fredag, november 30, 2007
Varning! Det här är ett ytterst oprofessionellt beteende
Det här företaget annonserar hos oss på Taffel. Titta på bilderna och dö en smula. Jag är så lycklig att vi gör en mattidning.
tisdag, november 27, 2007
Välfärdsstaten, vilken grej!
När jag var gravid förra gången (eller, ja, inte förra gången, men just nu räknar jag inte alla tidiga missfall) hade jag just haft ett lite längre vikariat på Expressen och hade, efter konsultationer med försäkringskassan, skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Bara det var förstås ett härke, att någon ville vara inskriven som jobbsökande utan att få a-kassa var otroligt mystiskt för tjänstemännen på AF Kultur och det räckte knappt att jag hänvisade till försäkringskassans lika allvetande tjänstemän för att få dem att acceptera att jag faktiskt visst inte ville ha några pengar av dem.
Inte då alltså. Så småningom ville jag ju ha pengar. Hela syftet med denna bakbugg i byråkratin var ju att kvala in i föräldraförsäkringen. För att göra det krävs nämligen ett jobb på 6 månader eller mer. Om man sedan omedelbart utan glapp skriver in sig som arbetssökande blir ens sjukpenninggrundande inkomst vilande, och socialförsäkringens 80 eller 70 procent räknas på den lön man hade då. Sedan fick jag ju inget barn den där gången, men inskriven i arbetsförmedlingen var jag i alla fall. Och fortsatte att vara. Det kan väl inte skada, tänkte jag, och sade sanningsenligt till arbetsförmedlaren Karina, när hon emellanåt hörde av sig, att jag definitivt sökte jobb men att jag så länge försörjde mig i eget företag och inte var intresserad av a-kassa.
Jag får för mig att jag har berättat om det här förut. Om att jag fick gå en introduktionskurs i att söka jobb och allt. Jorå. Men huvudsyftet med dagens återberättande är att jag tack vare denna manöver alltså uppbär helt vanlig föräldraförsäkring nu och slipper det hellerska elände som jag annars hade drabbats av.
Det säger en liten smula om skillnaderna i villkor mellan fast anställda och frilansande journalister att jag tar ut ca 4 dagar i veckan (av 7) och att den sammanlagda inkomsten ändå är lika hög som den jag vanligen har. 60 procent av 80 procent av en, för att vara på de stora tidningarna rätt låg, ledarskribentlön är alltså lika mycket som det jag tjänar en vanlig heltidsjobbande frilansmånad.
Detta skulle jag kunna ynka mig över, men det tänker jag inte göra. Jag är nämligen helt uppfylld av att för en gångs skull vara på insidan. Jag får pengar för att inte jobba! Ni måste betänka att jag är 31 år och haft betald semester en gång i mitt liv och bara tagit ut fyra betalda sjukdagar någonsin. De var i januari 2001 och jag räknar bort en karensdag.
I dag kom kring 10 000 kronor in på mitt konto. Shaboom! Bara sådär. I går hade jag inga pengar för att en faktura var sen, i dag har jag plötsligt massor av pengar för att jag har fått dem av STATEN! Jojo, jag vet att jag betalat skatt i alla år och att det egentligen är mina egna pengar, men jag hade liksom räknat bort mig själv från välfärdsstatens potentiella gullegrisar. Jag är för den, förstås, men av ideologiska snarare än egennyttiga skäl.
Nu är jag i stället yster av public choice - entusiasm. Med tanke på att min unge precis lärt sig att spotta och tidigare i dag gjorde min mest älskade rosa ylletröja småprickig av utspottad ärtpuré känns det skönt att det finns något att vara glad över.
Inte då alltså. Så småningom ville jag ju ha pengar. Hela syftet med denna bakbugg i byråkratin var ju att kvala in i föräldraförsäkringen. För att göra det krävs nämligen ett jobb på 6 månader eller mer. Om man sedan omedelbart utan glapp skriver in sig som arbetssökande blir ens sjukpenninggrundande inkomst vilande, och socialförsäkringens 80 eller 70 procent räknas på den lön man hade då. Sedan fick jag ju inget barn den där gången, men inskriven i arbetsförmedlingen var jag i alla fall. Och fortsatte att vara. Det kan väl inte skada, tänkte jag, och sade sanningsenligt till arbetsförmedlaren Karina, när hon emellanåt hörde av sig, att jag definitivt sökte jobb men att jag så länge försörjde mig i eget företag och inte var intresserad av a-kassa.
Jag får för mig att jag har berättat om det här förut. Om att jag fick gå en introduktionskurs i att söka jobb och allt. Jorå. Men huvudsyftet med dagens återberättande är att jag tack vare denna manöver alltså uppbär helt vanlig föräldraförsäkring nu och slipper det hellerska elände som jag annars hade drabbats av.
Det säger en liten smula om skillnaderna i villkor mellan fast anställda och frilansande journalister att jag tar ut ca 4 dagar i veckan (av 7) och att den sammanlagda inkomsten ändå är lika hög som den jag vanligen har. 60 procent av 80 procent av en, för att vara på de stora tidningarna rätt låg, ledarskribentlön är alltså lika mycket som det jag tjänar en vanlig heltidsjobbande frilansmånad.
Detta skulle jag kunna ynka mig över, men det tänker jag inte göra. Jag är nämligen helt uppfylld av att för en gångs skull vara på insidan. Jag får pengar för att inte jobba! Ni måste betänka att jag är 31 år och haft betald semester en gång i mitt liv och bara tagit ut fyra betalda sjukdagar någonsin. De var i januari 2001 och jag räknar bort en karensdag.
I dag kom kring 10 000 kronor in på mitt konto. Shaboom! Bara sådär. I går hade jag inga pengar för att en faktura var sen, i dag har jag plötsligt massor av pengar för att jag har fått dem av STATEN! Jojo, jag vet att jag betalat skatt i alla år och att det egentligen är mina egna pengar, men jag hade liksom räknat bort mig själv från välfärdsstatens potentiella gullegrisar. Jag är för den, förstås, men av ideologiska snarare än egennyttiga skäl.
