fredag, mars 20, 2009

Men han är ju så vacker

Lite halvt relaterat till smart/snygg/osynlig-diskussionen träffade jag för ett tag sedan en 17-årig kille som var djupt och innerligt övertygad om att hela hans skola hatade honom. Han var där så lite som möjligt. När jag upprört frågade om inte lärarna gjorde något ryckte han på axlarna och sade att det inte fanns något att göra. Trakasserierna han berättade om var både öppna och mer subtila, dag efter dag, år efter år. Eftersom han både var svart och sedan ett antal år öppet bisexuell utgick han själv från att både rasism och homofobi låg bakom, men när man är i den åldern är det ssvårt att inte känna i sitt inre att felen ligger hos dig lika mycket som hos omgivningen. Det är förresten svårt i alla åldrar.

Vi pratade i säkert en timme, han var vältalig, charmig, sorgsen, bitter. Hela tiden tänkte jag någonstans i bakhuvudet "om också han drabbas finns det ingen som är säker". Hela tiden tänkte jag "men han är ju så vacker". Han var det. Filmstjärnevacker. Sexig. Jag är inte själv särskilt inne på tonåringar, men det var omöjligt att inte se och drabbas.

Var nu inte förutsägbara och säg att folk kanske trakasserade honom just för hans perfektion. Visst är det säkert sant, men det finns något där som gör mig, inte minst som mamma, så oändligt ledsen. Inte för att de fula och ocharmiga förtjänar tonårseländet mer, men för att det faktiskt inte finns någon som går säker. Alla kan drabbas. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll hur ytligt sett lyckligt lottad man är. Den egna upplevelsen kan ändå vara den av komplett och outhärdlig ensamhet.

16 kommentarer:

isabelle sa...

skolor är intressanta för antropologiskt studium, där aktiveras nämligen människors vidrigaste sidor. mobbing handlar om att skaffa sig en gemensam fiende för att individerna i en grupp ska bli starkare, vem objektet för hatet är spelar liten roll. mer antimobbninglagstiftning skulle behövas så att utsatta ungdomar har någon på sin sida, lärarna står enligt min erfarenhet alltid på mobbarens sida.

AndersH sa...

Min spaning är att mobbarna (omedvetet) väljer ut den som är ett ofarligt mål. En person de kan gå på utan att riskera något obehag tillbaks för egen del. Och att de därefter rationaliserar fram en anledning, typ han är tjock/ful/svart/bög/pratar konstigt etc.

Om risken finns att personen slår tillbaka (på riktigt) blir istället samma egenskaper till något positivt. Då blir de "fula" kläderna istället coola, etc.

Martin sa...

Precis, Anders: "han är fet/bög/har glasögon/har för bra betyg" är i botten bara ursäkter, det viktiga är att man har sniffat sig till att här är någon som kan utsättas för pennalism utan att ge igen på et effektivt sätt. Tidigare (på 70-80-talet) var skolan otroligt handfallen inför mobbning, det sågs som något man inte kunde förväntas göra något åt. Somliga skolor har väl blivit hyfsat mer aktiva eftersom eleverna numera är en mera blandad skara i fråga om hudfärg och språk än de var 1975.

Anonym sa...

Gör mänskligheten en stor tjänst: Dränk dig själv horunge!

P sa...

Det är lustigt att typ alla människor ropar på mer lagstiftning. Som Isabelle ovan: "[...] mer antimobbninglagstiftning skulle behövas[...]"

Är jag ensam om att tycka att mindre lagstiftning är bättre, som t. ex. till att börja med avskaffa skolplikten?

P sa...

Ja, jag är medveten om att han nu är 17 år, och alltså inte omfattas av nämnda plikt, men om jag får gissa hade han det kanske inte så lätt i grundskolan heller. Och gymnasiet är ju bara bluff i alla fall, fullkomligt jävla nonsens. Någon borde tala om för dessa ungdomar att de inte behöver gå på gymnasiet.

isabelle sa...

P: håller till viss del med dig. tycker att resultaten borde vara det viktiga i skolan och inte närvaron, det ska finnas möjlighet att slippa gå dit. men samtidigt kommer det säkert bli så då att de mobbade går hem och blir utestängda outcasts medan mobbarna stannar kvar och hittar nya offer.

L sa...

Jag tror inte på något upphävande av skolplikten, då det bara vore ett sätt att sopa problemen under mattan. "Syns de inte så finns de inte." Tack, men nej tack.

Isabelle: Jag tror inte lärare aktivt tar mobbarens parti (även om det givetvis händer). Snarare tror jag det handlar om att lärare inte utbildas för att hantera sådana situationer och därmed står handfallna. Min lösning: mindre klasser, fler lärare och en bättre lärarutbildning. Det kommer kosta pengar här och nu, men blir en besparing i längden. Synd bara att politikerna tänker kvartalsvis.

P sa...

Att avskaffa den lag som tvingar barn att infinna sig i en destruktiv miljö dagligen är alltså "att sopa problemen under mattan". Ja, det märks att du är blivande lärare.

P sa...

(Sorry, "till" ska det naturligtvis vara, inte "i". Man vill ju inte att lärarinnan här ska ta fram rödpennan.)

mamma Mi sa...

