Jag hade tänkt fråga Björn Wiman om jag fick skriva i tidningen. Jag hade tänkt fråga om jag fick skriva och ställa några frågor om alla de furiösa anklagelser som de senaste dagarna riktats på landets kultursidor mot den nya kulturministern.
För redan timmar efter utnämningen kunde
Carl Otto Werkelid och
Anders Ehnmark utropa hu och hemskt (eller ordagrant "utmanande" och "cyniskt" och "berlusconisering") över tilltaget att hämta en minister från något så läskigt ställe som Timbro.
Dagen därpå kom de nu allmänt uppmärksammade och visserligen på något sätt kanske humoristiska, men huvudsakligen sorgliga uttalanden som det från Sophia Artin, teaterchef på Galeasen:
"Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all kulturverksamhet och mot demokratin. Nu dör humanismen, nu dör konsterna, i alla fall försvårar regeringen möjligheterna för Sveriges invånare att få näring i själen. Vi måste samla ihop oss inom teatrarna och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i detta val av minister, det är ett hån."eller från Hanna Sersam, producent på Teater terrier:
"Allt som kommer från Timbro är ett hot mot demokratin".
Jag tycker för all del att det är skojigt när människor tar i ordentligt, men det är lite ledsamt att delar av kulturvänstern har en syn på demokrati som går ut på att det är odemokratiskt att inte tycka som de gör.
Ändå skriver jag här och inte i spalterna. Trots att jag inser att det behövs människor som säger emot, som visar att kultursverige faktiskt inte är riktigt så homogent som det nu verkar.
Men jag tar ändå sånt som journalistisk integritet på allvar (det är något annat än objektivitet, men det är en annan diskussion som faktiskt inte får plats här). Och jag kan inte på något sätt hävda att jag står fri och oberoende i det här fallet.
Jag har startat en, ekonomiskt monumentalt misslyckad, tidning ihop med Cecilia Stegö-Chiló. Vi fick knappt något betalt alls för ett halvårs jobb, men något roligare och mer lärorikt har jag sällan gjort. Jag har gråtit mot hennes axel, både i professionella och, förstås när det gäller min offentligt patetiska gestalt, privata sorger. Jag har somnat på hennes soffa sena jobbmöten och hon har lärt mig så mycket om journalistik att jag knappt vet var jag skulle vara utan henne. Vi tycker olika i en hel del politiska frågor. Men hon är alltid intellektuellt intressant, nyfiken och hederlig och jag kan knappt komma på någon person som jag hellre skulle lita på i ett skarpt läge.
Detta är också en av anledningarna till att reaktionerna på hennes nya post bekymrar och förvånar mig. För en större förkämpe för kvalitativ journalistik kan jag knappt komma på. Hon rynkar på näsan åt min förkärlek för kvällstidningar och tittar på tysk public service-teve för att hon anser att den svenska gått ner sig i lekprogram och lättviktighet. Hon har nominerats till stora journalistpriset för grävande journalistik. Hon har i många år jobbat för den public service hennes belackare nu hävdar att hon vill rasera.
Men de som så öppet nu ömmar för offentligt finansierade medier verkar uppenbarligen inte lyssna på P1. För hur ska man annars förklara att så många av dessa kulturmänniskor aldrig hört talas om en person som i många år varit en av kanalens inrikespolitiska kommentatorer? De verkar förstås inte läsa Svenska Dagbladet heller, annars vore det svårt att ha missat den som skrev gigantiska reportage från öst- och centraleuropa, som grävde på om svenska politiker och deras ystra representation, som skrev ledare - på Mats Svegfors tid, märk väl. På den tiden när SvD hade Sveriges mest intressanta ledarsida. Jo, jag vet att det känns som väldigt länge sen.
Eller är Sverige så sekteristiskt? Människor som håller på med kultur är ointresserade av allmän inrikespolitik och kräver alltså inte bara en person med vänsteruppfattningar, utan också någon med specifik kulturell inriktning som kulturminister. Och vad betyder i såfall det, eftersom det inte räcker att ha varit en, åtminstone fram till detta ögonblick, allmänt respekterad journalist?
