Tröjan och jag

"Är det ett streetwear-märke eller?"
Jag bara gapade.
"Ja, jag har aldrig hört talas om det i alla fall" fyllde hon i.

Jag stod inne på NK Trend i lördags och hade precis frågat kvinnan bakom disken om hon visste om någon affär på NK sålde John Smedley. Jag är inte helt säker på om hennes svar fick mig att känna mig ung, gammal eller bara hopplöst missförstådd. Under alla omständigheter känns det som ett dåligt tecken. Antingen för mig, för NK trend eller möjligen för John Smedley. Som alltså, för dem i min läseskara som inte vet det, gör världens bästa ylletröjor i tusen färger med perfekt passform och decennielång hållbarhet.

Den allra första gången jag hörde talas om John Smedley var i en intervju i Slitz. Jag kommer inte ens ihåg vilken svårmodigt stilig popstjärna som sade sig föredra märket, men det etsade sig fast. Att man såklart köpte sina superenkla fantastiska tröjor där. Tröjan som bara finns, som inte gör väsen av sig, som bara smittar med sin asketiskt sinnliga perfektion.

Lite senare på sommarsemester i England hittade jag efter frenetiskt letande dem på något av något av varuhusen, (jag tror att det var Selfridgdes) men fick som den fattiga gymnasist jag var feberfrossa av prislapparna. Målet stod dock klart. Någon gång skulle jag ha svarta tröjor av det här märket, någon gång skulle jag bli lika ouppnåeligt cool och, eh, rik. För att ha svarta polotröjor på ett snyggt sätt måste man dessutom vara mycket smalare än vad som ligger i min naturliga konstitution, men just den ätstördheten var inte lika märkesberoende.

Sedan levde tröjorna kvar i mina drömmar. Då och då nämndes de i SvD City, som på den här tiden var min veckovisa ingång till sånt som var tufft och bra, och en gång läste jag en hel artikel i antingen Pop eller Bibel av Annina Rabe om just den svarta v-ringade tröja jag själv så hett åtrådde.

"Är det ett streetwear-märke, eller?" Jag har inte riktigt hämtat mig än. Eller, jag hade i alla fall inte hämtat mig. För att faktiskt hämta mig gick jag nämligen i dag till det enda ställe som uppenbarligen säljer John Smedley för dam i Stockholm, Knits i Gamla stan. Den snälla ägarinnan plockade genast fram en koftmodell som precis har slutat tillverkas (Nettle, för den som är intresserad, den finns fortfarande kvar i svart, mörkbrunt och några färger till) och som hon trodde skulle passa mig. Den var förstås underbar, koftans platonska idé, längd perfekt till höftkammen, lagom insväng, pärlemorknappar. De tusen färgerna spelade förstås inte stor roll eftersom jag ändå såklart ville ha den i svart.

I allmän ysterhet, och för att personalen gullade så glatt med min unge att jag hann prova fler saker, slog jag till på en Daria också. Rund ringning, 3/4-delsärm. Jo. Svart. Den också. Numera har jag ju kläder i färger, till skillnad från då i början av 90-talet, men det är svårt att välja något annat av just dessa. Sällan har så ofantliga summor känts lika välinvesterade.
Att jag känner mig som en tant får jag väl leva med. För nej, det är inte ett streetwear-märke. Det är förmodligen inte det allra minsta coolt längre heller. Men när jag nyss iklädd min splitternya Daria tvättade min unges öron från den palsternackspuré som han tidigare i dag lyckades gegga in där, så känns mitt liv lite mer som det liv jag vill leva. Inte för att jag är emot palsternackor. Men man behöver får också ibland.