Bara en kommentar, då det tycks finnas vissa missförstånd. Det jag blev upprörd över häromdagen, och skrev om här, gällde framförallt ett politiskt debattklimat där endast de ofelbara bör vara politiker.
Att jag råkade bli kontaktad av en pr-konsult som ville att jag skulle uppmärksamma mina läsare på Mona Sahlins felsteg väcker förvisso frågor om vem, om någon, som betalar för hans tjänster. Men pr-världens insteg i politiken är gamla nyheter. Jag vill inte ha en politisk debatt där bästa byrån, snarare än bästa partiet, vinner. Men med tanke på hur den nuvarande regeringen är nedlusad med erfarna pr-människor och ändå framstår som clowner på det där med kommunikation tycks det inte direkt ligga i farans riktning.
Men det är det slaskiga jag blev riktigt ledsen över. Det hade jag blivit oavsett avsändare på det där mailet. Jag tycker faktiskt inte att det är den där gamla svarta dagmamman som avgör om Mona Sahlin är en bra politiker. Eller den svarta bilmekanikern som avgör om moderata statssekreterare är bra på sina jobb.
Fredrik Reinfeldt illustrerade vart vi har kommit på presskonferensen där han presenterade nya handelsministern Eva Björling med att, som Aftonbladet senare uttryckte det, dra det viktigaste först: "Det är fyra saker jag ska berätta för er. Ewa åkte fast för fortkörning i juli i år. För det har hon betalat 2 800 kronor i böter. Hon körde 68 kilometer i timmen på en 50-kilometersväg. Ewa äger en lila porsche en 911 från 1984." Han berättade också att Björling köpt svarta tjänster samt lagt jordmassor utanför tomten när hon byggde om huset. (det senare hade hon visst betalat sammanlagt 17 172 kronor i böter och avgifter för.)
Först efter denna uppräkning kom han in på att han tyckte att hon var en förnämlig politiker. Han visste att det, för de församlade journalister inte minst, sannolikt var mindre intressant än de 17 172 kronorna. Ska det vara så? Är det den sortens oförvitlighet vi främst kräver av våra politiker? Om de sedan står för något klokt och intressant är underordnat.
* 95 miljarder är ungefär vad Sverige exporterar för varje år. Inte för att det är handelsministerns förtjänst, men det är en siffra som i mitt tycke har betydligt mer med hennes jobb att göra än vad den andra har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Jag tyckte att den uppräkningen visade på en viss humor från Reinfeldts sida. Fast det var nog bara jag.
Jorå, för all del. Lite humor. Men alldeles för mycket allvar också för att jag ska känna mig bekväm. Särskilt som journalisterna, helt utan humor som det tycktes, främst intresserade sig för felstegen. Och för den där bilen då förstås.
Det är inte en helt enkel fråga, det här. Visserligen mycket sandlådeartat tjafs från båda håll - men om journalister INTE rotade reta på gammalt skräp så skulle de ju inte göra sitt jobb fullt ut, d.v.s. även granska makten.
Jag tycker Reinfelt och hans regering får stå ut med det, helst utan raljans.
Huskorset: Jo, visst finns det ett allmänintresse, men till sist är det upp till den enskilde medborgaren att skilja på stort och smått: det är något som drevjournalistiken på krognotor och kräftskivor inte riktigt vill erkänna. Somliga tyckare och bloggare som vill se sig som kul och raljanta låter f ö helt enkelt gnälliga, om det nu kan bero på tidsandan eller annat...
Magnus: Raljansen jag syftade på kom från Reinfelts håll.
Huskorset: Jo, jag förstod det, men jag tror att hans presentation var en spegling av ett medieklimat där alla vill låta "snappy" på ett visst sätt, men mest lyckas låta sura och lättköpt vulgo.
Utmärkt.
Vi lever i ett land där stora tidningar hånar en politiker med enkelt ursprung för att han bygger ett för stort och fint hus.
Brott, även om de är små och även om de begås av borgeliga politiker från övre medelklassen är väl minst lika nyhetsvärdiga.
