Gala!

Jag känner en person som på fullaste allvar använder ordet "gala!" för att beskriva något som är bra. Det gör inte jag. Men utifrån Annas och Johans sprudlande gaygalebevakning från natten måste jag säga att jag är ledsen att jag inte lyckades leva upp till mitt fylle-sms-löfte att dansa med darling Hilton i går kväll. Inte minst eftersom han välförtjänt gick och vann. Grattis!! Vad gjorde jag i stället?: var hemma och sjuk.

En klass för sig?

Kjell Häglund skriver intressant om Neo, Nicklas Lundblad och klassanalysen i Journalisten. Nu råkar jag ju, vilket jag skrev om tidigare, anse att man visst kan använda sig av yttre attribut för att beskriva känslor och fenomen. Klassanalyser är mig heller inte främmande. Men att förminska just Lundblad till bara det där tygstycket om halsen är onekligen inte så värst klipskt.

Å andra sidan, är det bara för att Lundblad är en erkänt begåvad och intressant debattör, som just Häglund (och för all del jag själv) råkar dela uppfattningar med, som det är fel att förminska honom till blott yta? På vilket grundläggande sätt skiljer det sig från Häglunds egna spekulationer om vem som egentligen köpt Sigge Eklunds lägenhet?

Ynkligt värre

Det är väldigt synd om mig. Läskigt ont i halsen. Inga bakterier dock, jag kollade hos doktorn. Men jag kan inte prata och inte svälja. Ynkligt värre. Efter ett par alvedon är jag tyvärr för pigg för en heldag i sängen med daytime-TV. Det är förresten ännu en ovana. Få personer tycker lika uppriktigt synd om sig själva när de har banala åkommor som jag gör. Ni som eventuellt vill skicka blommor eller krya-på-dig-paket i form av tja, halstabletter, kan maila först så ger jag ut adressen.

Curiouser and curiouser

Varför nekar Anna Sjödin till att ha varit berusad? Varför i all världen skulle någon befinna sig på Crazy Horse på småtimmarna om man inte var full? Tror hon att hennes story om väktarvåld skulle bli mindre trovärdig om hon erkände att hon nog var på lyset? Jag begriper bara inte. För det är ju klart att hon inte kallat någon för jävla svartskalle. Det ordet finns inte i en politisk broilers vokabulär. Könsorden mot polisen känns mer realistiska. Och vem skulle inte kalla någon för nazistpitt om de försökte låsa in en efter att man blivit nedslagen av väktare? För oavsett vilket våld Sjödin själv utövat mot väktarna kan vi nog vara hyfsat säkra på att de inte hållit igen tillbaka. De gör ju sällan det.

Eller är det så illa att hon har rätt? Skulle det skada henne politiskt om det kom ut att hon, en kvinna i 30-årsåldern, ibland är tankad på krogen? Jag vill bara inte tro det.

Ovanor

Jaha. Ovanor alltså. Är det vanor man själv önskar att man inte hade, eller sånt som bara irriterar omgivningen? Är det prosaiska små egenheter, som att man petar sig i öronen, eller svårare personlighetsfläckar, som att man aldrig riktigt tror sig förtjäna kärlek?

Jag kommer nästan aldrig i tid. Jag är för all del inte vansinnigt sen heller, men lyckas alltid glömma bort att räkna in de där fyra minuterna man måste vänta på tunnelbanan eller tiden det tar att gå från busshållplatsen. Tidsoptimism kan man kalla det, om man är snäll. Nu är det delvis medvetet också, vilket gör alltihop än mer själviskt. Jag hatar att vänta. Jag är otålig. Vill ha allting nu, eller ännu hellre i går. Jag är glupsk. Jag äter gärna med händerna. Jag dricker helst öl ur flaskan. Jag får bokstavligen aldrig nog. Alltid mer, aldrig nog, hette en bok som Kjell-Olof Feldt skrev om välfärdsstaten. Det är en korrekt beskrivning av min inställning till livet. Extra allt. Det trivs jag å andra sidan rätt väl med, så det kanske inte är någon ovana. Vad andra människor tycker är mer osäkert. Jag vill att allting jag gör ska bli perfekt och driver redaktörer till vansinne med att flytta kommatecken i sista sekunden. Jag är följaktligen rätt sällan helt nöjd. Jag har hemskt svårt att ta till mig beröm, medan den minsta avmätthet i tonfallet eller vaga känsla av avståndstagande får mig att ligga vaken på nätterna. Men jag har blivit bättre på det, faktiskt. Jag övar. Grunden till det ligger i en megalomanisk önskan att älskas av alla. Verkligen en dålig egenskap. När jag koncentrerar mig på något, kanske läser, skriver eller kollar på Top Model, och någon pratar med mig, kan jag se ut som om jag lyssnar utan att höra ett ord. Jag kommer mig inte för att slänga gamla tidningar utan samlar dem i snart nog meterhöga högar på köksbordet och, när det blir för många, på golvet. Jag städar inte om det inte absolut krävs. Det är å andra sidan ingen ovana utan ett medvetet val. Jag har det hellre stökigt och ägnar tiden åt att läsa eller skriva eller kolla på Top Model. Jag kräver ständiga ömhetsbevis. Jag kväver lätt andra människor med min kärlek.

Ja, det var väl några av mina många ovanor.

Dagens låt: D'Angelo - Feel like making love.

Fylleskrivandet

Shit, det här med fylleskrivandet är verkligen grejen. Det är lite svårt att stava, men annats lycckas man fånga känslorna långt bättre än annars. Den där lyckligkärleksfullkåtdrömska personligheten som man oftast håller på armslängds avstånd från texten kommer fram genom alkohol. (Jag ändrar låtsat koncentrerat i efterhand, annars skulle felstavningarna vara mångdubbelt fler. jag hoppas att ni förstår.)

I kväll gjorde jag två sorters fenomenal korv (mejram & äpple, samt paprika, aprikos, vitlök, spiskummin & chili), kom på ett helt nytt bestsellerformat, deklarerade att jag verkligen ville förbjuda lightkeso, dansade till R Kelly och drack osannolika mägder rött vin. Det är sånt som händer. Det är sånt som gör en lycklig. Oavsett om man kan stava egteråt eller inte.

Det tar aldrig slut

Smarta smarta Linna skriver om det intressanta föraktet för brudar som skriver krönikor.

Det är så att man vill gråta

Läs det här!

Vådan av självbespegling och min kamp mot min inre cyniker

Tillbringade en timme med vårens bokkatalog. Det trätas om huruvida utgivningssäsongen är dyster eller inte.

Jag lutar nog åt det första, med vissa undantag. Det mest plågsamma med att läsa luntan är dock som så ofta debutantpresentationerna i början. Inte så att själva böckerna självklart är ointressanta, men de där krampaktigt begåvade egotexterna gör ont i både mage och hjärna. Elakast möjliga kritikerjag sticker upp huvudet ur gallblåsan, eller var han nu håller till i vanliga fall, och man smider några bakåtlutat nonchalanta giljotineringsfraser redan innan man hunnit till dessa stackares i bokstäver utgjutna hjärteblod. Mitt i någon njutningsfull sarkasm hejdar jag mig. Jag vill inte vara sådan! Så jag läser om, stannar upp, försöker låta bli att fokusera på de omsorgsfullt arrangerade författarfotografierna och den där framhävande men låtsat ödmjuka tonen som minner om alla ansökningsbrev och presentationer av sig själv man skrivit:

"Min första bekräftelse på mitt skrivande skedde i mellanstadieskolan, då jag vann en uppsatstävling."

"Jag är litteraturvetare och är van att kritisera och analysera andras kompletta verk."

"Jag har cyklat genom Mongoliet och Tibet, paddlat kajak i Nepal och Nya Zeeland och jobbat som cykelbud i Innsbruck."

