det inte hade varit lika hemskt om de anklagade hade hållit till på facebook eller läst korsstygns-bloggar på arbetstid) men någon gång måste man ändå säga ifrån.

En illustration av vådan med bristande kunskaper i engelska när man funderar på ett namn till sin inredningsbutik

Finns det möjligen för många myndigeheter i Sverige?

Genom Joel Malmqvist uppmärksammas jag på den för mig hittills okända myndigheten "Stängselnämnden". (eftersom den saknar webbplats, liksom budget och lokaler, hänvisar jag till samma wikipedia-sida som Joel.) Ibland är byråkratin förstummande.

Mer bokmässa

En annat seminarium man inte får missa är på lördag 29/9 kl 12.00, då Carl-Michael Edenborg talar om erotisk litteratur i sal J1 tillsammans med Kristoffer Lind och Helena Eriksson.

Bokmässeinformation

På lördag har jag, Sigge Eklund och Anders Nyqvist ett seminarium med titeln "Det nakna författarskapet" Det är kl 16.00 - 16.45 i sal K1. Anmäl er gärna i förväg.

Det är bra med källsortering

Fingerlicking

När jag i går väntade på att the Wire skulle börja slötittade jag som så ofta på BBC Food. Bland högresta norska kockar som lagar renstek med vodka på stormköket bredvid en fjord och ladsiga grillande sydafrikaner med ena handen ständigt om halsen på en ölflaska visar de just nu den gamla Real Food-serien med Nigel Slater. Den har en tydlig 90-talsestetik från matteven pre Jamie/Nigella, men maten är sensationell på sitt slaterska opretentiösa vis.

Real Food, som är en kokbok alla matvänner borde äga, är uppbyggd kring Nigels favoritingredienser potatis, kyckling, korv, vitlök, bröd, ost, glass och choklad och innehåller både hans egna recept och bidrag från kollegor som Alastair Litte och Nigella. Jag vet inte om programmen är inspelade strax innan eller strax efter att How to Eat kom ut, men det var under alla omständigheter ett par år innan Nigella Bites och följaktligen på den tiden när Nigella-febern mest hade drabbat verkliga foodies och Vogue-läsare.

Tänk då den ljuva nostalgin när i går, precis när Nigel gjort smörgåsar med panettone och hyvlad mörk choklad, en otroligt ung och smal Nigella dök upp i rutan. Hon lagade en vegetarisk version på steak sandwich som jag själv gjort många gånger enligt något som måste vara hennes recept ursprungligen. Tag portabellasvampar, täck med rikligt med vitlöks- och örtsmör, kör i ugnen i ca 20 minuter, doppa brödet i smöret och lägg svampen mellan två skivor med lite dijonsenap. Mitt bland de njutningsfyllda läten som vi utstötte vid åsynen av smältande svampsmör rinnande nedför Nigellas haka sa han som satt bredvid mig: "Men hon är faktiskt ännu snyggare i dag."

Vad säger man? God bless. Och skicka smöret.

Snart säger jag som Annette Bening

Det har kommit till min kännedom att jag hängs ut i Fokus med min patetiska lilla inkomst. "Så mycket tjänar journalisterna". 424 420, Maria Abrahamsson, 530 597, Belinda Olsson, 422 999, Johan Ehrenberg, 1234 836, Johan Hakelius, 454 196, Linda Skugge, 101 391, Isobel Hadley-Kamptz.

När jag ser det svart på vitt begriper jag knappt hur jag klarar mig.

I sammanhanget vill jag förresten gärna säga att jag i går fick 9000 kronor i höjd skatt. Som egenföretagare med enskild firma får jag ingen del av förvärsvavdraget. Den där utlovade tusenlappen har alltså för mig blivit till 750 kronor höjd skatt per månad. Det är plågsamt uppenbart att min kärlek till Anders Borg är extremt obesvarad.