Nu är jag i stället yster av public choice - entusiasm. Med tanke på att min unge precis lärt sig att spotta och tidigare i dag gjorde min mest älskade rosa ylletröja småprickig av utspottad ärtpuré känns det skönt att det finns något att vara glad över.
måndag, november 26, 2007
Han ser ut som en karl
Apropå Anninas analys av Thomas Bodström och det heliga svenska myset (del 2 i en liten rolig serie, även om jag iofs tror att det danska ordet hygge ungefär motsvarar mys) vill jag påminna om Magnus Lintons (eller egentligen David Tjeders) urgamla reflektion om hegemonisk maskulinitet.
ps. Och så del 1 och 3 i den däringa serien då, bara för att fortsätta länkfesten.
ps2. Apropå Bodström rekommenderar jag också den stillsamt elaka bildtexten till Expressens ledare i dag.
söndag, november 25, 2007
Nya och gamla medier
För knappt två veckor sedan förklarade Martin Gelin Andrew Sullivans the Atlantic-artikel om Barack Obama som en av de viktigaste om man vill förstå den amerikanska valkampanjen. Han länkade till artikeln och publicerade ett långt citat.
I går skrev DN:s Washington-korrespontent Lennart Pehrsson en stort uppslagen artikel som huvudsakligen var en översättning av Sullivans text (som han iofs också nämnde, men inte citerade).
Det här illustrerar skillnaden mellan olika synsätt på media. I det nya sättet (för att uttrycka sig lite slappt) erkänner man andra människors insatser och inser att det viktiga för läsaren är att ta del av den ursprungliga analysen. I det gamla sättet tar man andras tankar och låtsas att de är ens egna och utgår från att ingen ändå har läst den där amerikanska tidningen man snott från.
I går skrev DN:s Washington-korrespontent Lennart Pehrsson en stort uppslagen artikel som huvudsakligen var en översättning av Sullivans text (som han iofs också nämnde, men inte citerade).
Det här illustrerar skillnaden mellan olika synsätt på media. I det nya sättet (för att uttrycka sig lite slappt) erkänner man andra människors insatser och inser att det viktiga för läsaren är att ta del av den ursprungliga analysen. I det gamla sättet tar man andras tankar och låtsas att de är ens egna och utgår från att ingen ändå har läst den där amerikanska tidningen man snott från.
lördag, november 24, 2007
onsdag, november 21, 2007
14-åringar och penisar
"Jag tycker inte att en fjortonårig tjej nödvändigtvis måste lära sig allt om penisar."
Det finns rätt många som upprörs över att ungdomar lär sig om sex från porr. (Särskilt skadligt tycks detta vara om porren håller till på internet, detta Satans eget medium.) Marie Söderqvist tar det ett steg längre. Hon är emot sexualundervisning i skolan. Hennes fjortonåriga dotter får där nämligen lära sig hur man skyddar sig från könssjukdomar och hur lång en genomsnittlig erigerad penis är. Dessa kunskaper vill Marie skydda hennes små öron ifrån.
Om man för ett ögonblick glömmer bort att detta är en uppfattning som drivs från regeringshåll i ett av världens största länder, och där bl a leder till ökad spridning av just könssjukdomar och oönskade tonårsgraviditeter, är det här en ohyggligt skojig krönika.
Det finns rätt många som upprörs över att ungdomar lär sig om sex från porr. (Särskilt skadligt tycks detta vara om porren håller till på internet, detta Satans eget medium.) Marie Söderqvist tar det ett steg längre. Hon är emot sexualundervisning i skolan. Hennes fjortonåriga dotter får där nämligen lära sig hur man skyddar sig från könssjukdomar och hur lång en genomsnittlig erigerad penis är. Dessa kunskaper vill Marie skydda hennes små öron ifrån.
Om man för ett ögonblick glömmer bort att detta är en uppfattning som drivs från regeringshåll i ett av världens största länder, och där bl a leder till ökad spridning av just könssjukdomar och oönskade tonårsgraviditeter, är det här en ohyggligt skojig krönika.
tisdag, november 20, 2007
Bokhora for real
Via Therese hittar jag en otroligt intressant frågeställning. Vilka fem romangestalter skulle man helst vilja ligga med? Genom huvudet far childhood sweethearts som Lestat, Erlend Nikolausson, Valmont, han arkitekten i the Fountainhead (okej, kanske en del gymnasie-sweethearts när jag tänker efter) ihop med senare bekantskaper som Millie O'Reilly i Luder och Yvonne i Iain Banks Complicity. Nej, jag kan nog inte välja bara fem. När jag går runt och tittar i bokhyllorna inser jag dock snabbt hur mycket lättare det är att i seriös litteratur hitta knullbara kvinnor. Som en spegel av att de flesta huvudpersoner är heterosexuella män är det kvinnorna som beskrivs som attraktiva, som görs attraktiva för läsaren. Ju mer jag tänker på det dessto argare blir jag. De som i dag fnyser om hur förutsägbart det är att objektifiera män kan inte direkt luta den tolkningen mot världslitteraturen.
Ska livet hädanefter levas nyktert i sandlådan?
När man är gravid och längtar efter alkohol, eller rent av hädiskt smuttar på ett glas vin kommer omedelbart de upprörda rösterna. Helt bortsett från att riskerna med ett måttligt alkoholintag under graviditeten är långt mycket mindre farligt än säg, åka bil. I det senare fallet finns ju klarlagda risker, I 0.12 promille av alla bilar som över huvud taget körs i Sverige är det någon som dör. Ingen studie har kunnat visa några risker alls för foster vars mödrar dricker ett glas vin någon enstaka gång. Men ändå."Det är ju en så kort tid", säger de förnumstiga. "Kan man inte avstå ens då?"
Okej, då, säg att man följer de där råden. Hyfsat i alla fall. Man må med sin jävla foglossning och orörlighet, tristess och oro desperat önska sig en fylla (själv undersökte jag t ex om det går att få tag på lustgas, som ju är erkänt tillåtet för gravida och som ger ett rus snarlikt alkohol, men det verkade omöjligt) men man är duktig och ståndaktig.
Sen föds ungen och allt är otroligt lyckligt och man lever i sin lilla oxytocinbubbla, men så småningom känner man kanske för att få det där vinglaset. Alkoholhalten i bröstmjölken är lika stor som den i mammans blod, så efter ett par öl är den alltså fortfarande långt mindre än alkoholhalten i exempelvis filmjölk. Och det ger man utan problem till ungar. Ändå ansåg ca 80 procent i någon nätundersökning i någon av kvällstidningarna nyligen att det var förfärligt om ammande kvinnor drack över huvud taget. Eh? Antingen kan folk inte räkna eller också är det hemskt många som smygsuper filmjölk och hoppas på roligheter. Eller också går de bara enkelt på all skräckpropaganda.
