en essä om rättigheter

”To realise the relative validity of one’s convictions and yet stand for them unflinchingly is what distinguishes a civilised man from a barbarian.”

Joseph Schumpeter

”Vi ser dessa sanningar som självklara.” Så inleds de meningar som sägs vara de mest kända på det engelska språket – den amerikanska självständighetsförklaringen. Det som var självklart var att alla människor var skapta jämlika och att deras skapare hade givit dem oomkullrunkeliga rättigheter, däribland rätten till liv, frihet och att söka lyckan efter eget gottfinnande. Det är ett religiöst uttalande. Inte bara den direkta hänvisningen till skaparen, som alltså gör USA till en uttalat religiös statsbildning alldeles oavsett frånvaron av statskyrka, utan också självklarheten. Om det inte krävs någon motivering av ett påstående är det per definition en trosförklaring och som sådan behövs inga belägg, inga härledanden bortom Gud, kristen eller ej.

Mänskliga rättigheter har blivit en sådan trossats. Thomas Jefferson, som skrev texten ovan, var visserligen själv inte särskilt religiös och öppnade i vissa skrifter rentav för möjligheten att det inte fanns någon högre makt, men både den lockeanska naturrätten och den amerikanska konkretiseringen av densamma bygger på idéerna om både en universell mänsklig natur som ger vissa rättigheter och om en gud som har skapat henne. Ingen av dessa idéer går att härleda. Nu är det kanske inte mycket att fundera över kring texter från 1600- och 1700-talet, men det underliga är att samma trosperspektiv präglar rättighetstanken än i dag, långt efter upplysningen. Det traditionella inom naturrätten också bortom det uttalat religiösa är att hänföra rättigheterna till ”människans natur”, att vi är på ett visst sätt och därför har just dessa rättigheter. Häri finns dock ingen vetenskaplig förklaring eller egentliga filosofiska resonemang, vi ställs inför fullbordat faktum. Det är inte särskilt konstigt, då påståenden om mänskliga rättigheter varken är härledda genom empiri eller logik.

”Individer har rättigheter”, inleder exempelvis Robert Nozick sin Anarki, stat och utopi, en av libertarianismens moderna klassiker. Jaha? På andra håll sägs att Nozick ”antar att” individer har naturliga rättigheter, och det kan man ju anta, för diskussionens skull.

Nu behöver man inte hänvisa till naturrätt för att motivera mänskliga rättigheter, andra liberaler har haft mer utilitaristiska argument, som att skademinimeringen kräver dessa rättigheter. Det är argument som håller mycket bättre, om så bara för att skademinimering är betydligt lättare att definiera än människans natur. Naturrätten i alla dess former utgår från en tänkt individ, ett tänkt jag, som det är väldigt svårt att se i verkligheten bortom teorierna. När man ser på påstående om just den mänskliga naturen kan man se hur ofta dessa tenderar att bekräfta maktens världsbild. I västerländsk tradition ser vi alltså egennyttan som en självklar del i den mänskliga naturen, i totalitära stater har man ofta definierat opposition som sinnessjukdom. Människans natur skapas i allmänhet efter de behov som ska uppfyllas.

Bekymren med den individ som västerländsk naturrätt utgår från handlar både om ickeexistensen av en reellt fri vilja och om svårigheten att dra några säkra gränser mellan olika individer. Om det inte finns fri vilja, om vi inte, neurologiskt eller psykologiskt, är avskilda från varandra, hur ska man kunna bestämma vilken entitet som har de där okränkbara rättigheterna? Bekymret rör också de gränsdragningar inom mänskligheten som genom historien har givit bara vissa människor rättigheter. Visst, USA har inte legalt slaveri längre, kvinnor har sedan 1974 rösträtt i alla demokratier, men det där vi:et, vi som har rättigheter, är i ständig förändring. Synen på barnaga varierar dramatiskt mellan också utvecklade frihetliga länder, för att ta något som enligt traditionellt rättighetstänkande vore en uppenbar rättighetskränkning om det skedde mot en vuxen man. Inte heller kvinnor, se på synen på våldtäkt inom äktenskapet eller det relativa överseendet med mord på närstående, har ens i modern tid alltid varit människor med lika rätt.

Men naturrätten förutsätter inte bara en odelbar lättdefinierad individ som är sin egen orsak, här finns också en uppfattning om rättigheter bortom samhället, bortom alla reella möjligheter att beivra brott eller försvara människor från kränkningar. Universaliteten i rättighetsteorin innebär alltså att alla människor (alla som i just detta ögonblick definieras som människor) har rättigheter oavsett om dessa respekteras eller inte. Detta är lika för naturrättslibertarianer och FN-fantaster. Sett ur detta perspektiv har alltså befolkningen i Nordkorea redan såväl yttrandefrihet som upphovsrätt enligt gällande västerländska principer, om man bortser från det lilla problemet med Kim Jong Il och ja, verkligheten. Tro nu inte att jag motsätter mig frihet åt Nordkoreas folk (även om jag kanske inte önskar dem västerlandets immaterialrättsregim) men blir det inte lite väl fiktivt? Kartan stämmer inte, och då kan kartan rimligen inte vara absolut sann.

Nu kan man förstås invända att begreppet rättigheter bara är en språklig konstruktion som vi alla vardagligt använder för att markera att vi tycker att någon borde ha rätt till det ena eller andra, formulerat i satser som att alla barn har rätt till ett lyckligt sommarlov eller att alla har rätt att bli älskade. I ingetdera fallen tänker vi oss sannolikt att någon har skyldighet att erbjuda den lyckan eller den kärleken, vi tillåter oss att glida från det som är otvivelaktiga värden för människor och kalla dessa värden rättigheter. I vardagen är den glidningen inte särskilt konstig, men i filosofin och politiken blir den besvärligare. Det finns ju ingen som helst nödvändig kausalitet mellan värden och rättigheter, oavsett hur absoluta värdena är.

Det betyder inte att inte goda stater bör respektera mycket av det som allmänt kallas rättigheter. Nozicks evige motståndare John Rawls (på vars En teori om rättvisa Anarki, stat och utopi var ett svar) formulerar exempelvis att ”mänskliga rättigheter är nödvändiga villkor i varje system för social samverkan. När de regelbundet kränks har vi våldsmakt och slaveri och ingen samverkan alls.” Även om Rawls fortfarande använder begreppet rättigheter så formuleras de åtminstone i relation till samhället. Rättigheter kan bara finnas i relation till andra människor, och kan bara upprätthållas inom ett samhälle. Samhällets centrala poäng är att i möjligaste mån undvika att människor skadar varandra, något vi tenderar att göra bortom civilisationen. Vi är bara så goda som vi tvingas vara, av normer eller lagar. Detta gäller i allmänhet styrande också, vilket gör att den goda staten gärna får kodifiera vad vi kan kalla grundläggande medborgerliga rättigheter i grundlagar eller motsvarande, men bortom lagarna är rättigheterna meningslösa.

Det finns goda argument för att ändå kalla det mänskliga rättigheter. Hanna Arendt såg exempelvis på flyktingens speciella situation och menade att den rätt som endast tillerkänns medborgaren i varje läge riskerar att nekas den som är medborgare i fel land, den som kommer utifrån och som inte behöver räknas. Så är det förvisso. Också i det välmående och förhållandevis öppna Sverige utvisar vi barn ensamma till länder där de inte kan språket, utvisar svårt sjuka barn till länder där de inte kan få vård, splittrar familjer, firar verkställd misär med champagne. Lidande är inte lika mycket värt om det är en utomstående som lider. Detta trots att vi i retoriken ställer upp på de universella rättigheterna. I förlängningen av Arendts perspektiv finns insikten om att också fiktionen om rättigheter kan vara skyddande mot överheten. Så länge vi låtsas att vi har en absolut rätt blir det lite, lite svårare för makten att kränka oss.

Att se rättigheter som fiktion är dock varken nihilism eller värderelativ multikulturalism. Det är inte så att lagar om bilbältesanvändning har lika stort värde som lagar mot tortyr, eller att ett brott mot de förra lagarna skulle vara lika illa som ett brott mot de senare. Det finns absoluta värden, kanske rentav universella sådana. Undvikande av tortyr borde exempelvis ses som ett fundamentalt sådant, och förbjöds första gången av Fredrik II i Preussen 1740 och sedan 1776 i Österrike-Ungern. I en av samtidens otrevligaste politiska paradoxer talar vi allt mer om mänskliga rättigheter, går rentav ut i krig för att försvara och sprida dem, samtidigt som förbudet mot tortyr 250 år senare inte längre är självklart i liberala demokratier.

Utöver tortyr finns det andra företeelser som svårligen kan kombineras med ett mänskligt liv värt att leva. Slaveri, folkmord, politisk och religiös förföljelse, könsstympning, änkebränning är sådana punkter. Detta skulle jag säga gäller alla överallt och stater där sådant pågår kan inte med bästa välvilja betraktas som goda stater där mänskligt liv respekteras, oavsett var dessa stater råkar ligga i världen.