Jag vill på förekommen anledning påpeka att jag varken ifrågasätter att Unni Drougge älskade det där kräket till kille eller påstår att det skulle vara en enkel och okomplicerad sak att resa sig upp och lämna någon som gör en illa. Vad jag sade i mitt förra inlägg om saken var att jag inte begriper den där kärleken av att läsa romanen. Jag förstår det mycket mer av att läsa hennes inlägg och intervjusvar nu. Jag tyckte inte, och detta är alltså litterär kritik, att hon lyckades gestalta den där omöjliga vanvettiga gastkramande (i ordets verklige bemärkelse) kärleken i romanen. Det ska ses som kritik mot författaren Unni Drougge, inte mot personen eller mot hennes agerande. Det som ju däremot framkommer med all möjlig tydlighet i boken är att ingen annan någonsin skulle kunna hata och förakta den där svagheten, den där oförmågan att slita sig loss, det där hjärtskärande barnaoffret mer än vad hon själv gör. Jag ser ingen som helst anledning att utifrån en kritiker- och debattörposition lägga mer stenar på den bördan. Det finns åtskillig forskning om de psykologiska mekanismerna bakom att människor stannar i destrutiva relationer och ingenstans finns belägg för att det skulle vara enkelt att bryta upp om man väl dragits ner.

Jag vill också rikta ett innerligt tack till det av Unnis barn som gjort ett fantastiskt inlägg i kommentarerna nedan.

Det kallas kärlek, eller det finns myggor och det finns tigrar

För några veckor sedan fick jag Unni Drougges bok Boven i mitt drama heter kärlek i brevlådan med en rar dedikation från författaren själv. Jag tänkte att jag skulle läsa den och hoppades att jag skulle kunna säga något positivt tillbaka.

Så lättpåverkad är man nämligen. Det är trist att såga folk som gör snälla saker. Jag mindes dessutom den monumentala läsupplevelsen i hennes förra bok om ett svin till man, Andra sidan Alex. I den beskrev hon, med varje knytnävsslag, varje Treo Comp, varje fylla och varje försoningsknull, vardagen med den kvinnohatare och alkoholist som hon då var gift med. (Jag känner honom inte, så jag vet ju inte om han faktiskt är kvinnohatare, men den där misshandeln, som han för övrigt har erkänt, parad med den tidning han gör, gör mig förstås benägen att tro det.) Jag minns den som en otroligt obehaglig och otroligt berörande bok, där Unnis varje blåtira känns in på bara ögonvitorna och där berättelsen inte hade kunnat ha annan skepnad än just hennes speciella halsbrytande anakronistiska språk.

Jag har läst fler av hennes böcker både tidigare och senare, som inte någon av dem nådde upp till Alex-nivån. Mina förväntningan var alltså blandade. Och man kan väl säga att de förväntningarna infriades.

Alex var en bok skriven i ett dovt kalkylerat raseri. Boven i dramat är skriven i sorg, i chock, i obearbetad förskräckelse. Så känns det i alla fall att läsa. Det betyder inte att det är dåligt. Det finns en story som gör att sidorna glöder och en innerlighet som i de värsta partierna får åtminstonde den ammande lättrörda kvinnan att gråta. Hur kunde hon? Och barnen då?

Det är självföraktet som är bäst litteratur. Det är ofta det. Det är när sidorna hettar av Unnis hat mot sig själv för att hon just kunde, för att hon gjorde det igen, för att hon faktiskt offrade sina egna barn för något hon kallar kärlek till en psykopat, som det blir konst av alltihop.

Resten, nej, jag vet inte. De ditlagda partierna där hennes äldste son sägs föra ordet blir mer än lovligt bisarra. Inte minst idén att han också skulle använda sig av exakt samma specifika språkliga egenheter som sin mor, ha samma förkärlek för gammeldags putslustigheter.

Ändå är det inte språket som är det största problemet. Det är att jag inte begriper bokens grundpremiss. Av att läsa Boven i dramat begriper jag inte över huvud taget hur Unni kunde älska honom. Visst, hon säger det, gång på gång, men det gestaltas inte på något sätt som jag kan relatera till. Och då faller ju hela upplägget. Vanvettet i att hon inte på 7 år reser sig upp och går tappar sin inneboende tragik och blir i stället bara knäppt.