Men det räcker inte med det. Jag läser hos Emelie Thorén, som parentetiskt verkar vara en toppenmorsa om någon, hur en massa människor är upprörda på henne för att hon blivit full. Inte för att hon var full med sin dotter Hanna, Hanna var vid tillfället med sin pappa som var och är ytterst nykter, inte för att hon tänkte amma för Hanna äter gröt och sånt, utan för att hon över huvud taget blev berusad. Som mamma. För det ska man inte. Det är visst äckligt och hemskt och massor av kommentatorer upprörs över att Emelie inte har förstånd att ändra sitt liv nu när hon har en unge. "Tänk om Hanna skulle bli sjuk och behöva åka till akuten och så skulle du vara full!"
Emelie berättar på sin blogg ofta om hur hennes kille måste åka iväg och jobba och vara borta i flera många dagar, men då upprörs inte läsarna och kommer med akuten-argumentet mot honom. Som ju då inte ens skulle få åka till akuten full utan inte kunna åka alls eftersom han är i Oslo. Nu är ju jag en sådan person som tycker att det verkar besvärligt, eftersom jag tror att familjer, barn och föräldrar, mår bättre av att barnen har båda sina föräldrar lika nära, lika ansvarstagande, i alla fall nästan hela tiden. Men skillnaden är ju att pappan i det här fallet kanske är borta i en vecka. Emelie är borta en kväll. Men det senare anser en del av hennes läsare vara värre.
Förmodligen beror det här på vilket liv man levt innan man fick barn. Jag gillar att gå ut och jag gillar berusning. Jag gillar att dansa, jag gillar att klä upp mig, jag gillar champagnebarer, jag gillar sunkställen, jag gillar öl ur flaskan framför en fotbollsmatch. Jag har inte varit vare sig ute på riktigt eller mer än hemmapytteberusad av två glas i soffan sen min unge föddes eftersom jag inte velat vara borta från honom, men nu börjar det definitivt rycka i benen på utelivsisobel. Och om folk tänker ha synpunkter på att jag någon gång lämnar min son med sin underbara pappa och ett gäng nappflaskor för att få gå ut och leka igen då ångrar jag nästan att jag börjat få bort en del av gravidfettet. Annars skulle man ju lätt kunna sätta sig med sina 90+ kilon på dem tills de bad om ursäkt.
I det här läget får jag förlita mig på orden i stället. Även mammor har rätt att vara något mer än mammor. Så länge det finns en nykter person som har hand om ungen är det inte det minsta farligt om inte just mamman absolut alltid är det. Man kan dricka två glas vin och ändå vara totalt kapabel att ta hand om ett barn (vissa har säkert en högre gräns, men jag är än så länge lite känslig). Alkohol i rimliga mängder, eller rent av någon enstaka gång i orimliga mängder, gör varken män eller kvinnor till dåliga föräldrar. Det gör inte ens längtan efter berusning.
Det finns något obehagligt här. En kombination av vissa människors förfärliga erfarenheter av sprit, där berusningslycka aldrig kan finnas utan missbruk och elände, och en syn på det heliga moderskapet som just, heligt. Jag förstår förstås att den här sortens livshållning inte funkar om man har alkoholproblem. Men vi andra måste väl ändå inte leva i absolutism av pur solidaritet?
Okej, då, säg att man följer de där råden. Hyfsat i alla fall. Man må med sin jävla foglossning och orörlighet, tristess och oro desperat önska sig en fylla (själv undersökte jag t ex om det går att få tag på lustgas, som ju är erkänt tillåtet för gravida och som ger ett rus snarlikt alkohol, men det verkade omöjligt) men man är duktig och ståndaktig.
Sen föds ungen och allt är otroligt lyckligt och man lever i sin lilla oxytocinbubbla, men så småningom känner man kanske för att få det där vinglaset. Alkoholhalten i bröstmjölken är lika stor som den i mammans blod, så efter ett par öl är den alltså fortfarande långt mindre än alkoholhalten i exempelvis filmjölk. Och det ger man utan problem till ungar. Ändå ansåg ca 80 procent i någon nätundersökning i någon av kvällstidningarna nyligen att det var förfärligt om ammande kvinnor drack över huvud taget. Eh? Antingen kan folk inte räkna eller också är det hemskt många som smygsuper filmjölk och hoppas på roligheter. Eller också går de bara enkelt på all skräckpropaganda.
Men det räcker inte med det. Jag läser hos Emelie Thorén, som parentetiskt verkar vara en toppenmorsa om någon, hur en massa människor är upprörda på henne för att hon blivit full. Inte för att hon var full med sin dotter Hanna, Hanna var vid tillfället med sin pappa som var och är ytterst nykter, inte för att hon tänkte amma för Hanna äter gröt och sånt, utan för att hon över huvud taget blev berusad. Som mamma. För det ska man inte. Det är visst äckligt och hemskt och massor av kommentatorer upprörs över att Emelie inte har förstånd att ändra sitt liv nu när hon har en unge. "Tänk om Hanna skulle bli sjuk och behöva åka till akuten och så skulle du vara full!"
Emelie berättar på sin blogg ofta om hur hennes kille måste åka iväg och jobba och vara borta i flera många dagar, men då upprörs inte läsarna och kommer med akuten-argumentet mot honom. Som ju då inte ens skulle få åka till akuten full utan inte kunna åka alls eftersom han är i Oslo. Nu är ju jag en sådan person som tycker att det verkar besvärligt, eftersom jag tror att familjer, barn och föräldrar, mår bättre av att barnen har båda sina föräldrar lika nära, lika ansvarstagande, i alla fall nästan hela tiden. Men skillnaden är ju att pappan i det här fallet kanske är borta i en vecka. Emelie är borta en kväll. Men det senare anser en del av hennes läsare vara värre.
Förmodligen beror det här på vilket liv man levt innan man fick barn. Jag gillar att gå ut och jag gillar berusning. Jag gillar att dansa, jag gillar att klä upp mig, jag gillar champagnebarer, jag gillar sunkställen, jag gillar öl ur flaskan framför en fotbollsmatch. Jag har inte varit vare sig ute på riktigt eller mer än hemmapytteberusad av två glas i soffan sen min unge föddes eftersom jag inte velat vara borta från honom, men nu börjar det definitivt rycka i benen på utelivsisobel. Och om folk tänker ha synpunkter på att jag någon gång lämnar min son med sin underbara pappa och ett gäng nappflaskor för att få gå ut och leka igen då ångrar jag nästan att jag börjat få bort en del av gravidfettet. Annars skulle man ju lätt kunna sätta sig med sina 90+ kilon på dem tills de bad om ursäkt.