Om det verkar som att jag ser det här ur blockpolitisk synvinkel måste jag ha uttryckt mig extremt illa. fokuseringen på och uppförstoringen av småttigheter är ett tecken på en torftig politisk journalistik, det gäller oavsett vem måltavlan är.
Jag försvarade initialt skriverierna om Göran Perssons Torp eftersom Persson själv i valrörelsen 2002 hoppade på Bo Lundgren för dennes villa. Bor man så har man ingen kontakt med vanligt folk, sa Persson då om sin politiske motståndare. När han strax därefter själv byggde en långt mycket dyrare egendom var det förstås inte mer än rätt att fråga sig om det innebar att han också hade förlorat kontakten med vanliga människor.
Men jag tycker absolut att mediefokuseringen, med de moraliserande undertonerna, gick för långt. I grunden har jag heller inga problem alls med att han lägger sina pengar på ett hus han älskar. (jag vet inte om Bo lundgren älskar sin dyra mexitegelvilla, men jag har förstås inga problem med den heller).
Stig Hadenius skrev i början av året i SvD:
"Men det är klart att jakten på småskurkar inom politiken är ett problem. I svensk dagspress jagas politiker som påstås ha fuskat med traktamenten, ha för höga löner eller resa med taxi allt för mycket. Till viss del är givetvis detta bra, men som Bergstrand påpekar går granskningen ofta ut över den större och viktigare samhällsanalysen. Politikern som åker taxi för några tusen och därmed får stora rubriker blir sällan granskad då de det gäller det område han eller hon har ansvar för. Och här handlar det inte sällan om miljarder.
Orsaken är enkel. Det går ganska snabbt att få fram attester på krognotor och taxiresor medan det kan ta veckor eller månader att klargöra hur ett statsråd eller kommunalråd sköter sitt fögderi i stort. Följden blir ett allvarligt demokratiskt problem. Vi får politiker som blir skandaliserade på felaktiga grunder. Vi får journalister som belönas med priser trots att de gjort ett ganska enkelt jobb."
Läs om hur mitt liv går i kras!
http://separeradeagg.blogg.se/
"det är en siffra som i mitt tycke har betydligt mer med hennes jobb att göra än vad den andra har."
Bra sagt. Det här granskandet av privatliv och krognotor ("han drack en STARKÖL för dina skattepengar!") innebär inte att politikerna granskas för hårt, utan tvärtom att de kommer alldeles för billigt undan. Vad skulle hända om de granskades för den makt de faktiskt utövar? Där finns nog stoff till en och annan löpsedel.
Handlar det i grunden inte om tidningarnas syn på sina läsare? Vad säger Isobel som arbetar på en kvällstidning? Tänker de: Svensson orkar inte med invecklade reportage/bryr sig inte om politik/förstår inte statsbudgeten... Men den där starkölen, den förstår han. Den är lagom stor att uppröras över en stund. Den räcker för ett par repliker på lunchrasten, sen har den fyllt sitt syfte.
Något helt annat... Minns jag helt fel eller var inte du väldans förtjust i Elin Alvemark förut? Varför har du tagit bort länken?
Å ena sidan kan jag hålla med Isobel, vilken politik de har avsett föra är nog det viktigaste.
Men å andra sidan är det inte orimligt att någon åtminstone hårt kritiseras för att denne skattefuskat för tusentals kronor (eller tiotusentals kronor i några fall).
Vad hade hänt om det istället hade kommit fram att statsråd X stulit en 42-tums plasmatv från Siba? Eller att minister Y såg en halvgammal Saab stå olåst på gatan, varefter ministern sätter sig i bilen, tjuvkopplar och kör den hem till sig? Reinfeldt förklarar att "Lars-Berit förstår att det var dumt att ta den där olåsta Saaben, men har nu lovat att lämna tillbaka den där den stod". Hade det varit okej?
Sist jag kollade hade Elin lagt ner sin blogg. Har hon tagit tillbaka den igen?
Väl rutet, Isobel! Det är bisarrt att det näst största partiet i Sverige inte kan hitta företrädare med ett rent förflutet. Men det är också bisarrt att gamla försyndelser ska diskvalificera politiker från höga poster.
Skicka en kommentar