Ändå kan jag lika lite som någon annan stå fri från det omkring mig. Och även om jag påstår att visst är ont vet jag ju att synen på ondska varierat storligen över tid och mellan kulturer. Huvudsakligen har dessa variationer reglerats i vilka som räknas in i det ”vi” som utgör den moraliska normen. Bara synen på dödande, en handling som man kanske intuitivt tror alltid har ansetts oacceptabel, har fluktuerat dramatiskt. Fel att döda någon från den egna byn, rätt eller åtminstone bara ett praktiskt problem att döda någon från grannbyn. Rätt att sätta ut oönskade spädbarn i skogen, fel att sätta ut oönskade spädbarn i skogen, rätt att sätta ut oönskade spädbarn av fel kön i skogen. Rätt att göra abort, fram till en viss graviditetsvecka i alla fall, denna vecka varierar mellan olika länder. Den amerikanska abortdebatten, som vi emellanåt storögt följer, har i det perspektivet en intressant svartvit dimension där ena lägret anser att alla avbrutna graviditeter från och med konceptionsögonblicket är barnamord medan det andra lägret helst skulle se abort tillgänglig och möjlig fram till den naturliga förlossningen.

På motsvarande sätt varierar synen på dödsstraff, dödshjälp, självmord, dödande i strid eller för all del dödande av oskyldiga civila i krig. Ibland tycker man att det är rätt, ibland fel. Inte sällan tycker samma personer att vissa sorters dödande är absolut oacceptabelt och ondskefullt samtidigt som andra sorter är komplett oproblematiskt. Liv som liv, men inte mord som mord.

Hanna Arendt har sagt att ondska är det som fyller oss med självklar men outsäglig fasa – men det intressanta är ju att detta varierar. Vissa religiösa blir lika fyllda av fasa av en tidig abort som de flesta andra skulle bli av det medvetna mordet på en gullig tvååring. Vissa människor ser på vanvård i grisfabriker med extrem bestörtning, andra rycker ointresserat på axlarna, ytterligare andra säger med bekymrat rynkad panna att det där ser ju inte så bra ut. Vissa blev förfärade över amerikanska soldaters kallsinniga dataspelslek med skarpladdade vapen mot civila, andra blev förfärade över att filmen där man kunde se detta läckte ut i offentligheten. I ett land som Frankrike kallar man fortfarande mord på närstående kvinnor för ”familjetragedier” – crimes passionelles – och ursäktar sådant dödande långt lättare än mord på okända på gatan.

Den fasa Arendt talar om sparar vi till vissa sorters särskilt förfärliga övergrepp på människor, men alla människor räknas inte alltid in. Hittills har det alltså gällt människor. Jag håller det dock alls inte för osannolikt att vi om inte särskilt lång tid kommer se på dagens industrialiserade djuruppfödning och slakt som exakt den sortens bestialitet som kallas ondska. Men också inom mänskligheten rangordnar vi, olika efter olika värderingar, olika efter olika kulturer och sammanhang. Rätten till liv är alltid med vissa förbehåll.

En radikalt multikulturalistisk värderelativistisk kritik mot rättigheter ger för handen att människor med fel hudfärg eller religion inte kan antas ha samma rättigheter som vi vita eftersom de inte riktigt har samma behov av att fritt få uttrycka sig eller fritt få leva ut sin sexualitet utan dödshot eller på annat sätt fritt få välja sin väg i livet. Det synsättet är exempelvis praktiskt i flyktingpolitik. Då kan säga att det inte är så farligt för Ahmed att behöva hemlighålla sin sexualitet för att undvika tortyr eller dödsstraff, eller så farligt för Amina att bli könsstympad eftersom det ju händer många flickor i Somalia. Då kan man låta bli att släppa in dem i valfritt västland och ändå hävda sig följa de principer om universell humanism och just mänskliga rättigheter som man säger sig utgå från. Praktiskt, som sagt.

Även om jag inser det just relativa i min egen definition av grundläggande mänskliga värden kan jag inte godta detta. Jag må inte acceptera idén om rättigheter, men en god stat drar inte upp den sortens skiljelinjer. Samtidigt är det lika svårt, inte minst med det senaste decenniets bellum perpetuum, att se mänskliga rättigheter-doktrinerna som tvingande i internationella relationer. John Rawls ansåg att mänskliga rättigheter borde styra relationerna mellan länder och att brott mot dessa var skäl till internationella interventioner eller rentav krig: ”Mänskliga rättigheter är en sorts rättigheter som spelar en särskild roll i all rimlig mänsklig lag; de begränsar de rättfärdiga orsakerna till krig och krigets utformning och de utgör också en gräns för en regims inre autonomi.” Hur den sortens perspektiv har fungerat i praktiken har vi ju sett rätt väl på sistone, men man måste medge logiken i det. Om vi faktiskt på riktigt tror att det vi kallar rättigheter just är rättigheter, hur kan vi låta bli att agera när de kränks? Man kan självfallet gradera mellan rättigheterna också i detta och tänka sig att det faktiskt finns en skyldighet för omvärlden att ingripa i pågående folkmord men inte i kränkningar av rätten till privat ägande, men också detta kan få konsekvenser långt bortom ett eventuellt slut på dödande.

Av de ursprungliga lockeanska rättigheterna brukar liv och frihet sällan diskuteras eller motiveras. I det rättighetsparadigm vi lever är enigheten kring dessa värden (som sedan definieras som rättigheter) stor och därför krävs sällan mer än rent performativa uttalanden om rättigheternas själva existens. Äganderätten är det lite annorlunda med, både förstås för att den i realiteten respekteras mer än det vi skulle kunna kalla frihet i många av världens länder, och för att viktiga politiska skiljelinjer sägs gå just längs synen på ägandet.

I den liberala traditionen ses äganderätten som självklar, du har rätt till det du själv har skapat eftersom du skapat det själv utifrån din egen person och dina egna ansträngningar. Frukten av ditt arbete är ditt, så att säga. Detta har bland annat fått moderna libertarianer att påstå att skatt är stöld, och att den nödvändiga nattväktarstaten hellre borde finansieras genom exempelvis lotterier då människor ju frivilligt ger upp sina hoptjänade pengar till en Jack Vegas-maskin men inte till skattmasen. Det får andra liberaler att försvara långtgående inskränkningar i människors personliga integritet för att upprätthålla upphovsrätten, som de ser som en äganderätt och därför essentiellt viktigare än andra rättigheter.

Det här synsättet är ytterligt svårt att kombinera med vad vi vet om människan. Äganderätten som princip utgår från en människa som är sin egen orsak, sin egen herre. Om den vi är i stället nästan helt beror på våra gener och vår tidiga uppväxt, i vilken utsträckning kan vi då sägas ha exklusiv rätt till det arbete som vi utifrån den person vi formats till av andra klarar av att utföra? Kan en rättighet verkligen utgå från varje enskild persons tur eller otur, i det genetiska och uppväxtmässiga lotteriet?

Ur ett lite längre historiskt perspektiv är det svårt att inte se hur nästan all kapitalfördelning någonstans bygger på våld, privilegier, på kränkningar av andra. Vid väldigt stora kollektiva kränkningar, som det amerikanska slaveriet eller fördrivningen av olika ursprungsbefolkningar, försöker stater ibland att reglera sådant i efterhand. Det har förstås nackdelen att även om alla som är ättlingar till slavar kan sägas ha förlorat på den monumentala statliga kränkningen har inte alla som inte är ättlingar till slavar vunnit på slaveriet. Det blir en justering mer än någon definitiv rättvisa. Politiskt och moraliskt kan man förstå det ändå. När det gäller kapitalackumulering byggd på mindre självklara övergrepp är det svårare att tänka sig detaljerade efterhandsrevisioner som inte också i sig innebär nya svåra kränkningar. Som teoretiskt exempel kan man självfallet föreställa sig det goda i en total global kapitalutjämning, ett skapande av år noll med en jämn spelplan, varefter alla kämpar vidare efter egen förmåga, men som idé bör det knappast lämna teoristadiet.

Som David Hume skrev är det dock stor skillnad mellan filosofi och vardag. Trots att det inte finns några rättigheter bör den goda staten respektera värdet av det mänskliga livet. Inom vissa förbehåll, med vissa undantag. På samma sätt är frihet ett värde som den goda staten bör respektera och garantera, av utilitaristiska skäl. Trots att jag inte kan se den moraliska grunden till äganderätten är jag heller inte motståndare till privat ägande. Ägandet har viktiga goda effekter, oavsett dess filosofiska grunder.

Ändå tror jag att det är väsentligt att gå bort från idén om rättigheter, och då inte bara för att de saknar filosofisk grund. Rättighetsparadigmet blockerar all diskussion, alla kompromisser. Det kan vara skyddande för den enskilde mot övermakten, om man nu har det som kallas rättigheter på sin sida, men det kan också skapa en unken ovilja till politisk prövning. Om man har en evig och okränkbar rätt till något finns ingenting mer att säga, inga lösningar att pröva mot varandra, ingen verklighet att beakta. Detta har inte minst varit synligt i diskussionen om upphovsrätt.

Det finns mänskliga absoluta värden, men dessa är inte alltid förenliga. Hur ska man någonsin kunna ha rimliga fungerande samhällen om alla dessa värden också är absoluta rättigheter?

”Luften över Jerusalem är tung av böner och drömmar. Som i tungt industrialiserade städer är det svårt att andas” skrev den israeliske poeten Yehuda Amichai, och samma sak gäller här. Rättigheter är politikens motsvarighet till religion. Precis som denna leder den i sina bokstavstroende beväpnade versioner till krig och lidande.

Denna essä ingår i essäsamlingen "Frihet och fruktan - tankar om liberalism" som kom ut på Natur och kultur hösten 2011. 