I det här läget får jag förlita mig på orden i stället. Även mammor har rätt att vara något mer än mammor. Så länge det finns en nykter person som har hand om ungen är det inte det minsta farligt om inte just mamman absolut alltid är det. Man kan dricka två glas vin och ändå vara totalt kapabel att ta hand om ett barn (vissa har säkert en högre gräns, men jag är än så länge lite känslig). Alkohol i rimliga mängder, eller rent av någon enstaka gång i orimliga mängder, gör varken män eller kvinnor till dåliga föräldrar. Det gör inte ens längtan efter berusning.
Det finns något obehagligt här. En kombination av vissa människors förfärliga erfarenheter av sprit, där berusningslycka aldrig kan finnas utan missbruk och elände, och en syn på det heliga moderskapet som just, heligt. Jag förstår förstås att den här sortens livshållning inte funkar om man har alkoholproblem. Men vi andra måste väl ändå inte leva i absolutism av pur solidaritet?
måndag, november 19, 2007
Plus ca* change
Nu smygstartar vi Taffel! Nyhetsbreven går ut varje vecka och nu startar Taffel-bloggarna. Lisa Förare Winbladh (som om någon av mina läsare inte är på förnamnsnivå med henne) flyttar hela matälskarbloggen till Taffel och Gitto (as in Margit Richert dårå) följer snart efter. Vi andra delar broderligt och systerligt på en gemensam blogg.
Nu har jag gjort mitt första inlägg! Tafflande är det roligaste som finns. Näst att äta, hångla, gulla med sin unge och dricka sprit då.
Det här betyder också att den här bloggen kommer tappa sin matprägel. Inga mer recept, ni recepthatare där ute. I stället blir det som vanligt politik, medier, litteratur, ungen och allt annat som jag tänker på. Spriten flyttar också till taffel. Så det så.
* Nej, jag vet inte hur man gör för att få specialtecken i blogger och saknar franskt tangentbord. Alas.
Nu har jag gjort mitt första inlägg! Tafflande är det roligaste som finns. Näst att äta, hångla, gulla med sin unge och dricka sprit då.
Det här betyder också att den här bloggen kommer tappa sin matprägel. Inga mer recept, ni recepthatare där ute. I stället blir det som vanligt politik, medier, litteratur, ungen och allt annat som jag tänker på. Spriten flyttar också till taffel. Så det så.
* Nej, jag vet inte hur man gör för att få specialtecken i blogger och saknar franskt tangentbord. Alas.
torsdag, november 15, 2007
17 172 är mer än 95 miljarder*
Bara en kommentar, då det tycks finnas vissa missförstånd. Det jag blev upprörd över häromdagen, och skrev om här, gällde framförallt ett politiskt debattklimat där endast de ofelbara bör vara politiker.
Att jag råkade bli kontaktad av en pr-konsult som ville att jag skulle uppmärksamma mina läsare på Mona Sahlins felsteg väcker förvisso frågor om vem, om någon, som betalar för hans tjänster. Men pr-världens insteg i politiken är gamla nyheter. Jag vill inte ha en politisk debatt där bästa byrån, snarare än bästa partiet, vinner. Men med tanke på hur den nuvarande regeringen är nedlusad med erfarna pr-människor och ändå framstår som clowner på det där med kommunikation tycks det inte direkt ligga i farans riktning.
Men det är det slaskiga jag blev riktigt ledsen över. Det hade jag blivit oavsett avsändare på det där mailet. Jag tycker faktiskt inte att det är den där gamla svarta dagmamman som avgör om Mona Sahlin är en bra politiker. Eller den svarta bilmekanikern som avgör om moderata statssekreterare är bra på sina jobb.
Fredrik Reinfeldt illustrerade vart vi har kommit på presskonferensen där han presenterade nya handelsministern Eva Björling med att, som Aftonbladet senare uttryckte det, dra det viktigaste först: "Det är fyra saker jag ska berätta för er. Ewa åkte fast för fortkörning i juli i år. För det har hon betalat 2 800 kronor i böter. Hon körde 68 kilometer i timmen på en 50-kilometersväg. Ewa äger en lila porsche en 911 från 1984." Han berättade också att Björling köpt svarta tjänster samt lagt jordmassor utanför tomten när hon byggde om huset. (det senare hade hon visst betalat sammanlagt 17 172 kronor i böter och avgifter för.)
Först efter denna uppräkning kom han in på att han tyckte att hon var en förnämlig politiker. Han visste att det, för de församlade journalister inte minst, sannolikt var mindre intressant än de 17 172 kronorna. Ska det vara så? Är det den sortens oförvitlighet vi främst kräver av våra politiker? Om de sedan står för något klokt och intressant är underordnat.
* 95 miljarder är ungefär vad Sverige exporterar för varje år. Inte för att det är handelsministerns förtjänst, men det är en siffra som i mitt tycke har betydligt mer med hennes jobb att göra än vad den andra har.
Att jag råkade bli kontaktad av en pr-konsult som ville att jag skulle uppmärksamma mina läsare på Mona Sahlins felsteg väcker förvisso frågor om vem, om någon, som betalar för hans tjänster. Men pr-världens insteg i politiken är gamla nyheter. Jag vill inte ha en politisk debatt där bästa byrån, snarare än bästa partiet, vinner. Men med tanke på hur den nuvarande regeringen är nedlusad med erfarna pr-människor och ändå framstår som clowner på det där med kommunikation tycks det inte direkt ligga i farans riktning.
Men det är det slaskiga jag blev riktigt ledsen över. Det hade jag blivit oavsett avsändare på det där mailet. Jag tycker faktiskt inte att det är den där gamla svarta dagmamman som avgör om Mona Sahlin är en bra politiker. Eller den svarta bilmekanikern som avgör om moderata statssekreterare är bra på sina jobb.
Fredrik Reinfeldt illustrerade vart vi har kommit på presskonferensen där han presenterade nya handelsministern Eva Björling med att, som Aftonbladet senare uttryckte det, dra det viktigaste först: "Det är fyra saker jag ska berätta för er. Ewa åkte fast för fortkörning i juli i år. För det har hon betalat 2 800 kronor i böter. Hon körde 68 kilometer i timmen på en 50-kilometersväg. Ewa äger en lila porsche en 911 från 1984." Han berättade också att Björling köpt svarta tjänster samt lagt jordmassor utanför tomten när hon byggde om huset. (det senare hade hon visst betalat sammanlagt 17 172 kronor i böter och avgifter för.)