För inte kan väl 7 års helvete förklaras med att psykopaten är ung och snygg och har en fallenhet för patetiska smeknamn? (Och, parentetiskt, så jävla snygg är han faktiskt inte.)Det måste väl finnas mer? I Alex fattade jag att hon älskade Mats, jag begrep till och med varför. Men här finns bara tomhet. Kanske är det allt det där självhatet och all den där sorgen och förskräckelsen som gör att författaren inte heller kan förstå hur kärleken uppkom. Och då blir det förstås svårt att skildra.

Om boken har en viktig poäng är det dock berättelsen om "Niclas". Ja, han är nämnd vid (för)namn, ja, han är fortfarande en av Sveriges stora litterära agenter. Och trots att han faktiskt är dömd för misshandel av Unni (det var efter att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, bet henne i kinden och vrålade att han skulle förstöra hennes ansikte för alltid) så verkar det inte påverka bilden av honom. När jag någon gång i vintras funderade på om jag skulle anlita en agent föreslog de på Expressen kultur just "Niclas". Jag kände då inte till honom närmare, men när jag frågade runt fick jag den torra kommentarern "visst, han är ju duktig, men vill du verkligen anlita en dömd kvinnomisshandlare?". Jag vet inte om de visste det på kulturen, men oavsett vilket säger hans alltjämt pågående karriär och verksamhet bara alltför mycket om den syn vi uppenbarligen fortfarande har på våld inom relationer.

Vi kan tala oss blå om hur hemska de mellanöstriska hederskulturerna är, och hur väsensskilda de är från vår egen västerländska humanism, men så länge män i raseri kan bita av sina kvinnor kinden och ändå inte förlora sitt anseende, sina kunder, sina vänner, så ligger skillnaderna på detaljnivå. Så länge författare som Karin Alvtegen, Jan Arnald, Jan Guillou, Anne Holt, Theodor Kallifatides, Klas Östergren, Leif GW Persson, Barbara Voors vill fortsätta anlita honom och tycker att det där andra är en privatsak, så länge är vi bara centimetrar från
ett samhälle där det anses rimligt att ha ihjäl kvinnor för något man kallar heder.

Det kommer säkert att vara massor av intervjuer med Unni i samband med att Boven kommer ut. I ingen av dem kommer man skriva ut hans namn. För det gör man inte. Oavsett att han alltså har erkänt brott och är dömd. Hans rykte måste skyddas. Så säger pressetiken. Jag skriver ju själv heller inte ut hans efternamn, men eftersom jag inte har betalat för utgivartillstånd för bloggen vet jag ändå inte om det här inlägget är åtalbart. Som en disclaimer kan jag ju påpeka att jag inte vet om det Unni i övrigt skriver om honom är sant. Men den där domen finns där. Erkännandet finns där. Och att skriva om dömda brottslingar med namns nämnande brukar vara okej.

Nästa gång Leif G W Persson uttalar sig om kvinnomisshandel kan man ju dessutom ha i bakhuvudet att han inte tycker att det är värre än att han själv gärna tjänar pengar på att anlita en som bevisligen hållit på med det.

Budgettips

För några veckor sen slököpte jag en gardeniaparfym för 89 spänn på Yves Rocher. Jag råkade gå in i den där lilla affären bredvid Hötorgshallen och eftersom jag tvångsmässigt luktar på allting som utger sig för att dofta gardenia sniffade jag på en ful vit flaska precis till höger om ingången. Jodå, riktigt trevlig. Och för 89 kronor var det förstås inget svårt beslut. Sen dess har den stått i badrumsskåpet och spridit en aura av lågpriskosmetika omkring sig.

Jo, jag vet att jag låter som en snobb, men det beror på att jag, när det gäller just skönhetsprodukter och parfym, generellt är just det. Det plus att jag hade parfymer från Yves Rocher när jag var 13 och min mamma köpte saker därifrån på postorder. Jag minns t ex en som jag älskade som doftade kaprifol och som konkurrerade med Alyssa Ashley Musk om platsen på mina handleder och bakom mina öron (eller, låt mig vara ärlig, som helkroppsbesprutning de gånger jag trodde att jag skulle ha en chans på söta killar med snedlugg. Det gick tyvärr inte så bra för mig med de söta snedluggskillarna och om det var för att de var parfymallergiska så förlåter jag dem i efterhand).