Ni borde läsa Nina Björk i stället:

Ni upprörs över Marcus Birro och hans konservativa familjesyn, roas av hans påstående att barnen är kristdemokrater, och jag orkar inte riktigt engagera mig. Däremot var jag tvungen att slå upp och läsa om ett stycke ur Nina Björks senaste bok, som jag låg i badet i höstas och sträckläste under tårar. Jag provoceras ofta av henne, samtidigt som jag i stycken känner en sådan igenkänning att jag blir rädd. Man ska ju inte känna såhär, ingen gör det, det är omodernt, och enligt en parterapeut jag nyligen talade med, kontraproduktivt för en lycklig relation. Kanske är det så. Jag vet inte längre vad jag tror heller. Men under huvuddelen av mitt vuxna liv har jag i mitt rent personliga förhållningssätt till min relation känt precis såhär:

"När skribenterna i skilsmässoantologin Happy, happy ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi väljer. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men väljer vi att fortsätta vara gifta?

Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag kan varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där val och frivillighet inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."

Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde. Den borde ni läsa hela.

Jag har inte blivit miljöpartist

Jag får frågan om jag blivit miljöpartist, och svaret är givetvis nej. Kollektiv som partier ligger som alla vet inte riktigt för mig, jag har f ö redan hunnit oroligt skälla på mp och fråga vad de egentligen vill ha av mig och försäkra mig om att jag inte kommer tvingas in i en kollektiv åsikt utan möjlighet att anmäla avvikande uppfattning. (För människor som känner mig är detta rätt roligt och extremt inte förvånande.)

Däremot har jag mycket stort förtroende för Maria Ferm, särskilt i frågor som på olika sätt rör migration och jag tror att fler behöver fundera över hur vi ska kunna mota den blossande rasismen och främlingsfientligheten, i synnerhet men långt ifrån enbart muslimhatet. Gränserna förskjuts hela tiden kring vad man kan säga, öppet rasistiskt hat etiketteras av stora medier om till "islamkritik", också utanför extremhögern florerar ständig kollektivisering av människor utifrån ursprung.

I stora värderingsundersökningar syns att svenskar i allmänhet är mindre främlingsfientliga, mer toleranta och mer för invandring och invandrare än de flesta andra länder. Vissa tolkar det som att vi alltså inte skulle ha någon diskriminering, att de toleranta svenskarna t ex i stället måste välja bort att anställa folk med fel hudfärg och konstiga namn för att de senare helt enkelt är sämre och därför för dyra.

Mycket tyder dock på att Sverige, trots den där toleransen, har rätt hög grad av informell diskriminering, här är bara ett av de senaste (förvisso anedoktiska) beläggen, och vi har extremt hög grad av homogenitet i framträdande positioner. Det gäller för övrigt inte bara hudfärg, också människor som t ex anses för gamla (över 40) eller har fel eller alltför brokig utbildning eller arbetslivserfarenhet väljs bort. Vi gillar när det kommer till kritan i allmänhet inte olika.

Som blond medelklass mitt i livet är det lätt att blunda för alla de privilegier man tilldelas. Det är lätt att tro att olika människors resultat bara beror på olika ansträngning, lätt att tro att den självklara  upplevelse man har av att betraktas som individ, som blott ansvarig för sig själv, skulle delas av alla.

Tyvärr är det en fullständigt unik erfarenhet, endast öppen för män med rätt hudfärg och social bakgrund. Jag hoppas att, tillsammans med Maria Ferm och de andra i den miljöpartistiska arbetsgruppen, kunna formulera några tankar om hur vi ska kunna öppna den möjligheten lite vidare, och kanske, om så endast på marginalen, mota både den öppna rasismen och den dolda.

Såhär, Sanna Rayman, jag tycker att det är skillnad mellan att mordhota någon på riktigt och att göra det på skämt i ett uttalat satiriskt sammanhang i en serietidning, oavsett hur otrevligt det senare är. Jag tycker att det är skillnad mellan att skicka anonyma våldtäktshot och att skriva artiklar där man beskriver sina ideologiska motståndares åsikter på ett orättvist sätt. Jag tycker att det är skillnad mellan att kalla någon fascist för att man ogillar deras åsikter och att kalla någon en jävla hora som borde dö. Jag tycker till och med att det är skillnad i sig mellan att kalla någon en jävla idiot och en jävla hora.

Det handlar inte om vänster eller höger, utan det handlar om att satir, orättvisa ledarartiklar och allmänt otrevliga tillmälen faktiskt är något annat än den vägg av sexualiserande aggression som riktas mot kvinnor i offentligheten just för att de är kvinnor. Inte för att de är feminister, även om det ofta gör det värre, utan för att de är kvinnor.

Det finns absolut exempel på när sådant sexualiserat hat riktats från vänster till höger, det mest solklara är väl den porrnovell som journalisten och författaren Mustafa Can skrev om Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen, i vilken Can själv sexuellt satte Jensen på plats. Tilltaget var groteskt och det är fullkomligt obegripligt att ett sådant explicit uttryck för kvinnohat inte påverkat Cans fina mediekarriär det minsta.

Ett annat är när någon hällde grisblod och skrev "Borgarhora" utanför bloggerskan Kissies ytterdörr. (Hon har sagt sig sympatisera med sverigedemokraterna.) Att Johanne Hildebrant, som Paulina Neuding skrev, får våldtäktshot av folk som kallar henne krigshetsare är definitivt i samma härad. Att Alexander Bard kallade en kristdemokrat fascistbitch? Nja. Under alla omständigheter är bitch i såfall ett större problem än fascist-delen. Att kalla någon fascist är, oavsett hur rättvist eller orättvist, inte sexualiserad aggression.

Jag säger inte att det är oviktigt att män också får hot och hån, för det får de, inte heller att det är fel att se det större perspektivet där ett aggressivt nätspråkbruk och en konfliktsökande mediedramaturgi bidrar till att flytta gränserna, bidrar till att våldtäktshotare känner sig normala. Men jag tror att det vore bra om vi i alla fall helt kort kunde hålla kvar vid att tala om det specifika sexualiserade, könade hat som kvinnor utsätts för, för att de är kvinnor. I det specifika kvinnohatet ingår alltfrån sexualiserade, könade tillmälen och utseendehån, som inte bör förbjudas, till regelrätta hot, som polisen måste ta på mycket större allvar än de gör i dag. Näthatsbegreppet är i den meningen mycket brett.

Om vi däremot breddar det, och breddar debatten, åt alla håll samtidigt och i diskussionen vill inkludera alla tillfällen där nån varit dum mot nån annan tappar man all möjlighet till skärpa. Allt som blir kvar är att alla borde uppföra sig lite bättre. Att ogilla en låt i melodifestivalen blir näthat. Som någon skrev i en opublicerad kommentar till mitt förra blogginlägg att "Badlands hyena sprider minst lika mycket hat som Avpixlat". För nej, det gör de faktiskt inte alls. 

Hån är inte hat är inte hot

Och så var hela relativiseringscirkusen i gång. Det ligger i begreppets natur antar jag, "näthat" är så brett och inbegriper alltfrån uttalade styckningshot till utseendehån och aggressiva tillmälen. Jag har blivit irriterad när människor försökt ta bort nät-aspekten av det, för att bara trycka på kvinnohatsbiten, både eftersom internet innehåller en mångfaldigandepotential som gör effekterna långt mer extrema och för att nätkulturen i sig på sina håll innehåller ett kvinnohat som man faktiskt måste ta tag i. Samtidigt är det helt essentiellt att begripa att det vi talar om är ett specifikt könat hat, riktat huvudsakligen från män till kvinnor, och kvinnorna angrips för och genom sitt kön, med sexualiserat hat, våldtäktshot, detaljerade hot om våld mot underlivet. Det betyder förstås inte att män aldrig hatas, eller hotas, men just detta, det som Uppdrag Granskning tog upp, handlar om hat mot kvinnor, för att de är kvinnor som tar större plats än hatarna tycker att kvinnor ska.

Det riktar sig till kvinnor som valt offentligheten, men också, som fallet med Julia som kritiserade en 2pac-tröja på H&M visar, mot helt vanliga kvinnor som uttrycker en åsikt som hatarna ogillar. Det riktar sig mot kvinnor som tycker saker, som t ex är feminister och antirasister, men också, som hatet mot Anna Hedenmo eller mot Titti Schultz visar, om kvinnor som helt enkelt visar sig i offentligheten, som upplevs ha makt.

Jag tror absolut inte att detta är något som skiljer vänster från höger. Vem som helst som umgåtts med vänstermän vet att de kan vara värre sexister än de flesta, och det vore uppriktigt intressant att höra om det hat och de hot som riktas mot exempelvis sd-kvinnor ser ut på samma könade, sexualiserade sätt som hatet som visades i Uppdrag granskning. Triumfar kvinnohatet över hela den politiska skalan? Jag skulle tyvärr inte bli förvånad.

Det finns massor av andra djupare analyser att göra kring detta. Malin Nävelsö skrev klokt om hur kvinnoföraktet samvarierar med att vår samtida hetstyckonomi, där konflikter ständigt söks hellre än reflektioner eller kunskap, bidrar till ett klimat där det känns naturligt att skriva att någon borde våldtas om hon t ex ogillar en tröja med en artist man själv gillar. Äh, det är ju bara text, äh, det var ju bara något jag sade. Givetvis finns kopplingar till ett generellt nätspråkbruk, där människor uttrycker momentan ilska, ibland rättfärdig, ibland inte, på ett sätt som man historiskt möjligen gjort i tal men inte i skrift. Och när man gjort det i tal har det inte varit ansikte mot ansikte med personen man avfärdade som ett jävla rikspucko, utan det har skett i privata sammanhang och tillmälena har aldrig nått personen det gällde. Själv skriker jag fortfarande emellanåt fullständigt otryckbara saker när jag läser tidningen på morgonen, men jag väljer mycket sällan att uttrycka mig lika ohämmat på t ex twitter. Visst kan jag vara hatisk eller hånfull, men inte på samma sätt mot specifika personer.