Men det är ju förtvivlat svårt att beskriva sig själv på ett något så när säljande sätt utan att det låter som präktigast möjliga skoluppsats! Så jag läser igen. Jag försöker förstå vad de vill säga. Och jag kan ärligt säga att det där giftdrypande kritikerjaget inte kommer så långt som till hjärtat. Jag blir i stället berörd av att de vågar, att de vill dela sig själva med mig, att de så förtvivlat gärna vill att vi ska älska dem. Det betyder förstås inte att deras böcker är bra. Spontant saknar jag kroppsvätskor hos vissa och konstnärlighet i uttrycket hos andra. Precis som det brukar vara alltså. Men mest slås jag ändå av en vilja att uppmuntra debutantbuketten, att få dem att komma vidare snarare än säga elaka saker om de fel och brister som de facto anas. Kanske passar jag helt enkelt inte i kritikerkostymen. Man kanske kan recensera böcker också full? Jag blir ibland elakare då.

Mozart bloggar!

Från och med i dag bloggar förtjusande Gunilla Brodrej om Mozart och annat musikaliskt, samt, om jag förstår innehållsdeklarationen rätt, ibland om toalettbestyr. Själv är jag mest inne på barocken, men lite Wulfie-tralala får man nog ta i dessa fölsedagstider.

"Du måste tänka efter när du använder specialtecken"

Nisse Schwartz, bloggteknikexperten, talade från andra sidan bokhyllan. Förvåningen på redaktionen stod inte efter säkerheten med vilken han lade ut orden. En ny blogg planeras och Nisse står spontant till tjänst som teknisk support. Öron trillade av osv.

Annars: lunch med redaktionen. Broccoli- och ostsoppa, pannkaka med sylt. Två getingar. Fullt ätligt. Uppskattat fettinnehåll: 55 procent. Orkade en halv tallrik soppa plus en och en halv liten pannkaka. Ingen grädde. PM jobbade hemifrån, trots att han sagt att han såg fram emot att ses. Den luringen. Anna D var jetlaggad efter mellanösterntripp. Hon talade fascinerat om valutgången men framförallt drömskt om nyutsprungna vårblommor. Den fulingen. Dessutom ny bokkatalog. Önskelistetider för kritiker. Wiman har ännu inte klippt sig. Jag tror att det ligger ett budskap bakom de alltmer svallande guldlockarna. Men vilket?

PS 1. I morse fika med "hemliga pappan"! Han är precis sådär kräkframkallande genomlycklig som det verkar. Det vore svårare att tåla om han inte också var så allmänt bedårande.

PS 2. Det här är bästa bloggen just nu.

A material girl

Söta C vill att jag ska förklara varför jag gillar Hotspot, som hon tycker är deprimerande. Det är väldigt enkelt. Jag gillar saker. Som man kan köpa. Jag gillar bilder på olika saker som någon har satt ihop enligt ett tema. Jag gillade tidningen Ruby och den amerikanska förlagan Lucky. Oavsett om jag själv egentligen uppskattar just de sakerna på just den bilden gillar jag att titta på sådana bilder och just avgöra om jag gillar dem eller inte. Jag gillar de där sidorna längst bak i de vedervärdiga bostadsannonsbilagorna där någon har valt ut sju snygga städprylar. Eller fula städprylar, beroende på smak.

Jag har alltså ingenting emot att folk köper lägenheter, men jag gillar inte att bli påmind om att människor tvingas låna 2 miljoner för en liten tvåa, eller för all del om att jag själv inte har råd att flytta till en lägenhet med ett arbetsrum. Inte heller uppskattar jag de där lyriska artiklarna om någon von snofsning som bor i en vackert renoverad hyresfemma vid Humlegården och bara råkade ha en osannolik tur i byteskarusellen och som inreder med jättefina möbler från Svenskt Tenn. Däremot älskar jag Svenskt Tenn. Jag gillar som sagt saker.

Dagsjournal

I går natt hade jag en sexdröm om den förmodligen allra sista personen jag i verkliga livet skulle kunna tänka mig att umgås intimt med. Nej, förresten, inte den allra sista, men långt långt långt bort från uttagning i truppen. Vad säger det om mig, egentligen?

Sen köpte jag fyra ögonskuggor på Make Up Store i Drottninggatsbacken där de säljer ut det ordinarie sortimentet med 40 procents rabatt. ("Sen" i det här fallet betyder rätt mycket senare, alltså i eftermiddags.) Sen försökte jag köpa ett balsam på fyra affärer innan jag hittade det jag ville ha. Sen tränade jag. Sen hyrde jag sju videofilmer på Casablanca, varav två med Patrick Dempsey. Det var förresten fem videofilmer och två DVD-filmer, om man ska vara kinkig. Rätt ska vara rätt. Jag kollade på en nyss, en DVD. Med Patrick Dempsey. Den var rätt dålig. Jag ändrar mig. Den var så dålig att jag tvingades snabbspola över långa partier för att klara av att se klart. Patrick Dempsey är förresten, för att anknyta till förmiddagens bloggpost, väldigt lik John-John Kennedy. Fast snyggare. Det var förmodligen den största anledningen till just den här rollbesättningen.

Imorgon ska jag titta på fler filmer. En till med Patrick Dempsey. Jag hoppas att den är bättre. Jag minns den som mycket bättre. Det är å andra sidan ungefär 20 år sedan jag såg den sist. Jag vet bara inte hur mycket jag ändrat filmsmak sedan lågstadiet.

En Kennedy är en Kennedy

Två saker slog mig när jag läste artikeln om Bobby junior i DN Söndag i söndags (som jag inte hittar på nätet).

1) Varför satsar han inte på partipolitiken? Visst, han har blivit dömd för heroin-bruk, men det borde han ju, så öppen som han varit sina fel och sin omvändelse, kunna vända till något gott. Jag menar inte heller president utan typ senator från Long Island, eller var han nu bor. Bilderna är så gloriously pure-bred-Kennedy som aldrig ens John-John klarade. Och övertygelsen verkar han ju ha. Jag har alltid varit mer svag för Bobby än brorsan.

2) Hur i helvete har Gant kunnat övertyga DN om att ta in den här textreklamen? Det är de, visar det sig, mycket nöjda med.

I stället för Vogue

Jag är stum. Det här är bättre än att läsa modetidningar. Man slipper anorektiska modeller och ytliga artiklar om hur man får en bättre relation till sin mamma och kan bara fokusera på det viktigaste. Saker. Komplett med inköpsställen ett klick bort. Det är förstås en helt annan sorts fashionblogg än Fountain, men i sin genre är den fenomenal.

Ett enda stort fikarum

Det är sånt här bloggen är så härlig för! Man får reda på saker som i det allra bästa skvallrigaste fikarum. Samma sak med en annan bloggromans. Och där känner jag inte ens någon av kontrahenterna.

Det är nog min barnsliga förtjusning i sådana älskliga banaliteter som gör att de hatar mig så på ställen som Jet Set Junta. Något måste det i alla fall vara. Det lättköpta är djupt mänskligt. Det som kan ses som banaliteter är det som är viktigast i världen. Precis som jag vill att det ska vara. Jag försöker att låta bli att låtsas som om jag är intellektuell. Herregud, jag gillar magisk realism! Och kärleksskvaller.

Edit: Jag menar förstås inte hatar som i att de vill att jag ska dö. Men jag föredrar de starka känslorna, så jag låter det stå kvar.

Hejdå Mr President

Från 43 minuter hämtar jag den hyfsat väntade nyheten att den sjunde säsongen av Vita Huset också blir den sista. Tittarsiffrorna blev helt enkelt för dåliga. Och det är logiskt förstås även inom fiktionen, att det bara blev två mandatperioder. Ändå lite sorgligt förstås.

Nu får McCain bli president på riktigt i stället. Närmare Vinick än så kommer inte verkligheten.

Johan har fått pris

Den sjukt smarte och allmänt bedårande Johan Hilton fick förresten i fredags pris för Årets läsning på Nöjesguidens prisutdelning i Göteborg. Här är en bild jag helt fräckt snott från en helt annan blogg som visar en liten aning av hur rar han är. Vi känner inte varandra jättebra, så det är lite stalkingvarning att publicera bilden, men jag kan ju inte motstå fina män som har söta barn i knäet och läser sagor. Det går inte.