Dagens tips är dock inte det allra minsta nostalgiskt. För den där parfymen i sin billiga flaska är faktiskt en riktigt bra gardenia-doft. Den startar lite kallt metalliskt, som vita blommor ofta gör och torkar ner till en mjuk och liksom gräddig blomdoft, som tjockt krämfärgat dyrt linne. Vuxet. På ett mycket bra sätt. Jag tänker mig en sån ljus hatt som jag brukar prova på franska varuhus och som jag alltid hoppas att jag någon gång ska bli bjuden på ett tjusigt sommarbröllop och kunna bära. Man måste fylla på rätt ofta, men för det priset gör det ju inte särskilt mycket.

Och till det riktigt viktiga

Det här är sånt som engagerar mig i dag. Barnkläder! Eftersom jag i alla fall inte är nere i en trivsam storlek själv ännu, hänger jag mig med liv och lust åt mode i 62 centilong. Helst i frotté eller plysch eller möjligen dansk fintrikå. De kläder som jag gillar är tyvärr hemskt dyra, om man ser till hur länge de används och slits. Men om det inte varit en faktor när jag genom åren köpt oräkneliga oanvändbart högklackade festskor till mig själv behöver det faktiskt inte vara det när jag shoppar efter overaller åt lilla S heller.

Mjöl i huvet

Just nu har jag bröd på hjärnan. Nej, det ska inte tolkas som en vidareutveckling av den gamla gröten, jag håller på med en text om bröd. Och gör självfallet intensiv research. Om man ska tro kolhydrathatarna av modern dietism (och jag är rädd att man nog ska det) kommer jag att bli tjock och lycklig.

Det här är en rikigt bra brödblogg. Jag vill också ha en sten att grädda mitt bröd på.

Jag visste fram till i detta ögonblick inte att jag skulle vilja att min unge kunde se ut som Donald Trump.

Apropå det militärindustriella komplexet

Ole Rothenburgs artikel om Kockumsvarvet i Karlskrona i DN i dag slår rekord i inställsamhet mot män som gillar mycket stora maskiner. "Trots att Kockums gör världens bästa ubåtar har framtiden plötsligt blivit osäker" lyder inledningen. I en redaktionell nyhetstext!

Kockums VD får sedan gråta ut över att regeringen inte längre tänker fortsätta subventionera hans verksamhet med att köpa u-båtar som det svenska försvaret inte behöver. Och innan någon gör någon sakinvändning mot detta: Vad är det vi säger att vi vill använda försvaret till idag? Och hur många u-båtar används exempelvis till fredsbevarande uppgifter i Afghanistan eller Kongo?

Om nu Kockums gör världens bästa u-båtar torde de gå att sälja på en öppen världsmarknad utan subventioner från svenska skattebetalare. Och om man inte kan göra det, för att marknaden för militärmateriel eventuellt inte fungerar som andra marknader, varför ska svenska skattebetalare i såfall finansiera Saab och Kockums och andra företags tafatta försök att muta sig ikapp med den i sammanhanget oändligt överlägsna amerikanska eller franska militärindustrin?

På nätet är Rothenburgs artikel ersatt med en TT-text om Karlskrona-varvets våndor. Kanske insåg DN-ledningen att det som uger sig för att vara nyheter helst inte bör vara gråtpropaganda för mer pengar till pangpang.

Det är ibland svårt att förstå varandra

Jag sitter vid ett cafébord och läser Expressens skandalartikel om Eyes Wide Shut-festen på Nordiska muséet. En kvinna vid bordet intill lutar sig över mig och frågar med en rynka mellan ögonbrynen: "Jag tyckte att jag läste något på löpsedeln om Madeleines kropp, står det något där?"