Först efter denna uppräkning kom han in på att han tyckte att hon var en förnämlig politiker. Han visste att det, för de församlade journalister inte minst, sannolikt var mindre intressant än de 17 172 kronorna. Ska det vara så? Är det den sortens oförvitlighet vi främst kräver av våra politiker? Om de sedan står för något klokt och intressant är underordnat.
* 95 miljarder är ungefär vad Sverige exporterar för varje år. Inte för att det är handelsministerns förtjänst, men det är en siffra som i mitt tycke har betydligt mer med hennes jobb att göra än vad den andra har.
onsdag, november 14, 2007
Att det är bra att de finns betyder inte att de inte har fel
I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant:
"Det har i Sverige varit en oomkullrunkelig sanning att demokratin närmast förutsätter marknadsekonomi. När Naomi Klein nu radar upp exempel på att extrem marknadsekonomi trivs alldeles förträffligt ihop med råa diktaturer som Pinochets Chile, då är det en rejäl åsnespark på dem som här hemma företräder vad John Kenneth Galbraith kallat ”den konventionella klokskapen”."
Märker ni den försåtliga glidningen? Att Elmbrant låtsas som att det är samma sak att säga att demokrati förutsätter marknadsekonomi som att hävda att marknadsekonomi kräver demokrati?
I själva verket är det förstås inte alls samma sak, det förstår ju vem som helst som betraktar världen. Den kinesiska superkapitalismen visar ju till och med att det går alldeles utmärkt att kombinera marknadsekonomi med uttalat kommunistisk diktatur. Det finns visserligen människor som trott och hävdat att marknadsekonomin kommer leda till krav på demokratisering, inte minst genom den ökande medelklass som marknadsekonomin ofta leder till, men tyvärr ser det inte ut att alltid stämma. Marknadsekonomin må fungera sämre utan exempelvis den fria informationsspridning som ett demokratiskt öppet styrelseskick innehåller, och den fungerar absolut sämre som allmän välståndsskapare utan de fria stabila institutioner som den västerländska demokratin är uppbyggd på, men den kan tuffa på.
Vad som däremot inte tycks tuffa på är demokratier utan marknadsekonomi. Don't get vulgar on my ass nu och peka på så kallade blandekonomier som Sverige där marknadsekonomin regleras av staten på olika sätt, men där marknadsekonomins grunder, som det privata ägandet, företagsfriheten, avtalsfriheten osv respekteras. Demokratier där staten inte respekterar sådana kommersiella friheter tenderar att gradvis bli allt mindre demokratiska (vi ser just nu exemplet Venezuela där socialismen är på väg att skrivas in i grundlagen).
Det skulle Elmbrant ha kunnat skriva om. Om han nu vill se alternativ till marknadsekonomin hade han kunnat ge exempel på hur sådana har fungerat demokratiskt, eller föreslagit metoder för att få något sådant att fungera. I stället kör han på banalaste sortens sammanblandningsknep. Den här gången räckte det att kunna läsa för att se igenom finten. Bättre kan ni väl?
"Det har i Sverige varit en oomkullrunkelig sanning att demokratin närmast förutsätter marknadsekonomi. När Naomi Klein nu radar upp exempel på att extrem marknadsekonomi trivs alldeles förträffligt ihop med råa diktaturer som Pinochets Chile, då är det en rejäl åsnespark på dem som här hemma företräder vad John Kenneth Galbraith kallat ”den konventionella klokskapen”."
Märker ni den försåtliga glidningen? Att Elmbrant låtsas som att det är samma sak att säga att demokrati förutsätter marknadsekonomi som att hävda att marknadsekonomi kräver demokrati?
I själva verket är det förstås inte alls samma sak, det förstår ju vem som helst som betraktar världen. Den kinesiska superkapitalismen visar ju till och med att det går alldeles utmärkt att kombinera marknadsekonomi med uttalat kommunistisk diktatur. Det finns visserligen människor som trott och hävdat att marknadsekonomin kommer leda till krav på demokratisering, inte minst genom den ökande medelklass som marknadsekonomin ofta leder till, men tyvärr ser det inte ut att alltid stämma. Marknadsekonomin må fungera sämre utan exempelvis den fria informationsspridning som ett demokratiskt öppet styrelseskick innehåller, och den fungerar absolut sämre som allmän välståndsskapare utan de fria stabila institutioner som den västerländska demokratin är uppbyggd på, men den kan tuffa på.
Vad som däremot inte tycks tuffa på är demokratier utan marknadsekonomi. Don't get vulgar on my ass nu och peka på så kallade blandekonomier som Sverige där marknadsekonomin regleras av staten på olika sätt, men där marknadsekonomins grunder, som det privata ägandet, företagsfriheten, avtalsfriheten osv respekteras. Demokratier där staten inte respekterar sådana kommersiella friheter tenderar att gradvis bli allt mindre demokratiska (vi ser just nu exemplet Venezuela där socialismen är på väg att skrivas in i grundlagen).
Det skulle Elmbrant ha kunnat skriva om. Om han nu vill se alternativ till marknadsekonomin hade han kunnat ge exempel på hur sådana har fungerat demokratiskt, eller föreslagit metoder för att få något sådant att fungera. I stället kör han på banalaste sortens sammanblandningsknep. Den här gången räckte det att kunna läsa för att se igenom finten. Bättre kan ni väl?
tisdag, november 13, 2007
Ögontjänare i lyssnarnas tjänst
Björn Elmbrant får alltså sparken som politisk krönikör på Studio Ett för att han också skriver ledare åt obundet vänsterinriktade Dagens Arena. Helena Olsson, aktualitetschef på Ekot, säger: "att förena uppdraget som ledarskribent med att vara Studio etts enda politiska krönikör låter sig inte göras."
Har då Olsson under all den tid Elmbrant jobbat på radion inte upptäckt vad han tycker? Han har gjort uttalat politiska krönikor i flera år nu och det verkar underligt att inte aktualitetschefen märkt att dessa haft en viss vänsterinriktning.
Inledningsvis delade Elmbrant uppdraget som politisk krönikör i Studio Ett med Cecilia Stegö-Chiló, ni vet hon som sedan blev moderat kulturminister i en dryg vecka, och för lyssnaren var det uppenbart att det var en krönika från vänster och en från höger. Båda två var oftast både hörvärda och oförutsägbara. Sedan slutade Stegö-Chiló och Elmbrant blev ensam kvar.