Mysig kolonialism

Jag vet inte om ni minns min uppgörelse med resejournalistiken. De allra värsta exemplen på orientalistisk eskapism hittade jag då i Svenska Dagbladet. En text om Laos i dagens resebilaga svingar sig till i sammanhanget ännu högre höjder:

"Det är som att få tillträde in i en förgången tid, som om kolonialismens ande dröjt sig kvar". Om man läser hela texten inser man att detta skall ses som ett positivt omdöme. "Kvinnor sitter i den dunkla halvdagern inne i hyddorna och väver mattor och dukar i färgglada kombinationer." Så mysigt då.

Om ni vill kan ni kontakta Stina Cederholm som är featurechef på SvD (stina.cederholm@svd.se) och fråga om det där pittoreska i den kvardröjande kolonialismen.

Snöänglar

"Nä, ska du verkligen?" frågade han klentroget. "Självklart" sa jag och kastade mig skrattande raklång bakåt mot den orörda snöytan. Viftade frenetiskt, ännu fnittrande, med armar och ben. I dag var en dag som gjord för att göra snöänglar. Han kunde väl inte tro att jag skulle låta ett sådant tillfälle glida ur händerna?

Mitt livs interiörer verkar sannolikt för ögonblicket stötande självtillräckliga. Men har jag inte förtjänat det? Har jag inte rätt att gå långa promenader i vintervita landskap med förtjusande sällskap och rosor på kinderna? Vantar på händerna, solsken i blick. Tro inte att jag inte vet hur jag utmanar ödet med min ystra nyupptäckta livsglädje. Sånt varar inte, säger rösten bak från ryggraden. Vänta bara. Men jag väntar inte. Kommer det så kommer det. Och det gör det väl säkert. Men just nu tänker jag bara i all tacksamhet glädjas åt att mitt liv faktiskt inte är dumt alls. Att massor av bra saker händer och att mina inälvor som varit i flykt-och-panik-läge i mer än ett år har lugnat ner sig till något som jag känner igen som mig själv. Med tanke på hur mycket elände jag öst ur mig här är det inte mer än rätt att jag får berätta om den där whiskyn framför brasan också. Because I'm worth it. Ha.

Äta i sängen

Jag älskar att äta i sängen. Framför teven. Med en kudde bakom ryggen, en bricka mellan knäna och ett glas på nattduksbordet. När man ätit klart sjunker man ner i halvliggande och intar resten av flaskan i en position där man är farligt nära att hälla ut de roliga dropparna över bröstet.

I går var en sån kväll. Fast inte exakt kanske det man i vanliga fall kallar tevemiddag. Surdegsblinier. Forellrom. Rökt lax. Creme fraiche. Fint hackad rödlök. Vin med bubblor i. Dessutom kapris att ha till laxen och hyvlad gurka som något slags vitamintillbehör. Det måste vara hela kostcirkeln på en enda plätt, va?

Staffan!

Det här är fantastiskt bra.

Avbön

Eh, alltså jag är ju bara en snäll tjej med fanatiskt fotbollsintresse, som ibland vrålar könsord på matcher när jag blir alltför upprörd, så om någon som ägnar sig åt att fysiskt uttrycka sin ilska skulle råka bli arg på mig för att jag gillar nedanstående, får ni hemskt gärna låta bli med det.

Förresten, om mina känselspröt är något så när funktionsdugliga så kan jag garantera att huvuddelen av Stone Island-snubbarna på våra matcher åtminstone inte entydigt är inne på killar. Men kommentarerna var ju sjukt roliga i alla fall.

Vem fan är den där Friman?

Eftersom jag är rätt svag för huliganer skulle jag förstås bli ledsen om det är som Donnie hävdar, men det här inlägget, och framförallt kommentarstråden är något av det roligaste jag läst.

Min personliga favorit:
"Jag fick nys om den här piss bloggen genom en bekant, en bekant som har med friman att göra. Jag känner personligen V Ä L D I G T mäktiga män inom firman"

Friman? Piss blogg? V Ä L D I G T mäktiga män? Jag dör.

Don't ask, don't tell?

Extremt intressant, det som Fredrick Federley skriver om uppmaningarna att inte störa försvarsministern på Folk och Försvar med frågor om homosexuellas situation inom försvaret.

Säg inte nej, säg kanske kanske kanske

Detta är lätt den coolaste bloggen av alla som länkar till mig. Jag läser fascinerad om en värld som jag inte konfronterats med sedan somrarna på typ högstadiet. Kom ihåg att jag växte upp i Dalarna, där åker man till dansbanor på sommarkvällarna. Och dansar med överförfriskade 30-åringar med skitsnygga veteranbilar och blir bjuden på hembränt utanför staketet. Ljuva nostalgi.

Fler brudar

Läs Malin Roos i dag. Mycket bra.

Å andra sidan hade kanske den här historien haft en något bättre smak i munnen om någon enda av de svenska sportjournalister som åkt ner för att bevaka matchen varit kvinnor från första början. Det är ju inte som om Roland Andersson i praktiken är ensam i fotbollssverige om att tycka att killarna kan ha bollarna i fred.

Fina flickor och fula

Jag vet inte vad det är med oss Expressen-brudar som får andra att se så rött, så ofta och på så underliga grunder. Eller rättare sagt. Det vet jag ju visst.

Det finns en kultur på Expressen som jag aldrig mött någon annanstans som säger att vi får ta plats. PM plockade in Linna som ledarkolumnist direkt från Bleck och sa att hon fick skriva vad hon ville. Linda Skugges karriär på tidningen från den radikala 19-åringen till dagens på sitt sätt lika radikala moderattant är väl dokumenterad. Ann-Charlotte Marteus slog igenom som oberoende obekväm sanningssägare om äldrevården, fångades upp av Maria Schottenius och vandrade vidare till ledarsidan. När Natalia dök upp som stilistiskt egensinnig konstkritiker och sedan fick alltmer utrymme blev jag inte det minsta förvånad. Inte heller när Liza Marklund bytte till vår sida. Hon passar ju så mycket bättre hos oss.

Det betyder förstås inte att just Expressen är fritt från patriarkatets bojor. Herregud, kvällstidningar är extremt maskulint kodade världar och att välartikulerade kvinnor får så mycket plats beror huvudsakligen på att det säljer tidningar. Men det borde det ju göra på andra ställen också. Och där finns ändå inte lika många, lika tongivande kvinnor.

Jag är fortfarande missnöjd med skribenternas könsfördelningen på kultursidan, men om man jämför så känns den något sånär okej. Enligt en ny doktorsavhandling når sidan som bäst till 50-50. På Aftonbladet Kultur får kvinnorna nöja sig med futtiga 17 procent. På DN kommer de upp i en tredjedel. Ledarsidorna har liknande siffror. På Expressens ledarsida jobbar två kvinnor och två män, på DN är siffrorna 5-2, i manlig favör förstås.

Jag säger inte att sådana siffror betyder allt, men man kan ha det i bakhuvudet när man läser Hanne Kjöllers lilla utskåpning av Expressen-brudarna i dag. Formellt handlar texten om Neo. Och visst hade det varit bra om Jan Söderqvist hade talat med lite fler kvinnor. Mer av modernt feministiskt tänkande skulle ju inte heller direkt skada i publikationen. På den punkten är jag emellertid numera så luttrad att jag mest känner mig tacksam över att varken Elise Claesson eller Thomas Idergard profilerats som jämställdhetsansvariga i den nya borgerligheten.

Men att vifta undan Natalia som en bimbo med Aspergers är inte särskilt charmigt det heller. Dels för att det visar på betydande brister i Kjöllers omvärldsbevakning. Hon kan inte ha läst särskilt många av Natalias texter om hon helt missat det grundläggande, om än icke partipolitiskt strömlinjeformade, budskapet. Men framförallt för att det i sig själv är ett så sorgligt exempel på de misogyna strukturerna. Fina flickor förväntas ta på sig ansvaret att fula ut de dåliga. Det är inget som männen vill smutsa ner sina händer med.