Vi är ännu otränade i alla dessa olika sorters textlighet, vissa, som 2pac-tröjes-försvararna, tycker att text är mindre värt, att det bara är bokstäver, inte spelar nån roll. Andra, som personer som rycker konstiga tweets ur sitt sammanhang och publicerar i papperstidningar, tycks tro att all text tvärtom har likvärdigt allvar som vore det TT-telegram.

Andreas Ericsson skrev smart på twitter om det löfte om makt man tycker sig född till som man och om den bitterhet och aggression som kan följa på insikten att det där löftet för många inte var vatten värt. Det finns något mycket intressant där, som Susan Faludi utredde redan i Ställd för mer än tio år sen, sveket som många män upplever över att världen inte tillkommit dem som de föreställt sig, som de tycker sig ha blivit lovade. Det ursäktar såklart inte våldtäktshot mot kvinnliga programledare, men jag tror att det är i det där ressentimentet vi måste leta efter orsakerna till det här plågsamt utbredda fenomenet.

Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis Paulina Neuding gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.

Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?

Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard.

Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om.

I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you

Det här har varit ett vidrigt år. Det har också varit ett underbart år. Vid vissa tillfällen gick vidrigheterna och ljuvligheterna in i varandra så pass att det bara var slumpen som avgjorde om jag vid ett visst tillfälle panikgrät eller inte. Jag har gått från att nypa mig i armen och förundrat uttrycka min oerhörda tacksamhet över allt som varit mig givet till att tja, kanske inte ha så mycket kvar. Eller, jag trodde inte alltid det i alla fall.

Det här var året när det totala hjärnsammanbrottet faktiskt fick mig att inse att jag inte orkade med den förfärliga arbetssituation som medievärlden erbjuder. Det gick bara inte längre att bli så illa behandlad, få så uselt betalt, arbeta så mycket, helt utan skyddsnät. Jag hade min första stora stresshopklappning hösten 2009, men eftersom jag saknat fast jobb och sjukförsäkring har jag aldrig kunnat läka, aldrig haft tid att återhämta mig. Så jag har jobbat på, men med den lågintensiva utmattningsdepressionen ständigt i bakgrunden.

Under perioder har jag knappt märkt av den, som under det knappa år när jag hade ett välbetalt konsultuppdrag på deltid och samtidigt skrev min essäsamling. Då hade jag ekonomisk trygghet och framförhållning samtidigt som jag fick göra något intensivt intellektuellt meningsfullt. Då kunde jag hålla det stången. Sen upphörde konsultuppdraget och jag fick börja försörja mig som skribent igen. Då brakade det ihop. Igen.

Jag skulle kunna skriva mycket om min skilsmässa från mediebranschen, men en sak är säker, så här i efterhand är jag faktiskt glad att Expressen sade upp mitt kontrakt. Man kan tycka vad man vill om hur och varför och det ironiska i att jag kanske hade sett mig själv som för bra för dem snarare än tvärtom, men om de inte hade gjort det är risken stor att jag hade stannat kvar ändå. Så mycket älskar jag ju ändå delar av det där jobbet, så viktigt har jag inbillat mig att just mitt bidrag till debatten varit.

Som min terapeut som jag gick till i våras efter kollapsen sade efter att ha pratat med mig i tio minuter: "Du prioriterar plikt mycket högre än glädje?" Jag satt samtidigt förstummad över att jag aldrig formulerat det så för mig själv förut och över min oförståelse inför hur man skulle kunna göra på något annat sätt. Kan man det? Kan man sätta något över plikten att vara god, att göra gott? Jag inser förstås att andra gör det, men jag vet inte hur. Herregud, jag är som en relik från någon annan tidsålder. Ge mig ett svärd och en mantel när ni ändå håller på.

Jag försöker dock lära mig. Jag försöker lära mig good enough, jag försöker inse att det inte hjälper någon alls att jag går sönder när jag försöker rädda världen. Jag har också tvingats inse, vilket jag tragiskt nog aldrig gjorde förut, att det inte bara är jag som drabbas när jag hela tiden offrar mig själv. Det funkar bättre som motmedel än något annat. Jag må villigt dagtinga med mitt eget välbefinnande, men inte gärna med dem jag älskar. Jag har gjort det de här åren ändå, utan att begripa det. Jag är så hemskt ledsen. Jag försöker vara klokare nu.

Men det bra då, undrar ni kanske. Jo, det här var också året när jag fick stipendium från Författarfonden och därför kunde ha mitt livs första riktiga långa sommarsemester. Jag kan sannerligen vänja mig vid det. Det var också året när jag till slut faktiskt fick ett jobb, ett roligt, bra betalt, tillsvidareanställt heltidsjobb med sjukförsäkring och tjänstepension och betald semester och det känns som om jag vid 36 års ålder äntligen har tillåtits bli vuxen.

Är det såhär det är att vara på insidan, frågar jag mig upprepade gånger, är det såhär det var tänkt att fungera? Jag har gått med i facket för första gången i mitt liv och jag vet inte om ni förstår hur konstigt och underbart det känns. Jag har haft en sjukdag! Jag har visserligen också sjukarbetat hemma flera dagar, men ni vet, baby steps.

Det ligger något väldigt ledsamt i hur jag känner hur ångesten blir mer hanterlig med det fasta vanliga jobbet. Min inneboende skörhet och tendens till mentala bergochdalbanor finns visserligen kvar som alltid, men tar inte längre över, paralyserar inte. De är personlighetsdrag snarare än funktionshinder.

För mig är det förstås inte ledsamt, jag har ju tagit klivet in på rätt sida. Men prekariatet breder ut sig, otryggheten omfattar allt fler, tryggheten allt färre. För vissa är det säkert inga problem, i alla fall inte emotionellt. Det finns solklara fördelar med att inte ha ett vanligt fast jobb också, helt ofrivilligt har det verkligen inte varit för mig. Man slipper möten och chefer, bara det. Men för många är det våldsamt nedbrytande.

Jag visste inte ens om hurpass mycket. I didn't know I was looking for ekonomisk förutsägbarhet until I found you, honey.

Nya tider

Jag sadlar om och blir statstjänsteman. På riktigt alltså, inte metaforiskt. Jag börjar den 19 november jobba åt Digitaliseringskommissionen, som är en offentlig utredning med ansvar att implementera regeringens digitala agenda. Den digitala agendan, som ärligen är rätt fluffig, handlar om sådant som öppna data, it-tillgänglighet och digitalisering av kulturarvet, och kommissionens uppgift är att ta allt det där tjusiga fluffet och få ner till konkreta åtgärder och verklig förändring. Min tjänst handlar primärt om kommunikation och att hålla ihop alla intressenter på området, men det är en liten grupp och eftersom jag kan sakfrågorna kommer det ingå en del analys också.

Det känns jätteroligt alltihop. I åtminstone ett par år lämnar jag den till lika delar ystra och dystra frilanstillvaron och får lite stabilitet och normalitet i livet.

Nu ska jag köpa en dräkt och gå med i facket.

Straffet för öppenhet i öppenheten

"Du borde kanske inte skriva så mycket om din ångest på twitter, nu när du söker jobb." Jag har fått höra det av flera personer på sistone. Jag skriver också just nu väldigt mycket om min ångest. Jag skriver inte särskilt mycket om anledningarna till den, men de flesta som läser mig inser sannolikt att det är rätt illa.

Ytliga bekanta hör av sig och undrar hur det är, om de kan göra något. Jag svarar sanningsenligt att jag är tacksam för erbjudandena, men att jag inte vet vad det skulle vara.

Livet går sönder, allt fast förflyktigas. Hur man ska gå vidare och bygga om sig själv och sitt liv är ännu extremt oklart.

Jag har valt att vara rätt öppen med det, precis som jag var öppen med att jag hade ett stressammanbrott i vintras, och ytterligare ett annat för tre år sedan. De var på något sätt enklare, de flesta förstår vad det kan göra med en att arbeta 60 timmar i veckan år efter år, utan semester eller sjukersättning, utan ekonomisk trygghet, utan tillnärmelsevis rimlig ersättning per nedlagd arbetstimme.

Det roligaste symtomet jag fick i den akuta situationen i vintras var tillfällig dyskalkyli. Jag slutade bokstavligen förstå siffror och satt med SCB-tabeller framför ögonen och kunde inte göra om siffrorna till kurvor längre eftersom jag inte såg vilken siffra som var mer, och vilken som var mindre. Jag har i efterhand fått reda på att det där inte är lika bisarrt som det verkar, vid extrem stressöverdos stänger hjärnan helt enkelt ner funktioner som den inte tycker är livsviktiga. Min hjärna tyckte inte att jag behövde kunna räkna.

Diskalkylin försvann på ett par dagars vila, men många andra symtom kvarstod längre, och jag betraktade väl egentligen inte mig själv som frisk förrän i försomras. Jag behöver förstås inte säga att jag inte hade möjlighet att vara sjukskriven under den här perioden, jag drog ner på arbetet bara, levde på besparingar, utförde mest de jobb jag redan hade lovat. En enda deadline var jag tvungen att bryta, på den stora text om tillväxt som jag satt och jobbade med då när jag slutade begripa siffror. Det gick bokstavligen inte att skriva den med det tillfälliga handikappet. Jag skäms fortfarande, men redaktörerna var hemskt förstående.