Mot det fanns det förstås en hel del att invända. Sveriges radio ska vara opartiskt. När man haft två politiska krönikörer från varsitt håll och den ena slutar hade det rimliga förstås varit att ersätta med någon annan av liknande åsiktsriktning. Det gjorde inte SR. De lät Elmbrant i stället vara, just som Helena Olsson säger, den enda. Att han fortsatt att göra intressanta reflektioner och bra radio har förstås inte förhindrat att den politiska balansen tippats en smula.
I sak har ju ingenting ändrats i och med Elmbrants uppdrag åt Dagens Arena. Jag utgår från att han är rekryterad för sina åsikters och kunskapers skull och att han kommer att fortsätta tycka ungefär likadant som förut. Men nu får han inte längre jobba kvar på radion. Med enda skillnaden att den vanlige lyssnaren nu vet lika väl som alla insiders vilken värdegrund hans krönikor bildas på. Först när detta blir offentligt reagerar SR.
Är det bara ögontjänare som får jobba på radion? Ska lyssnarna luras att tro att politiska åsikter inte har med politik, eller med åsikter, att göra? Hur länge ska idén om opartiskhet få fortsätta tolkas som att man visst får ha vilka uppfattningar och lojalitetsband som helst, men att man inte får vara öppen med dem inför de lyssnare som radion säger sig tjäna?
Något är ruttet på Gärdet. Och det är verkligen inte Björn Elmbrants fel.
Har då Olsson under all den tid Elmbrant jobbat på radion inte upptäckt vad han tycker? Han har gjort uttalat politiska krönikor i flera år nu och det verkar underligt att inte aktualitetschefen märkt att dessa haft en viss vänsterinriktning.
Inledningsvis delade Elmbrant uppdraget som politisk krönikör i Studio Ett med Cecilia Stegö-Chiló, ni vet hon som sedan blev moderat kulturminister i en dryg vecka, och för lyssnaren var det uppenbart att det var en krönika från vänster och en från höger. Båda två var oftast både hörvärda och oförutsägbara. Sedan slutade Stegö-Chiló och Elmbrant blev ensam kvar.
Mot det fanns det förstås en hel del att invända. Sveriges radio ska vara opartiskt. När man haft två politiska krönikörer från varsitt håll och den ena slutar hade det rimliga förstås varit att ersätta med någon annan av liknande åsiktsriktning. Det gjorde inte SR. De lät Elmbrant i stället vara, just som Helena Olsson säger, den enda. Att han fortsatt att göra intressanta reflektioner och bra radio har förstås inte förhindrat att den politiska balansen tippats en smula.
I sak har ju ingenting ändrats i och med Elmbrants uppdrag åt Dagens Arena. Jag utgår från att han är rekryterad för sina åsikters och kunskapers skull och att han kommer att fortsätta tycka ungefär likadant som förut. Men nu får han inte längre jobba kvar på radion. Med enda skillnaden att den vanlige lyssnaren nu vet lika väl som alla insiders vilken värdegrund hans krönikor bildas på. Först när detta blir offentligt reagerar SR.
Är det bara ögontjänare som får jobba på radion? Ska lyssnarna luras att tro att politiska åsikter inte har med politik, eller med åsikter, att göra? Hur länge ska idén om opartiskhet få fortsätta tolkas som att man visst får ha vilka uppfattningar och lojalitetsband som helst, men att man inte får vara öppen med dem inför de lyssnare som radion säger sig tjäna?
Något är ruttet på Gärdet. Och det är verkligen inte Björn Elmbrants fel.
måndag, november 12, 2007
Love the competition
I dag startar något som har saknats i många många år i Sverige. En, som det verkar hittills, smart, nytänkande och förhoppningsvis rolig daglig ledarsida från vänster. Dagens Arena kallar sig oberoende, radikal och progressiv och jag anar att de med det menar något en smula mer vänstrigt än, tja, mig. Först fick Gudmundsson fast och nu detta. Plötsligt har man som ledarskribent börjat få lite konkurrens igen. Det är alldeles otroligt roligt.
söndag, november 11, 2007
lördag, november 10, 2007
Dagens mest bisarra
Dagens mest bisarra text stod Stefan Lisinski i DN för med denna "faktaruta".
Under rubriken :"Internet vanlig inspirationskälla för många sexbrottslingar och andra kriminella" buntar han ihop fyra fall:
1) Nynazisterna som mördade en handikappad man som tänkte lägga ut en film på mordet på INTERNET.
2) Män som söker upp minderåriga på chatrum och liknande för sexuella kontakter, däribland Alexandra-mannen.
3) En man som dömts för att ha förgripit sig mot sin dotter från det att flickan var fem år. Han ska också ha sålt henne till andra män. Dessa män har han fått kontakt med via INTERNET.
4) En 17-årig flicka och hennes 18-årige pojkvän som dömts för mord på flickans mor. De två "bodde i olika delar av landet" och fann varandra via INTERNET.
Skulle man inte lika gärna kunna göra faktarutor om hur bilen inspirerar många sexbrottslingar och andra kriminella eftersom de åkt bil före eller efter brottstillfället? För att inte tala om hur telefonen inspirerar till brott. Eller kanske faxen. Nej, okej, då, kanske inte faxen.
Under rubriken :"Internet vanlig inspirationskälla för många sexbrottslingar och andra kriminella" buntar han ihop fyra fall:
1) Nynazisterna som mördade en handikappad man som tänkte lägga ut en film på mordet på INTERNET.
2) Män som söker upp minderåriga på chatrum och liknande för sexuella kontakter, däribland Alexandra-mannen.
3) En man som dömts för att ha förgripit sig mot sin dotter från det att flickan var fem år. Han ska också ha sålt henne till andra män. Dessa män har han fått kontakt med via INTERNET.
4) En 17-årig flicka och hennes 18-årige pojkvän som dömts för mord på flickans mor. De två "bodde i olika delar av landet" och fann varandra via INTERNET.
