torsdag, mars 12, 2009

några snabba innan jag springer till dagis

Det här var inte särskilt bra Lisa! Julia skriver bra om varför (och Elin gör en illustrativ hjärndelningsmanöver genom att skriva ut en kommunikationstråd). Själv hatar jag dessutom själva ordet flickvänsmaterial, som manar fram bilden av den anpassningsbara, underordnade, hon som ger av sin kärlekskraft utan att bråka. Den fräscha tjejen, om ni minns den gamla posten.

Det här var däremot fantastiskt bra, Rasmus! (Apropå hjärndelning finns det få andra som jag gillar att dela med lika mycket som med Rasmus.)

"Reproduktionsmedlen har hamnat i akut konflikt med de lagstadgade reproduktionsförhållandena." Det är vackert.

11 kommentarer:

Michael Gajditza sa...

Apropos ditt twittrande tidigare.

Det är som någon sagt att kunskap och klokhet har sina begränsningar. Det är enbart dumheten som är gränslös.....

Sara sa...

Jag tycker att LM var utmärkt. Inte tvunget delen om flickvänsmaterial/fin flicka, men däremot i reaktionen mot hur känslan av fysiska tillkortakommanden i tonåren används som förevändning för att få poängtera den egna stora begåvningen. Igen. (Jag skäms för att tillstå att jag har gjort det själv - för det låter bara tuggigt och skrytigt.) Jag tror ärligt talat att tonårens utmaning är relativt påtaglig för de flesta. Och kanske mer så för de som varken kunde stoltsera med epitetet snygg eller smart.

Lisa Magnusson sa...

Har svarat här: http://blogg.aftonbladet.se/19586/perma/1154442

Eric Goesta Rosén sa...

Tycker för all del att Lisa har en jättepoäng i att många tjejer (och en eller annan snubbe) koketterar med att de MINSANN INTE VAR SNYGGA TJEJEN på högstadiet, som att man därmed underförstått är en sån som RÄKNAS NU, till skillnad från de vrålsminkande 14-åringar som ett par år senare var först med att sluta plugga och skaffa barn och bli hemmafruar.

Men det kanske inte var främst där invändningarna låg?

Lisa Magnusson sa...

Sara och Eric, men ja! Jag blir helt rörd över att ni förstår precis vad jag ville ha sagt.

Observera att krönikan inte var en attack på någon, bara en allmän reflektion. Och jag försökte göra två poänger: Dels det här med den nördiga bruden som låtsad underdog, men främst att det finns en sorts brud - horan - som är djupt föraktad av oss alla och som aldrig får komma till tals. Okej, den feministiska debatten har intresserat sig också för t ex Linda Rosing, men hur såg det egentligen ut när Bang undersökte henne närmare? Jo, de satte henne på omslaget och ägnade sedan allt utrymme åt att analysera henne som fenomen utan att hon själv någonsin fick komma till tals. (Det har påpekats förut, ja, men ännu har ingen försökt rätta till det generalfelet.)

Det är ju något som skevar här.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Mina invändningar riktar sig framförallt mot det sista stycket. Att säga att "den fina flickans" osynlighet är ett tecken på patriarkatets respekt är konstigt på så oändligt många plan. Plus det där med flickvänsmaterialet då, som jag alltså dels ser som förminskande i sig, dels ju inte har något som helst att göra med upplevelsen att ha varit snygg eller inte.

Självklart är Linda Rosing-kvinnan mer utsatt på de allra flesta sätt än Isobel-kvinnan (för att ta ett exempel då :), men det jag har uppfattat av snygg-smart-diskussionen är framförallt ett plågat självmedvetet granskande av hur man blivit som man blivit. Varför är man så obekväm i framgången, varför skaver den bild som andra uppenbarligen har av en i dag. Och jag lovar att exempelvis upplevelsen av att vara totalt oliggbar under sina mest hormonstinna år påverkar mer än man skulle vilja. Även om jag är den förste att inse hur patetiskt och kokett det verkar att gnälla om det.

Lisa Magnusson sa...

Fast jag säger ju inte att den fina flickan är osynlig som sådan. Jag pratar om den där osynligheten, som i sammanhanget alltså innebär känslan av osynlighet i att INTE vara snygg, populär, tafsad på. Och så påpekar jag att detta med att inte ses som allmängods faktiskt - både då och nu - är ett vridet tecken på respekt. Det är bara ett konstaterande, jag säger inte att det är bra att det är så.

Visst, flickvänsmaterialfaktorn har inget att göra med hur snygg man är. Men det enda skälet till att det skulle kunna vara synd om den fula (men förvisso smarta) är väl att ingen ser henne på DET sättet? Alltså tycker jag att det visst finns en poäng i att understryka att det inte nödvändigtvis måste vara synd om alla de tjejer som aldrig nominerades till Miss Hawaiian Tropic. Jag tror att nördarna överskattar sitt trauma.

Och nojan över att allt skall tas ifrån en handlar nog om en allmän känsla av att inte duga snarare än om att man var riktigt jävla FUGLY som tonåring. (Det kanske till och med är JUST den allmänna känslan av att inte duga som driver alla som har kreativa jobb?)

Men det jag säger om koketterande handlar inte om att jag underkänner nördbrudarnas känslor utan om att jag tror att alla kände så, och att jag inte gillar hur nördbrudarna - förvisso outtalat - hävdar sig på Rosing-brudarnas bekostnad. Jag har aldrig känt mig som vare sig snygg/dum eller ful/smart, men jag har ju tampats med precis samma känslor av oliggbarhet som du. Jag tror att hela jävla tonåren känns så, för alla. Och jag tror faktiskt inte att ens de tjejer som verkligen fick kuk i mängder kände sig särskilt sedda och uppskattade.

Anonym sa...

Heja Lisa, du är fan bäst!

Anonym sa...

Oj, glömde sign. Här:

Lisa-fan #1

Anonym sa...

Jag blir så provocerad av den här sjukliga självupptagenheten hos kvinnor som nu för tiden bevisligen är både söta och framgångsrika. När ska de erfarenheterna slå igenom? Bevisligen har ni levt i både tio och femton år EFTER att ni gick ut högstadiet. Tänk på nåt annat i fem sekunder än hur ni blir uppfattade av andra.

Eller gå åtminstone och gör det där regelrätta IQ-testet innan ni förhäver ihjäl er om hur smarta ni är. Sätter en hundring på att resultatet blir mindre märkvärdigt än det resultat ni får på ett narcissist-test.

/Less brud som kommit över sin skoltid utan att vara varken skitsnygg eller framgångsrik

eff på jobbet sa...

Paul F Tompkins:

"At one point, they will always ask the beea-utiful Hollywood actress, ‘Tell me, what were you like as a little girl?’ And then the beeau-tiful Hollywood actress will always say, “Oh, well — I was a bit of a Tomboy. I know it’s hard to believe cause I’m so beautiful and everything, but I WAS A TOMBOY! Used to walk around in overalls and a baseball hat, carried a slingshot and I was constantly catchin’ frogs!"