I den kvinnliga lojalitetens namn vill jag gärna säga att jag i vanliga fall verkligen gillar Hanne. Långt bättre än sina manliga kollegor förmår hon ge slagkraftiga ord åt viktiga tankar. Det finns kvällstidningstakter i henne än, skulle man kunna säga. kanske är det just därför det är extra viktigt för henne att dra upp gränserna mot det fula och låga. Kanske är det just därför som jag blir så ledsen.

So fucking easy

Via statcountern hittade jag en brud som säger att jag är smart och snygg. Jag är ju inte den som undanhåller er sådana insikter (eller henne en länk för den delen, vilket hon tycks be om). Ha. Jag är så galet lättflirtad. Hela mitt liv handlar om att behaga.

Just därför blir jag förstås lite ledsen av att Emil tycker att det här är "en riktigt hemsk medieblogg". När ska jag äntligen växa ur mitt begär att tillfredställa alla, att tyckas om av alla? Det är förstås det snällheten handlar om. En manipulativ teknik att få er att gilla mig. Som Staffan skrev för några dagar sedan är snällhet ett maktmedel. Få kan motstå det genuina goda hjärtat. Det är exakt det som är poängen.

PS. I dag är det den sjuttonde januari. Det hade kunnat göra det här till en verkligt hemsk blogg på ett annat sätt än det jag gissar att Emil menar. Men det sker inte. Ett år har gått. Om ni hade frågat mig för bara en månad sedan hade jag förmodligen gissat på sprit och tabletter som enda vägen ur den här hjärtskärande bemärkelsedagen. Något har hänt. Jag kan inte ta på det än och vågar inte lita på dess beständighet, men hur slitet det än kan verka så är det som ett nytt år nu.

I torsdags höll jag i den första bebisen sedan Stella dog och det kändes inte ens sorgligt. Jag grät inte ens på det duniga lilla huvudet. Jag kände hans ansikte mot huden i min urringning och det gjorde inte ont. Jag måste tro att det betyder något. Jag tror att det betyder något. Jag tror att jag kommer att klara mig. Ni förstår inte vilket stort steg det är.

Rymd-Harry och DN-mässigheten

Jag hade skrivit något rätt långt om kvällstidningar och fint och fult och alla väldigt seriösa män som från DN Debatt envetet arbetar med att placera det fula så långt från sig själva som möjligt. Men sen blev jag sjuk och så blev det inte klart. När folk drömmer sig tillbaka för slentrianmässigt brukar jag dock påpeka att när Bo Strömstedt var chefredaktör på Expressen skrev tidningen rutinmässigt om våldtäktsoffers underkläder. En hel del har faktiskt blivit bättre också.

Och storebror DN:s irritation över det lättsinniga busfröet till lillasyrra har ju några år på nacken.

I dag i essän i DN Kultur skriver Johannes Pauli om sökandet efter verkligheten bakom dikten. Tyvärr hittar jag inte texten på nätet, men han talar om mottagandet av Harry Martinssons Aniara 1956: "Expressen kallade poeten för 'Rymd-Harry', gjorde ett heluppslag med en ritning över rymdskeppet och presenterade 'bokens egna fakta om rymdskeppet'". Olof Lagercrantz lär ha blivit vansinnig och kallade enligt Pauli uppslaget "i sin groteska konkretion ett slag i diktarens ansikte".

Jag säger bara "Rymd-Harry". Klockrent.

I samma härad har för övrigt också Maja Aase en måttligt meningsfull intervju med Otto Sjöberg i Journalisten. Jag gillade Aase på kulturradion. Men Journalisten var rätt kass innan MArtin Jönsson kom dit. Hoppas att det inte går som det här första numret antyder och den sjunker ner i det ointressantas våtmarker igen.

Love at first site (2)

Darling Johan Hilton har startat en ny blogg ihop med Anna Hellgren som är kulturredaktör på Arbetaren och Martin Olsson som är sportjournalist på Värmlands folkblad. Johans första inlägg är så bra att de svingar sig in på älsklingslistan på första försöket.

"Äh. Inte fan skriver du bättre än vad jag gör."

Den texten, utan rubrik eller underskrift, fick jag i dag i ett mail från en Henrik Rydström. Först förstod jag ingenting, sedan insåg jag att han förmodligen syftade på det här.

Om det verkligen är Henrik Rydström som skrivit mailet måste detta vara ett av mitt livs hittills roligaste läsarbrev. Även om det är ohyfsat att inte underteckna.

Jag vidhåller dock att jag är den bättre skribenten. Vem som är den bättre fotbollsspelaren är än mer uppenbart.

Och så Linna

Dessutom har Linna skaffat en ny blogg som är mycket bättre än den gamla. Och jag gillade ändå den också. Den här ger mer.

Det här med länkar

Jag vet inte hur man ska göra med sina länkar. Jag har ju förstått, inte minst från Mediemagasinet, att länkar här i verkstan skapar rätt mycket trafik för enskilda bloggar. Det blir de väl antingen glada eller sura över, beroende på vilken inställning de har till sitt bloggande. Eller också berättar de om det i teve som en mediepolitisk story. Det är nog rätt ovanligt.

Men jag vet inte hur jag ska hantera länklistan längre. Hittills har jag gjort regelbundna utrensningar av bloggar som jag inte läser längre eller som inte uppdaterat på länge. Faktiskt huvudsakligen av den banala anledningen att länklistan annars skulle bli alltför lång och ohanterlig. Men jag vet inte om jag vill det längre. Det är roligaste vore ju om man kunde ha kvar alla bloggar man gillar och det ändå gick att hitta någorlunda i listan. Kanske borde jag införa underrubriker. Det är svårt.

Jag har i alla fall lagt till ett gäng nya de senaste dagarna. Rodeo-bloggen är hittills extremt lovande (även om jag verkligen ändå vill att Martin Gelin och Björn ska starta en broderblogg till Fountain) På Politruck bloggar både min vän Johannes och Bo Lundgren. Life is grander bloggar om litteratur och annat. Än så länge låter jag alla gamla vara kvar.

Le bleu et le noir

I torsdags hade alltså magasinet Neo sin releasefest. Jag var där. Jag skriver också i första numret, även om texten känns snöpligt avhuggen efter redaktörens brutalkortning. Nu har jag till och med läst huvuddelen av själva tidningen.

Innan jag går in på den måste jag ändå reflektera en smula över det här med attribut. När exempelvis jag eller Peter Wennblad skriver om kaffesorter, brunsprit och tweedkavajer hänger vi visst ut hela röda fanor framför ögonen på den vanliga kultursidessvängen. Ytligt trams, uppenbarligen. Det spelar liksom ingen roll vad man skriver om i andra sammanhang eller med vilken i alla fall försökt lättsamhet den klassiska bourgeoisiens yttre kännetecken används för att beskriva upplevda trender eller egna värderingar. Det är helt enkelt förkastligt att över huvud taget fjompa sig med tygkvaliteter eller materiell livsglädje.

Tanken på både ock, att någon kan tala entusiastiskt om både yta och djup, om både ögonskuggor och Thomas Mann är uppenbarligen så svårfångat och närmast omoraliskt att det inte går att ta in. Då är det enklare att skrika om samma krämare nu som alltid och sätta händerna för öronen och vråla bingo när de så omsorgsfult fastspikade etiketterna bara inte vill sitta kvar. För det trista för etiketterarna är ju att de själva rimligen måste vara medvetna om att de har fel. Malte har sannolikt läst en del av det jag skrivit om samtidens längtan efter dygder eller för all del bara en eller annan bokrekommendation. Han borde veta att varken jag eller Peter är enkom ytliga idioter. Ändå låtsas han som det.