Skulle man inte lika gärna kunna göra faktarutor om hur bilen inspirerar många sexbrottslingar och andra kriminella eftersom de åkt bil före eller efter brottstillfället? För att inte tala om hur telefonen inspirerar till brott. Eller kanske faxen. Nej, okej, då, kanske inte faxen.
fredag, november 09, 2007
Rakt ut i träskmarkerna
Häromdagen fick jag ett mail från en av Sveriges mest framstående pr-konsulter inom det område som kallas public affairs. Han ville uppmärksamma mig på en youtube-film som berättade om Mona Sahlins allehanda felsteg, ja ni vet, den svarta dagmamman, parkeringsböterna på bilen med körförbud, skatteskulder som gick till kronofogden, tjänstekortsanvändningen och allt det andra. Han skrev i mailet att det kanske var "intressant för bloggen".
Nu är jag visserligen imponerad över att Mona Sahlin har lyckats få historieskrivningen om alla de gamla skandalerna till att bli att hon blott köpte choklad på sitt jobbkort, men så där värst upprörd över de verkliga felstegen är jag inte ändå. Precis som hon sade på den där berömda presskonferensen är hon ingen fifflare.
Lika lite som Anders Borg är fifflare för att han inte skickade in kontrolluppgift för den där barnvakten eller alla de politiker och politiska tjänstemän som nu senast i en sällan skådad vittvätt av svarta bykar erkänt pengar utan kvitto till hantverkare eller bilmekar.
Som boende i Stockholm kan jag förresten konstatera att det i stort sett är omöjligt att få en hantverkare att ens räkna på ett mindre renoveringsjobb om man säger att man vill ha det gjort vitt. De bara skrattar åt en. Det gör det kanhända inte rätt att köpa sådana tjänster svart ändå, men motiven bakom behöver verkligen inte bara vara snålhet. (Det senare gäller ju inte städning och liknande i Stockholmsområdet, man har länge kunnat köpa vita tjänster genom exempelvis Hemfrid, och om man tjänar så mycket som makarna Cederschiöld torde prislappen inte vara ett problem)
Poängen med det där pr-mailet var rimligen att tona ner de fläckar som numera pryder de nya moderaterna. Jag har inga problem med den utgångspunkten. Jag må tycka att det var besvärande för Ulrica Schenström att hon blev full på krogen när hon inte avsagt sig sin jour, men med tanke på min behårda övertygelse om att hon, hade hon varit man, hade kommit undan med en tillsägelse och en offentlig ursäkt, så ser jag likväl med avsmak på drevet och dess konsekvenser. Om rikets högsta politiska tjänsteman varit man och pussats med en öppet homosexuell manlig journalist på krogen hade det förresten förmodligen mest ansetts frigjort och piffigt.
Men det hjälper inte. Jag får kväljningskänslor ändå. Vem är det som betalar en av de bästa (och dyraste) pr-konsulterna i landet att sprida, visserligen välkänd och faktagranskad, skit om oppositionsledaren? Och, även om han nu kanske gör det gratis, vill vi ha det här amerikaniserade politiska klimatet, där gyttjebrottningen blir viktigare än de politiska förslagen? Jag vill det inte. Lika lite som jag vill se dessa eviga listor dag ut och dag in på vem som erkänner att de köpt något svart (med den underliggande premissen förstås att den som inte erkänner kanske bara ljuger, för att inte tala om dem som inte vill svara). I dag dök ett nytt mail upp från pr-mannen. Han ville nu uppmärksamma mig på en artikel i Dagens Media om hur många mediechefer som köpt svart. Höhö, de är lika solkiga som dem de granskar. Jaha. Vilken överraskning.
Jag går inte med på att det är såhär politisk opinionsbildning ska gå till. Jag vill inte låta de lägsta sätta standarden, jag vill inte svara med samma mynt. Vi är förmodligen lite småfifflande till mans, det säger ju åtminstone alla undersökningar om hur många som har eller som kan tänka sig att köpa svarta tjänster. Och då har vi inte ens kommit in på alla fortkörningar och allt fildelande.
Om jag hade tid skulle jag skriva en stump till om Trafikuppgiftsutredningens förslag om att alla uppgifter om mail, sms och telefonsamtal ska sparas, oavsett om det finns brottsmisstankar eller ej. Tänk vad smart, då kan man se om någon alls haft kontakt med hantverksfirmor och sedan kräva dem på eventuella kvitton. Vi är alla skyldiga tills motatsen bevisats.
Nu är jag visserligen imponerad över att Mona Sahlin har lyckats få historieskrivningen om alla de gamla skandalerna till att bli att hon blott köpte choklad på sitt jobbkort, men så där värst upprörd över de verkliga felstegen är jag inte ändå. Precis som hon sade på den där berömda presskonferensen är hon ingen fifflare.
Lika lite som Anders Borg är fifflare för att han inte skickade in kontrolluppgift för den där barnvakten eller alla de politiker och politiska tjänstemän som nu senast i en sällan skådad vittvätt av svarta bykar erkänt pengar utan kvitto till hantverkare eller bilmekar.
Som boende i Stockholm kan jag förresten konstatera att det i stort sett är omöjligt att få en hantverkare att ens räkna på ett mindre renoveringsjobb om man säger att man vill ha det gjort vitt. De bara skrattar åt en. Det gör det kanhända inte rätt att köpa sådana tjänster svart ändå, men motiven bakom behöver verkligen inte bara vara snålhet. (Det senare gäller ju inte städning och liknande i Stockholmsområdet, man har länge kunnat köpa vita tjänster genom exempelvis Hemfrid, och om man tjänar så mycket som makarna Cederschiöld torde prislappen inte vara ett problem)
Poängen med det där pr-mailet var rimligen att tona ner de fläckar som numera pryder de nya moderaterna. Jag har inga problem med den utgångspunkten. Jag må tycka att det var besvärande för Ulrica Schenström att hon blev full på krogen när hon inte avsagt sig sin jour, men med tanke på min behårda övertygelse om att hon, hade hon varit man, hade kommit undan med en tillsägelse och en offentlig ursäkt, så ser jag likväl med avsmak på drevet och dess konsekvenser. Om rikets högsta politiska tjänsteman varit man och pussats med en öppet homosexuell manlig journalist på krogen hade det förresten förmodligen mest ansetts frigjort och piffigt.
