Ni borde läsa Nina Björk i stället:

Ni upprörs över Marcus Birro och hans konservativa familjesyn, roas av hans påstående att barnen är kristdemokrater, och jag orkar inte riktigt engagera mig. Däremot var jag tvungen att slå upp och läsa om ett stycke ur Nina Björks senaste bok, som jag låg i badet i höstas och sträckläste under tårar. Jag provoceras ofta av henne, samtidigt som jag i stycken känner en sådan igenkänning att jag blir rädd. Man ska ju inte känna såhär, ingen gör det, det är omodernt, och enligt en parterapeut jag nyligen talade med, kontraproduktivt för en lycklig relation. Kanske är det så. Jag vet inte längre vad jag tror heller. Men under huvuddelen av mitt vuxna liv har jag i mitt rent personliga förhållningssätt till min relation känt precis såhär:

"När skribenterna i skilsmässoantologin Happy, happy ska beskriva det goda i separationer är det tydligt att de inte bara har de moderna ideala egenskaperna utan även de ideala orden på sin sida. Lyckligt skriver de om "förändring, "utveckling", "frihet". De par som skiljer sig går enligt redaktörerna "vidare, framåt, mot oanade höjder", så vi får väl anta att de som stannar i sina äktenskap snarare stagnerar, går bakåt och nedåt. De ord som Sveland och Wennstam häftar vid den frånskilda människan är desamma som häftar vid själva moderniteten. Vi går framåt, vi går vidare, vi utvecklas, vi förändras. Och vi väljer. De skilda kvinnorna vittnar och att de har vågat välja, att de aktivt och medvetet gjort ett val som leder till förändring och de känner glädje vid insikten att de fkatiskt besitter förmågan att på detta sätt ha makt över sina liv. Vi väljer naturligtvis även att gifta oss; vi står ju verkligen där framför vigselförrättaren och svarar "ja" - men väljer vi att fortsätta vara gifta?

Jag kommer ihåg hur jag tänkte den första tiden när jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom - inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans, och med gemensamma barn, är det som om jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett klumpigt och främmande ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som inte vill bryta; inte för att jag vill vara trogen - jag kan varken välja eller vara otrogen. Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för att han har blivit mitt.... öde. Min historia, min tid, mitt liv. De negativa uttrycken för detta slags erfarenhet finns nära till hands. De står i vår gemensamma känsloordbok och har namn som osjälvständighet, instängdhet, rädsla, ofrihet. Men de positiva? De är inte lika lätta att hitta. Hur ska en kärlekshistoria där val och frivillighet inte längre är riktigt tillämpbara ord överhuvudtaget försvaras? Det är som att både de önskvärda mänskliga egenskaperna och de mest ikoniserade orden - val och frihet - står i motsättning till äktenskap."

Det här är två stycken ur femte kapitlet i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde. Den borde ni läsa hela.