Jag ser upp: "Hon verkar ha varit bjuden, men hon är inte på bild. Inte naken i alla fall."

Först när hon ryggar tillbaka som om jag vore seriemördare inser jag att hon frågade om den försvunna lilla flickan och inte om partyprinsessan.

Inte visste man att det militärindustriella komplexet hade ett sådant grepp om svenska journalister

Läs förresten Ann-Charlotte Marteus fantastiska text i dag. Själv kan jag inte riktigt komma ifrån tanken att ex Peter Wolodarskis engagemang för det territoriella värnet är opinionsjournalistikens motsvarighet till att män med små penisar köper väldigt stora bilar.

Det här är en bekännelse

1. Unge som plötsligt sover mycket sämre på natten
2. Mjölkstockning
3. Unge som plötsligt inte vill ta bröstet på samma okomplicerade sätt som tidigare.
4. Feber (se punkt 2)
5. 4 texter som jag sagt att jag ska skriva till om en vecka.
Jag är en idiot. Det finns faktiskt inget annat ord för det.

Saker man inte bör säga till sitt barn om man är en vuxen, mogen person. Förmodligen del 1 i en oändligt lång serie

Han: "Oooooääääääääääääääää" (tänk er volym ungefär som siréner och tidsomfattning i ca 1 timme trots att man gör allt upptänkligt för att blidka den lilla skrikhalsen)
Jag (till slut): "Tyyyyyst!" (Inte siréner direkt, men väldigt högt)
Han tystnar en sekund sen: "Oooääää" (nu argt och ännu högre)
Jag: "Det var du som började"

Albert och Jacks!

Vassa Eggen startade i dag ett bageri/deli tvärs över gatan på Engelbrektsgatan 1. Det heter Albert och Jacks och säljer bland annat vanvettigt goda smörgåsar på surdegsbröd med serrano, manchego och kvittenmarmelad. Och briochelimpa. Och caesarsallad som jag visserligen inte smakade själv, men som i alla fall såg ut att innehålla de riktiga ingredienserna, dvs vacker romansallad, fint riven + hyvlad parmesan och små knapriga krutonger. Dressingen kan jag förstås inte bedöma enbart på utseende, men vi snackar liksom Vassa Eggen. Att personalen var förtjusande och verkligt engagerad i brödbak gjorde förstås besöket än mer lyckat. Och priserna låg inte över helt vanliga sunklunchhak i den delen av stan.

Fem brödkavlar av fem möjliga.

Bara en mycket liten anmärkning om de evigt skilda måttstockarna

Som jag skrev häromdagen har jag, trots att jag älskar min unge över allt annat, ett behov av att ibland få vara den intellektuella vuxna person jag var innan han föddes också. I dag var han t ex ute på en promenad med sin pappa i två timmar och jag hann läsa klart en bok och skriva en halv artikel. Jag känner mig som en nygammal och bättre (och hyfsat effektiv!) människa.

Här på bloggen kom en del kommentatorer med bra tips och snälla Katerina Janouch berättade att nästan alla brukar känns ungefär som jag gör. Det är lustigt det där behovet av att känna sig normal egentligen, men eftersom jag aldrig varit mamma på det här sättet förut kändes det bra att en proffsmorsa satte normalstämpel på en.

Det hade ju varit bra så. Men det stannade ju inte där. Självklart kom också de där andra kommentarerna. De om att ta vara på bebistiden i stället för att längta efter sin gamla hjärna. Jenny skriver exempelvis till mig hos Katerina: "Detta lilla liv som kommit till dig har så mycket "kunskap", kärlek och livsglädje att ge dig. Tänk att få ligga på kvällarna med sin lilla bebis och få hålla en liten, perfekt formad, mjuk liten pyttefot i sin hand! Bara det! Det är verkligen ett mirakel! Ge dig själv den tiden, alltför fort är den över..."