Parentetiskt var det förstås samma rädsla inför gränslösheten som låg bakom de där schyssta snubbarna på Errata som slog fast att jag behövde ett rejält skjut för att jag nändes prata om manliga författares utseende. Sådana klassiska misogyna förminskningstrick berörde emellertid hr Persson långt mindre än min provocerande tweedfetisch. Nåja. Jag blev inte särskilt ledsen då heller.

Ändå är det spännande att läsa Andres recension av Neo med just detta i bakhuvudet. Kom ihåg: det är ytligt och krämaraktigt att tala om attribut och detaljer. Så varför avfärdar Andres i så fall tidningen med den huvudsakliga invändningen att VD bär fluga? Trots medgivandet att den innehåller "ypperlig läsning".

Nu är ju inte jag den som dömer ut användandet av attribut som fjams. När man försöker beskriva och fånga en känsla eller en vag uppfattning är det oftast de små konkreta materiella detaljerna som lättast eller rent av bäst gör jobbet. Det är i den lilla konkretionen man ser helheten. Framförallt är det i den lilla konkretionen som man kan få andra att se helheten. Den där eländiga cappuccinon skulle inte ha blivit en sådan snackis om inte så många faktiskt hade begripit vad den, i all sin ytliga copyfuttighet, handlade om. Att Andres reagerar mot Nicklas Lundblads fluga, eller att han använder sin reaktion mot Nicklas Lundblads fluga som metafor för sin allmänna känsla är alltså helt okej. Jag förstår precis vad han menar. Men jag begriper faktiskt inte den moraliska och intellektuella skillnaden mellan att använda borgerlighetens yta för att bejaka något eller att använda den för att ta avstånd. Ytan är ju densamma.

Men nu har jag också läst Neo. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Den är verkligt snygg. Nutida. Anfangerna är fantastiska. Sättningen är strålande. Joanna Andreasson, som AD:n heter, har gjort ett lysande jobb.

Jan Söderqvists huvudartikel om den nya borgerligheten är en förlängd och starkt fördjupad variant av mina egna pophögertexter från i somras. Välskriven. Intressanta intervjuer. Tankeväckande citat. Och med tanke på att jag som sagt använde många av de aktuella exemplen redan för ett halvår sedan håller jag förstås med. Möjligen irriteras jag lätt av att han inte nämner just detta faktum, men det kan också lika gärna bero på min överdrivna uppfattning om min egen betydelse för samtiden. Ha.

Men sen är det lite, nej inte tunt, men en liten aning för duktigt. Uppstramat. Lite för mycket fluga och för lite kräm, om ni förstår vad jag menar. Torbjörn Elensky skriver om antiamerikanism som om han aldrig hört talas om Ian Burumas och Avishai Margalits Occidentalism och den eldiga diskussion som följde på den. Johan Norberg skriver än en gång att världen blir allt bättre. Peter Wolodarski drömmer sig tillbaka till Bo Lundgrens 180 miljarder i skattesänkningar. (Edit: jag skrev alltså miljoner snarare än miljarder först. Det gav Bo Lundgrens påstådda radikalism en rätt rolig inramning.)

Jag vet att jag är en hopplös kvällstidningsmänniska, men jag saknar blod. Kroppsvätskor. Temperament. Eller rättare sagt en uppsjö av temperament. Den svenska borgerligheten är inte så här likformig, vilket förstås också skrivs inne i texterna. I läsningen av dem däremot flyter man fram i en lugn homogenitet.

Tidningen andas mer av att detta är väldigt viktigt än av att detta är jävligt roligt. Det finns undantag förstås. Peters lilla text om "Stoorn", som han heter, den 45 meter höga träälg som med hjälp av 48 miljoner från svenska och europeiska skattebetalare ska höja sig över Västerbottensskogen, är ett blygsamt bevis på den stilistiska egenart han har i sina känsliga fingertoppar. Och det säger jag faktiskt inte för att jag gillar honom.

Men jag vill inte vara ogin, och det beror inte bara på att publikationen är så återhållsamt vacker. Det är förfärligt svårt att göra ett första nummer. Man vill ha med allting och vill så oerhört gärna visa hur bra det är att just den här tidningen får finnas.

Neo behövs. Inte för att det finns en slot på marknaden, som Andres menade, utan för att det varit ett bra tag sedan det fanns några oberoende högerpublikationer med seriösa publicistiska ambitioner alls. Att man sedan kanske får vänta i några månader till på att se vilka egensinniga läckerheter som kan komma ur la nouvelle bourgeoisie, det gör kanske inte så mycket. Även om det hade varit roligare att bli serverad allting genast. Men det är väl bara min krämaraptit som spökar.

Det fina och det fula

Jag hade inte tänkt säga något om det. Det gör så ont och jag gråter så förtvivlat, för deras skull och för min egen. Bebisar borde inte dö. Nån jävla gång kanske vi kunde komma överrens om det.

Jag såg Johan Arneng och hans Emelie på håll i samband med guldfirandet och hon var stor som ett hus med magen full med söner. De såg så lyckliga ut. Kunde de inte ha fått fortsätta vara det?

Men den här artikeln får mig ändå att torka tårarna och vässa pennan. För det här är ett tydligt exempel på att gränsen mellan den fina och den fula journalistiken faktiskt inte går där alla DN-Debatt-hetsare unisont brukar vilja mura upp den.

Redan i morse stumnade jag av tonen i DN-texten. Fina DN:s vinkel var att Arneng riskerade en landslagsplats för att vara med familjen. Som om någon enda vettig människa hade kunnat göra något annat. Sånt bekommer emellertid inte Lars Grimlund, som i Resumé upprepar att det är VM som är det viktiga i artikeln. Inte det döda barnet.

Jämför detta med Aftonbladets mänskliga närhet. Den vackra och oändligt sorgliga bilden på bröderna som tidningen fått av familjen. Utgångspunkten att detta är en mänsklig tragedi långt mer än en sportfråga. Fokus på den grymma plötsliga spädbarnsdöd som tagit lille Oscar Arnengs liv.

Ovanpå dessa skilda världar i synen på vad en död son betyder så har alltså DN heller inte valt att respektera Arnengs önskemål om publiceringstid.

Fint och fult var det visst. Men vilket är vilket?

Ps. Här kan man förresten bidra till en krans till begravningen. Eventuellt överskott går till ett välgörande ändamål som familjen Arneng själv får välja.

Isobel, nu med kärnvapen

"Expressens ledarsida med kärnvapen". Ungefär så beskrev den alltid like kvicke Johan Hakelius Geena Davies fiktiva amerikanska administration i går. Han tyckte att tanken är läskig. En man i min närhet konstaterade torrt: "Jag som alltid trott att världen vore bättre om det var du och PM som bestämde." Han vet hur han ska göra för att ställa sig in. Han var förresten kanske ironisk, nu när jag tänker efter.

I sak har förstås Johan rätt, även om han i konsekvensens namn kanske borde vara mer kritisk mot den nuvarande Bush-administrationen. Den ideologiska grunden för de president Bushs krig som världens och USA:s socialliberaler så hårt motsatt sig är till förvillellse lik president Allens patos för Nigerias förtryckta kvinnor. Visst, det fanns en krass politisk och förmodligen ekonomisk sida för de krigen också, men de bespottade neokonservativa vill huvudsakligen göra i verkligheten det vi liberaler jublar över i fiktionen. Att det sedan inte är så enkelt utanför Hollywood-manus är en annan sak. Värderingarna är emellertid långt mer lika än endera sidan riktigt vill låtsas om.

Själv tyckte jag att det var en helt okej dramaserie. Och Geena är fantastisk. Men, trots att det är ungefär lika smart som att ställa OC bredvid Baywatch bara för att båda utspelar sig i Kalifornien, är det svårt att inte jämföra med Vita Huset. Och för en politikjunkie som jag själv kan den jämförelsen bara sluta på ett sätt.

Däremot kan jag inte låta bli att falla pladask för en högersnubbe som går i gång så här mycket på kvinnor med makt. Så ohämmat! Är jag så förutsägbar att jag charmas så av att en typ muf-kille faktiskt tycker att makt hos kvinnor är sexigt på allvar? Ja, jag är rädd att det är så. Jag vet att det tyder på hur långt det är kvar, men man kan väl glädjas åt det lilla under tiden.