Men det hjälper inte. Jag får kväljningskänslor ändå. Vem är det som betalar en av de bästa (och dyraste) pr-konsulterna i landet att sprida, visserligen välkänd och faktagranskad, skit om oppositionsledaren? Och, även om han nu kanske gör det gratis, vill vi ha det här amerikaniserade politiska klimatet, där gyttjebrottningen blir viktigare än de politiska förslagen? Jag vill det inte. Lika lite som jag vill se dessa eviga listor dag ut och dag in på vem som erkänner att de köpt något svart (med den underliggande premissen förstås att den som inte erkänner kanske bara ljuger, för att inte tala om dem som inte vill svara). I dag dök ett nytt mail upp från pr-mannen. Han ville nu uppmärksamma mig på en artikel i Dagens Media om hur många mediechefer som köpt svart. Höhö, de är lika solkiga som dem de granskar. Jaha. Vilken överraskning.
Jag går inte med på att det är såhär politisk opinionsbildning ska gå till. Jag vill inte låta de lägsta sätta standarden, jag vill inte svara med samma mynt. Vi är förmodligen lite småfifflande till mans, det säger ju åtminstone alla undersökningar om hur många som har eller som kan tänka sig att köpa svarta tjänster. Och då har vi inte ens kommit in på alla fortkörningar och allt fildelande.
Om jag hade tid skulle jag skriva en stump till om Trafikuppgiftsutredningens förslag om att alla uppgifter om mail, sms och telefonsamtal ska sparas, oavsett om det finns brottsmisstankar eller ej. Tänk vad smart, då kan man se om någon alls haft kontakt med hantverksfirmor och sedan kräva dem på eventuella kvitton. Vi är alla skyldiga tills motatsen bevisats.
tisdag, november 06, 2007
Tröjan och jag
"Är det ett streetwear-märke eller?"
Jag bara gapade.
"Ja, jag har aldrig hört talas om det i alla fall" fyllde hon i.
Jag stod inne på NK Trend i lördags och hade precis frågat kvinnan bakom disken om hon visste om någon affär på NK sålde John Smedley. Jag är inte helt säker på om hennes svar fick mig att känna mig ung, gammal eller bara hopplöst missförstådd. Under alla omständigheter känns det som ett dåligt tecken. Antingen för mig, för NK trend eller möjligen för John Smedley. Som alltså, för dem i min läseskara som inte vet det, gör världens bästa ylletröjor i tusen färger med perfekt passform och decennielång hållbarhet.
Den allra första gången jag hörde talas om John Smedley var i en intervju i Slitz. Jag kommer inte ens ihåg vilken svårmodigt stilig popstjärna som sade sig föredra märket, men det etsade sig fast. Att man såklart köpte sina superenkla fantastiska tröjor där. Tröjan som bara finns, som inte gör väsen av sig, som bara smittar med sin asketiskt sinnliga perfektion.
Lite senare på sommarsemester i England hittade jag efter frenetiskt letande dem på något av något av varuhusen, (jag tror att det var Selfridgdes) men fick som den fattiga gymnasist jag var feberfrossa av prislapparna. Målet stod dock klart. Någon gång skulle jag ha svarta tröjor av det här märket, någon gång skulle jag bli lika ouppnåeligt cool och, eh, rik. För att ha svarta polotröjor på ett snyggt sätt måste man dessutom vara mycket smalare än vad som ligger i min naturliga konstitution, men just den ätstördheten var inte lika märkesberoende.
Sedan levde tröjorna kvar i mina drömmar. Då och då nämndes de i SvD City, som på den här tiden var min veckovisa ingång till sånt som var tufft och bra, och en gång läste jag en hel artikel i antingen Pop eller Bibel av Annina Rabe om just den svarta v-ringade tröja jag själv så hett åtrådde.
"Är det ett streetwear-märke, eller?" Jag har inte riktigt hämtat mig än. Eller, jag hade i alla fall inte hämtat mig. För att faktiskt hämta mig gick jag nämligen i dag till det enda ställe som uppenbarligen säljer John Smedley för dam i Stockholm, Knits i Gamla stan. Den snälla ägarinnan plockade genast fram en koftmodell som precis har slutat tillverkas (Nettle, för den som är intresserad, den finns fortfarande kvar i svart, mörkbrunt och några färger till) och som hon trodde skulle passa mig. Den var förstås underbar, koftans platonska idé, längd perfekt till höftkammen, lagom insväng, pärlemorknappar. De tusen färgerna spelade förstås inte stor roll eftersom jag ändå såklart ville ha den i svart.
I allmän ysterhet, och för att personalen gullade så glatt med min unge att jag hann prova fler saker, slog jag till på en Daria också. Rund ringning, 3/4-delsärm. Jo. Svart. Den också. Numera har jag ju kläder i färger, till skillnad från då i början av 90-talet, men det är svårt att välja något annat av just dessa. Sällan har så ofantliga summor känts lika välinvesterade.
Att jag känner mig som en tant får jag väl leva med. För nej, det är inte ett streetwear-märke. Det är förmodligen inte det allra minsta coolt längre heller. Men när jag nyss iklädd min splitternya Daria tvättade min unges öron från den palsternackspuré som han tidigare i dag lyckades gegga in där, så känns mitt liv lite mer som det liv jag vill leva. Inte för att jag är emot palsternackor. Men man behöver får också ibland.
lördag, november 03, 2007
Ain't life (and the bloggosphere) grand?
Dem av er som är intresserade av medier med en kombination av ljud och rörliga bilder och inte redan läser Weird Science måste omedelbart lova bot och bättring! Efter den senaste utvidgningen kan en förnämligare skribentskara nämligen över huvud taget inte uppbådas.
Eller vad sägs om, utöver the original Häglunds, Johanna Koljonen, Emma Gray Munthe, Martin Degrell, Kristian Ekenberg, Konrad Olsson, Philip Teir, Per Perstrand (i bloggosfären mer känd som Conan the Librarian) och Teresa Axner (som jag inte tidigare kände till, men som jag nu läst tillbaka på och som definitivt platsar i det här all star-teamet)?
Jag ryser av välbehag. Jämför nu texterna med den film- och tevebevakning som återfinns i traditionella medier. Mediecheferna borde ha frossbrytningar av långt mindre behagliga anledningar.
Eller vad sägs om, utöver the original Häglunds, Johanna Koljonen, Emma Gray Munthe, Martin Degrell, Kristian Ekenberg, Konrad Olsson, Philip Teir, Per Perstrand (i bloggosfären mer känd som Conan the Librarian) och Teresa Axner (som jag inte tidigare kände till, men som jag nu läst tillbaka på och som definitivt platsar i det här all star-teamet)?
Jag ryser av välbehag. Jämför nu texterna med den film- och tevebevakning som återfinns i traditionella medier. Mediecheferna borde ha frossbrytningar av långt mindre behagliga anledningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