Jag inser att det inte är elakt menat, men säger Jenny samma sak till alla småbarnspappor som, enligt statistik och verklighet, arbetar ihjäl sig långt långt borta från alla små bebiskroppsdelar? En genomsnittlig småbarnspappa är borta från hemmet minst tio timmar per dygn. Jag önskar mig några timmar i veckan tid att få tänka och skriva, helst inte uppdelat i tiominuterspass. Jag ser inte hur det på något sätt står i motsatsförhållande till att ligga på kvällarna och hålla min unge i fötterna. På vilket sätt skulle jag inte vilja ta emot hans kärlek och livsglädje bara för att jag inte vill vara med honom 24 timmar om dygnet?

Visst, det är många som försöker säga åt pappor att ta det lugnare och ägna lite tid åt sina barn också. Men de förmaningarna brukar handla om att det är dåligt att jobba, säg, 50-60 timmar i veckan. Inte om att över huvud taget jobba. Inte om att över huvud taget tänka tankar bortom det där duniga huvudet och mjölksöta kroppsdoften.

Det är inte så att jag är förvånad. Måttstockarna är skilda. Den närvaro, visade kärlek och omsorg som definierar en toppengod far räcker knappt ens till en okej morsa.
Att jag känner mig tvingad att bedyra lilla S min kärlek bara för att ens våga yppa mitt behov av egen tid är tecken nog. Som om det inte vore självklart att jag kunde älska och känna så samtidigt.

Facebook-etikett

Jag har en allmän fråga. När människor man inte vet vilka de är frågar om man vill bli kompis med dem på facebook, bör man då av artighet säga ja i alla fall? Är det kanske mer oartigt att fråga vem de är och så upptäcker man att de satt bredvid en i fyran men att man helt glömt dem?

Allt fastnar i maskorna

Om man är den allra minsta intresserad av mat, fisk, hav eller miljö bör man läsa Isabella Lövins Tyst hav. Jag behöver inte rabbla siffror om den döende torsken eller om de omkullkastade marina ekosystem som följer i utfiskningen spår.

Däremot kan jag i sammanhanget påminna om en liten Timbro-rapport jag skrev i samma ämne för en herrans massa år sen. Min text handlade bara inledningsvis om hur illa läget egentligen är (eller var, men det har inte blivit bättre) och mer om vad man kan göra åt det. Jag är som ni vet ingen marknadsfundamentalist men havsfiskets eländiga utveckling är ett paradexempel på det som kallas tragedy of the commons, det alla äger tar ingen hand om. Och eftersom det tycks så förtvivlat svårt att införa hårdare regler (eller se till så att de existerande rätt stillsamma reglerna efterlevs) vore det nog värt att prova något annat - äganderätter. Det man äger tenderar man nämligen att just ta hand om.

Det som behövs är system där fiskarna, enskilt och i grupp, har ett egenintresse av fiskevård. Det tror jag att man skulle kunna uppnå om fiskaren själv har en egen, överförbar, rätt till exempelvis en viss procentsats av fiskekvoten i ett visst vatten. Då vill han, för sitt eget bästas skull, att hans procent ska vara värd lika mycket eller mer, om tio eller tjugo år. Och då kommer han att respektera fiskereglerna så mycket bättre, spara småfisken och bottnarna.

En annan sak skulle ju kunna vara att förändra den europeiska fiskepolitik som gör att värdet av fiskesubventionerna varje år med råge överträffar värdet av den upptagna fisken. Det är alltså inte de enskilda fiskarna som är det primära problemet, även om man ibland kan tro det med fysiska hot som riktas mot fiskeforskare som slår larm eller tjuvfiskare som skyller på varann. Det är politikerna som är den stora faran.

Men även om det är ändrad politik som framförallt kan rädda fisken, bör vi konsumenter självklart också följa Världsnaturfondens säkra lista över vilka fiskar man bör och inte bör äta. Ingen torsk eller rödspätta, däremot gärna musslor och ostron. Om den senare paradoxen, hur skaldjur mycket väl kan komma att bli vardagsmat, har jag en artikel om i senaste Gourmet (finns ej på nätet) och i går kväll följde jag mitt eget råd och kokade musslor med grädde och calvados. Det finns värre sätt att värna miljön på.