I kultur- och medievärlden är det också rätt accepterat att vara och visa sig svag. Det mesta tolereras av en konstnär, allt från missbruk till psykisk sjukdom och allmänt svineri, men också för oss andra är ramarna lite vidare. Folk kan vara lite känsliga, lite deprimerade, lite känslomässigt obalanserade emellanåt utan att det hålls emot dem. Emot oss. Det är något att vara mycket tacksam över.

Så är det inte på andra delar av arbetsmarknaden. Jag talar inte bara om den friskhetsfascism som får arbetsgivare att införa slumpmässiga drogtester för yrkeskategorier där det rimligen inte är en livsfara med en påverkad medarbetare, hellre än att ta arbetsgivaransvar och faktiskt försöka se människor och deras problem ändå. För jag tror att de där som varnar mig för att twittra om min olycka har rätt.

Jag tror att det för många arbetsgivare i branscher utanför kulturvärlden är ett varningstecken om någon öppet berättar om att de gråtit det första de gjorde på morgonen. Om någon talar om tacksamheten över att det åtminstone finns oxascand så att man kan jobba i stället för att måsta ha en filt över huvudet. Om de ser det spelar det ingen roll att personen bara missat en enda deadline på 15 år, eller ens att en viktig anledning till den här personens ångest är att hen med spartaunsk pliktmoral alltid prioriterat sitt arbete, sin effektivitet och sina prestationer långt bortom vad någon egentligen skulle kunna kräva.

Man läser gråt och ångest och ångestdämpande och tillräckligt med röda lampor tänds för att man hellre ska välja en arbetssökande som alltid bara är lycklig på facebook.

Det är ett förfärligt samhälle vi byggt tillsammans.

Ett skäl för mig att vara öppen i offentligheten med min sårbarhet och sårighet är att jag inte står ut med den här rädslan för svaghet, den här oviljan att acceptera att människor är människor och som sådana fulla med hål och olycka precis lika mycket som med glädje och lust. Jag blir arg och jag blir exalterad, jag blir kärleksfull och jag blir bottenlöst förtvivlad. Måhända är mina känslor starkare än mångas, mina svängningar snabbare, men jag är övertygad om att vi alla har alla de här känslorna, och jag tror att samhället vore bättre om vi inte alltid dolde dem vi tror är opassande, om vi inte alltid utgick ifrån att personer som inte visar svaghet är säkrare kort än dem som gör det.

Men ett av mina mål just nu är att försöka rädda världen lite mindre och mig själv lite mer. Och jag vill verkligen ha ett vanligt jobb nu, ett trevligt, intressant, lagom stimulerande jobb där jag kan göra bra saker mot rimlig lön och sjukförsäkring och semester och tjänstepension och där jag genom att ingen annan regelmässigt kräver att jag ska arbeta hela tiden kanske förhoppningsvis också själv kan inse att jag inte behöver göra det. Om man bortser från den just nu pågående mer livsrelaterade olyckan är jag också övertygad om att ett sådant jobb skulle hjälpa mig att bli av med mycket av den ångest jag dras med.

Så jag anpassar mig. Jag försöker sluta skriva om gråt och ångestdämpande och om att andas i fyrkant i timmar i sträck för att klara av att arbeta utan att få panikattacker. Jag får bli bättre att höra av mig direkt till dem som tycker om mig snarare än att kollapsa inför främlingar. Jag har så svårt för det förra bara, känner att jag tränger mig på, att jag begär saker, är besvärlig. Det är lättare med dem som inte känner mig. Då får man ut något av klådan ur bröstet i alla fall, utan att kräva något av någon.

Detta är inte hejdå. Jag kommer fortsätta skriva om sånt som mat och politik och väldigt konstiga forskningsrön. Helt kommer jag väl heller inte kunna dölja hur jag mår, det vet jag inte om jag är förmögen, men jag hoppas ju också att mörkret just nu inte kommer vara för evigt. Kanske kommer jag till och med någon gång bli lycklig på facebook.

Utan hopp

En gång läste jag ett skämt i Financial Times om en man som irrar runt på en tågstation. När han till slut blir hjälpt till rätt perrong utbrister han, "Men det viktiga är väl inte vart man ska, utan var man kommer ifrån".
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.

Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.

I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.

Publicerad i Expressen 13 augusti 2011

Vi behöver matematik för att förstå världen

För en vecka sedan skrev Jonas Thente i Dagens Nyheter att svenska skolor borde ha mindre matematikundervisning. Matematiken tillhör dåtiden, påstod han, och borde ses som en specifik yrkesskicklighet som bara vissa behöver och som man kunde ta i några kurser på gymnasiet.

Det var en provokation såklart, men samtidigt för nära den verkliga naturvetenskapsanalfabetism som präglar samhället för att jag riktigt skulle kunna ignorera det. För det märks hela tiden att exempelvis journalister varken förstår matematik eller naturvetenskap.

Vid varje opinionsmätning skriver de att förändringarna är inom felmarginalen bara för att i nästa ögonblick analysera samma förändringar som vore de reella, konstaterbara. Journalister ser frågor som klimatförändringarna eller vaccinationer som debattämnen, där åsikter från konspirationsnätverket Vaken utmärkt väl kan presenteras som jämbördiga dem från Smittskyddsinstitutet, som Svenska Dagbladet nyligen gjorde.

Regeringen kan presentera en rapport om att jobbskatteavdraget haft effekter som visserligen inte är statistiskt signifikanta, men som ändå glatt återges som om de fanns på riktigt. Att något inte är statistiskt signifikant betyder alltså att man inte kunnat visa att effekten finns. Det måste man dock kunna något litet om vetenskap för att begripa.

Både politiken och ekonomin är i dag på en och samma gång oändligt komplexa och omformade till pr-ifierade oneliners som gjorda för tv-soffor och rubriker. För att kunna se igenom det, kunna begripa något av det som verkligen händer, måste man ha lite mer förkunskaper än att vid behov kunna använda en miniräknare.

Självklart behövs språk, historia, filosofi också, men utan matematik står man sig ofta slätt, inte minst i vår sifferorienterade medielogik. Då blir man lätt att manipulera för den som vet hur man presenterar siffrorna.

 Själv var jag rädd för matte när jag gick i skolan, övertygad om att jag var dum och dålig. Jag valde bort det så tidigt jag kunde. Jag ångrar det nästan varje dag. Om man ska kunna göra världen bättre måste man först kunna räkna på den.

I veckan kom också världsnyheten att man på kärnfysikerlaboratoriet CERN lyckats observera Higgs-partikeln och kommit ett steg närmare att begripa hur universum är uppbyggt. Det är det största som hänt fysiken på 40 år och genast började folk göra sig roliga över att en av forskarna använt typsnittet comic sans, som anses töntigt, i sin presentation.

Vi kan alla olika saker. Vissa försöker förstå universum, andra kan typsnitt. Att de senare anser sig coolare än de förra är outsägligt sorgligt. Jag vet inte om Jonas Thente tycker att typsnitt tillhör framtiden.

Publicerad i Dalarnas tidningar den 7 juli 2012.

Svaret är alltid ja

"När det inte går som han vill när han försöker skriva blir han ibland så arg att han knycklar ihop pappret och kastar iväg det."

Vi tittade på varann därinne på förskolans kvartssamtal. Försökte låta bli att skratta. Log i stället. Inombords bubblade det av kärlek. Han är min unge, alright. Jag kanske skriver på en lite mer avancerad nivå än han som hittills mest mödosamt försöker forma bokstäver på pappret, men den uppblossande ilskan när det inte går som man vill är exakt som min egen.

Det var likadant tidigare på morgonen. Vi sjöng för honom och han fick paket men vi hann inte bygga hela den nya legobyggsatsen innan vi skulle iväg. Han blev jättearg och skrek och sparkade och jag blev jättearg och skrek och stampade därifrån. Inifrån badrummet där jag ångade av mig hörde jag stora S säga: "Du är precis som din mamma. Ni borde skärpa er båda två."

Alldeles nyss bodde han i min kropp. Nu är han en egen person med minst lika stark vilja som jag och jag förstår fortfarande efter fem år inte ens hur det är möjligt att älska någon så mycket.

Jag har nog givit upp tanken på att få fler barn nu, men ibland känner jag att det kanske är lika bra. Jag vet att människor som har fler säger att man kan älska dem allihop lika mycket, men hur mycket kärlek finns det i världen? Hur mycket finns det i en människa? Jag visste inte att det fanns så här mycket i mig.

För ett år sen, när han fyllde fyra, skrev jag det här. Vi pratade om det i går kväll innan han skulle sova, att jag för fem år sen inte ens visste att han skulle komma ut i dag. Att jag vaknade på natten och kände att det var dags, att han inte ville vara inne i min mage längre. Han ville ut och upptäcka världen. Ut och upptäcka oss.

Jag hoppas att jag aldrig glömmer hur det kändes när jag fick honom i famnen första gången, hur jag såg på honom och hur kärleken som kändes ofattbar redan då bara har fortsatt att växa. "Man älskar värre och värre", säger Sofia hotfullt till farmor i Sommarboken, som svar på hur man gör om någon inte älskar en tillbaka. Så är det att vara förälder också. Man älskar värre och värre. "Visst älskar du mig till och med när du är jättearg?" frågar han ibland och han vet att svaret är ja. Alltid ja.

Som att vara barn

Som att vara barn och en oerhörd förolämpning träs över ens huvud som en säck.