Marita Ulvskogs enda yrke utöver politiken var ledarskriveri på en socialdemokratisk tidning. Så kanske är just politisk färg det enda som avgör om man kvalificerar sig som kulturperson eller inte. När jag går igenom klippen från när hon blev kulturminister, liksom från när likaledes kulturellt oerfarna Margot Wallström blev det, hörs visserligen något enstaka mutter om att
kan vi inte få en egen Åse Kleveland. Men inte särskilt mycket mer än så.
Nu plötsligt är folk så upprörda att all intellektuell hederlighet försvinner. För det är ju roligare att säga att den nye kulturministern inte går på teater och bara läser deckare och biografier än att hon gillar Herzog och Hans-Magnus Enzensberger. Det är skojigare att ta bort det där med public service, som Johan Croneman gjorde i sin beskrivning av hennes tevevanor (som jag inte hittar på nätet). Hellre skriva tysk teve bara sådär och hoppas att folk associerar till snurrande hjul och lättklädda lekprogramsledare. Hellre skriva som Ehnmark om den berlusconisering och fördumning som vi hittills sett i tex public service och låtsas som att det kan skyllas på den splitternye ministern snarare än polarna till vänster.
Det är talande att det är människor med medieinriktning som haft en mer balanserad syn.
Martin Jönsson i SvD, Björn Elmbrant som uttalat sig på
flera ställen. Rent faktiskt är ju också ansvaret för public service ett av kulturministerns mest centrala uppdrag. Och då är det ju rätt bra med någon som kan det här med medier och har ett stort engagemang för deras innehåll.
Jag ska inte säga att jag kommer hålla med om allting som Cecilia Stegö tycker och gör. Jag tycker exempelvis att det ska finnas offentligt finansierade kvalitetsetermedier, offentliga bibliotek med fri utlåning och en insikt om att högkvalitativ kultur inte alltid klarar sig utan stöd på en så liten kulturmarknad som Sveriges. Om den kommande politiken utgår från andra grunder kommer jag också att bli upprörd.
Men med tanke på hur lite de arga rösterna hittills känt till om ministerns faktiska uppfattningar är det dock något de, och jag, får vänta på att bilda oss en uppfattning om. Men vad jag tror att upprördheten egentligen grundar sig i är det ärliga svar som Åsa Linderborg gav i SVT24. Cecilia Stegö är en oerhört effektiv opinionsbildare. Hon smittar med sitt engagemang och entusiasmerar med sin pedagogiska förmåga.
Hon kan alltså riskera att övertyga människor om en väg som inte går vänsterut. Det är inte så konstigt att Anders Ehnmark blir orolig.
Uppdatering: Läs förresten
Gunilla Kinn om Stegö också.
Uppdatering 2: Läs också den intressanta diskussionen om svensk filmpolitik i anknytning till nya ministern hos
Emma Gray Munthe.
Uppdatering 3 (viktig!): Jag mindes fel. Det var i intervjun i Svenska Dagbladet som man drog ihop det där med tysk public service till bara tysk teve. Johan Croneman däremot skrev om Stegö Chilòs tevevanor som "Sedan sade hon här i Dagens Nyheter att hon nästan bara tittade på tysk (!?) public service på tv. Är det framtiden - efter att hon skrotat den svenska?" Jag gissar att misstaget berodde på att det senare också är ett anmärkningsvärt antiintellektuellt påstående från en man som själv upprepade gånger beklagat den bristande kvaliteten i svensk public service.
Förresten kan man också läsa Stegös
egna tankar om journalistik från vårt gemensamma havererade tidningsprojekt.
I torsdags kväll (torsdags natt för att vara exakt) satte jag Johans ljusa surdegsdeg. Fredag förmiddag följde jag receptet fram till steg 5. Därefter lät jag (delvis av misstag faktiskt, jag hade läst fel i Gittos kändisrecept ) degen stå i 6,5 timmar och formade alltså ingen limpa. Efter 6 timmar satte jag in en gjutjärnsgryta i 225 grader och ytterligare 30 minuter senare välte jag försiktigt ner degen i den. Man behöver inte olja grytan. På med locket och in i ugnen i 25 minuter. Därefter av med locket och in i 15-20 minuter till. 
Och resultatet sen. Jag är stum av förtjusning. Detta är det vackraste surdegsbröd jag gjort. Titta bara på brödporerna! Bröd i gryta är alltså svaret för alla oss som inte har proffsig ångugn. Jag är Margit innerligt tacksam över tipset. 