In deed on fire

Jag vet inte om ni såg den där bedårande filmen som Sigge tipsade om häromveckan. Det är Philip Teir som gjort den och med tanke på att hans bilder på de vackra små Teir-telningarna varit mitt knark i ett halvår har filmen förstås gått på repeat här i evigheter.

I kväll tog jag mig äntligen samman och frågade honom vilka som gjort den fantastiska låten. Jag skämdes lite för att det säkert var något band som alla utom jag känt till och gillat i flera år, men Philip berättade att det var några av hans vänner. Bandet heter Cats on Fire och låten Higher Grounds. Nu vet ni det. Köp deras skivor eller nåt.

Nu är jag riktigt nöjd

Hos Staffan har jag blivit till ett adjektiv. Han talar om "isobelsk snällism". Det är möjligt att det är ironiskt eller bara kritiskt som det är, snällism brukar användas som ett tillmäle (inte sällan från det nya Folkpartiet riktat mot det gamla Folkpartiet), men jag blir djupt och innerligt glad ändå. Om jag har fått snällhet att bli så sammankopplat med min bloggperson att det fungerar som förstärkande adjektiv så har jag verkligen lyckats här.

Å andra sidan, och jag säger det som en person med uppfattningar i sakfrågor som de flesta nog skulle betrakta som nyliberala, om jag får välja mellan Bengt Westerberg och Jan Björklund väljer jag Bengt alla gånger.

Andra saker att vara verkligt nöjd över: Jag har precis köpt en intel-iMac. Den kommer om fyra dagar. Jag kan knappt vänta. Och Andres Lokko har beställt en text av mig. Fatta. Det och snällism-epiteten. Nu behöver jag inget mer. Jo. Jag måste komma på något tillräckligt smart för att leverera i den där texten också. Fan. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Jag säger bara Brasilien

Det var en sån där kväll där man visste tidigt att det skulle gå illa. Eller illa och illa, förresten. Det var en sån där kväll där man visste tidigt att det skulle bli riktigt roligt. I går var det förstås inte riktigt lika kul längre. Det är så det är. Det får man ta.

Kvällen inleddes med öl på Boheme med mitt sällskap av väldigt unga, vackra, snälla och begåvade män. Om det låter som att jag säger det för att skryta är det förmodligen för att det är sant. Det finns inget bättre för att lindra eventuell 29-årsångest. Utom eventuellt ett besök på Douglas, men mer om det senare.

Mitt i en diskussion om vad som gör att till synes fullt normala människor släpper på alla hämningar inne på just centralbadet vänder sig en ensam man vid bordet intill mot oss. "Brasilien." Vi tittar frågande på honom. "Jag säger bara Brasilien." Han är rätt dragen. "I Brasilien älskar alla kvinnor sex." Aha. "De är så vackra och sensuella allihop, och alla vill alltid ha sex." Å. "Där finns inga feministfittor, som här." Gissningsvis var det ett slags svar på den förvåning jag själv minuter tidigare uttryckte över det faktum att jag aldrig blivit så raggad på i hela mitt liv som när jag besökte centralbadet med min tydligt putande fyramånadersmage. I Brasilien får vi anta att gravida kvinnor har vett att tillfylleligt uppskatta sexuella inviter från främmande män på badhus.

Sen tunnelbanan till Skärholmen och gringokalaset. Jag fick äntligen träffa bedårande Cajsa. Först hälsade vi vuxet och skakade hand. Sen stod vi och tindrade mot varann. "Jag har hört så mycket bra saker om dig" sa hon. "Jag har hört så mycket bra saker om dig" sa jag. "Ska vi inte kramas i stället?" sa hon. Det gjorde vi. Hon berättade senare att hon använt verkstan som exempel när hon försökte förklara för en komvux-lärare vad en blogg var.

Tyvärr var utbudet var begränsat till öl, vin och hundgodis. "Vi går till Douglas" sa jag till J. "Absolut" sa han. Där fick vi visa legitimation för att få köpa tequila. "Vill du verkligen se mitt också?" frågade jag häpet. Det ville hon bestämt. Fantastiskt. Jag säger bara Douglas.

Det var den sortens kväll när jag och Cajsa lyckligt dansade till Latin Kings-låtar som kom när vi gick i högstadiet. De andra dansade också. Man måste dansa till dem. När nån pratade Berlusconi med ett par besökande italienare och några hånglade i ett hörn och nån försökte visa oralsextekniker på en sockerkaka. Det sista kan jag förresten ha drömt. Och klockan två när man borde ha gått hem åkte man i stället till Alis och sa till vakterna att träningsväskan var full med vapen och knark.

Därinne pratade jag med en gotlänning i truckerkeps som frågade vad jag gjorde. Jag svarade sanningsenligt. "Du ljuger" skrek han. "Jag känner alla som jobbar på alla tidningar och jag känner inte dig." Min kompis testade kampsportsmoves mot några killar i träningsoverallsbyxor som såg farliga ut på riktigt. Jag fick le rart och lägga huvudet på sned och förklara att han inte muckade egentligen. Lyckligtvis skrattade de bara åt honom. Ja, herregud. Vem behöver Brasilien?

Älskligaste bloggarna 2005 (2)

Det här är en ny version, inte del två i en serie. Den förra blev för privat eller personlig (nej, jag vet inte vad som är skillnaden och kommer heller inte ihåg vilket det är man inte ska vara om man vill vara en tjusig journalistbloggare) och i alla fall kändes den fel i efterhand. Så om ni redan fått den släng den, snälla.

Jag menar alltså inte bloggarna som i webloggarna. De jag läser mest och gillar bäst finns redan i spalten till höger. Jag menar personerna. 2005 var i all sitt uppenbara elände också ett år när jag återfick, om jag någonsin förlorat den, tron på människors inneboende godhet. Och smarthet. Och rolighet.

Jag firade nyår hemma hos personer som jag lärt känna via bloggen. Vad säger det om kontaktskapandet? Jaja, mina yngre vänner har redan jämfört bloggen med Lunarstorm, så vi får väl bara acceptera att vi än en gång upptäckte bra saker långt efter fjortisarna. Det är oftast så.

I bloggvärlden har snällheten strömmat mot mig. Både från personer jag sedan lärt känna närmare och från anonyma eller nära nog anonyma läsare och medbloggare. Jag behöver inga trendbarometrar för att inse att snällhet är det nya svarta. Det är bara att läsa bloggkommentarerna. Jag vet att många andra, och visst har det förekommit här också, har slagits av motsatsen. Att de anonyma kommentarsfältet drypt av magsyra och illa bearbetat kvinnohat. Jo, jag säger kvinnohat, för det är främst kvinnliga bloggare som drabbats. Särskilt de som skriver om så kallat kvinnliga ämnen, som mode och yta. Alla spärrar släpper och man kan slänga ur sig precis vilka infama osanningar som helst mot okända kvinnor som skriver om smink, tydligen. Det säger en del om samhället också.

Jag har i alla fall gjort en lista. Över bloggare som varit särskilt rara och älskansvärda mot just mig. På olika sätt och med olika nära relationer som följd. Jag har inte gjort någon rangordning och jag räknar inte alla bra bloggande människor som jag lärt känna helt bortom bloggandets rusiga intimitet.

Linda mejlade mig i somras när jag skrivit de första ångestbloggarna och har gjort det kontinuerligt under hösten bara för att kolla att jag inte alldeles trillat ihop. Vi känner inte varandra och den spontana omsorgen om en främmande person rör mig innerligt.

Samma sak gjorde Sigge. Plötsligt en dag i somras låg det ett mejl i inkorgen från en författare vars senaste bok jag nyss sträckläst som bara ville skicka lite varma styrketankar. Vi fortsatte att mejla och ett pastaparty och en massa mejl och en flytt senare så är han inom kort här alldeles i närheten. Tänka sig. (Här insåg jag till exempel i efterhand att det kan tolkas som att S flyttat in hos mig. Det har han inte, även om jag erbjöd dem alla fyra att bo tillfälligt i mitt vardagsrum om det skulle bli krångel med tillträdet till nya lägenheten. Hela hans rara familj flyttar däremot snart till Stockholm.)