Jag var 19 när jag läste Tranströmers dikt Som att vara barn första gången. Enligt gängse uttolkare handlar dikten, ja hela diktsamlingen Sorgegondolen som den ingår i, om sjukdom och död, ytterst kanske om Tranströmers egna stroke som bland allting annat gjorde det oändligt svårt att fortsätta skriva.

Den där strofen är, i min emotionella och mer bokstavliga tolkning, botten i hela mitt politiska medvetande. Barnets vrede över sin egen maktlöshet, barnets hat mot den som utnyttjar sitt övertag, hatet mot den som bestämmer. "Du får inte bestämma över mig."

Det har varit det mest plågsamma med hela den här den evighetslånga och i tilltagande grad vansinnestråkiga kulturdebatten om klasshat. Att alla dessa förnuftiga välartade vita heterosexuella liberala medelklassmän saknar all känslomässig insikt och förståelse för hatets självklarhet. Nej, hat är inte en särskilt klok utgångspunkt för konkret politik. Det brukar inte gå väl. Men som politisk känsla är hatet ändå där, oomkullrunkeligt.

Eller ja, det är det för alla oss som upplevt maktlösheten inför den andres övertag, som minns vårt inre barn, som ser på våra egna och inser och accepterar att de faktiskt hatar oss när vi tvingar dem att ha i alla fall lite kläder på sig, att städa efter sig, att låta bli att slåss, att låta bli att springa ut i gatan.

Det är en plågsam del i föräldraskapet, men vissa saker förstår man inte tillräckligt bra när man är 5 år för att kunna bestämma själv. Det är min uppgift att stå ut med hatet i hans ögon.

Det är självklart att hata den som bestämmer över en. Det är självklart att hata den som utsätter en för kränkningar, oavsett om det är att man som 5-åring tvingas ha på sig byxor eller om man som vuxen har en chef som lagt ett så snålt schema att man inte hinner gå på toaletten och när man påpekar det får man svaret att då får man väl hålla sig. Det är självklart att hata en stat som anser sig ha rätt att tvångssterilisera en för att man vill ha rätt könssiffra i sitt personnummer, eller att hata människor som har alla möjligheter om man själv har inga. Det är självklart att hata när man ser hur makten skor sig, hur den roffar åt sig utifrån sina privilegier, hur den förminskar och förlöjligar andras behov och verklighetsbild.

Jag vill inte göra det till en fråga om vilken grupp man själv tillhör, för jag tror på möjligheten att se bortom sina egna erfarenheter, men jag tror samtidigt inte att det är en slump att de som upprörs mest över andra människors hat själva befinner sig i normalitetens hjärta.

Jens Liljestrand skriver oefterhärmligt överlägset i dag att han lärt sig "av diskussionen att människan krymper av hat". Visste du verkligen inte det innan, Jens? Det är samma mynt från andra sidan, har man inte känt hatet vet man varken hur förlamande det är eller hur ofrånkomligt.

Jag hatar nästan varje dag. Det är en personlighetsfråga förstås, men jag känner hatet, lider av det, det förvrider mig och driver mig vidare. Jag tror inte att det är så hälsosamt alltid, det visar mina återkommande sammanbrott på om inte annat. Jag intellektualiserar också hatet många steg från den spontana reaktionen att jag exempelvis läser om det här och hatar män (särskilt män på internet) till att jag skriver något om patriarkatets vidriga instängning i trånga mans- och kvinnofållor eller läser det här och hatar Obama till att jag skriver nåt om att han är George W Bush på anabola. Men hatet mot övermakt och maktlöshet är grunden i min politiska gärning.

Klasshatsdebatten har på ett intressant sätt illustrerat detta att jag politiskt solklart är mer till höger än till vänster (låt oss kalla det team Branting/Staaf snarare än team Lenin) men att jag emotionellt inte står ut med borgerligheten. Jag tror också att kombinationen av kapitalism och välfärdsstat är vägen framåt (och för all del att det är orimligt att vilja smitta barn med herpes), men det är ju just för att jag ser hatet och var det kommer ifrån.

Den som utsätts för övergrepp hatar. Den som saknar makt hatar. Det är nog smartare att försöka minimera grunden för övergrepp och orättvisor än att tillrättavisa den maktlöse för att han inte bär sitt underläge med mer värdighet.

Trosuppfattningar om offentlig sektor

I dag skriver PJ Anders Linder i SvD i sin stora söndagstext om att vi måste "sätta fart på offentlig sektor". Utgångspunkten är en McKinsey-rapport om tillväxt i svensk ekonomi. Rapporten, och Linder, konstaterar att det är exportindustrin som under de senaste 20 åren varit tillväxtmotorn i ekonomin, och att andra sektorer, särskilt offentlig sektor, tvärtom stått stilla. "Den offentliga sektorn har snarare fallande än stigande produktivitet" (citat som återfinns i både rapporten och artikeln).

Kan det verkligen vara sant? Utvecklingen i skolan har visserligen varit dålig, men se på sjukvården och hur många sjukdomar som i dag botas som för bara 15-20 år sedan var dödliga. Svensk cancervård har exempelvis högre överlevnad än i nästan alla andra länder (topp tre i Europa, konstaterat i en artikel i medicintidskriften The Lancet), en jämförande studie från SKL visade också att svensk vård står sig mycket väl i internationell konkurrens, både gällande kvalitet och kostnadseffektivitet. Om man ser på förskolan har den under de senaste 20 åren utvecklats till mer och mer av pedagogiskt innehåll, och även om det är en smakfråga om man anser att det är bättre än mer lekfokuserad barnpassning finns det vissa skäl att påstå att värdet av verksamheten ökat. Samtidigt minskade den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP från 58,7 procent år 2000 till 53,9 procent år 2009.

Jag läste därför McKinsey-rapporten, för att se vad det var som hade stått stilla. Det är notoriskt svårt att mäta produktivitet i offentlig sektor och det finns ju olika mått man kan ta till. Jag hittade dock en fotnot om vad som mäts:

"Produktiviteten i offentlig sektor har inte mätts historiskt i nationalräkenskaperna, bland annat för att det på grund av avsaknad av en prissättningsmekanism är svårt att mäta kvantitet och kvalitet i de olika tjänster som produceras, då de ej prissätts. Istället används kostnaden (i form av utbetalda löner och sociala avgifter med tillägg för kapitalförslitning) som ersättning för förädlingsvärdet. Produktivitetstillväxten definieras som ökningen i förädlingsvärde (kostnader) dividerat med ökningen i sysselsättning. Då förädlingsvärdet i en stor del av den offentliga sektorns verksamhet fastprisberäknas med hjälp av arbetade timmar blev produktivitetstillväxten definitionsmässigt nära noll."

Det man har mätt är alltså löneökningarna i förhållande till förändringen av hur många som jobbar i offentlig sektor? Och eftersom folk som jobbar i offentlig sektor inte har fått några direkta löneökningar, och inte heller blivit våldsamt färre, antas att produktiviteten inte heller ökat.

Den skrift som McKinseyrapporten i sin tur hänvisar till, ESO-rapporten "Förutsättningar för en samlad och systematisk uppföljning av kvalitet, produktivitet och effektivitet i offentlig sektor" skriver att: "För att mått på produktivitet ska vara meningsfulla att tolka behöver man ta hänsyn till kvalitetsförändringar." De skriver också att det är "svårt att ge en samlad bild av kvalitetsutvecklingen i kommuner och landsting." och "För att det ska vara meningsfullt att använda nationalräkenskapernas produktivitetsmått krävs därför att metoderna för kvalitetsjustering utvecklas."

"En generell slutsats av genomgången är att det inte sker några stora förändringar i kvalitet över tid. Det kan bero på två saker, dels att kvaliteten i de offentliga tjänsterna är relativt stabil över tid, dels att måtten inte riktigt fångar de förändringar som faktiskt sker."

Om de specifika siffror som återfinns i en tabell i McKinsey-rapporten om produktivitetsökning 2002-2008 skriver Statskontoret för ESO att "bör man vara försiktig med att dra slutsatser utifrån de redovisade måtten."

Av allting jag kan läsa mig till så går det alltså inte att säga särskilt mycket alls om vare sig produktivitetsutvecklingen eller kvalitetsutvecklingen i offentlig sektor. Vi mäter helt enkelt inte tillräckligt smart för att kunna dra några slutsatser alls.  Det vi vet är att löneökningarna där inte varit särskilt höga, vilket å andra sidan precis lika gärna skulle kunna innebära att förskollärare och sjuksköterskor bara inte fått betalt för sitt ökande yrkeskunnande.

Detta "vi vet inte egentligen särskilt mycket" omvandlas ändå till glasklara slutsatser i såväl rapporter från managementkonsulter som helsidesartiklar i Svenska Dagbladet. Det är svårt att skaka av sig tanken att det kanske kan ligga en politisk önskan i bakgrunden, att vissa människor gärna vill hävda att det inte finns någon produktivitetsutveckling i offentlig sektor. Och det kan man väl vilja. Men man kan inte visa det. Inte med några tillgängliga siffror i alla fall. Det är alltså enbart en trosuppfattning. Sådana bör nog lika lite i det här fallet som i några andra ligga till grund för politik.

ps. Jag hävdar verkligen inte att det inte finns möjliga effektiviseringar att göra i offentlig sektor. Det finns det helt säkert. I McKinsey-rapporten finns rentav flera rimliga förslag på hur man skulle kunna nå dit.

