Hån är inte hat är inte hot

Och så var hela relativiseringscirkusen i gång. Det ligger i begreppets natur antar jag, "näthat" är så brett och inbegriper alltfrån uttalade styckningshot till utseendehån och aggressiva tillmälen. Jag har blivit irriterad när människor försökt ta bort nät-aspekten av det, för att bara trycka på kvinnohatsbiten, både eftersom internet innehåller en mångfaldigandepotential som gör effekterna långt mer extrema och för att nätkulturen i sig på sina håll innehåller ett kvinnohat som man faktiskt måste ta tag i. Samtidigt är det helt essentiellt att begripa att det vi talar om är ett specifikt könat hat, riktat huvudsakligen från män till kvinnor, och kvinnorna angrips för och genom sitt kön, med sexualiserat hat, våldtäktshot, detaljerade hot om våld mot underlivet. Det betyder förstås inte att män aldrig hatas, eller hotas, men just detta, det som Uppdrag Granskning tog upp, handlar om hat mot kvinnor, för att de är kvinnor som tar större plats än hatarna tycker att kvinnor ska.

Det riktar sig till kvinnor som valt offentligheten, men också, som fallet med Julia som kritiserade en 2pac-tröja på H&M visar, mot helt vanliga kvinnor som uttrycker en åsikt som hatarna ogillar. Det riktar sig mot kvinnor som tycker saker, som t ex är feminister och antirasister, men också, som hatet mot Anna Hedenmo eller mot Titti Schultz visar, om kvinnor som helt enkelt visar sig i offentligheten, som upplevs ha makt.

Jag tror absolut inte att detta är något som skiljer vänster från höger. Vem som helst som umgåtts med vänstermän vet att de kan vara värre sexister än de flesta, och det vore uppriktigt intressant att höra om det hat och de hot som riktas mot exempelvis sd-kvinnor ser ut på samma könade, sexualiserade sätt som hatet som visades i Uppdrag granskning. Triumfar kvinnohatet över hela den politiska skalan? Jag skulle tyvärr inte bli förvånad.

Det finns massor av andra djupare analyser att göra kring detta. Malin Nävelsö skrev klokt om hur kvinnoföraktet samvarierar med att vår samtida hetstyckonomi, där konflikter ständigt söks hellre än reflektioner eller kunskap, bidrar till ett klimat där det känns naturligt att skriva att någon borde våldtas om hon t ex ogillar en tröja med en artist man själv gillar. Äh, det är ju bara text, äh, det var ju bara något jag sade. Givetvis finns kopplingar till ett generellt nätspråkbruk, där människor uttrycker momentan ilska, ibland rättfärdig, ibland inte, på ett sätt som man historiskt möjligen gjort i tal men inte i skrift. Och när man gjort det i tal har det inte varit ansikte mot ansikte med personen man avfärdade som ett jävla rikspucko, utan det har skett i privata sammanhang och tillmälena har aldrig nått personen det gällde. Själv skriker jag fortfarande emellanåt fullständigt otryckbara saker när jag läser tidningen på morgonen, men jag väljer mycket sällan att uttrycka mig lika ohämmat på t ex twitter. Visst kan jag vara hatisk eller hånfull, men inte på samma sätt mot specifika personer.

Vi är ännu otränade i alla dessa olika sorters textlighet, vissa, som 2pac-tröjes-försvararna, tycker att text är mindre värt, att det bara är bokstäver, inte spelar nån roll. Andra, som personer som rycker konstiga tweets ur sitt sammanhang och publicerar i papperstidningar, tycks tro att all text tvärtom har likvärdigt allvar som vore det TT-telegram.

Andreas Ericsson skrev smart på twitter om det löfte om makt man tycker sig född till som man och om den bitterhet och aggression som kan följa på insikten att det där löftet för många inte var vatten värt. Det finns något mycket intressant där, som Susan Faludi utredde redan i Ställd för mer än tio år sen, sveket som många män upplever över att världen inte tillkommit dem som de föreställt sig, som de tycker sig ha blivit lovade. Det ursäktar såklart inte våldtäktshot mot kvinnliga programledare, men jag tror att det är i det där ressentimentet vi måste leta efter orsakerna till det här plågsamt utbredda fenomenet.

Vad som däremot gör mig uppriktigt ledsen är de försök till relativisering som exempelvis Paulina Neuding gör i Svd i dag. Hennes text kan sammanfattas med att vänstern är minsann också dumma och förresten så mordhotades Per Gudmundsson en gång i en serietidning. I en serietidning alltså, i ett uttalat satiriskt sammanhang. Sen blev det en likaledes satirisk uppföljning i sociala medier, där folk, visserligen som humor, slängde sig med rätt obehaglig revolutionsromantik.

Man kan tycka att det var hur olämpligt som helst, själv tyckte jag t ex att det var tydligt över gränsen, men att jämställa det med att få sin adress utlagt på nazistsidor och få mail om att sagda nazister tänker sprätta upp dig från underlivet och uppåt? Jämställa det med att hatare anmäler dig till soc för att försöka ta ifrån dig barnen, som gjorts mot Åsa Linderborg? Med att bli hotad med våldtäkt och stening på facebook för att man ogillat en tröja? Med den medvetna hatuppviglan som sker hela tiden på sidor som Avpixlat?

Texten hade kunnat handla om att hatet mot kvinnor är likadant oavsett politisk färg, det antyds i passagen om Johanne Hildebrant, vilket hade varit en viktig poäng. Jag vet att Paulina Neuding får en hel del hat från oliktänkande, det hade varit intressant att veta om det är lika könat, lika sexualiserande aggressivt som sånt man får som t ex uttalad feminist och antirasist. Men det får vi inte reda på, i stället blandas allting ihop, våldtäktshot med ovårdat språk, med satir, med att människor som ogillar ens åsikter skriver det i artiklar på ett ibland otrevligt sätt. Ingen analys. Kvar blir ingenting alls att diskutera mer än att ja, det var kanske dumt sagt av Alexander Bard.

Det är väldigt ledsamt när det finns något så ohyggligt viktigt att prata om.