Lisa kom hit för att jag länkat till henne och skickade dit en massa trafik. Sen skrev hon en kommentar om körsbärspajer apropå min Twin Peaks-fetisch och bara några veckor senare blev vi bjudna hem till henne och hennes fine man. Snipp snapp surdegsbonanza. Hos henne har jag förresten också träffat rare Vinlusen, som erkänt att han ibland skriver snälla saker här anonymt.

Min vän M kan jag nästan inte säga något om eftersom vi ses jämt och det är konstigt att skriva om verkliga kompisar här som ändå är relativt okända för allmänheten och inte ens bloggar längre. Men han var den förste som jag stämde träff med efter enbart bloggkontakt. Bara en sån sak. Jag skulle aldrig fika med någon som skrev ett brev till tidningen. En medbloggare som skriver roliga kommentarer däremot, alla gånger, uppenbarligen. Det var en väldigt tur det. (Hans bedårande lillebror, som fortfarande både skriver och bloggar, träffade jag dock genom brorsan, så honom räknar jag inte hit.)

Eff skrev att jag var jättesnygg. Sånt glömmer jag inte.

Caroline, som vill kunna skriva anonymt och som jag därför inte länkar till här, hävdar att jag är så oreflekterat snäll att jag måste vara uppfostrad av delfiner. Alla kanske inte ser det som så positivt, men jag vill verkligen vara just oreflekterat snäll så jag blir helt varm i hjärtat.

Lotten Bergman skickade spontant en jättefin bok om missfall hem till mig utan att vi någonsin pratat med varandra.

Eva Ström mejlade och sa att jag måste fortsätta vara som jag är, vilket måste vara en av de finaste komplimangerna jag fått.

Anna bjöd in mig till en av mitt livs hittills enda kvinnliga gemenskaper, och med vilka fantastiska kvinnor sen! Jag är djupt tacksam.

Sebastian hade en toppenblogg och har en ny som är anonym och som jag alltså inte får berätta vilken det är men som är lika underbar den. Han mejlade glada utrop när jag började länka till honom och bjöd bland annat in mig till 114 33. Det hade jag tyvärr inte tid med.

Simon var det jag själv som mejlade en gång i höstas efter att han hade skrivit något särskilt fint. Sen blev vi vänner på riktigt, så det vill jag inte heller säga så mycket om.

Viggo var den enda som bjöd mig och Björn på mousserande under bokmässan, trots att vi uttryckligen beskrivit det som ett enkelt sätt in i bokmässebloggen. Självklart fick han ett omnämnande.

Smarte fine Andy har jag också främst lärt känna via bloggen.

Andra bloggare som lagt ner några minuter av sin tid förra året på att säga något snällt och uppmuntrande till just mig är Margret, Roberth, Philip, Johan, Joakim Borda, Sara (tror jag), Johanna, Marmeladskan, Carin, Nattbussen, Alter ego, Kommerhem, John Grady Cole, Anja Jo'na & An'li, Kjell, Jonas och så söta Aaron och Goesta. Jag har glömt att nämna hundratals, men tro inte att jag inte känt er värme och snällhet under året när den kommit i min väg.

Det här är vad jag vill ta med mig till det ännu späda 2006. Ömheten inför okända. Omtänksamheten. Förmågan att sätta sig in i andra människors öden. Allt det ni visar mig och som jag faktiskt tror att bloggen, helt bortsett från alla anonyma giftpilar, varit med att ta fram. Tack. Jag kommer att försöka ge tillbaka.

Är du helt störd, eller?

Sigge har ett fantastiskt test på sin sida. Gå dit och gör det!

Mina resultat:

Paranoid: Low
Schizoid: Low
Schizotypal: Low
Antisocial: Low
Borderline: Low
Histrionic: High
Narcissistic: Moderate
Avoidant: Low
Dependent: Moderate
Obsessive-Compulsive: Low

Glastak och sånt

Här är min artikel om kvinnor i politiken. Jag är inte helt nöjd med den stilistiskt, men de jag intervjuar säger många intressanta saker. Jag bad redaktionen ändra "i januari" till "på måndag", men det glömde de bort.

It's fresh!

Fräscht. Det finns inget ord som jag hatar mer. Kanske beror det på att jag växte upp i en region där begreppet fräsch regelbundet användes som fejkad synonym till snygg. Tjejer skulle vara fräscha. Jag ryser fortfarande. Fräsch betyder förstås inte snygg utan mycket mer och mycket mindre. I själva begreppet finns en glättigt, lättanorektiskt antiseptisk skönhetsmall och en hanterlig, lagom snäll, lagom framåt, lagom tillgänglig kvinnokaraktär. Fräscha naturliga tjejer. Naturlig i det här sammanhanget betyder förstås inte hår på benen eller finnar utan en lätt och fruktig parfym och beige ögonskugga. En sån kvinna som män tror är osminkad.

Jag hatade självklart den där sommarplågelåten som kom för några år sedan där någon debil pojkblondin hävdade att kvinnor var vackrare utan spackel. Jag tror att jag vill kräkas. Naturlighetens tyranni. Inga utseendenormer är hårdare. Har man inte rätt gener kan man hälsa hem. Fascism i en fräsch förpackning.

De dehumaniserande anspråken följer ordet fräsch genom alla dess användningsområden. På julafton frågade Svenska Dagbladet ett antal matprofiler om deras julbord. På frågan "Vad saknas inte på ditt julbord?" svarade Renée Voltaire "Det spelar ingen roll vad som finns på mitt julbord, jag vill bara ha det annorlunda." Hon tog avstånd från korv och köttbullar "för att det är onyttigt" och ville hellre ha en fräsch sallad.

Uttalandet är för mig väldigt nära ren ondska. Att medvetet ta avstånd från allt det som gör julen till årets populäraste och kanske viktigaste högtid. Familjetraditionerna, sammanhållningen, tryggheten i årligen återkommande läckerheter som man bara får just då och suktar efter de andra 330-nånting dagarna. Överdådet, feststämningen, känslan av att just de här dagarna får man faktiskt unna sig det man tycker är allra godast utan dåligt samvete. Sånt är inget för Renée. "Vad som helst bara det är nytt och nyttigt" Bakom en sådan hälsofascism och brist på respekt för det mänskliga behovet av egna traditioner anar man hisnande ångestdjup.

Några dagar tidigare hade svenskans recensent avfärdat Nigella Lawsons Feast med att "Detta är samma kvinna som i många år skrev en spalt om smink och skönhetsmedel i Times lördagsbilaga. Nåväl." Det är uppenbarligen extremt suspekt att både hålla på med smink och mat. Själva kokboken kommenteras som "stabbigt och gammeldags".

Jag ska inte ens gå in på vilka själsliga kval som måste ligga bakom sådana uttalanden. Det påminner om de personer i min eget närhet som avstod från perfekt grillat, underbart knaprigt papperstunnt ankskinn för att det var "för fett" och senare på kvällen tömde en hel Aladdin-ask. Vi lever i ett fettfobisk värld där alla ändå blir allt tjockare. Där är svaret på den paradoxen.

Jag är inte särskilt fettfobisk. Och min kärlek till Nigella känner ni ju väl till vid det här laget. I går bakade jag en engelsk fruktkaka ungefärligen utifrån hennes recept i just Feast. Stabbigt är inte ens på kartan när jag ska beskriva hur den smakar. Och gammeldags ser jag inte som något negativt.

Eftersom jag inte har någon stor engelsk barnaskara har jag halverat hennes recept och gjort vissa små ändringar. Man kan alltså om man vill ha en stor kaka göra dubbelt, ta isåfall bara tre stora ägg. Den bakas i till 2 h.