Det vore kul om borgerlig idédebatt handlade om mer än hur alliansen ska vinna val

I går var jag på releasefest med Neo och inledde efter blott fem minuter mer normalt roséminglande en lång föreläsning om socialförsäkringar och riskomfördelning för den stackars Fokus-Tårtan (ibland känd som Torbjörn Nilsson). Han log tappert och försökte att inte låtsas om detta faux pas i festsammanhang. Jag har nu rätt udda intressen.

Där framme diskuterade PJ Anders Linder, PM Nilsson och Tove Lifvendahl borgerlighetens idéutveckling. Eller de påstods i alla fall diskutera det. I själva verket handlade extremt lite om just idéutveckling och nästan allt om vad de borgerliga partierna borde prata om för att vinna val, på kort eller lång sikt. Man kan tycka att det är lite olika saker. (Tove Lifvendahl har skrivit en del kloka saker om samtalet här.)

Men i Sverige görs mycket liten skillnad på det. Med engelska ord, vi gör nästan aldrig skillnad på policy och politics, alla politiska idéer mäts mot om de passar under utgiftstaket, hur de går att finansiera och om de går att genomföra under mandatperioden. När jag jobbade som ledarskribent brukade jag säga att det korta perspektivet där gör att man blir lite dum. Om man bara tänker tankar som går att formulera i 3000 tecken till morgondagens tidning blir ens tänkande med tiden rätt begränsat. Samma sak gäller för den politiska debatten i stort. Om alla tankar måste utgå från den krassa verkligheten i regeringskansliet blir det inte så himla mycket tänkt.

Nu tycker jag förvisso att regeringen bör ha koll på the nitty gritty of regerandet. Pragmatism är utmärkt för den som försöker genomföra politik, sy ihop koalitioner och styra landet. Just politiker får gärna hålla sig ifrån storslagna visioner och i stället tillsätta utredningar som ser till att vi får system som faktiskt fungerar i praktiken.

Men alla som håller på med politik i meningen tänker och argumenterar kring samhället är inte politiker. Alla behöver inte följa budgetprocessen, alla behöver inte lägga fullständiga förslag, färdiga för proposition. Det finns ett stort, och i Sverige i huvudsak tomt, utrymme också bortom den sortens politik, där man kan tänka och prata om helt andra saker, på helt andra sätt.

Det utrymmet skulle kunna fyllas av traditionella ledarsidor, om de nu inte främst reagerade på det politikerna ovan sade och följaktligen också upprört skrev om underfinansieringen av politiska förslag från andra sidan blockgränsen eller analyser av vad det betyder att partier rör sig upp eller ner i opinionsmätningarna. Det skulle också kunna fyllas av kultursidorna, om dessa nu upplät mer utrymme till texter från människor som tänker hellre än till sånt om någons magkänsla inför samtiden. Det där sista var kanske orättvist, det finns faktiskt massor av bra texter på kultursidorna också. De stora kulturdebatterna däremot tenderar att utlösas av de banalaste tankarna/känslorna. Det säger något lite ledsamt om alla oss som deltar i dem.

Utrymmet skulle också kunna fyllas av tankesmedjor, men även där är pragmatismen ofta ledstjärna, och på vänsterkanten verkar förresten pengarna dras in också till mycket framgångsrika projekt som Dagens Arena. Det senare är helt obegripligt, men vänstern tycks på det stora hela inte begripa poängen med att folk tänker och opinionsbildar utanför partierna.

Det är inte som om det saknas områden att prata om. Hur vill vi att välfärdsstaten ska fungera till exempel, för att återgå till gårdagskvällens festkonversation, och varför vill vi det? I botten av något så prosaiskt som socialförsäkringar finns djupt ideologiska överväganden. Vilken modell ger mest frihet?

Hur räddar vi marknadsekonomin från att trilla ner i antimarknader och privilegiesystem? I debatten om eurokrisen och bankerna får jag exempelvis oftast medhåll både från vänstern och från nyliberaler medan mer allmänborgerliga blir oroliga över systemkritiken. Jag gillar inte revolutioner, men jag vill inte ha ett svart hjärta av socialism för de rika i det vi i övrigt kallar marknad. Hur ska vi göra för att utvidga marknaden med marknadens logik också till dem?

Varför är det så bra med invandring och mångkultur? Just nu håller det på att sätta sig en bild av att tänkande svensk borgerlighet främst problematiserar invandring, ledande personer inom borgerlig idéproduktion uttrycker gång på gång sådana uppfattningar. Mitt privata intryck är att de flesta inom borgerligheten inte alls håller med, men ändå får vi ingen seriös diskussion. Kanske upplevs entusiasm inför invandring och mångkultur som otillräckligt konkret och alltför fluffigt visionärt. Kanske avskräcks vissa av breivikandet i diskussionerna med vänstern, när nu ens kompisar angrips med så hårda ord är det bättre att hålla tyst fast man inte håller med dem i sakfrågan.

Jag vill ha mer borgerlig idédebatt. Det vore kul om den inte bara handlade om hur alliansen ska vinna valen.

Sänk skatten också för de fattigaste

"Jobbskatteavdraget."
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.

Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst frihetsökning.

För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.

Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.

Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.

Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.

Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.

Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.

Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.

Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.

I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.  

Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.

En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.

Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.

Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.

Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.

Publicerad i Expressen den 21 april 2012

Sluta etnifiera sociala fiaskon

"Medelåldern för den här typen av brottslighet är 38 år. Det är ingen lekstuga. Vi måste hålla fokus rätt."

Det sade justitieminister Beatrice Ask i en riksdags-debatt om organiserad brottslighet förra veckan, efter den senaste tidens uppmärksammade mord i Malmö. Det var som svar på att andra debattörer ville tala om skolans misslyckanden och om social utsatthet. Vi får gissa att justitieministern tror att kriminella springer fram ur varandras huvuden, fullt beväpnade, i vuxen ålder.

I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.

Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.

En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.

Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.

Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.

Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.

I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.

I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.

För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.

I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.


När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.

Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare. 

Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.

Publicerades i Expressen 25 februari 2012

Vid 40 jämnt är man ett skämt

Höj pensionsåldern till 75. Ja, riktigt så sade inte Fredrik Reinfeldt i den där intervjun i veckan, men det tolkades så och rasades därefter.

Vad han sade var att man ska få jobba till 75 om man vill, och det är bra om folk vill jobba lite längre. Mindre kontroversiellt förstås, men egentligen inte mindre problematiskt. Om man ser nyktert på frågan tror jag att de flesta inser att vi på sikt behöver jobba mer än vi gör i dag, om inte fler timmar så med högre produktivitet.

Inte för att rädda pensionssystemet, det är robust konstruerat, men för att vi ska få okej pension likaväl som okej villkor i andra sammanhang. Antingen det eller ändra livsstil rätt dramatiskt, konsumera mindre, resa mindre, låna mindre, efterfråga mindre avancerad vård. På det sättet framstår statsministerns uttalande som helt trivialt.

 Nu är det förvisso konstigt att fokusera så på antalet arbetstimmar. På lång sikt är det betydligt mer oroande att svenska företag drar ner på forskning och utveckling till förmån för kortsiktiga vinster än att människor drömmer om att gå i tidig pension.

Men för all del, låt oss för resonemangets skull acceptera premissen att vi måste jobba längre tid. Är det då självklart att öka tiden i slutet av arbetslivet? Svensk ungdomsarbetslöshet ligger skyhögt över våra grannländer - vore det då inte i viktigare att få ungdomar som vill arbeta i jobb? Om vi nu ser det som en samhällsekonomisk fråga alltså, och inte en fråga om att enskilda ska slippa tvingas hem i förtid.

Tyvärr sker det senare också. Svensk arbetsmarknad är uttalat åldersfixerad, i en undersökning från Riksförsäkringsverket förklarade 7 av 10 personalchefer att de aldrig anställer någon över 50. Rekryterare klagar på att företagen bara är intresserade av personer i 35-årsåldern, närmast oavsett vilka kvalifikationer som efterfrågas. Det gäller också på de allra högsta positionerna.

Hösten 2010 dömdes Arbetsförmedlingen själv för åldersdiskriminering av en 62-årig kvinna som förbigåtts av mindre kvalificerade till en tjänst som jobbcoach. Diskrimineringen börjar dock längre ner än så, enligt fackförbundet Civilekonomerna börjar det bli svårt för deras medlemmar att få jobb redan efter 40. Det är en mycket kort tid när man anses platsa.

Om företagen väljer bort 45-åringar av åldersskäl, vilken nytta gör ökad pensionsålder? Också i politiken rensas erfarna bort till förmån för de fräscha och formbara.

I SVT-dokumentären "De oförsäkrade" visades nyss ett annan del av åldersdilemmat. Alldeles för många jobb är inte anpassade för att man ska orka ett helt yrkesliv. Här handlade det om vården, där ungefär 2 500 kvinnor anmälde en arbetsskada eller arbetssjukdom förra året.

Dokumentären berörde hur svårt det är att alls få vårdjobbsskador erkända som arbetsskador, men det större problemet är att så många skadas. Att jobbet, ofta i offentlig sektor dessutom, är så illa planerat att de anställda tvingas betala med sina kroppar.

Visst kan olyckor alltid hända, men de händer lättare när personalstyrkan är så slimmad att en får lyfta det två borde hjälpas åt med.

LO-kvinnor orkar i dag knappt jobba längre än till 60. Det är lätt att förstå upprördheten över Reinfeldts utspel. Om vi alls ska klara av att arbeta mer finns det fler saker att ändra på än pensionsåldern.

Publicerad i Expressen den 11 februari 2012

Svensk folkeparti

Så tog de steget till slut. Folkpartiet populisterna.

