Däremot har jag sett omslaget på nya Mama. Där står det att Eva Herzigova (som parentetiskt blev känd som Wonderbra-modell, och den ammande tutten på bilden ser ut att fortfarande vara i fin form. Kom igen efter avslutad amning bara, sade hon bittert) desperat längtar efter en nanny. Eftersom jag inte varit mammaledig på ett halvår tycker jag att det är hemskt mysigt just nu, men annars förstår jag förstås känslan. Nedryckaren efter detta avslöjande är dock det verkligt spännande. " + de andra stjärnmodellernas tok-glammiga mammastorys"Helt bortsett från att adjektivet "tok-glammigt" torde betyda att det hårda ordslitaget på "glammigt" gjort att begreppet inte känns så, tja, glammigt längre, undrar jag på vilket sätt det är ens basic-glammigt att längta efter en nanny. Eller är det de andra storysarna som är tok-glammiga, men inte omslags-Evas? Om jag frågade Mamas livsstilscoach Lisa Fabre skulle jag, som Belinda så korrekt brukar berätta, få rådet att göra fyra solhälsningar för att ta bort det skeptiska rynkan mellan ögonbrynen, men det hjälper ju inte så långt. Kanske borde förresten Eva också göra solhälsningar i stället för att skaffa en nanny.
Undrar förresten vad Lisa skulle säga om mitt senaste köp. Har man slutligen erkänt att man är en kulturtant när man köpt sin första klänning på Vamlingsbolaget? Även om urringningen förstås är mer Gina Lollobrigida än Kerstin Thorvall. Bilden är alltså på påsen och inte på mina tuttar. Post-amningsgrejen är estetiskt deprimerande, men inte riktigt så illa.
5 kommentarer:
vamling har en del snygga mönster. många färger, men jag har ingen själv.
Ursäkta, men vad är en solhälsning? Var det inte sånt som kvasinazistiska nudister ägnade sig åt på 30-talet?
Haha! Poetiskt...
btw, inte för att jag har med saken att göra men jag kom på att lillbarnet S har fyllt ett år. Du ville kanske inte ha saken uppmärksammad men grattis ändå.
När Lisa Bjurwald skriver bloggosfären så menar hon bloggare som mest sysslar med politik eller skriver om sin livsstil med ett tungt politiserad ton, och på det hållet i bloggvärlden är det de som skriker högst och tar till stora ord hela tiden som hörs och får igång drev (nu tar jag mig friheten att bortse från bloggare som var etablerade journalister eller politiker redan innan de började blogga). Läser man politiska bloggare så lär man sig efter ett tag att man får dra av minst hälften på en del häftiga avslöjanden och att många totalt struntar i att researcha sina inlägg. På ett sätt är det klassisk kvällstidningsteknik: "kolla aldrig en bra story för noga - då spricker den!" men när vederbörande ofta skriver som om deras version av storyn var den enda så är det mänskligt att man kopplar ner antennerna i en del frågor. face it, många bloggare orkar inte hålla fast vid en ståndpunkt längre än en vecka innan de byter för att hålla kvar sitt eget nyhetsvärde (exempel: Caroline Ringskog), eller så är de så nergrävda i den egna skyttegraven att de blir irrelevanta (exempel: Jinge, Johan Ingerö).
Många i bloggvärlden vill ju utropa sitt kosmos till den nya kultursidan och den nya ledarsidan, det har vrit en stor snackis sedan valet 2006. Än så länge är vi långt fr¨ån den punkten: bloggarna som kollektiv är inte i närheten av att utforma den slags offentliga arena som kultursidan på papper kunde vara för 20 år sen. Visst, folk som Malte person och Thente får till läsvärda kulturbloggar men de har inte tre procent av det antal regelbudna läsare som Expressens eller Svenskans kultursidor hade 1990, och inte heller de resurserna. Det finns faktiskt ett vakuum här, ett utrymme som gammelmedia i Sverige i stort sett har abdikerat från och cyberspejs inte klarar att fylla ut, och så länge man grottar ner sig i persongräl mellan olika bloggare och pappersskribenter så får man inte riktigt syn på den där luckan.
Skicka en kommentar