Enkel engelsk julkaka
390 g blandad torkad frukt av bra kvalitet, hackad i inte alltför små bitar. (Jag hade ca 100 g gula russin som jag köper i Hötorgshallen, ca 150 g Saltå kvarns fikon, resten Saltå kvarns aprikoser. Deras fruktsortiment är strålande. Aprikoserna är inte svavlade, det är därför de är mörka. Det lär vara nyttigare och de är fantastiskt goda, bara som de är.)
87 g smör
125 mörkt muscovadosocker
70 g kastanjekräm (jag hade en tub i kylen som var från Chez Albert, man kan ersätta med aprikosmarmelad. Om man särskilt gillar kastanjesmaken kan man också byta ut marmeladen mot mer kräm)
55 g aprikosmarmelad (jag använder en fransk osötad som jag också har på mackan)
65 ml whisky (kan ersättas med den sprit man helst vill ha eller vill bli av med, typ rom, konjak, osv)
juice och rivet skal av en halv apelsin (jag hade bara blodapelsiner hemma, så jag tog en sån)
rivet skal av en citron
2 ägg, vispade
125 g vetemjöl
1/4 tsk bakpulver
1 krm kanel
1 krm malda nejlikor
1 krm riven muskotnöt
en nypa salt
en näve skalad hel mandel

Ha frukten, smöret, sockret, kastanjepurén, marmeladen, whiskyn, apelsinjuicen och citrusskalen i en vis kastrull. Låt koka upp sakta och rör under tiden medan smöret smälter. Sjud i tio minuter. Ställ åt sidan i 30 minuter.

Sätt på ugnen på 150 grader. Slå in en vanlig kakform med borttagbar botten i folie. Jag använde detta som ersättning för det klassiska engelska bruna pappret, men jag erkänner att jag inte vet varför man använder vare sig det ena eller det andra. Min form är i teflon, om inte smöra och mjöla.

Blanda de torra ingredienserna. Rör ner de vispade äggen i fruktblandningen. Sikta i mjölblandningen. Rör försiktigt. Häll i kakformen och dekorera i önskat mönster med mandeln. Sätt in i ugnen. Baka i ca 1,5 timmar, kanske lite mindre beroende på hur stor kakformen är. Toppen ska vara fast och torr och ha spruckit lite. En kniv i mitten ska vara bara lite kladdig. Låt svalna. Om man vill kan man sticka hål lite varstans i toppen och stänka över någon eller några matskedar av egen vald sprit direkt den kommit ur ugnen.

Kakan håller längre än den räcker om man förfarar den svalt invirad i folie. Den är kompakt och extremt fruktig och inte så söt. Total julkänsla på ett bra sätt. Inte fräscht någonstans.

Äkta kärlek och tevefrossa

Det känns som om jag vaknar ur en dvala. Jag vet att jag tjatar om min förkylning, men jag har inte varit så däckad av något så banalt på flera år. Nu har jag en fruktkaka i ugnen med whisky och fikon i och livet känns plötsligt som något mer än en transportsträcka mellan sängen och nya näsdukspaket. Lite rossel i halsen är visserligen kvar, men inte mer än att det botas rätt väl av den kopp te spetsad med cointreau som min fina man precis gav mig. Ni behöver inte säga något, alkohol kanske har en för stor roll i mitt liv. Det är emellertid inget som jag tänker ändra på.

Jag har alltid sagt att jag är en missbrukarpersonlighet, men har jag klarat mig genom förra året utan att i någon särskild utsträckning tappa kontrollen över mina drogintag så är det nog inte så farligt ändå. Jag har dessutom fått signaler om att en Casalferro från 1998 skall tas upp ur källaren till kvällens renstek. Ah. Den var egentligen tänkt till nyårsdagen, men om jag minns rätt åt jag fyra halstabletter på hela den dagen. Fishermans Friend, de vitochgrön-randiga. Ingen sprit.

Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket saker att kommentera, så många tankar att formulera eller förkasta. Låt mig bara säga detta. Jag är kär i Claire Fischer. Efter att ha tillbringat all min vakna tid (vilket iofs inte varit så mycket) den senaste veckan med henne och hennes inte särskilt välfungerande men så fascinerande familj kan jag inte komma bort från den tanken. När senast fick en vacker ung kvinna i den breda fiktionen vara så krånglig, så änglalik och så egoistisk, så mogen och så barnslig, så smart och så absolut bedårande i all skröplig mänsklighet som hon? Jag vet att man förmodligen ska tycka att hon agerar ut ångest med sitt sexuella experimenterande under den här säsongen, men jag vill bara heja på. Så gudinneskön och har bara haft dåliga relationer med skumma killar som på olika sätt utnyttjat hennes hjärtas godhet. Screw that. Och på vägen så många snygga roliga människor man stöter på som möjligt.

Om hennes skönhet kan jag tala i timmar. Håret som är exakt sådant hår som jag själv alltid velat ha, de nästan vita ögonbrynen, den genomskinliga hyn, läpparna, kurvorna. Ni hör, det här är på allvar. Hon är i kropp och själ så långt från de typiska vackra flickor mainstreamfiktionen erbjuder och ändå är det självklart att vi ska falla för henne. Hon ska stjäla våra hjärtan och få blodet att rinna snabbare, i all sin komplexitet och med sin ytterst omoderna skönhetstyp. Och snacka om att hon lyckas.

I kväll börjar säsong fem. De som inte har Canal plus i vår kommer att ångra sig. Om knappt två veckor börjar Rome. Och Entourage fortsätter (om jag förstår rätt från hemsidan kan man se förra säsongen i repris denna och nästa vecka innan nästa säsong startar) liksom House och The Shield. Det är såhär tevehimlen ser ut.

Vi kräver lagstiftning

En notis i Svenskan i dag (jag hittar den inte på nätet) handlar om en 15-åring som våldtagits av en 16-åring i Örebro. De båda hävdas enligt notisen ha stämt träff via sms.

Förutom det intressanta i att det 15-åriga offret kallas för "flicka", medan 16-åringen kallas för "man", fortsätter notisskribenten (Anna-Lena Haverdahl) apropå just sms-momentet: "Träffar med okända efter kontakter på sms, så kallad grooming, är en företeelse som blivit allt vanligare. Riskerna är dock uppenbara. En översyn av lagstiftningen på området pågår."

Inte för att jag egentligen tror att det skulle vara särskilt främmande för Thomas Boström att förbjuda sms till personer man inte redan känner eller tvinga mobilföretagen att censurera snuskiga ord, men vilken översyn syftar hon på? Förekommer det planer på sådana lagar? Eller rättare sagt, har vi redan lagar angående vilka man får sms:a och inte och håller dessa lagar just nu på att ses över?

För våldtäkt är ju lyckligtvis redan förbjudet, oavsett hur offret kontaktats, så upplysningen gäller rimligen inte sexbrottslagen. Förresten är det lite svårt att se att riskerna med blinddates efter sms vore så förfärligt mycket större än bara efter kontaktannonser. Dock "uppenbara" tydligen.

Det kan också vara så att jag tillfälligt inte är riktigt läskunnig och att Anna-Lena är något supersmart på spåren. När det gäller just sjukdomar har jag nära kontakt med min så kallat manliga sida och ligger följaktligen för ögonblicket nära döden. Kanske är jag alltså bara grinig. Men jag vill helst inte att alla roliga sms ska se ut som Beckhams när de trycktes i tidningen. XXX ger liksom inte samma effekt.

Bra saker som redan har hänt det här året

Eller ja, visst av detta hände i formell mening förra året, men det var knappt:

Snälla människor gav mig supergod mat (strax innan förra året tog slut)
Snälla människor skickade bedårande kärleksfulla nyårsmess. Visst, de kan ha varit fulla, men även fyllekärlek räknas
En alldeles särdeles snäll människa ger mig nu te, c-vitamin och kycklingsoppa och har köpt säsong fyra av Six feet under åt mig för att jag ska ha något att göra när jag ligger i sängen och inte orkar röra mig.