För den som eftersträvar en öppen och human invandringspolitik var tisdagskvällen inte särskilt munter. Regeringen tänker föreslå övergångsregler för medborgarna i de nya EU-länderna. Hit vill vi inte ha någon "social turism", med statsministerns ord.

Som om vi inte redan behövde upp till 120 000 nya par händer i omsorgssektorn varje år, enligt en rapport från Kommunal. Och innan bläcket ens hunnit torka på moderaternas försäkran om att de inte tänkte hjälpa socialdemokraterna att skärpa asylreglerna, förklarade Lars Leijonborg att han tvärtom gärna ger regeringen en hjälpande hand.

 "Vi vill bryta den blockering som har blivit på det här området", sade folkpartiledaren till Aktuellt i går kväll. Man kan bara tolka det som att han varit bekymrad över att regeringen och riksdagsmajoriteten haft olika uppfattningar. Folkpartiets invandringspolitiske talesman Erik Ullenhag fyllde i med att "i stället för att passivt säga nej till regeringens förslag är det bättre att försöka få en majoritet för en rättssäker asylprocess".

Ullenhag tycks ha glömt bort att det redan finns en riksdagsmajoritet för en mer rättssäker asylprocess. Den innehåller bara inte socialdemokraterna. Det fanns åtminstone en sådan majoritet innan folkpartiet bestämde sig för att göra gemensam sak med regeringen. Samma regering som bit för bit infört en invandringspolitik som är en kopia av ny demokratis.

 Ullenhag själv måste rimligen inse vilken pinsam figur han blivit. I flera år har han kritiserat den omänskliga socialdemokratiska flyktingpolitiken. Han har föreslagit amnesti för gömda flyktingar, protesterat mot det egna partiets krav på språktest för invandrare och med hetta försvarat partiet mot de anklagelser om smygrasism som kom i samband med förra valet. Den sextonde januari i år, alltså för drygt två veckor sedan, sade han till DN att migrationsministerns beslut att lägga fram förslaget om skärpta asylregler var ett "chicken-race".

Ministern hoppades på att något parti i riksdagen skulle ge vika. "Jag är tveksam till om hon lyckas", sade Ullenhag då. Han definierade också i samma artikel regeringens politik som: "handlingskraftig när det gäller hårda tag mot flyktingar, men handlingsförlamad när det gäller medmänsklighet". Den politiken röstar nu folkpartiet för.

Fram till i går kväll gällde alltså oron hos oss som tror på en generös politik moderaterna. De liberala krafterna inom det partiet gick en hård rond mot de gamla invandringsmotståndarna, och avgick med segern nu i helgen. Då andades vi ut. Nu får väl regeringen inse att den inte har en majoritet för sin flyktingfientlighet, tänkte vi.

Men då hade vi inte räknat med folkpartiet. Det är nu hög tid att partiet byter ut den gamla mossiga etiketten "liberalerna" mot en som passar bättre. Folkpartiet populisterna. Eller varför inte svensk folkeparti.

För folkpartiet hämtar sin inspiration från vårt södra grannland. Där har ju ett annat före detta liberalt parti upptäckt hur man kan nå 30-procentsnivån. Och det är väl folkpartiets mål i nästa val.

Den här ledaren publicerades osignerad i Expressen den 4 februari 2004. Det var PM Nilsson som satte rubriken Svensk Folkeparti.

Vi måste tala om Paulina Neuding, eller en enkel appell om att vi kanske kan försöka argumentera i stället för att kasta saker på varann

Så detta var alltså dagen när någon skriver i tidningen att en god vän till mig hatar en annan god väns gulliga tjocka bebis. Jag kan inte komma förbi det. Jag kan inte komma förbi att alltihop känns så bisarrt insyltat, att mina personliga vänskapsrelationer blir till symboler för politiska skyttegravar, och just denna gegga har gjort att jag mycket länge inte skrivit om det över huvud taget. Det funkar inte att skriva i tidningen om människor man älskar som om man inte kände dem.

Så ni må ha talat om Paulina Neuding, men jag har inte gjort det. Hon är en av mina bästa vänner och en av mina bästa människor och vi är emellanåt så oense att jag gråter av ilska. Jag gråter privat, dock. Inte i offentligheten. Jag skriver förstås offentligt om den ledsamma utvecklingen i svensk tänkande borgerlighet där man hellre problematiserar invandring än bejakar den, men jag har hållit mig borta från allt det, ibland rättmätiga, ibland överdrivna, rasandet mot just hennes texter. Kanske är det inte hållbart i längden, men jag har dragit den gränsen av helt personliga skäl.

Men nu kan jag inte hålla det privat längre. För i dag skriver alltså Karin Pettersson i Aftonbladet att Paulina Neuding påstått att "anti­semitismen i Malmö växer sig starkare i takt med att muslimerna ­föder fler barn" samt att detta tänkande vetter "i den yttersta förlängningen mot Breiviks hat mot en sexmånaders bebis."

Jaha. I den yttersta förlängningen.

Låt oss då gå till den där artikeln i Jerusalem Post. Den var rätt obehaglig i sitt undanviftande av sociala faktorer kring kriminalitet och den där meningen om Mohammedbebisar var extremt olämplig. "In 2004 the most common name for baby boys in the city was Mohammed, and among 15-year-olds, ethnic Swedes are now in minority."

Det här är ett språkbruk som används i eurabia-sammanhang, och där syftar det på, och följs upp av haranger om, hur alla dessa bebisar och ungdomar hotar Europa genom sin själva existens och muslimska essentialitet. Neuding har dock vid upprepade tillfällen sagt att hon inte alls menade det så. Eftersom vi inte har register över religiös tillhörighet i Sverige säger hon att hon använde dessa fakta för att visa hur den malmöitiska demografin förändrats.

Personligen tycker jag att det var huvudlöst skrivet. Även om man inte menar samma sak som eurabiisterna, eller alldeles särskilt när man inte menar det, bör man inte använda deras retoriska figurer. Ord betyder något för dem som lyssnar också, oavsett vad man själv tycker sig mena. Jonathan Leman skrev bra om det. Kommentarsfältet på JP blev för övrigt snabbt fyllt av glada rasister.

Det helt reella och plågsamma problemet med den malmöitiska antisemitismen ligger ju heller inte i antalet muslimer i Malmö utan i att alldeles för många ungdomar där dras till islamsk extremism där antisemitism ofta är en integrerad del. Om man vill komma åt det problemet är det också rätt dumt att bortse från faktorer som livslång fattigdom och usla skolor.

Ali Esbati skriver klokt om den generella otäcka utvecklingen här, även om han också tolkar Neudings Jerusalem Post-text på ett sätt som hon uttryckligen sagt att hon inte menade. Han påstår dock inte att detta i förlängningen innebär att hon hatar hans dotter. Kanske skulle man ha kunnat förstå om han gjorde det, det var trots allt hans sexmånadersbebis som Breivik i rätten häromdagen pekade ut som ett bevis på samhällets degenerering och som ett argument för att det vore rätt att mörda barnets mamma.

Det går inte att ta in. Knappt ens som förbipasserande nyheter, än mindre när det handlar om människor man tycker mycket om.

Och kanske är det just närheten till ett massmord, att så många i den svenska politiska debatten faktiskt känner människor som blev mördade eller knappt undkom att bli mördade på Utöya den 22 juli förra året, som gör att vi inte förmår tala om det som händer politiskt.

Varje debatt kollapsar i huvudlösa anklagelser, som i sin tur är lätta att vifta undan, och så fortsätter dansen. Ja, vi måste se att Breiviks mord på tonåringar handlade om politik, om politisk terrorism. Ja, det finns ett generellt samhällsklimat där inte bara extremhögern utan också tongivande delar av borgerligheten, i Sverige likaväl som i resten av Europa, rört sig åt ett håll där invandring, och då primärt muslimsk invandring, mest ses som potentiella problem. Där allt färre står upp för att invandring i sig är bra, att pluralism är bra, att multikulturalism är vägen framåt i meningen att många olika kulturer visst kan leva fredligt sida vid sida, ofta flera olika inne i varje människa.

Jag är mycket bekymrad över den här utvecklingen. Men att säga att personer som på olika sätt deltar i den "i förlängningen" skulle hata bebisar? Det är som att säga att människor som är för högre skatt "i förlängningen" vill mörda direktörer och införa stalinism. Visst, det säger kanske enstaka galna högerdebattörer också, men de tas lyckligtvis sällan på allvar.

Jag förstår att man ibland använder kraftuttryck man kanske inte fullt menar, själv twittrar jag t ex ibland om att jag hatar hela mänskligheten och längtar efter kärnvapenannihilationen. Det gör jag inte, egentligen.

Men det här är en för viktig diskussion för att förvandlas till gyttjebrottning. Folk har kastat Breivik på varann i mer än ett halvår nu, och nu har alltså ammunitionssökandet gått vidare till en ljuvlig liten flicka. Man kan hoppas att detta är slutpunkten. Nu kan väl inte smutskastningsstrategin komma längre. Kan vi inte snälla börja argumentera i stället?

Hejdå Expressen

Som ni kanske redan sett på annat håll så sade Expressen i går upp mitt kontrakt och jag kommer inte längre skriva på ledarsidan. Det känns ju lite konstigt. Nå, jag letade redan andra jobb, men nu blir det lite mer akut.

Ska också skynda mig att lägga ut alla mina gamla artiklar här i arkivet innan Expressen kanske tar bort dem från nätet.