Tror inte på centrala regler (typ flytta alltid på mobbningsledaren eller offret, oavsett konsekvenserna) eller speciella anti-mobbningsprogram (typ den kritiserade Farstametoden som förekom för ett antal år sedan och som innebar att föräldrarna till offret och den anklagade mobbaren blev de som sist fick veta vad som pågick).

All utbildning av lärare och personal i konflikthantering och alla temadagar för eleverna och alla välmenande diskussioner på föräldramöten skapar bara en falsk trygghetskänsla och en konstlad snällhetsnorm, som kan dölja avgrunder av konflikträdsla och brist på självkänsla, inte minst hos lärarna.

Om de vuxnas auktoritet inte går att lita på när det gäller en allvarlig mobbningssituation, dels för att lärarna inte vågar tänka och agera självständigt och dels för att de börjar stänga öronen när mobbningsradarn ständigt falsklarmar för att en majoritet av elever vill ha uppmärksamhet och ständigt påstår att de blir kränkta för småsaker - vart skall de som verkligen lider av utanförskap och trakasserier ta vägen?

Jag har sett mitt eget barn närapå gå under - bli sjuk, deprimerad, sömnlös, övertrött, tappa självförtroendet, förlora koncentrationen och studielusten, bli utanför, skolka halva terminer i sträck, hata skolan och känna sig sviken av lärarna, hamna hos soc och bup för utredning - bara för att en normal svensk skolas fega, lata och anti-intellektuella kultur inte kunde eller inte ville acceptera och stödja en elev och klasskamrat som ställde krav på att få använda sin tid i skolan till något intressant, i stället för att undervisas i långsam takt genom att möta små snuttifierade och glättigt presenterade bitar av kunskap, inramat av plågsamma raster och meningslösa grupparbeten. Klart en sådan elev blir mobbad och bortstött både av kamrater och lärare. Klart det inte hjälpte att vädja till lärarna att ingripa. De förstod inte problemet. I deras värld var problemet att gruppen inte fungerade om en elev störde den genom att vara annorlunda.

P sa...

Ja -- för nu inte tala om de elever som blir trakasserade av lärarna. Vuxna är inte ett dugg bättre än barn därvidlag.

P sa...

Jag instämmer helt med Mamma Mi.

"[...] en normal svensk skolas fega, lata och anti-intellektuella kultur inte kunde eller inte ville acceptera och stödja en elev och klasskamrat som ställde krav på att få använda sin tid i skolan till något intressant, i stället för att undervisas i långsam takt genom att möta små snuttifierade och glättigt presenterade bitar av kunskap, inramat av plågsamma raster och meningslösa grupparbeten."

Exakt. Just så.

L sa...

P: I mina ögon är det en bättre väg att gå att se till att skolorna inte utgör destruktiva miljöer än att upphäva skolplikten. Enligt min erfarenhet hittar mobbarna alltid nya offer - helt enkelt eftersom det inte är egenheter hos den utsatta som orsakar situationen. Vad jag ser framför mig är en skola där elev efter elev faller ifrån. Det är fel ände att börja nysta i, om än jag har all förståelse för att elever inte klarar av att gå till skolan.

Att skolan tyvärr är extremt kollektivistisk och inte riktigt klarar av det faktum att klasserna består utav individer är ett problem som jag tror fördjupats genom de ständiga neddragningarna. Det säger sig självt att en lärare som ska undervisa 35 elever inte har möjlighet att tillgodose de enskilda behoven. Jag kommer åter till slutsatsen att det behövs fler lärare - annars går det inte att förbättra skolan.

Anonym sa...

Allting beror på den som instigerar det psykiska och/eller fysiska våldet, eller övergreppet om man så vill.

Offret reflekterar egentligen bara huvud-antagonistens personlighetstyp. Dvs är antagonisten narcissistisk så är offret självständig, och för antagonisten då tillsynes en dominant person, och därför typ måste nedkämpas, ty ingen får ju stå på det högre trappsteget. Har antagonisten dåligt självförtroende så ger han/hon sig på den han/hon uppfattar som att ha sämre självförtroende. Tycker antagonisten att han/hon själv är ful, ger han/hon sig på dom han/hon själv uppfattar som snyggare ...

Poängen är att utseende, utbildning, kunskap, jobb, härkomst, bankkonto, sexuell läggning, etc, spelar ingen roll, allt beror på antagonistens personlighet, och tyvärr, även fast antagonisterna är i minoritet, så finns det tillräckligt många olika typer för att dessa redan är inpassade i diverse fack a personlighetstyper, dvs trots att dom, huvudpersonerna, är så fåtaliga, är dom tillräckligt många för att vara en siffra i verifierade statistiska modeller ... vilka alla borde få lär sig redan i mellan/högstadiet, då auktoriteterna på den nivån hellre bortförklarar "röd-flaggorna" hos antagonisterna, istället för att göra någonting åt skiten ... men men, det är ju alltid synd om förövarna i det här landet, speciellt när offren vägrar bli offer. :/

//ST

Bertil sa...

Hur kände skolkamraterna till hur han föredrog att tillfredställa sig själv sexuellt?

Om han informerade sin omgivning om denna privatsak av sovrumskaraktär med plakat parader och andra kampanjer förstår jag delvis att det inte uppskattades...