Månadens Sverker

Detta är en varning. Gör inte, jag upprepar, gör inte pedikyr på Centralbadet! Jag kan ju knappt nå mina egna fötter för ögonblicket och hade fått ett presentkort i tja, present. Jag kom därifrån i går, efter en rätt obehaglig upplevelse där jag flera gånger fick aktivt påpeka att hon filade och skrapade på min tunna hud på ovansidan av fötterna och att det gjorde rätt ont, med fötter som är mindre tjusiga än om jag gjort det själv. Bortsett från att jag inte når mina egna fötter då.

Detaljer från eländet (utöver de tre små såren jag nu alltså har på ovansidan och kanterna av fötterna):

"Nu ska jag bara ha på överlack" säger hon, misstänkt snabbt efter att hon börjat med själva lackningen. "Hm, hade du underlack?" frågar jag, mest för säkerhets skull. "Nej, det är slut." Okej, det kunde du kanske ha berättat innan jag valde ett mörkrött lack som nu alltså glatt sjunker in i mina naglar för månader av framtida infärgning. Eller förresten kanske du, eller någon annan, kunde ha köpt ett nytt när det gamla tog slut.

Man får ligga på rygg och ha fötterna uppe på själva britsen. Detta gör att hon, för att komma åt att behandla hälarna, lyfter upp fötterna en och en och håller dem i ena handen samtidigt som hon akrobatiskt försöker nå runt med den andra. Fötterna är fortfarande lite fuktiga och hon slinter upprepade gånger. Detta måste inte bara vara en förfärlig arbetsposition utan gör också i förlängningen (för att hennes axlar ska hålla, antar jag) att själva filandet går rasande snabbt. Vilket förstås lämnar kvar huvuddelen av de stalagmitiska förhårdnader som jag samlat på mig under vintern.

Det senare är på inget sätt hennes fel, men hennes chefer är uppenbart lika lite bekymrade om hennes arbetsmiljö som om nöjda kunder.

Strax innan lackandet småpratade vi om hur lätt man förstör pedikyrer genom att snabbt efteråt dra på sig skorna och springa iväg. Det geggar förstås till lacket. Den här gången hade jag avsatt 20 minuter extra, och satt därför stillsamt med en bok utanför behandlingsrummet och väntade. När jag kom hem upptäckte jag att hon haft på ett så tjockt lager att inte ens detta hjälpt.

Nu ser fötterna alltså, med småsår, kvarvarande förhårdnader och halvt avskavda röda fläckar på tårna, ut ungefär som de gör när man kan börja drömma om proffsvård av dem. För det nöjet hade jag, om jag betalat själv, pröjsat 450 kronor. Det är inte riktigt prisvärt.

Det känns, så här på arbetarnas dag och allt, som en bitter påminnelse om vad som egentligen händer när man börjar leka borgarbracka. "Pedikyr, schmedikyr, vad är det för fel på raggardusch?" Det undrar jag också.